[SKRIVA] Rec: Ljusets fiender/J Lundberg
- From: Ahrvid <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: "skriva@xxxxxxxxxxxxx" <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Tue, 18 Feb 2014 23:36:38 +0100
Ljusets fiender, Johan Lundberg (Timbro, 2013)
Johan Lundberg, litteraturvetare och tidigare chefred för kulturtidskriften
Axess, granskar i denna bok vänstervågen i dagens svenska kultur- och
offentliga debatt, underrubrik "Västvärldens självkritik och den svenska
idédebatten". Och det är en våg som kraftigt sköljt över våra idémässigt kala
klippor och eroderat bort mer normala kustlinjer. När Kent Asp vid Gbg
Universitet undersökte journalistkårens partisympatier nyligen, fann han att
hela 84% av gruppen kulturjournalister sympatiserade med de rödgröna partierna,
framför allt de mest extrema i form av mp och vp.
(I slutet lägger jag in några direkta sf/f-tankar. Gå direkt dit om du otrivs
med min allmänna utläggning - känsliga läsare, vars anleten lätt rödnar, löper
särskild risk för förhöjt blodtryck.)
Kommun- & nazism kålsupekompisar
Det förefaller som om den starka snedvridningen i debatten på senare år blivit
starkare, bl a på grund av föreställningen att liberalism och marknadsekonomi
("kapitalismen") skulle ha orsakat den ekonomiska krisen från sent 00-tal och
framåt. (Fast orsaken snarare var dels USA-regeringens regleringar för att
trycka ut huslån till kreditovärdiga, vilket orsakade fastighetsbubbla och
kreditkris, dels många politikers jätteaptit på upplåning och budgetunderskott.)
Lundberg börjar med en historisk genomgång, varvid han tämligen övertygande
argumenterar för att extremvänster och -höger är samma skrot och korn. Till det
har på senare år tillkommit en vurm för det han kallar nyfundamentalistisk
islamism.
Kommunism, fascism, nazism och islamism strävar alla efter att
avindividualisera människan, begränsa friheten och föra in henne under en
allomfattande toppstyrning (politisk eller religiös). Dessa totalitära
ideologier avskyr demokrati, rationalism, liberalism, marknadsekonomi och
sekulärism. Människan kan inte tillåtas frihet eller att få styra sig själv
eller tänka fritt, för det går emot proletariatets diktatur à la kommunism,
rasbunden "folkgemenskap" à la nazism eller Koranens diktat à la
fundamentalistisk islam.
De extremistiska ideologiena är under ytan identiska. Målen är likartade:
världsrevolution hos kommunismen, och fysiskt utplånande av klassfiender,
kulaker och oliktänkande, och nationell revolution his nazismen, och fysiskt
utplånande av judar, rasmässigt ovärdiga och oliktänkande, religiös revolution
hos fundamentalister, och fysiskt utplånande av judar, hädare och oliktänkande.
Det civiliserade "borgerliga" samhället skall krossas och tas över av
romantiserade (mar)drömsföreställningar som lanserats i någon gammal bok,
skriven av en neurotisk, skäggförsedd virrhjärna, valfritt om det nu är Marx
eller Muhammed.
Romantiken, diktatur- och mordhyllande
Det hela började, menar Lundberg, med den s k romantiken på 1800-talet som
förkastade upplysningens rationalism. Strax därpå hakade revolutionära
ideologier på. Marx trodde sig ha funnit "den slutgiltiga lösningen" och
inspirerade till allt från kommunism och socialism till nationalsocialism och
fascism. Efter lidandena och förödelsen från första världskriget och under den
Stora Depressionen var många benägna att ta till sig utopiska stolleidéer.
På 30/40-talet hyllades de nya diktaturerna i Ryssland och Tyskland som
krafter som skulle röja upp med gammal unken normalitet. Ledande kulturnamn som
Artur Lundkvist och Karl Vennberg for på noga regisserade "studieresor" till
Sovjetunionen och skrev lyriska hyllningsskildringar. Jan Myrdal upprepade
senre bedriften genom Stora Skygglappsresor till Pol Pots massmords-Kambodja.
Jan Guillou spädde på gagen från KGB genom att fara till Saddam Husseins Irak
och skriva en glödande hyllningsbok. Religionshistorikern, marxisten Mattias
Gardell applåderade ivrigt i skrift Khadaffis Libyen. Kuba och Nordkorea
tilldelades liknande kärleksbetygelser från kulturdebattens Nyttiga Idioter.
