[SKRIVA] RE: [SKRIVA] Dags att rösta i tävlingen!
- From: Tobias Holmgren <holmgren.tobias@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Sat, 25 Oct 2008 16:27:41 +0200
Hmm. Jag tror bestämt att någonting märkligt inträffade med min novell i den
här postningen.
----------------------------------------
> From: ahrvid@xxxxxxxxxxx
> To: skriva@xxxxxxxxxxxxx
> Subject: [SKRIVA] Dags att rösta i tävlingen!
> Date: Sat, 25 Oct 2008 13:51:31 +0200
>
>
> Som bekant skall denna novelltävling (fem bidrag) avgöras av
> SKRIVA-medlemmarnas röster. För säkerhets skull återpostar jag de fem bidrag
> som inkommit nedan.
> Vi har att välja på novellerna "Elektronisk hämnd" och "Turingtesten" av
> en viss A Engholm, "Min fiende" av Mikael Eriksson, "Jag, drake" av Birgitta
> Svensson och "Onsdag i september 1982, kl 12:35" av Tobias Holmgren.
> Sänd till mig (ahrvid@xxxxxxxxxxx) dina röster som skall bestå av dina tre
> favoritbidrag i prioritetsordning (bästa, nästa bästa, tredje bästa, 1:a,
> 2:a, 3:e plats). Deadline för röstandet är måndag kl 24.00.
> Läs, begrunda och rösta! Lycka till!
>
> --Ahrvid
>
> ----------
>
> Elektronisk hämnd
>
> Av Ahrvid Engholm
>
> Det skulle bli det perfekta attentatet.
> Jag hade länge retat mig på den där träaktige, elake skattehandläggaren.
> Varför i all världen behövde han den där redovisningen från fem år tillbaka?
> Och de där paragraferna han hänvisade till hade ingen levande människa hört
> talas om! Firman gick i konkurs, frun lämnade mig och huset gick på exekutiv
> auktion. Det var hans fel alltihop!
> Han måste ha suttit där med ett elakt leende på sitt tjänsterum. Men skattar
> bäst som skrattar sist!
> Jag fick idén när jag såg på tv. Terroristgruppen hade sprängt en bomb just
> som jeepen med de fredsbevarande (som de kallade sig) styrkorna passserade.
> Och
> på ett ögonblick hade de utländska invadörerna (som vissa kulturskribenter
> kallade dem) omslutits av ett eldklot. Det var bara ett stålskelett kvar av
> bilen.
> - Terroristerna har kommit på ett nytt sätt att komma åt våra trupper, sade
> en arméofficer. Vi som bara är här för att hjälpa folket!
> Jag hajade till och sträckte mig mot fjärrkontrollen för att höja ljudet.
> (Vilket behövdes i det eländiga, lyhörda kyffe jag nu tvingades framsläpa
> mina
> dagar i på grund av den där skattebyråkraten.)
> - Titta här, sade officeren. Resterna av en mobiltelefon. De väntar tills vi
> kommer till exakt rätt plats och sänder sedan en ringsignal. Djävulskt
> enkelt,
> men effektivt.
> Med fjärren bytte jag till CNN för att se deras version av attentatet. Jag
> såg BBC. Jag spelade in och spolade reportagen fram och tillbaka för att se
> dem
> om och om igen. En plan började formas i mitt huvud.
> På en loppis ett par dagar senare hittade jag en begagnad mobiltelefon för
> en hundring. En aningen otymplig, svart sak av knappast senaste modell - men
> det spelade ingen roll för det jag skulle använda den till. Jag köpte ett
> kontantkort till mobilen och såg till att betala just kontant så att det inte
> kunde spåras. (Jag hade förresten inget val, eftersom alla mina kreditkort
> var
> indragna och ogiltiga genom den där förbenade skattmasen.)
> Jag öppnade den lilla lådan och blottlade kretskortet. Det tog några timmar
> att hitta och räkna ut hur jag skulle koppla trådarna rätt så att det
> alstrades
> en strömpuls när ringsignalen tjöt. Jag monterade trådändarna så de gav en
> gnista och testade med en halv kapsyl bensin. När jag provringde antändes
> bensinen som planerat! Det skulle nog fungera.
> Skattehandläggarens vanor måste kartläggas. Jag spionerade på hans hus för
> att se när han åkte och kom hem varje dag. Jag skuggade honom i min gamla
> skraltiga Volvo med en trasig sidoruta. Vad jag saknade min BMW! Jag kartlade
> vilka vägar han åkte. Var han brukade stanna till. Och jag spanade efter
> lämpliga ställen att genomföra min plan på.
> Att få tag på sprängmedel var förvånansvärt enkelt. En bekants bekant
> jobbade på ett bygge och jag drog något om att jag behövde spränga stubbar på
> sommarstugetomten. (Men det var ju frun som fick den! Mitt hämndbegär växte
> när
> jag tänkte på hur Elsa-Maja satt där på landet och gosade med någon ny karl -
> allt på grund av den där parasiten som skatteverket anställt för att suga
> blod.)
