[SKRIVA] RE: [SKRIVA] Den trolovade - en berättelse (nytt försök)
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Fri, 16 Dec 2011 15:00:02 +0100
From: elarra@xxxxxxxxx
> Malvas mail hade lite för roligt med å, ä och ö, så nu postar jag hennes
> berättlse åt henne. Sedan ska jag genast läsa den - jag har blivit riktigt
> nyfiken medan jag inte kunde läsa vad den handlade om!
Bra idé att återposta. Jag skall strax kommentera Malvas novell (åtminstone
börjar jag kommentera i början och så får vi se hur långt jag orkar) men först
något om svenska tecken.
Malvas svenska tecken såg konstiga ut hos mig också. Det är inte alls säkert
att det är hennes "fel" eller någons "fel" förutom de knepiga datorerna och
alla konstiga standarder. Det finns minst halvdussinet sätt på vilket svenska
tecken (de i slutet av alfabetet) kan kodas. Kodas det på ett sätt i en viss
programvara kanske det inte visas korrekt på ett annat ställe. Det beror på att
det var amerikanerna som uppfann det mesta som har med datorer att göra, och
när man skapade sin standardkodning ASCII (American Standard Code of
Information Interchange) lämnade man inte utrymme för "exotiska" tecken utanför
engelskan (andra språk än svenskan har också problem). Sedan har man försökt
lösa det här på olika sätt, utökade teckentabeller i nya standarder,
omkodningar, lån av teckenpositioner m m - och det funakr för det mesta, men
ibland inte.
För E-mail brukar det funka så att man i försättsraderna (s k headers) talar
om: "Så här är tecknen tolkade." Och mottagarens programvara tänker om den är
väluppfostrad: "OK, då tolkar jag tecknen så." Men ibland kan headern bli fel,
eller ändras på vägen, eller mottagarens eller avsändarens programvara är inte
väluppfostrade och tolkar fel...
Det går oftast att lösa genom att man testar olika inställningar i
programvaran och till slut får man något som blir rätt.
> Meningen kom oväntat till henne. Varifrån, visste hon inte. Det var som om
> den kom utifrån, för det kändes inte som om den kom ur boken som hon satt
> och bläddrade i; en pocketutgåva av nobelpristagaren Tomas Tranströmers *
> Östersjöar*.
Jag undrar om inte semikolon skall vara kolon här.
> Det var dikter utan människor men med klippor, hav och tång.
> Kanske hade hon rentav kommit på meningen själv. Inte på så vis att hon var
> den första bussresenär som någonsin hade tänkt dessa ord, men att hon inte
> heller hade läst meningen någonstans och nu citerat den. Vem vet. Hon lade
> boken i knät och tittade ut genom fönstret. Alltför snart hade hösten
> återkommit med sina fuktgula blad som klistrade mot allt som befann sig i
> den del av staden som kallades 'utomhus'.
Rätt stämningsfull inledning. Någon sitter på bussen och tänker. En del
observationer av omgivningen. Men man undrar: vart är novellen - och inte bara
bussen - på väg?
> Hon var sexton år. Detta var bland det första som hon nu mindes. Just
> denna sommar hyrde hela familjen en stuga vid havet, i samband med en
> löneförhöjning och för att glädja främst hennes småsyskon.
Jag undrar om det inte bör vara "hyrdes en stuga för hela familjen". Att
"hela familjen hyr en stuga" betyder väl att barnen chippar in en slant också.
> Nästkommande år
> var småsyskonen för stora och ville hellre stanna i stan med alla kompisar.
> Nu, drygt tio år senare, var alla barnen utflugna och hade sina egna liv.
> Mamma och Pappa var kvar i den nu för dem aningen överdimensionerade
> lägenheten. De var sig lika, men ibland när de träffade sina barn hade de
> plötsligt åldrats, fått tunnare eller gråare hår, en ny rynka eller blivit
> aningen mer disträ. Det var delvis på grund av detta som det nu hade blivit
> tydligt för henne att tiden inte längre stod stilla, likt den hade gjort i
> hennes barndoms somrar. Hur länge familjen egentligen var i stugan, räknat
> i timmar och dagar, kändes oväsentligt. Hon hade då befunnit sig i en ålder
> då världen såg annorlunda ut. Nej, kände hon plötsligt med bestämdhet, då
> den *var* annorlunda. Dess lagar skilde sig alltför väsentligt från denna
> världs lagar för att de skulle kunna kallas samma värld. Det var därför den
> kändes så avlägsen nu, tänkte hon. Den var inte blott ett minne, utan
> förlorad. Kanske var hon också någon annan, då. Hon rynkade pannan åt dessa
> djupa funderingar, som påminde henne alltför väl om de filosofiska
> diskussioner som ibland uppstod på krogen eller firmafesten. Men det var
> någonting som inte ville släppa taget och manade henne att inte lämna det
> hon nu påbörjat. Och en fråga började ta form: vad var det egentligen som
> hände den sommaren, vad var det för minne som hon just snuddade vid men som
> vägrar att ta form inför henne? För det som just nu pockade på hennes
> uppmärksamhet var inte patienserna, bärplockningen eller eventuella
> utflykter, utan de vaga konturerna av en person. Det var kanske ett möte
> som hade legat i glömska. Eller kanske, tänkte hon medan hon stängde boken
> och kisade, en känsla av ett möte. Hon hade då och då läst i kvinnomagasin
> att vår relation till någon annan till stor del handlar om våra egna
> projiceringar, våra förväntningar och vårt eget perspektiv. För att lösa
> problem i en relation bör man därför i första hand granska sig själv,
> eftersom det är därifrån man utgår. Är det därför minnet av detta möte blir
> så ogreppbart, för att den hon mötte den dagen var sig själv?