(Den klarsynte Karl Gerhard var med på en av studieresorna till Moskva under
sent 30-tal och genomskådade potemkinkulisserna, vilket man kan läsa om i hans
memoarer. Mellan sprickorna såg han varubrist, förtryck, hopplöshet, nedgång,
och komponerade väl hemkommen den ironiska "Hurra, det är roligt i Moskva". KG
ägde ett mer frikostigt förråd hjärnceller, jämfört med vissa andra.)
Det var mikroskopisk distans mellan kommunism och nazism. En historisk
hemlighet är att de tyska kommunisterna på order från Moskva initialt på flera
sätt stödde den framväxande nazismen. Det var lätt för SA att rekrytera från de
Röda Brigaderna och SA-chefen Röhm insisterade på socialistisk revolution. Karl
Vennberg har lyckats dölja hur han skrev dikter och artiklar i Den svenska
nationalsocialisten innan han blev ledande vänsterikon efter kriget. Alla
kulturarbetare som ansåg sig stå i tankerevolutionens framkant brottades med om
de skulle stödja socialism eller nationalsocialism - de var ju så lika. En
ledande gammal kommunist som Nils Flygt hoppade ledigt direkt över till
nazismen.
Väst/normalitetshat, postmodernism
Det som förenade var hatet mot det ordinära, normala samhället och dess
"strukturer".
De 84 procenten rödgröna har länge varit totalt förblindade av ett hat mot
"Västs" samhällsbygge med dess upplysnings- och frihetsideal. För att få det
att gå ihop har man ständigt urskuldat, bortförklarat och förnekat förtrycket
hos det utopiskt uppbyggda mördarregimerna. (Mao 70 milj döda, Stalin 50 milj,
Hitler "bara" 20 milj, Pol Pot 2 milj - men så var hans Kambodja en småstat.)
Lundberg ger som en förklaring till det fortsatta intellektuella moraset
framväxandet den s k postmodernismen, framför allt på de allt flummigare
universiteten, som med rent språkliga spetsfundigheter försöker hävda att det
inte finns några sanningar: alltså kan vad som helst vara sant, inkl de mest
förbluffande dumheter. Allt är "relativt", hävdas i en total missuppfattning av
Einstein (som nog skulle bli galen om någon påstod att naturvetenskap blott var
en "social konstruktion").
S k poststrukturalistisk "dekonstruktion" togs sig via franska
elfenbenstornfilosofer in på utbildningarna som från 60-talet och framåt
expanderade enormt, varvid kraven på kunskap och vetenskap lämnades i
bakvattnet. Det framfödde en hel generation halvbildade vänstertyckare som
efter en termins "studier" (=pladder och pamflettläsning) av "genusanalys"
ansåg sig mogna att uttala sig om vad som helst kring världens totala
utveckling. Lundberg:
"Vad postmodernismen gjorde var att med stöd i omständliga filosofiska
resonemang på svårgenomtränglig prosa /AE: dvs innehållslös .../ utmåla
västvärlden som lika, eller t o m mer förtryckande än diverse kommunistiska
dikaturer."
En svaghet med boken är att Lundberg ägnar uppemot hälften åt att slå fast de
förtryckande, irrationella, inhumana dragen hos fundamentalistisk islamism. Det
partiet är för långt. Vi får så många exempel på dumma utsagor, förbindelser
mellan olika grupper, ideologiskt innehåll, praktiskt våldsagerande m m att det
blir tjatigt och nästan övermäktigt. Och för min del tror jag honom redan, så
utläggningarna kunde ha ransoneras.
Islamism och antisemitism
Men ett skäl till intresset är förstås att kunna slå fast hur debattklimatets
dumhetskolportörer har en tendens att inte kunna dra rågången mot anti-semitism
och religiösa dogmers krav på att upphäva mänskliga rättigheter. Vad som påstås
vara "saklig kritik" mot israelisk politik har ofta en botten i judehat,
inspirerat av följsamhet mot fundamentalistisk islamism. Anti-semitism lanseras
som anti-rasism. Religiösa fanatiskers terrorism och mordkampanjer devalveras
och ursäktas rutinmässigt. Att urskillingslöst angripa civila är ju bara "samma
sak" som t ex USAs eller Israels målinriktade aktioner mot krigförande.
Det är anti-semitismen som gör att grupper som Al-Q m fl bedriver
terrorism, för att fysiskt utplåna judar och vad de påstår är judarnas
marionetter (USA, "Väst", osv). Och den svenska kultureliten, som
poststrukturalistiskt lärt sig relativisera allt, springer ned varandra i iver
att hitta på bortförklaringar.