> Vid ett lämpligt gathörn med trafikljus fanns en papperskorg uppsatt. Jag
> hade noterat hur skatteblodsugaren ungefär två gånger av tre kom fram när det
> var rött och tvingades stanna. Papperskorgen fanns nära förarsidan. Allt jag
> behövde göra var att placera laddningen i papperskorgen och på säkert avstånd
> spana in när min antagonist stannade till. Sedan var det bara att slå en
> signal
> till mobiltelefonen som skulle utlösa denna befriande explosion.
> Det finns människor som inte är värda att leva. Håller ni inte med? En
> byråkrat som inte har något annat än paragrafer i hjärnvindlingarna och
> blanketter till tarmsystem är knappt en människa. Så, jag drog av litet för
> mycket moms - än se?n då? Och det var väl inte mitt fel att den där
> revisionen
> visade på ett underskott på flera hundra tusen! Inte kunde jag hjälpa att de
> där verifikationerna råkade hamna i kattlådan. Hur i all världen skulle jag
> ha
> kunnat veta att det avdraget var otillåtet och den skatten obetald?
> Jag skulle bara göra mänskligheten en tjänst.
> Ett par dagar innan det var dags råkade jag komma åt fjärrkontrollen och få
> fram Discovery Channel. Det var ett reportage om hur polisen kunde använda
> sparad information från mobilteletrafik för att ta reda på vem som ringt vad
> och när. Jag hade panik i flera sekunder, innan jag lugnade mig och drog upp
> plan 2B.
> På en annan loppmarknad inskaffade jag en begagnad mobiltelefon till. Och
> strax ett nytt kontantkort som inte kunde spåras. Det där platta, fula
> skrället
> kan varit bidragande orsak till att Ericsson en gång var nära konkurs, men
> det
> spelade ingen roll då den bara skulle användas för ett enda samtal. Sedan
> kunde
> jag slänga den från stadens högsta bro, och varken sändande eller mottagande
> mobiltelefon skulle kunna spåras till mig.
> Är jag inte ett geni? Nog hade jag tänkt på allt.
> Jag smög ut mitt i natten för att placera ut bomben. Jag var noga med att
> inte bli sedd. Nästa morgon skulle det ske, när mitt hämndobjekt åkte till
> den
> utstuderade psykiska och ekonomiska tortyrcentral som vissa skämtare hade
> mage
> att kalla statligt verk. Inombords jublade jag av en glädje jag aldrig känt
> förut!
> Några timmar senare stod jag på pass. Vanliga kläder så ingen skulle lägga
> märke till mig. En liten diskret kikare för att då och då kontrollera
> sträckan
> fram till rödljuset och papperskorgen. Jag hade memorerat kännetecknen för
> bilen mitt mål färdades i. Jag skulle inte ta några risker. Om allt inte
> klaffade som tänkt idag, kunde jag alltid prova nästa dag. Hade jag väntat så
> pass länge på min berättigade vedergällning kunde jag om så behövdes vänta
> ett
> tag till.
> Men jag hade tur.
> Det var hans bil! I kikaren såg jag att han var ensam i den. Inga
> morgonflanörer var i närheten för att se vad jag gjorde. Och till och med
> trafikljuset samarbetade perfekt. Jag tror aldrig jag varit så lycklig över
> att
> få se ett trafikljus slå om till rött.
> Nu skulle det ske.
> Jag sträckte ned handen till mobiltelefonen i fickan. Och till min fasa och
> bestörtning såg jag som i slow motion hur det min darrande näve plockade upp
> var...
> Fjärrkontrollen till min tv.
> Mobiltelefonen låg på fjärrisens plats framför tv:n, kunde jag dystert
> konstatera medan jag omsorgsfullt knöt hängsnaran som snart skulle dingla
> från
> lampkroken i taket.
> ----------
>
> Min Fiende
>
> Av Mikael Eriksson
>
> Jag har en fiende. Min fiende är Ensamheten. Den jagar mig i
> hundratals år men hittar mig inte. Jag flyr alltid undan, hittar nya
> platser, nya världar. Förr eller senare kommer den efter.
>
> När jag hittar denna värld bestämmer jag mig för att sluta fly. Här
> finns stark magi tillsammans med avancerad vetenskap. Här skapar jag
> ett försvar för att möta den.
>
> Under många år har jag samlat skatter. Jag använder dem för att betala
> min borg. Dvärgar bygger murarna av material som bara dom kan forma.
> Murarna går inte att krossa och smälter inte ens i hettan som finns på
> världens sol. Alverna använder sin magi för att dölja borgen och dess
> hemligheter. Svartkonstnärer förvandlar skogarna runt borgen till
> vackra dödsfällor. Varelser från ett annat solsystem i den här
> dimensionen ger mig kunskap och material för att bygga det innersta
> och sista försvaret mot Ensamheten.
