Världens verkliga tillstånd (1998, sv utgåva SNS 2001), av den danske statistikern Björn Lomborg, har retat upp miljörörelsen. Lomborg är själv gammal miljöaktivist, men har kommit fram till att mycket av miljörörelsens budskap utgörs av oerhörda överdrifter och vårdslös hantering av statistik. Det förtjänar att påpekas att statistik och korrekt eller iaf rimlig värdering av datamaterial på många sätt utgör själva kärnan i miljödebatten; Lomborg är alltså ingen utomstående icke-vetenskapsman, utan en som mer än de allra flesta behärskar själva kärnfrågorna, dvs siffermaterialet. Särskilt kritiserar han något kallat World Watch Intitute, och dess ledare lester Brown, som utger regelbundna rapporter kallade State of the World - den engelska titeln på Lomborgs bok, The True State of the World, polemiserar uppenbart mot detta. Brown och WWI framstår i många av Lomborgs granskningar som rena lögnare, eller minimum som rejäla dataförfalskare i sitt medvetet vårdslösa sätt att vränga till siffror. Lomborg använder i sin granskning öppna källor (som redovisas i en omfattande notapparat, så vem som helst kan granska och kontrollera dem), företrädesvis från internationella organ exempelvis hörande till FN, och det är samma datakällor som miljörörelsen själva använder. Det är bara det att Lomborg tolkar siffrorna rätt, medan t ex Greenpeace tycks gå en extra 1,6 km för att vantolka dem. Exempelvis använder Lomborg i växthusgranskningen siffrorna från IPCC. Han accepterar f ö IPCC:s prognoser, även om han varnar för att de är osäkra; det är i vad vi bör dra för slutsatser om handlingsalternativ han skiljer sig - mer om det senare. (Siffror som anförs gäller om inget annat sägs läget ca 1998 då boken ursprungligen kom. Ev förändringar till dagsläget är dock troligen mycket små.) Lomborg börjar med att påpeka att världen de senaste 100 åren gått framåt med stormsteg. Människor lever mer än dubbelt så lång tid som förr, är flera gånger rikare (gäller även u-länderna!), barnadödlighet, undernäring, m m har minskat drastiskt. Hotet från en befolkningsexåplosion kan vi avskriva, och den gröna jordbruksrevolutionen gör att vi producerar mer än tillräckligt med mat. Det finns fortfarande problem men de mycket mindre än förr. Att världen är bättre än den någonsin varit i historien, betyder inte att allt är bra, men eftersom vi har en tillväxt av resurser (= ekonomisk tillväxt) kan vi förutse att de kvarvarande problemen går att lösa. Miljörelsen utgör ett betydande hinder för att lösa mänsklighetens kvarvarande problem. Deras program, som ofta bygger på skrämsel och fördomar, gör att vi riskerar att slösa pengar på nonexistenta problem eller allokera resurser ineffektivt. Exempelvis kunde vi för en yttepytteliten bråkdel av förväntade kostnader för att reducera CO2 se till att de miljarder människor som idag saknar rent vatten och fungerande avlopp fick detta, och det skulle enbart under 2000-talet rädda många hundra miljoner människor till livet (flera dödliga sjukdomar sprids via dåligt vatten). Lomborg menar att vi är besatta av någon sorts kalvinistisk självspäkningsdrift. Det har gått "för bra" för mänskligheten på senare år, så något "måste vara fel". Därför måste vi "bekänna våra synder" och göra "bot och bättring" och "inse" att vi "håller på att förstöra jorden". Liksom. Ett pseudo-religiöst dravel, med andra ord, den bibliska apokalypsen i pressrelease- klädedräkt från Greenpeace. Jag skall göra några nedslag i det Lomborg tar upp, dock inte allt. Lomborg har t ex en hel del resonemang om falska sätt att använda statistik, som är för långrandigt att gå igenom här. Han går igenom läget för råvaror, energi och andra resurser. Det finns ingenting som talar för att vi håller på att "tömma" alla resurser, trots att t ex Romklubben i bestsellern Tillväxtens gränser förutsåg att alla resurser skulle vara slut i mitten av 1990-talet.. I själva verket skrivs kända tillgångar av mineraler, energikällor m m upp snabbare än förbrukningen. Det betyder iofs inte att vi har "oändligt" med resurser, men