Vänsterorganisationer bjuder regelmässigt in anti-semiter att tala på möten
som årligen stödjs av många miljonbidrag av stat, landsting och kommuner. (Det
är sådant och annat som gör mig skeptisk till statlig, bidragsbaserad
"kulturpolitik".) Skattefinansierade muslimska organisationer kampanjar för att
hävda att det skulle vara "rasism" att motverka att kvinnor måste underordna
sig män och hela hedersvåldsproblemet, att bekämpa barngifte, religiöst
klädtvång, religionsbaserad skolgång m m. Kultursidor är oftast obegripligt
toleranta mot religiösa dogmers krav och viftar med islamofobi-kortet.
En annan effekt av den höga toleransen mot terrorism blir vänstergruppers
direkta gatuvåldstendenser. Vi såg hur man slog sönder Göteborgs Aveny och
varenda gång vilsna "nationalister" samlas, kommer en svans av tio ggr så många
besläktade aktivister med slangbomber och påkar. De bara älskar att slåss och
bränna bilar och krossa hårt arbetande butiksägares fönster. De har inte klippt
sig och jobbet de skaffat kallas "direkt aktion".
Fallet Vilks
I resonemangen om kring fundamentalistisk islamism skriver Lundberg en hel del
om fallet Lars Vilks. När Salman Rushdie utmanade fundamentalismen med boken
Satansverserna ställde hela kultureliten upp på hans sida. Kanske berodde det
på att alla fortfarande hade de sista akterna i det Kalla kriget att bekymra
sig för. Med diverse muhammedteckningar två decennier senare var det annorlunda.
Under tidigt 00-tal gjorde Lars Vilks (som f ö är fil dr i konstvetenskap)
minst två gånger muhammedteckningar som ställdes ut på gallerier, utan att
någon brydde sig. Enligt Lundberg är Vilks stadiga projekt, som han ägnat sig
åt i decennier, att undersöka gränserna för konstnärliga uttryck. Vad är konst
eller inte? Vad är "accepterat" eller ej? Andra verk av Vilks gick i samma
undersökande riktning.
Så publicerade dock Jyllandsposten muhammedteckningar, mot bakgrund av att
flera konstnärer av rädsla nekat att illustrera en bok om Muhammeds liv. För
tidningen var det ett sätt att slå fast rätten att faktiskt få avbilda även
Muhammed, som försvar av yttrandefriheten. (Inte heller är islams "förbud" mot
sådant särskilt fast. Det finns många museer, institutioner m m i den muslimska
världen med muhammedavbildningar.) Men med JP:s tilltag blev det ett djäkla
liv, eftersom vissa islamistiska ledare såg det som ett sätt att upphetsa
anhängare och vinna uppmärksamhet.
Litet efter det fortsatte Vilks med sitt pågående projekt och gjorde tre
teckningar av Muhammed som rondellhund (rondellhundar var en populär företeelse
vid tiden) men nu drog galleriet in verken, med hänvisning till det som hänt i
fallet JP. Nerikes Allehanda publicerade då bilderna (utan Vilks tillstånd
eller inblandning, f ö) och nu blev det förstås åter ett djäkla liv. Att
identifiera en fiende att hetsa mot har alltid varit ett bergsäkert sätt att
vinna anhängare. Död åt Vilks alltså (flera mordförsök har gjorts),
flaggbränning, upplopp - blockera människors tankeförmåga med hat.
Och på kultursidorna, som tidigare försvarat Rushdie, blev nu Vilks - i alla
fall för många - skottavla snarare än skyddsobjekt. Man måste "ta hänsyn" till
religiösa dogmer. Vilks var bara en dum "provokatör" - och det var han iofs,
men en provokatör för *konst i sig*, inte på något sätt visavi islam. Vilks var
en "opportunist" som "sökte uppmärksamhet", fast han hade bara konsekvent under
decennier drivit ett konstgränsprojekt och uppmärksamheten hade han inte sökt
eller aktivit bidragit till.
Och medan Vilks spränger gränserna spränger en betydligt fumligare islamist
sig själv på Bryggargatan.