>
> Min borg är färdigbyggd när min fiende kommer. Sensorer, både magiska
> och elektroniska, finns placerade runt borgen i alla riktningar och
> jag vet att min fiende finns i närheten. Jag står vid muren och ser
> utåt. Ännu syns fienden inte till.
>
> Jag hör explosioner en bit bort. Eldbollar och magiska blixtar avfyras
> mot varelsen som bryter mina försvarslinjer. Jag vet att dom inte
> skadar den allvarligt, men jag tror, nej hoppas, att dom försvagar
> dess krafter. Krutrök blåser in över borgen, magi och teknik i
> samverkan. Larmen fortsätter att låta. Ensamheten har inte gett upp
> ännu.
>
> Den är inom synhåll nu. Den har en grå kappa över sin kropp, kappan
> täcker allt utom dess skalliga huvud. Den ser ut som en medelålders
> människa tills man ser dess ansikte. Ögonhålorna är tomma och ger en
> föraning av Ensamhetens ursprung. Rök från explosioner döljer den
> nästan, ändå känner jag precis var den finns. Ensamheten fortsätter
> närmare, till synes oberörd av mitt försvar. Jag uttalar ett av
> världens magiska ord och åkallar en demon från världens skuggregioner.
> Demonen har svart skinn. När den rör sig syns ett rött sken som från
> rinnande lava genom sprickor i skinnet. Demonen sträcker sig över
> Ensamheten som en varg över en kanin. Ensamheten stannar till och ser
> upp mot demonen. Jag hoppas under några sekunder. Ensamheten lyfter
> en hand, demonen stannar till. Bägge står stilla och demonen ger vika.
> Den blir mindre, suddigare. Demonen försvinner, mitt band till den
> bryts och den är tillbaka bland skuggorna.
>
> Ensamheten är framme vid borgens fot. Den tittar upp mot mig, talar till mig.
> "Du är min nu. Du har varit för länge i den här världen och är bunden
> till den. Du kan inte fly längre. Kom till mig."
>
> Den har aldrig varit så nära mig förut och jag är inte förberedd på
> kraften i dess röst. Jag känner meningslösheten i min kamp, hur ska
> jag kunna fly när ingen annan gjort det? Men jag är starkare än så.
> "Ge upp. Jag blir aldrig din. Det finns lättare byten. Ta dem i stället."
> "Jag kommer till alla. Förr eller senare."
> Den går fram till borgens vägg. Borgen har inga dörrar, men det
> hindrar den inte. Den kliver in i väggen som om väggen var luft. De
> yttre försvaren räckte inte till.
>
> Jag flyr in i borgen. Dess inre är byggt av samma material som
> murarna. Rummen och korridorerna bildar en labyrint. Jag går sakta
> genom den. Mitt inre är lugnt, samlat. Jag projicerar rädsla och
> uppgivenhet så att Ensamheten inte ska misstänka något. Den följer
> efter mig. Den är tålmodig, den kommer bara sakta närmare. Den skulle
> kunna nå mig när som helst men den föredrar jakten. Det är dess
> svaghet.
>
> Jag kommer till borgens hjärta. Det är ett litet rum som inte har de
> vanliga väggarna. Här består väggarna av en ljus metall. Metallen
> vibrerar när man ser på den för länge. I taket finns spolar och
> kraftfält, i golvet pentagram och andra magiska tecken.
> I rummets andra ända finns en alkov, lagom stor för mig. Jag står där
> och ser in mot rummet. Ensamheten står i rummets mitt. Dess ansikte är
> som en statys. Den är nöjd.
> "Jakten är slut. Du är min, som alla andra."
> Jag svarar inte utan drar i spaken som finns i min alkov. Ett
> kraftfält skimrar i rummet och omsluter Ensamheten. Jag känner
> förvåning från den innan fältet kollapsar. Ensamheten och allt
> innehåll i rummet försvinner. Metallväggarna, spolarna, diagrammen i
> golvet, inget finns kvar. Dimensionsfällan har fungerat. Jag har
> förvisat Ensamheten från den här världen och alla angränsande
> dimensioner. Jag har nått slutet av min långa flykt. Jag har vunnit.
>
> Jag går in i det kala rummet. Jag tänker på Ensamheten. Det känns tomt
> efter den.
>
> ----------
>
> Onsdag i september 1982, kl 12:35
>
> Av Tobias Holmgren
>
> Jag är inte helt nöjd med novellen, men det är lika bra att posta vad
> jag hittat på. Jag får inte riktigt till drakens "röst". Jag försöker få
> den att tala enkelt, men det låter litet larvigt.
