[SKRIVA] Rec: Strindbergs stjärna/ J Wallentin
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>, <sverifandom@xxxxxxxxxxxxxxxxxxxx>, <novellmastarna@xxxxxxxxxxxxxxx>
- Date: Fri, 15 Oct 2010 02:31:55 +0200
Strindbergs stjärna, av Jan Wallentin (Bonniers, ca 470 s)
Få böcker har blivit så upphaussade innan publicering som SVT-medarbetaren Jan
Wallentins Strindbergs stjärna. Redan innan publicering sägs den ha sålts till
16 länder (senast Kina, minsann) och författaren ryktas ha tjänat över 10
miljoner.
Handlingen börjar med att en dykare i ett igensvämmat gruvschakt invid Falu
koppargruva hittar en död kropp. Invid kroppen finns en artefakt, ett kors av
en mystisk metall, som dykaren tar med och behåller. Just innan han skall
träffa den pillerknarkande (oändliga mängder läkemedelsnamn swischar förbi i
handlingen) läkaren Don Titelman, mördas dykaren av en italiensk MC-brud i
läder.
Titelman (namnet f ö från en SVT-fotograf!) blir misstänkt för mordet, men
efter de första förhören hämtas han och den tillskyndande advokaten Eva Strand
av mystiska SÄPO-figurer. De tas till ledaren för någon 100-år gammal tysk
stiftelse som vill ha tag på korset (men det tog MC-bruden).
För att slippa ofrivillig övernattning hos den tyska stiftelsen flyr
hjälteparet till Titelmans syrra Hex, en halv-ripoff på Lissan Salander, som
bor med sina datorer i kulvertar under den oanvända Kymlinge T-banestation
längst blå linjen.
Hex har knäckt SJ:s fraktsystem och kunnat skaffa sig en egen inredd godsvagn
och kan enkelt skicka den över Europa. Så Strand och Titelman sänds i
lyxgodsfinka till Ypres, Belgien, för att forska i spår från ett vykort
Titelman fann i dykarens hem. (Just denna idé tyckte jag var litet originell
och kul!)
Så långt har det gått kanske 100 sidor. Vi kommer att få stöta på Sven Hedins
expeditioner i inre Asien. August Strindberg, hans systerson Nils Strindberg
och den olycksaliga André-expeditionen. Första världskriget, giftgas och andra
världskriget. Nazister och den gamla SS-borgen. Telepati och livsförlängande
behandling. Murmansk, isbrytare, ubåtar, hemliga kanaler till underjorden.
Allt i en ganska osalig röra. Konstiga metaller, hemliga krafter,
metusalemistiska människor, mystiska maskiner m m gör det hela till science
fiction, men är det bra?
Kort sagt: nej.
Berättelsen har en lång rad problem. Det finns t ex många logiska luckor.
Wallentin kan ibland vara oerhört pratig. I en intervju sade han att
ursprungsmanuset bara var hälften så långt - men förlaget begärde att han
skulle "padda" ut det! Inget gott tecken, och paddingen märks.
Personerna är ganska så stereotypa. Jag blir rätt irriterad på Titelmans
ständiga pillertrillande, som inte fyller någon vettig funktion - annat än att
ge en *illusion* av en djupare person, som har svagheter: bl a att tugga
meningslösa bokstavskombinationer. Det är adjektivsjukt. Dialogen är styltig.
Som vanligt är jag lagd åt felfinneri. Några fler exempel:
* Räknar ut att i inledningens dykavsnitt nås ett djup av ca 120 meter - utan
specialgas, särskilda förberedelser etc. No way, José!
* Det talas om det tyska valet i november 1933 som nazisterna "vann". För det
första vann man inte, även om man blev största parti, och för det andra skedde
det i november *1932*.
* SS omtalas som en "säkerhetstjänst". Men det var en paramilitär skyddskår.
Senare fanns det knutet till SS en särskild säkerhetstjänst som hette *SD*
(Sicherheitsdienst).
* Datorsnacket syns okunnigt. Det talas om att "mata in koderna" för att nå ett
visst konto (riktiga datoriter vet att man matar in kontonamn och lösenord).
Och ingen har talat om "transistorminnen" sedan tidigt 60-tal, då minnen ibland
bestod av enskilt ihoplödda transistorer.
