Under andra världskrigets sista månader organiserade svenska Röda Korset hämtandet av skandinaviska - men även andra - fångar i tyska läger under ledning av greve Folke Bernadotte. Om detta har statsvetenskapsdocenten Sune Persson skrivit den detaljerade (över 550 sidor långa, med fotnoter, referenser och div bilder) redogörelsen "Vi åker till Sverige" (Fischer & Co, 2002). Ett skäl till att Sune Persson skrev denna bok är enligt författaren att Bernadottes insatser efteråt kom att tonas ned och delvis "förtalas". Bland anklagelserna kom sådant som : Bernadotte gjorde egentligen inte så mycket utan var bara en glorifierad resebyrå, det var bara ett opportunistiskt sätt av svenskarna att bättra på sitt rykte efter tidigare tyskeftergifter, man "struntade" i judarna, osv. Bernadotte, medlem av svenska kungahuset och titulärt "greve af Wisborg", kom att möta ett motsägelsefullt öde. Som FN-medlare i palestinaterritoriet kom han 1948 att mördas av den judiska s k Stern-ligan, närmast förorsakat av att han i sina medlingsförsök drev förslag som mer extrema judiska grupper ansåg missgynnade dem. Ändå hade hans berömda "vita bussar" räddat livet på 6-7000 judar, och det var naturligtvis inte sant att hans expedition "struntade" i judarna. Det var tvärtom uttalat att bland de grupper som skulle evakueras skulle ingen hänsyn tas till bakgrund. (Det finns ett (1) dokument från förhandlingarna mellan Bernadotte och tyskarna som anger "tag judarna sist", men det återger den *tyska* uppfattningen. Ett annat dokument, som påstås vara ett brev från Bernadotte till SS-ledaren Himmler, visade sig vara förfalskat av Himmlers massör, det illustre medicinalrådet Felix Kersten, en finsk-est som på besynnerliga grunder ansåg sig borde få äran av fångevakueringarna och efter kriget inledde en förtalskampanj mot Bernadotte. Det beramade brevet visade sig vara skrivet på... Kerstens egen skrivmaskin!) Det finns oändligt med detaljer i Perssons bok, och jag kan bara referera händelserna kring de vita bussarna i korthet. Hemställan om att svenskarna kanske kunde göra något för skandinaviska fångar i Nazityskland kom ursprungligen från norska och danska representanter. Det var bara neutrala Schweiz och Sverige som kunde agera och det var lämpligt att det skedde i Röda Korsets regi. Folke Bernadotte blev expeditionens chef eftersom han var Svenska Röda Korsets chef. Den svenska regeringen tillstyrkte och ställde svenskt militärt manskap och materiel till förfogande. Ur svenska förråd hämtades över 100 fordon, lejonparten bussar (även lastbilar, MC, stabsbilar o dyl ingick) och svensk militär kunde frivilligt anmäla sig. De fick sprätta bort militära beteckningar på uniformerna och ersätta dem med röda kors-symboler. Enligt överenskommelsen med tyskarna skulle man få använda 250 man, men Bernadotte fuskade litet och upp till 340 användes. Medicinsk personal ingick förstås, både läkare och sjuksköterskor, liksom medicinsk utrustning, matförråd, filtar, tält, m m. Man fick stå för alla förråd själva, inklusive bränslet som var 11 miljoner liter "motyl" (50% bensin, 50% alkohol; fordonsmotorerna hade anpassats för motyl och fick i princip samma prestanda som vid vanlig bensindrift). Personalen fick samma lön som vid vanlig svensk beredskapstjänst (vilket sedemera fördubblades då riskerna började öka i takt med att de tyska fronterna krympte samman). Från början var fordonen militärt olivgröna (men med röda kors-symboler) men i sista ögonblicket fick man från tyskarna krav på att de skulle målas vita. Ett ivrigt målande påbörjades och de sista bussarna målades ombord på färjorna. De allierade informerades också om expeditionen och hade lovat att i görligaste mån undvika att anfalla de vita