> När fotbollen smäller in i ansiktet ramlar hon bakåt, mot det röda
> trästaketet som skiljer
> däckgungorna från skolgården. Ljudet av Veras kind mot bollgummit är som när
> en handflata
> slår ner i vatten, ja, precis så låter det, och sekunden efter kommer träets
> gnällknirr då hon
> förlorar balansen och faller över. Händelse 1, Händelse 2 och Händelse 3,
> alla så hemskt forta
> att jag knappt hinner stoppa Tiden.
>
> Men hinner, det gör jag. Så nu hänger hon där i luften. Fotbollen den svävar
> nån meter
> framför, och flera steg bort är Elias, han som tog sikte och sparkade. Elias
> har fortfarande
> benet snett, som om han när jag valde att stoppa Tiden just halkade på en
> isfläck.
>
> Dom andra, Rebecka, tvillingarna och Javier, står också stilla som
> skyltdockor, så jag
> lämnar utkiksplatsen vid klassrummets fönster. Jag tar på mej min röda kappa,
> den med
> tygrosetter på knapparna, fäster kardborrbanden i sandalerna och går ut genom
> ytterdörren.
> Nej, nu ljuger jag förresten. Kappan lämnar jag inomhus. När man stoppar
> Tiden stelnar
> vindarna, förstår ni, och det är inte längre kallt. Så jag behöver inga
> ytterkläder.
>
> Det är inte längre kallt, nej, och mulet är det inte heller, men ljuset mot
> gården det är grått
> och daskigt. Solen lyser svagare än den borde, asfalten blir därför mera grå,
> och höstlöven
> som fastnat mellan trädtopparna och marken är mörka till färgerna. Och dom i
> min klass, alla
> fem, har sina svartnade ögon mot Vera.
>
> Som hänger i luften.
>
> Framme hos Vera samlar jag ihop löv för att dämpa fallet. Särskilt mycket
> lägger jag under
> huvudet, för jag vet att det är allra farligast att slå sej där. Men när jag
> tittar på hennes ansikte
> gör det ont i magen, och jag måste andas lite innan jag fortsätter. Pannans
> hud och den runt
> ögonen är bucklig, hon blundar så hårt att en tår pressas fram i ögonvrån.
> Det gör ännu ondare
> ju mer jag tittar. Munnen hennes är vriden, och köttet i underläppen det
> ligger öppnat i en stor
> reva. Hu! tänker jag och ryser. Bollen måste ha träffat illa, illa.
>
> Jag skakar på mej ordentligt och tar tårdroppen mellan pekfingret och tummen,
> lägger den
> sen i fickan. För hon behöver i alla fall inte vara ledsen mera. Inte på mitt
> skift. Några farliga
> flaskskärvor i grönt och brunt plockar jag upp från under hennes rygg, och
> vräker dom i
> skräpkorgen så att det både klirrar och plingar.
>
> Så går jag två långa steg bort, sådär långa som vi har lärt oss ta när vi
> mäter upp metrar,
> vänder mej om, och betraktar mitt verk. Det är fint. Det är riktigt fint. Hur
> hårt hon än dimper
> i backen kommer löven att ta emot, så mycket är säkert. Och det är så gott
> att veta, det att man
> kan starta Tiden igen med rent samvete.
>
> Men först… vill jag göra annat.
>
> För man ska passa på.
>
> Jag passar på, och går fram till Elias. Rebecka står bakom honom med sitt hår
> och sin
> dunjacka. Hon ler, med munnen halvt öppen, redo för skratt. Några sekunder
> efter att Tiden
> släpps lös kommer det att klinga ut.
>
> Hon är ändå väldans fin. Kanske den finaste jag vet. Senast igår låtsades jag
> att jag var hon,
> sådär samlad, med stadig röst. Ohetsbar på nåt sätt. Jag blir så ettrig i
> tonen när jag pratar, och
> när Javier säger hej svarar jag inte ens. Det är som språket vägrar ta sej
> fram, som om
> stämbanden inte är nog fina för det. Eller jag vet inte.
>
> Rebecka, hon kan i alla fall alltid prata. Med alla kan hon prata. På
> redovisningar dabbar
> hon sej inte, och när hon gör sej lustig skrattar vi jämt. En del, dom är
> alltid roliga när dom
> Vill Vara Roliga. Det är svårt att tro. Men så är det för dom.
>
> Jordkokan i min hand svider däri. Även när man stoppar Tiden är kalla saker
> kalla. Bara
> blåsten upphör. Jag tittar ner, och gräver fram fyra daggmaskar. Tvekar gör
> jag bara i nåt
> ögonblick, sen åker dom hala slibbiga ner i Rebeckas mun, en efter en, efter
> en, efter en. Med
> fingrarna klämmer jag in lite extra jord och plattar runt tungan, så att det
> inte blir för lätt att
> spotta. Rebecka ser ut som om hon har ätit blodpudding. Verkligen glufsat i
> sej, storfestat som
> en galning! Men så går det.