* I ett avsnitt sprängs betydande delar av en bastant byggnad av några korn
TAPT-sprängmedel (modell vad kapare kan ha i hårvattenflaskan), men man måste
betvivla att bråkdelar av gram räcker för detta.
* Hjälten beskriver hur han skall fly till fots och via SL-buss. Men när
flykten kommer har han utan vidare tillgång till bil. Vi ett tillfälle gåt
hjälten ut på krogen och lämnar hjältinnan sårbar, men vi får inte veta varför
och när han börjar sin barhopping. Osv.
Wallentin har inte alls researchat sina hemliga konspirationsteorier så väl som
han vill ge sken av. Ett trick för att ge illusionen av pålästhet är att strö
ut en massa fraser (lätta att nå via nätsökning) på främmande språk - förutom
svenska, om jag räknat rätt, jiddisch, engelska, norska, tyska, franska,
flamländska, ryska, italienska och något indiskt språk. Ah, vad kunnig
författaren måste vara! (Men det är framgooglat.)
Indiska dyker upp tidigt i tjusig piktur, men döm om läsarens förvåning om att
detta visar sig spela exakt *noll roll* i handlingen! Historien är inte
sammanhållen, som sagt. Författaren vet inte riktigt vad han slänger ur sig och
hur det skall användas och senare knytas ihop.
Och eftersom han inte vet hur han skall knyta ihop de många spretiga trådarna
blir slutet en stor besvikelse. Det blir närmast en pliktskyldig, aningen
psykedelisk historia med litet pang-pang, laserljus och annat som egentligen
framstår som nonsens. Han slutar snarare än avslutar.
Man tänker inte: Aha, det där var en smart upplösning där någon hemlighet
förklaras! Man tänker bara: Gäsp! Var det inte mer? Det där visste vi sedan
början, då manicken gav koordinaterna till Svalbard.
Och som sagt är det valdigt tjatigt, pratigt skrivet. Walentin är den som
skulle kunna skriva:
"Han stötte till med kniven och mötte från början visst motstånd. Men så sjönk
den in och gjorde sitt jobb med en sågande rörelse. Han kände en viss
tillfredställelse. Strax en snittande rörelse som skar in i något mjukt. Några
stön. Han tittade sig runt i rummet. Ingen verkade ha sett något. En suck av
lättnad. Arbetet var gjort, och det gick lättare än han trott. Han funderade på
vad han skulle göra nu, men kom så på det:
Det är klart han måste äta ostmackan han just skurit upp och lagt ost på!"
Alltså, meningslösa detaljer intill enstaka kroppsrörelser. Det är så Liza
Marklund brukar skriva när vi t o m får hennes armrörelse skildrad då hon
kastar in tvätten i tvättmaskinen. Det är bara slöseri med tryckfärg och
läsarens tid. Wallentings prosa blir ibland nästan helt stillastående.
Jag har en teori om varför Wallentins föga habila drapa förhandssålts till
intet ont anande kinser och andra länder som aldrig gjort oss något ont:
svenska spänningsromaner har ju bra rykte (Larsson, Mankell m fl) och många
utländska förlag har thriller/deckarserier där man alltid kan stoppa in en bok
till. 16 utländska förlag har köpt in Strindbergs stjärna bland titlarna
närmare nedre botten av 50-100 böcker Deutsche Super-Krimi m m skall utge
kommande år. En käck blurb från Bonniers, litet säljsnack på Frankfurtmässan,
nämn Stieg Larsson, och...ja, någonstans i bokserien kan vi alltid klämma in
det.
Ingen vettig redaktör kan ha köpt in den här pratiga röran som en *toppbok*. Då
skulle jag bli besviken. Ty Strindbergs stjärna är en besvikelse och långt
ifrån någon stjärnroman som August skulle kunna skriva.
--Ahrvid
Ps. Bland folk som avtackas i slutet finns en viss bonnierredaktör vid namn
Karin Lundwall. Någon gång måste väl hon också sova under
redaktionssammanträdena.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ
IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
Om Ahrvids novellsamling Mord på månen: http://www.zenzat.se/zzfaktasi.html C
Fuglesang: "stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik
framtidsmiljö"! -----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] Rec: Strindbergs stjärna/ J Wallentin - Ahrvid Engholm