fordonen. (Trots det skedde en del flygangrepp och något dussin av både personal och evakuerade fångar dödades.) Förutom röda kors hade bussarna stora svenska flaggor påmålade; senare ingick danska bussar i evakueringarna, vilka också målades vita och fick danska flaggor påmålade (mer om det strax). Den öppning som fanns för att få evakueringarna till stånd gick genom SS- chefen Heinrich Himmler. Han var Nazitysklands förmodligen näst mäktigaste man, chef för SS, Gestapo, "hemmaarmén" och litet annat; han var formellt chef för alla koncentrations- och andra läger. Himmler insåg att kriget var förlorat och sökte öppningar för förhandlingar med västmakterna. Bernadotte blev en möjlig sådan kanal. Kanske ville Himmler också bättra på sitt rykte. Han lär ha påstått att han "egentligen" inte höll med om judeutrotningspolitiken, något som är svårt att tro på då det var hans SS som med sådan ivrighet genomförde den. (Himmlers folkmordsbrott var uppenbara, vilket han måste ha insett då han tog livet av sig med en giftkapsel när han efter krigsslutet fångats in av de allierade.) Bernadotte å sin sida ansågs ha en god diplomatisk förmåga, han talade flytande tyska och förmodligen var det till fördel att han var av kunglig ätt bland de titelsjuka nazisterna. Han vidarebefordrade vid tillfällen budskap från Himmler till de allierade (förslag som prompt avvisades) och hade i övrigt taktiken att uppnå befrielse av fångarna steg för steg. Hans första steg var att övertala Himmler att tillåta honom att samla de skandinaviska fångarna i ett och samma läger, Neuengamme utanför Hamburg. De skandinaviska fångarna i Tyskland var av olika slag. Man räknar med att det i mars 1945 fanns kanske 7000 norska fångar och ett något lägre antal danskar. Därtill kom Bernadotte-expeditionen också till att evakuera "tysksvenskar", svenskar boende i Tyskland av olika anledningar, vilka inte alls var lägerfångar. Fångarna var judar, motståndsmän, ämbetsmän som protesterat mot tyskt styre, poliser (vid ett svep hade stora delar av den danska poliskåren internerats), akademiker (vi har t ex de protesterande norska studenterna), osv. De ur nazistisk synvinkel hårdast "belastade" hade man normalt avrättat genast, så de som var kvar var sådana nazisterna i största allmänhet tyckte illa om utan att de stod på dödslistor. Bernadottes vita bussar började sålunda i mars 1945 fara runt mellan nazisternas läger och samla upp skandinaver. Ofta kom man långt ned i Sydtyskland och även till Theresienstadt i Tjeckien. Man hade stor hjälp av namnlistor som iordningsställts av norska och danska exilmyndigheter och motståndsmän. Alla kunde man inte hitta, en del hade hunnit dö av svält och umbäranden, men man gjorde så gott det gick. I Neuengamme såg man till att skandinaverna samlades för sig och man gjorde så gott det gick för att förbättra deras villkor (mer mat, inrättandet av sjukavdelningar osv). När skandinaverna i stort sett var färdigihopsamlade fick man tillstånd att även börja evakuera andra nationaliteter. Från det fruktansvärda kvinnolägret Ravensbruck (ökänt bl a för att man där utförde "medicinska" experiment på fångarna) evakuerade de vita bussarna ungefär 7000 framför allt polska kvinnor (även en del franska). Ytterligare en del nationaliteter kunde komma med i svepen. Ju sämre kriget gick, desto medgörligare blev Himmler, som Bernadotte träffade och förhandlade med vid fyra olika tillfällen. Här kom också de danska vita bussarna in i bilden. Transportkapaciteten gick på knäna, och man fick tillstånd att föra över "sina" fångar till Sverige. Det danska röda korset kunde då bistå med ungefär lika många bussar till, som gjorde väsentliga insatser under andra halvan av Bernadottes expedition. (Författaren talar