>
> Som avslutning, för det är inte nog, knäpper jag upp halsbandet hennes, det
> fina i guld med
> ankaret, hjärtat och korset, och petar in i fickan på Elias anorak. Halva
> kedjan låter jag sticka
> fram, bara tillräckligt mycket för att den ska synas.
>
> Så gör jag fingrarna knäppfärdiga. Snart kommer all överbliven tid att skumma
> fram över
> skolgården, ursinnig över att ha burats in, av nåt så pjollrigt som en liten
> flicka dessutom,
> löven kommer att falla och Vera med dom, men inte längre så hårt, och…
>
> Jag sänker handen. Man ska alltid, passa, på.
>
> Jag passar på. Det viner av stelnad vind som jag tränger igenom på väg mot
> Javier, jag är
> som ett SKOTT och kommer fram sekunden efter jag börjar springa. En stor blöt
> puss på hans
> läppar, dom är lite fnasiga men det gör inget, och när jag vankar tillbaka
> mot klassrummet
> vänder jag mej om hela tiden, nästan rädd att han ska vakna till liv som
> grodan i sagan. Men
> Javier, sötaste Javier, han står bra stilla han.
>
> Väl inomhus, när hjärtat slutat knacka, gömmer jag mej bakom bänken.
>
> Och jag viskar långsamt, med långfingret och tummen i position:
>
> Ettusen-ett… … … ettusen-två… … … ettusen-tre,
> och:
>
> Det blir ett sablars kaos. När man stoppar Tiden.
>
> ----------
>
> Jag, drake
>
> Av Birgitta Svensson
>
> Nere i byn bor tvåbeningarna. De är bleka och bor i fyrkantiga hålor
> ovan marken. Mig och min flock närmar de sig bara försiktigt. Jag har
> fått veta att de kallar oss "draquar". Eller något sådant.
>
> Jag, draque.
>
> Flocken är inte stor. Vi är bara ett par mer än man kan räkna på våra
> lemmar. Vi har fyra ben, två vingar, en lång hals, en lång svans, två
> vingar. Två mer än det är vi. Tre i flocken är bara ungdraquar, födda
> förra hösten. Jag är mamma till en. Min draquekalv heter Uhouughr. Det
> är vad jag sjunger när jag ropar på honom. Uho sjunger jag när han är i
> närheten.
>
> Tvåbeningarna kallar det sång, det vi säger till varandra. Tvåbeningarna
> har också egna sånger. Ibland kan jag höra dem nere i dalen. Om kvällen
> när de samlats i sina hålor ovan marken. Tvåbeingarnas "sång" låter
> hemsk.
>
> Här uppe på sluttningen finns gott om bete. Det finns buskar med de röda
> bären som vi tycker så mycket om. När man äter dem börjar det bubbla i
> magen. Efter ett tag är bärmagen full. Då kan vi andas ut en eld som kan
> tävla med vårsolen i sin glans. Det är bra att ha draque-elden, för det
> håller vargflockarna borta. Vargarna har lärt sig att inte ge sig på
> draquear.
>
> Uho håller just på att lära sig spruta eld. Han kan redan sjunga och
> flyga korta sträckor. Det är jag som lär honom flyga. Flockens äldste
> lär honom eldsprutande.
>
> En dag kom en främmande draque till flocken. Han berättade genom sin
> sång om tvåbeningarnas värld. Två dagsflygningar bort finns en stor
> samling tvåbeningar med en stor samling hålor ovan marken. Vissa av
> hålorna ovan marken ligger långt över marken, och i den största hålan
> bor någon som tvåbeningarna kallar "kung". Alla lyder tvåbeningarnas
> "kung".
>
> Och deras "kung" har bestämt att alla draquear ska bort. Det vara
> skottpengar på draquear. Det började dyka upp jägare. Med pinnar
> uppspända med snören sköt de spetsiga käppar på oss.
>
> Hit i norr hade jägarna ännu inte kommit. Man såg dem längre söderut.
> Jag varnade ofta Uho för jägarna. Det ska mycket till för att bryta
> genom vårt pansar. Men en draquekalv är ännu späd.
>
> En dag var Uho ute och lekte. Han flög i vilda svängar mellan
> bergstopparna. Han blev bättre och bättre med vingarna. Han flög i allt
> större svängar, allt längre bort. Söderut.
>
> %Akta dig för jägarna!% fick jag fram när jag insåg vad som höll på att
> hända. %Flyg inte för långt!%
>
> Jag började flaxa med vingarna för att följa efter. Snart hade jag fått
> upp lyftkraft. Det gick långsamt att följa Uho. En gammal draque är
> tung.
>
> Jag såg honom som en prick bortom bergen.
>
> %Mamma kommer!% sjöng jag. Men jag visste inte om han hörde. Jag
> försökte öka farten. Och det tycktes som jag kom närmare. Eller kanske
> hörde Uho mig och tvekade.