väl att det slår till mekanismer som gör mer resurser tillgängliga. Det är mekanismer som marknaden (när något blir dyrare blir det lönsamt att hitta mer av det), vår uppfinningsrikedom (vi kan hitta ersättningar för en produkt, eller använda något effektivare) och möjligheten att re-cirkulera en vara (metaller kan t ex återvinnas). Exempelvis har vi "begränsat" med olja. Men om det kniper har vi 242 gånger mer olja än i samtliga nu kända oljekällor i form av oljeskiffer. Det är litet dyrare att utvinna, men om det är något vi är bra på är det teknologi som kan göra det tillgängligt och billigt. Om vi nu inte hinner utveckla fusionskraft eller något annat innan dess... (Personlig kommentar: det mesta talar för att dagens ohistoriskt höga oljepris på några års sikt faller. En hel del av prisökningen har förmodligen att göra med politisk instabilitet i Irak och övriga Mellanöstern, och nuvarande priser kommer att kicka igång mekanismer som pressar ned priset, t ex andra energikällor som oljesand, mer fjärvärme, fler kärnkraftverk osv.) Skogen håller på att utplånas, påstår miljövännerna. Men det är inte sant. Ni minns kanske den omfattande debatten om "skogsdöden" på 80-talet, som sades bero på surt regn. Men det visade sig att nederbörden var oskyldig. Forskarna gjorde omfattande tester, t o m med rejält surt regn (mer än den verkliga milda surhetsgraden) och det visade sig inte hämma träden över huvud taget - surt regn fungerade t o m som lätt gödning! De bilder vi såg från t ex skogsdungar vid motorvägar i Tyskland visade sig bero på helt lokala faktorer (exempelvis just närheten till en motorväg). Och alla har väl hört att regnskogen i Amazonas är praktiskt taget nedhuggen? Men det är inte sant. Endast 13 procent av regnskogen i Brasilien har försvunnit efter den europeiska kolonisationen, och nedhuggningstakten är bara 0,3 procent per år - och sjunkande! Det skulle ta 300 år att hugga ned all regnskog, men vi kommer att nå en tillbakaväxtbalans långt innan dess. Man räknar med att på en femtedel av nedhuggen regnskogsyta, har skogen redan vuxit tillbaka med vid detta laget 40 år gammal regnskog. Man räknar med att jorden sedan människan började med jordbruk enbart förlorat 20 procent (inte procentenheter) av den ursprungliga skogen. Skogsförlusten är obetydlig. 1961 täcktes 32,66 procent av jordens landyta av skog (vilket om vi räknar bakåt betyder att det som mest fanns ca 39 procent skog) men i slutet av 90-talet hade det blott sjunkit till 32,22 procent - under 3,5 decennier har skogsarealen endast minskat med 0,44 procentenheter. En hel del av det har att göra med att jordbruksrevolutionen gör att odling kräver mindre plats, och att allt mer människor koncentreras i städerna. Ni har väl också hört vilda påståenden om massiv artutrotning? Greenpeace brukade gå ut med påståenden om att "hälften av alla arter kommer att utrotas fram till 2050". Det visar sig att sådana påståenden baseras på ingenting alls. De kommer från en forskare, Myers, som utan undersökningar eller argument ö h t tagit sig för att *gissa* att det skulle bli så! En mer nykter bedömning hamnar på att människan kommande 50 år kanske utrotar 0,7 procent av arterna (men nästan allt av det blir då mindre insekter, lavar o dyl småliv - nästan alla större arter klarar sig). Ett annat ofta anfört artutrotningsargument är det som kallas "Wilsons regel", som menar att om ett område minskar med 90 procent så försvinner hälften av alla arter. Men denna regel har visat sig inte stämma alls. Den utformades för öar, vilket innebär att arter inte har kantområden att flytta till om en ös biotop raseras. Det gäller inte alls skogar. Man räknar med att 88 procent av Brasiliens s k atlantskogar har försvunnit (det allra mesta av det höggs ned av kolonisterna under förindustriell tid) men vid en undersökning i modern tid kunde man trots detta inte hitta *en enda* känd djurart som försvunnit i de skogarna. En faktor är att mycket röjd skog ganska snabbt återbeväxs, antingen spontant eller som skogsodling och djurarterna tycks