fr o m att även de danska bussarna sattes in konsekvent om de "dansk-svenska vita bussarna".) De danska bussarna var gengasdrivna, med alltså något sämre prestanda jämfört med de svenska motylbussarna, så uppdelningen blev att de danska bussarna skötte den korta "pendeltrafiken" från Neuengamme in i Danmark och vidare (via färja) till Sverige, och de svenska bussarna skötte de längre transporterna. Som mest torde en bra bit över 200 fordon ha ägnats åt evakueringarna (majoriteten bussar, men även lastbilarna användes i nödfall för persontransporter). De sålunda evakuerade lägerfångarna var ungefär 20 000 (uppgifter varierar och boken har långautvärderingatr av dem, men runt 20 000 är en rimlig slutsats) som alla samlades i improviserade mottagningsstationer i framför allt Skåne. De fick medicinsk vård, mat, sängar, etc - och naturligtvis avlusning genom ordentlig DDT-besprutning. (DDT är effektivt för detta och i stort sett ogiftigt för människor.) Från Sverige återvände de flesta efter kriget till sina hemländer (framför allt danskar och norrmän, som var den stora majoriteten), en del emigrerade till exempelvis USA, ett antal stannade i Sverige. Man kan tycka att de vita bussarna var en droppe i havet, jämfört med de 6 - kanske 10 - miljoner civila som nazisterna mördade under kriget. Och det är sant. Å andra sidan är det bättre än ingenting. Åt nazisternas massmord i allmänhet var det väldigt litet en mindre stat som Sverige kunde göra. Och det blev bara öppningar för humanitära aktioner under en kort period då naziimperiet höll på att rasa samman. Det är förmodligen så att man kunnat rädda många fler om det i det kaotiska slutskedet av kriget funnits ännu mer transport- och hanteringskapacitet, för nazisterna verkade i det allra sista skedet närmast uppgivna och villiga att släppa i från sig en massa fångar av olika kategorier och nationaliteter. Men nu tog Bernadotte och hans bussar så många man kunde, och de som inte var på plats kan säkert fälla sina domar i efterhand - utan att det ändrar något eller att andra kunna göra det bättre. Bernadotte räddade kanske inte riktigt lika många som Raoul Wallenberg (men inte långt ifrån) och absolut inte under lika stort personligt risktagande. Han var i själva verket sällan med på bussarna (som kunde anfallas från luften ibland), utan var mer administratör, skötte förhandlingar och besökte och organiserade olika mellanläger. Men det finns inget tvivel om att han drevs av ett starkt patos och att verksamheten med de vita bussarna skulle ha gått betydligt sämre utan hans insatser, bl a som just förhandlare och organisatör. Folke Bernadotte råkade i någon mån ut för den Kungliga Svenska Avundsjukan. I både Danmark och Norge rönte han stor uppskattning, genom att han ju faktiskt räddade många av deras medborgare, och där finns på sina håll både gator och statyer dedicerade till honom. Han rönte stor uppskattning även i andra länder, inte minst då hans vita bussar blev kända i hans bok Slutet som kom att översättas till 18 språk (en bok som dock Bernadotte snabbskrev/dikterade för sin förläggare, som sedan fixade till texten; det kan förklara en del brister och förbiseenden i texten). I Sverige dröjde det till 50 år efter hans död innan det 1998 restes en byst av Folke Bernadotte i Riksdagshuset. En väsentlig detalj som Sune Persson lyfter fram i sin bok är de avgörande och stora insatserna som danskarna gjorde i Bernadottes aktion. Utan de danska vita bussarna hade operationerna kollapsat eller avsevärt försvårats och historien hade blivit en annan. De insatserna har inte belysts tillräckligt i den svenska debatten, men Persson gör just det i sin bok. --Ahrvid Engholm ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).