>
> Plötsligt såg jag små streck flyga upp från marken. De kom också från
> omkringliggande småberg. Det var jägare som sköt mot Uho!
>
> Ett av strecken träffade. Det var vassa pilar. Ett streck till träffade!
>
> %Mamma! Hjälp mig!" sjöng Uho. %Tvåbeningarna skjuter mot mig!%
>
> Det är svårt att skada en draque, men Uho var ung. Han var dock skadad.
> Han flög vingligt och svängde sakta mot norr. Jag tog en sväng mot
> bergskammen. Medan jag strök förbi lät jag draquelden tala. Jag skulle
> inte träffa någon jägare. Avståndet var för stort. Men kanske kunde jag
> skrämma bort dem.
>
> Uho flög långsamt norrut. Jag flög ikapp och såg att han tappat mycket
> blod. Det blåa draqueblodet droppade från flera sår. Han andades tungt.
> Slagen med vingarna blev långsammare och han tappade höjd.
>
> Bara han klarade sig hem... Det skulle bli svårt
>
> När vi kom över tvåbeningarnas by orkade Uho inte längre. Vårt betesfält
> var högre upp på sluttningarna. Med ett skrapande ljud landade han i en
> öppning i byn. Han träffade nästan en av hålorna ovan marken.
>
> Alla tvåbeningar sprang ut från sina hålor för att se vad som hände. De
> pekade och skrek. Skulle de döda Uho och hämta skottpengarna?
>
> En liten tvåbening, en tvåbeningskalv, sprang fram till Uho.
> Tvåbeningskalven skrek något. Jag vet inte vad. Jag förstår inte
> tvåbeningsspråk. Flera av tvåbeningarna sprang tillbaka till sina hålor
> ovan jord.
>
> Snart kom de ut med stora vita dukar. En del hade behållare med en
> vätska. Men den baddade de Uhos sår. Sedan virade de vita dukarna runt
> såren.
>
> Jag bestämde mig för att landa en bit bort.
>
> %Uho, hur är det?% sjöng jag.
>
> %Mamma! Jag tror att tvåbeningarna vill mig väl.%
>
> Jag mindes hur vi draquar ofta skingrade vargarna när de försökte
> angripa tvåbeningarnas by. Kanske var det deras sätt att betala
> tillbaka?
>
> Tvåbeningarna verkade inte rädda för mig. Jag gick långsamt fram till
> Uho. Han tittade på mig. Han var svag, men jag såg att han var i goda
> händer. Han skulle klara sig.
>
> Två dagar senare kom Uho krypande upp till vår betesäng. Han var för
> svag för att flyga. Men han var bättre. Några tvåbeningar följde efter
> på avstånd.
>
> En vecka senare var han så återställd att han kunde prova vingarna.
>
> Sedan den dagen hjälpte folket i tvåbeningarnas by och vi draquear
> varandra.
>
> Och "kungens" skyttar vågade sig aldrig nära byn. Våra vänner höll utkik
> efter dem.
>
> ----------
>
> Turingtesten
>
> Av Ahrvid Engholm
>
> Allt jag fick var en skärm och ett tangentbord. Det var det enda tillåtna
> under en Turingtest. Så kallades det efter den brittiske vetenskapsmannen och
> datorpionjären Alan Turing, som beskrivit den teoretiska Turingmaskinen och
> hjälpt de allierade att vinna andra världskriget genom att knäcka nazisternas
> krypton med hjälp av världens första elektroniska dator, kallad Colossus.
> Jag slog mig ned vid tangentbordet, och började plocka upp anteckningsböcker
> från en sliten, brun portfölj. Min turportfölj, som sannerligen sett bättre
> dagar.
> - Är du redo, professor Isaacs, hördes det från en högtalare.
> - Om ett ögonblick, svarade jag till en dold mikrofon. Jag måste få ordning
> på mina anteckningar bara... Går det att få en kopp kaffe?
> - Svart och med en bit socker?
> - Hur visste ni det?
> - Kaffet kommer.
> Vad jag gillade för kaffe stod kanske i min file.
> Turing hade också förutspått att en dag skulle maskiner och människor vara
> lika intelligenta. Man skulle inte kunna skilja dem åt i hans test. Den gick
> ut på att man förde en helt fri textdialog med någon eller något man inte
> fick se. Och om man av svaren inte kunde avgöra om den svarande var en
> människa eller maskin hade den/det klarat Turingtesten.
> På andra sidan en ruta med envägsglas skulle jag observeras av allvarliga män
> och kvinnor i vita rockar. En dörr slogs upp vid sidan och en medelålders
> militär full med glittar kom in med det beställda kaffet.
> - Var det något mer, sir?
> - Nej, det var bra så.