OK, fortfarande stämningsfullt - men för lååångsamt. Vad skall novellen
handla om? Vad är konflikten?
> Hon vet att hon en eftermiddag under denna sommarstugevistelse gick ner
> till vattnet, det vill säga den långgrunda havsvik som utgjorde en säker
> badplats för barnfamiljerna i området. Varför, visste hon nu inte.
Tänkbar tvetydighet. Visste hon inte varför hon gick ned eller varför det var
en säker badplats?
> området och vattnet hade en helt klart badvänlig temperatur. Men trots
> detta fångade figuren på bryggan hennes uppmärksamhet. Det verkade vara en
> kvinna, men hon hade svårt att fokusera blicken och det kunde även vara en
> säl. Det var definitivt inte en man eller ett barn. Hon, den andra, låg och
> värmde sig i solen. Det glittrade i hennes päls eller hår, hon luktade på
> långt håll av tång och fisk. Hon var vacker. Hon mindes att hon ville komma
> närmare och röra vid hennes kropp, pressa sig mot henne. Även om det var på
> avstånd fylldes hon vid åsynen av denna otydliga gestalt av en stark och
> växande åtrå. Hennes sextonåriga jag reagerade med hela sin hormonstinna
> kropp kände en tilltagande hetta i sin andedräkt och hur hon samtidigt
Först här verkar novellens kjärnpunkt komma. Det är litet väl sent.
> Rädslan övergick till skräck. Hon kände hur hon sakta och trots
> motstånd tömdes på vilja och förnuft och hur blicken tvangs ned mot jorden,
> bort från bryggan. Hon föreställde sig våta kläder och en tilltagande
> storm, men detta minnet bleknade bort liksom mycket annat i hennes inre. Nu
> såg hon hur rost från bryggans metallfästen hade färgat graniten röd,
> roströd... hennes sinnen var det nästa som bleknade bort. Bryggan och även
> bussen var utom räckhåll för henne. Det sista hon förnam var en skarp lukt
> av tång som pressade sig in i alla kroppsöppningar och genom huden och
> slutligen fyllde hela hennes viljelösa kropp och sinne.
Här förstår jag faktiskt inte vad som händer.
Sammanfattningsvis. Stilistiken är bra, men jag tycker det är för MYCKET inre
monologer och för litet handling. Handlingen är faktiskt ganska svag och vag:
HP sitter på en buss och tänker på ett möte när hon var ung och sedan händer
något (i tankarna?) som jag inte hänger med i. Jaha.
Det händer ganska ofta att folk skriver iofs vackert skrivna tanke-noveller,
som består av en massa inre reflektioner. Men det brukar vara svårare att få
till en handling. Jag brukar påpeka att påhittandet av en handling, en intrig,
det är den underskattade och på många sätt svåraste delen av att skapa en
berättelse. Även om det är svårt är det i grunden enkelt: man skall ha en
konflikt, ett problem, och novellen bör lösa eller på något sätt hantera
konflikten/problemet. Och när man funderar på hur detta skall hanteras, då kan
en intrig dyka upp om man funderar riktigt länge. (För min del är det så att
jag brukar fundera jättelänge på just intriger! Det är först när det börjar
klarna som jag känner att jag har en novell på gång.)
Språket behöver Malva inte jobba på. Men väl med vad som skall hända i en
novell? Vad gör personerna? Vad blir resultatet?
--Ahrvid
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Be an @SFJournalen Twitter Follower for all the latest
news in short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) / Om Ahrvids novellsamling Mord
på månen: http://www.zenzat.se/zzfaktasi.html C Fuglesang: "stor
förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! / Läs AE i
nya Vildsint Skymningslandet, årets mest spännande antologi - finns bl a på
SF-Bokhandeln! / YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] RE: [SKRIVA] Den trolovade - en berättelse (nytt försök) - Ahrvid Engholm