Jan Guillou har skrivit det mesta: thrillers, sf, medeltidsfantasy/historiska romaner, reportageböcker, politisk debatt, självbiografiska böcker (Ondskan), osv. Tjuvarnas marknad kan möjligen betecknas som JG:s första mer renodlade deckare, även om Hamilton-serien förvisso kunde ha deckarinslag.
Bokens bakgrund är Skandiaaffären och Stureplansbrats.Vi får följa framför allt två personer: polisen Ewa Johnsén och försäkringsbolagsdirektören Henric Gundell. Gundell har en del smarta affärsplaner som skall öka hans bonusvinster och minska hans skatt. Det senare går ut på att förvärva en stor lantegendom där allt som investeras borträknas från förmögenhetsskatten. Ewa Johnsén blir chef för en speciell utredningsgrupp som skall försöka lösa en serie av spektakulära inbrott hos samhällets ekonomiska toppskikt, där framför allt det mest exklusiva stulits (dyra tavlor, de dyraste vinerna, de dyrbaraste smyckena, osv). Vi möter också ett illustert gäng stureplansbrats, söner och döttrar till dem som blivit bestulna, i en sidoroll Erik Ponti (JG:s alter ego), Anna Holt (från JG:s TV-serie) samt överraskande nog Pierre från Ondskan, som nu påstår sig vara en framgångsrik pensionerad gentlemannatjuv. Viss laddning uppstår mellan Ewa och Pierre, polisen och den f d boven. Hur det går med inbrotten skall jag inte avslöja, men väl något om direktör Gundell, vars affärer överraskande nog framstår som en sidosak i handlingen. I princip kan jag sympatisera med den kritik som varit mot höga direktörers vidlyftiga bonusprogram och alla möjliga typer av manipulationer och fringe benefits. Vi känner alla till Skandiaaffären. Det finns många likartade historier. Ibland är sådant här högre ekonomiskt dribbleri lagligt, ibland inte (men kan ändå vara tveksamt rent etiskt). Jag hade sett fram emot en smaskig uppgörelse med hemliga handslag och fiffiga/fifflade årsrapporter i styrelserummen. Av det har Tjuvarnas marknad väldigt litet. Istället är Tjuvarnas marknad till större delen en - stundtals rätt grovkorning men rolig - uppgörelse med stureplansbrats, folket som kammar sig med fläskkotletter. Tanken slår mig att denne Jan Guillou, som brukar framställa sig som påläst och den som gör extrem research, faktiskt inte behärskar hur turerna går i storbolags högre ekonomiska dribblerier. Det är måhända därför han inte skriver om det! Om bonusprogrammen skriver han om en plan för att flytta redovisningen från en post till en annan, men mer än så blir det inte. Om investeringar i lantegendomar skriver han att det är bra för direktörer då det är skattefritt, men mer än så blir det inte. Han har långa direktörsdialoger och -scener som mest går ut på att visa att de är odrägliga snobbar (och dessutom usla jägare) men som i sak inte säger någonting. Vill man få insikter i världar som Skandias, ger Tjuvarnas marknad oväntat liten utdelning. JG är dessutom inte alltid så välinsatt och lämnar en del hål i kunskap och intrig. (Jag älskar att kunna sitta och påpeka att författaren missat den och den tekniska detaljen!) Några exempel: * JG pratar om amerikanska "radioaktiva spränggranater" i Irak. Några sådana finns inte. Urlakat uran används däremot i kinetiska projektiler mot stridsvagnar (främst av attackplanet A-10). Det är inte spränggranater utan genomborrar stridsvagnar genom sin rörelseenergi. (Urlakat uran är dessutom ganska ofarligt. Det är det mindre radiokativa ämnet som blir kvar efter anriktning, dvs mindre radioaktivt än naturligt uran som finns i marken på många ställen. Ett stridsområde som beskjutits av en A-10 får motsvarande aningen förhöjd bakgrundsstrålning, men områden som Blåsjön eller Billingen i Sverige är troligen mer radioaktiva - och trots det föga farliga.) * En dator stjäls och det uppges att ägaren försökt sudda filerna, men JG hävdar att information som är upp till fem år gammal ändå finns kvar. Detta är en våldsam överdrift av hur en typisk PC funkar. Det är sant att filsystemet FAT i PC:n inte suddar info men väl "avpekar" den. Men man måste vara snabb för att återvinna infon. Med tiden (dagar, veckor) kommer all den här gamla informationen som finns kvar på disken men inte har pekare till sig att skrivas över av nya filer (inte minst Windows egen växlingsfil som kan växa till enorma storlekar). JG:s poliser skulle troligen bara få ut max några dagar gammal info. * Vid ett skede är et tydligen viktigt att ett antal personer inte kan få telefonkontakt med varandra och prata ihop sig. Här har JG helt plötsligt aldrig hört talas om mobiltelefoner! Det är välbeställda personer som naturligtvis har mobiler. Inom några minuter skulle den kunskap som inte fick spridas, förstås spridas mobilledes. En klar lucka i intrigen. Det var ju på Stureplan mobilerna först dök upp. En annan sak som slår mig är att det är otur (eller kanske tur för Guillou!) att boken kom ut 2004, vilket var innan förre statsministern Göran Perssons fastighetsaffärer i Sörmland började uppmärksammas. De fastighetsaffärer den rike direktören Gundell sysslar med framstår närmast som en spegelbild av Perssons! Hade JG stått ut med att tvingas släpa in sitt hemmalags högste politiker i samma sörja? Persson har ju precis som direktören köpt och upprustat en större lantegendom, med syftet att det blir skattemässigt förmånligt. (Däremot lägger JG in mordet på Anna Lindh i handlingen, vilket blir till en liten poäng som mest känns påklistrad.) Ö h t tycker jag att många politiker skulle förtjäna en hel del skopor för de ekonomiska förmåner de dribblar till sig; de är visserligen mindre än i näringslivet, men här sker det på skattebetalarnas bekostnad. Tyvärr blir aldrig direktör Gundell riktigt insnärjd på allvar. Han kommer mot bokens slut att falla för en del struntsaker, småtjafs som framstår som godtyckligt, föga trovärdigt och konstruerat blott för att "något skall vi väl ha på den djäkeln!". Kunde inte direktären åtminstone föräras något åt Skandiaskandalen till? Jag blir ganska så trött på att JG i det oändliga ältar sitt intresse för vin och jakt. Det är flera jaktscener och oavbrutet prat om exklusiva viner. Guillou framstår som en fånge i den snobbism han vill kritisera. Men det finns bra saker med Tjuvarnas marknad också. JG skriver rappt, exakt och engagerat, men faktiskt också med öga för detaljer. Antagligen åkte han på avdragsgill studieresa till Korsika för att plocka upp en del miljöer. Hans dialoger är oftast mycket bra. Dialogerna med dessa brats blir väldigt komiska (avsiktligt så) och är små höjdpunkter. Här har Guillou åter litet otur - för hade han skrivit det nu skulle han ha kunnat smacka på med alla dessa sexskandaler kring Stureplan också. Nu gör han däremot en liten utflykt i tankevärlden hos en dokusåpaproducent, som framstår ha föga markkontakt. Bratsen kläs av in på bara livet. Guillou rullar dem i rysk kaviar, strösslar värdepapper på dem och driver ut dem ur stan medan läsarens hånskratt ekar. Vid Stureplan finns Hedengrens bokhandel. Jag misstänker starkt att just där sålde Tjuvarnas marknad inte särskilt bra.
--Ahrvid -- ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag] Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp! Gå med på SKRIVA! http://www.skriva.bravewriting.com ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistangrundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