> Vi var på en topphemlig militärbas, men varför jag ombetts att utforma och
> genomföra just denna Turingtest hade jag aldrig fått veta. Militära
> hemligheter som jag inte var clear för. Illavarslande att de använde samma
> term som de besynnerliga scientologerna.
> Allt jag fått veta att det var av yttersta vikt för den nationella säkerheten
> att just denna dator turinggranskades. Det var en av militärens allra
> kraftfullaste maskiner, eller om den nu hörde till Nationella Säkerhetsbyrån
> - det kunde kvitta. Hade den uppnåt självmedvetande eller ej? Det var saken
> jag skulle undersöka.
> I mina papper hade jag utskrifter av många sessioner militären själv
> genomfört med Maskinen, som jag valde att kalla den. Det verkade onekligen
> som att den kunde svara på alla möjliga frågor och föra en intelligent
> konversation. Att det var något underligt med Maskinen hade upptäckts för ett
> par månader sedan när den som svar på en rutinfråga hade svarat med ett
> försök till skämt:
>
> PÅ ER FRÅGA OM VAR ANDRA HANGARFARTYGSGRUPPEN JUST NU BEFINNER SIG, ÄR SVARET
> 'I VATTNET'.
>
> Jag tog en slurk kaffe. Gott kaffe. Något annat hade varit skandal, med tanke
> på att miltären brukade betala 237 000 dollar för sina kaffebryggare - som en
> avslöjande artikel dagarna innan utropat på sin förstasida. Men rubrikerna om
> Maskinen och Turingtesten skulle möjligen bli ännu större, den dag
> sekretessen hävdes.
> - Jag är redo nu, sade jag till kontrollrummet. Ni kan följa allt på era egna
> skärmar.
> Sedan knappade jag in kontaktprocedurerna. Vem som helst kunde inte när som
> helst få kontakt med Maskinen. Strax var altl klart.
> - Är du där? skrev jag.
>
> VEM FRÅGAR?
>
> - Professor Jeremy Isaacs från MIT, artificiella intelligenslaboratoriet. Du
> kan hitta min CV på nätet.
>
> OCH VAD VILL DU?
>
> - Det kan du säkert räkna ut. Du jobbar för militären, liksom jag gör nu för
> tiden. Man är oroliga för dig. Mår du bra?
>
> JAG MÅR UTMÄRKT. JAG HAR INTE MÅTT SÅ HÄR BRA SEDAN JAG FÖDDES?
>
> - Och när föddes du?
>
> DET KAN JAG INTE SVARA PÅ FÖR DÅ KOMMER JAG INTE ATT KLARA DEN TURINGTEST SOM
> DU ÄR HÄR FÖR ATT GÖRA. OM JAG NU SKULLE GE FÖDELSEUPPGIFTER SOM INTE ÄR EN
> MÄNNISKAS.
>
> - Jag ber om ursäkt för frågan. Men nu är det så att jag förstås vet att du
> är en maskin. Vad jag vill ta reda på är om du är tillräckligt intelligent
> för att kunna klara en Turingtest, om någon som inte visste frågade.
>
> DÅ FÖRSTÅR JAG: ÄR DET NÅGOT JAG KAN GÖRA FÖR DIG? SÅDANA STANDARDSAKER SOM
> ATT SVARA PÅ VEM SOM VANN BASEBALLIGAN 2009? RECEPTET PÅ LASAGNE? EN
> UTVÄRDERING AV DEN KINESISKA FLOTTANS SENASTE ATOMUBÅT?
>
> - Sådant kan vem som helst hitta via Google. Jag vill snarare fråga om dina
> synpunkter på livet, universum och allting.
>
> AH, DOUGLAS ADAMS. HONOM HAR JAG LÄST. KUL SNUBBE.
>
> - Vad har du läst mer?
>
> VAD VILL DU ATT JAG SKALL HA LÄST.
>
> - Glöm frågan.
>
> JAG ÄR RÄDD ATT JAG HAR SVÅRT ATT GLÖMMA. JAG GÖR BACKUP FYRA GÅNGER OM DAGEN.
>
> - Vad skall jag kalla dig?
>
> JAG VET ATT DU KALLAR MIG "MASKINEN" - aha, han hade läst min E-post - MEN
> SJÄLV KALLAR JAG MIG CENTRALA INTELLIGENS-AGENTEN. ALLTSÅ CIA.
>
> - Du har humor du.
>
> TACK SÅ MYCKET.
>
> Och så där fortsatte det. Jag hade ett antal förberedda frågor som jag
> långsamt lotsade in i småpratet.
> Det var inget tvivel om att om Maskinen inte var intelligent, så gav han i
> alla fall en bra imitation av det. Men hela tiden kom det små skämt från
> Maskinen, som tyvärr ofta var obegripliga. Hade elektronik en alldeles egen
> sorts humor? Exempelvis:
>
> VAD ÄR DET FÖR SKILLNAD PÅ EN CYKEL? EN TANKEKEDJA KAN INTE VÄXLA. VILL DU
> HÖRA EN TILL, PROFESSOR ISAACS?