trivas lika bra i sådan skog som i s k urskog. Så har vi det här om växthuseffekten. Jag vill poängtera att Lomborg alltså inte är vad grönnissarna kallar en "förnekare" (det är enligt dem ungefär lika illa att förneka klimatändring som Förintelsen) utan han godtar IPCC:s prognoser om så där 2 graders uppvärmning till år 2100 (osäkerhetsintervallet 1 - 3,5 grader). Lomborg har dock vissa tänkvärda resonemang om osäkerheten i datamodeller som är värda att fundera över. Däremot håller Lomborg inte med om de föreslagna åtgärderna. Han finner helt enkelt det ineffektivt och slösaktigt att drastiskt försöka minska CO2- utsläppen. Kostnaden för den minskningen blir flera gånger större än vinsten av att sänka temperaturen en aning. Förenklat man man säga så här: 1. Det kostar väldigt litet att skära bort det första tonnet CO2. Det är i princip gratis. 2. Men det kostar oerhört mycket att skära bort det sista tonnet CO2. 3. Någonstans mellan 1. och 2. finns en balanspunkt där vinsten av att skära bort CO2 möter kostnaden för att göra det. 4. Och den balanspunkten går vid (enligt beräkningar från ekonomiprofessorn William Nordhous från Yale) vid 11 procent, dvs inte 11 procent mindre CO2 än idag utan 11 procent mindre CO2 år 2100. Dessa 11 procent i CO2-reduktion år 2100 blir aningen billigare än att inte göra något alls, vilket också vore ett alternativ. (Att inte göra något alls kostar ungefär en tiondel mot att försöka begränsa CO2 till 1990 års nivå, dvs även inräknat förmodade skador.) Lomborg kan för sitt liv inte begripa varför vi skall ösa jättebelopp på att begränsa CO2-utsläpp (annat än möjligen marginellt - de 11 procenten som är optimalt) när det knappt ger någon effekt. Dessa jätteresurser skulle istället kunna åstadkomma massor av enorm nytta för mänskligheten - rent vatten, sjukdomsbekämpning, utbildning, bättre jordbruk, etc, etc. Lomborg håller f ö inte med om att det är bäst att göra något nu. Eftersom mänsklighetens resurser (ekonomi) hela tiden växer kommer kommande generationer att vara rikare. Det betyder att det blir relativt sett billigare att lösa problem i framtiden när vi har mer resurser, än att göra det idag när vi har mindre resurser. (Och de allra effektivaste investeringarna vi kan göra idag, är diverse förbättringar i u-länderna där små investeringar kan åstadkomma förhållandevis mycket.) Med detta har jag bara täckt in en del av det Björn Lomborg har att meddela i Världens verkliga tillstånd. Men slutsatserna är glasklara: 1. Tillståndet för världen, inkl miljön, är bättre än det någonsin varit under överskådlig tid. 2. Domedagsprofeterna har fel. Ofta misshandlar de statistik å det grövsta. 3. Vi kan fortsätta ungefär som hittills, och skall något bli bättre är det effektivaste att snabba på utvecklingen i u-länderna. Lomborg leder numera forskningsinstitutet Copenhagen Consensus, som sysslar med att värdera olika utvecklingsprojekt. Går man in på deras hemsida finner man att de förespråkar en lång rad uppbyggliga u-landsprojekt (bättre vatten, mer utbildning, sjukvård, etc) men klimatåtgärder hör *inte* dit - det är helt enkelt slösaktigt dyrt, och ger försumbar effekt. Personligen sympatiserar jag med allt som kan förbättra läget för u- länderna, men jag är starkt kritisk till traditionell s k u-hjälp som tenderar att vara ineffektiv, rent av ett slöseri (det gynnar korruption, låser fast länder i gamla ineffektiva strukturer, gynnar halvdiktaturer som kan hålla sig kvar vid makten osv). Jag tror mer på att ge u-länderna ekonomisk tillväxt genom full tillgång till globaliseringen (frihandel, rörlighet för investeringar och arbetskraft, etablerandet av hållfasta marknadsekonomiska strukturer, o dyl) och genom tillväxten får de råd med bättre vatten, mer utbildning, sjukvård etc. Men allt detta har ni hört mig "predika" förut. Björn Lomborgs uppfattningar stödjer det jag brukar hävda till så där 95 procent, och det är inte så illa. Hans bok kan rekommederas å det varmaste. No pun intended. --Ahrvid ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).