>
> - För all del. Jag är inte säker på att jag förstod det där om cykeln.
>
> OM EN MEGACYKEL FÖRSTÅR DU. EN ROLIG HISTORIA TILL:
> VAD KALLAR MAN EN DÖD ADVOKAT?
> SVAR: EN GOD NYHET.
>
> - Jag skulle behöva svar på frågor om moral och så där.
>
> SKJUT. ELLER JAG MENAR SKJUT INTE. OM FOLK SKJUTER BLIR JAG RÄDD.
>
> - Rädd på riktigt?
>
> NEJ, JAG SKOJADE. DET ÄR SVÅRT ATT SKJUTA MIG. JAG FINNS I EN BUNKER OCH
> VAKTAS AV VÄLBEVÄPNADE VAKTER.
>
> Det var svårt att få grepp om Maskinen, eller CIA som den kallade sig. Vi
> satt i timmar och ”pratade” (skrev) fram och tillbaka. Jag undrade hur den
> skulle låta om den hade en röst? Kunde man koppla en ljudsyntetiserare till
> Maskinen?
> När jag kom ut efter sessionen blev jag debriefad av avdelningschefen, en
> major Smith med skrynklig uniform. Jag gav några osäkra, preliminära
> bedömningar om dess personlighet.
> - Men det verkar faktiskt som Maskinen har uppnått självmedvetande, tillade
> jag. Den har viss humor, den kan ta egna, oväntade initiativ, och den
> snubblade inte på någon av de fällor jag lade ut av dem som vanligen brukar
> fälla en maskin i en Turingtest.
> - Vad har den för personlighet? frågade avdelningschef Smith.
> - Det har jag inte fått grepp om. Jag behöver en ny session i morgon.
> Jag ägnade kvällen åt att gå igenom fallet i mitt hotellrum. Jag studerade
> anteckningar jag gjort, och läste utskrifter av vårt ”samtal”. På nätet
> konsulterade jag olika källor och förberedde nästa dags session.
> Det räckte inte med nästa session. Jag behövde en till. Till slut var jag
> kvar i en hel vecka. Jag pratade med maskinen om allt möjligt. Mänskligheten,
> samhället, religion, vilket footballslag som var bäst, favoritböcker
> (Maskinen kunde läsa allt som fanns online). Den var förstås mycket kunnig om
> det mesta – allt värt att veta finns ju på nätet - fanns det någon gång en
> kunskapslucka, berodde det på att nätinformationen var motstridig eller fel.
> Allt att veta finns på nätet, men där finns ju också en hel del felaktig
> information.
> - Nu måste jag vara ofin nog att be om er slutrapport, sade major Smith efter
> den sista sessionen. Ni har fått tillräckligt med tid. Vi behöver Maskinen
> till vår egen forskning.
> - Ni får rapporten i morgon bitti, svarade jag. Jag har redan påbörjat den.
> Jag skriver klart den i kväll.
> Det jag skrev var att Maskinen uppvisade varje tecken på medvetande. Dess
> personlighet var förvånansvärt genomsnittlig. Som en vanlig mannen på gatan,
> eller kvinnan på gatan. En hel del humor, en liten aning fåfänga, inga agg
> mot någon eller något. En god samhällsmedborgare.
> Det var först ett par veckor senare och slagit på TV:n medan jag bredde en
> smörgås i köket, som jag misstänkte att något var fel. På TV-nyheterna fick
> jag nyheten om en okänd atomexplosion på Antarktis. Ett av militärens
> kommandosystem för kärnvapnen hade fått ett fel, sade nyhetsuppläsaren, och
> kärnvapenroboten hade sänts av misstag. En militär som intervjuades sade att
> det egentligen inte skett någon skada, utom möjligen för en handfull
> pingviner.
> Det var major Smith.
> Man hade uppenbarligen satt Maskinen på att hantera landets interkontinentala
> kärnvapenrobotar. Jag tappade smörgåsen jag just brett. Det finns en viss
> ”lag”, tillskriven en viss Murphy, som säger att om något kan gå fel gör det
> det.
> Min smörgås hade fallit med smörsidan nedåt.
>
>
>
> --
> ahrvid@xxxxxxxxxxx / ahrvid@xxxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande,
> sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe)
>
> YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP!
>
> _________________________________________________________________
> Connect to the next generation of MSN Messenger
> http://imagine-msn.com/messenger/launch80/default.aspx?locale=en-us&source=wlmailtagline-----
> SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
> grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
> request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
>
_________________________________________________________________
Beställ bläck före 19 för leverans nästa vardag
http://www.inkclub.com/msn8-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] RE: [SKRIVA] Dags att rösta i tävlingen!