Religiösa dogmer och SD
Men jag har sagt det förr: i den allt starkare globaliseringens tidsålder har
religiös extremism inte någon chans. Fundamentalisterna i den muslimska världen
är en liten minoritet. Även där längtar folket efter mindre religion, mer
frihet, öppenhet, rationalitet, vanliga liv påminnande om Västvärlden. När
handel, infoutbyte, resor, skolgång m m ökar blir människor allt mer
välinformerade och organiserad irrationalitet som religion tvingas oundvikligen
att vika undan. Irrationell "tro" och mossiga dogmer kan aldrig vinna över
utbildning och vetenskap.
Vi behöver inte vara bekymrade över att "islam tar över världen", som de
begåvningsutmanade i historielösa SD inbillar sig. Den s k arabiska våren är
ett tydligt tecken på att religionen är på väg bort, även om fundamentalister
försöker kidnappa uppror och revolutioner. Konflikterna idag är mycket mer ett
inbördeskrig inom islam, snarare än ett krig "Västvärlden Vs muslimska världen".
Jag tror dock att den enorma snedvridningen i den offentliga debatten,
kulturvärldens programmistiska försvar av inhumana värdegrunder, dess ständiga
angrepp på liberala och frihetliga värderingar skapar den misstro som ytterlig-
och ytlighetsgrupper som SD kan skörda från. Försvarare av normalitet,
individens frihet, ekonomisk, teknisk tillväxt m m - som exempelvis de
borgerliga partierna - har tvingats åt vänster och lämnat fältet öppet för
Jimmie Åkesson och hans desperata folkdräkt. Anders Borg har ju blivit
kollektivavtalens och den hårt reglerade arbetsmarknadens främste försvarare.
Nästan varenda folkpartist och var och varannan övrig borgerlig politiker
hävdar sig numera vara feminist. 82% rödgröna SVT angriper i varenda
"nyhets"-sändning påstådda brister i skola och sjukvård och kräver högre
skatter (trots att samhällsservice har mer resurser än någonsin och att skolans
problem är flummet från 70-talet och framåt), och de borgerliga viker sig.
Feminism, environmentalism
Lundberg tar också upp feminismen, som sprider våldsideologi via saker som
SCUM-manifestet (med hotfilmer påminnande om terroristers halshuggningsvideos)
och transformerar den mossiga "klasskampen" till könskamp. Men jag skall inte
dröja vid det ämnet som är allt för välbekant. Människors egna val spelar föga
roll, ty de väljer fel och måste stöpas och kvoteras i samma form. Det finns
inga eller minimala skillnader mellan könen. Osv. Allt det där är statligt
bidragsfinansierat och har som ett mögel krupit igenom hela det akademiska
systemet. På en del universitet krävs att alla avhandlingar och studier har
kapitel om "genusperspektiv", oavsett om ämnet är partikelfysik eller
hydrologi. Vetenskap är ju bara "sociala konstruktioner" så det är fritt fram
att "dekonstruera".
En sak jag är besviken på i Ljusets fiender är att Lundberg helt hoppar över
den mäktiga kulturvänsterns svärmeri för miljöfrågor, inte minst tramset om
"global uppvärmning". (Eftersom klimatet stannat upp i över 1,5 decennium på
senare tid ändrat till påståenden om "klimatförändringar", dvs varje normal
vädervariation blir "bevis" och hypotesen sålunda helt ofalsifierbar.) Kanske
beror överhoppandet på att Lundberg tror på miljöstruntet? Jag hoppas inte det,
men ingen är ju ofelbar.
Miljön och klimatet är synnerligen intimt förbunden med kulturdebattens sneda
världsbild. Påståenden om att jorden går under av "miljöförstöring" eller
"klimathot" tjänar blott som en hävstång för att propagera för de
frihetsinskränkningar, ökad politisk/planekonomisk toppstyrning, den kritik mot
modernismens tekniska/vetenskapliga framsteg m m som man vill främja. När
kommunismen gjorde praktkonkurs inför alla TV-kameror för ett kvartssekel sedan
fungerade environmentalismen som en sorts livbåt för alla som hyllat Stalin,
Lenin och Mao. Det var bara att hoppa över och förespråka samma politik med en
ny etikett. Följaktligen (enligt Gbg Univ:s undersökning) sympatiserar över
hälften av kulturjournalisterna med Miljöpartiet.
(Lätt) parallell i fantastiken
Låt mig även ta upp en liten fantastikfundering. Jag misstänker att det finns
en tendens till en liknande ideologisk splittring mellan fantasy och science
fiction. Idag tycks fantasy dominera stort, och en orsak kan vara att den bär
många drag gemensamma med kulturdebattens ideologiska vågor och strömmar.
Jag nämnde tidigare kulturdebattens favoritområden. Och vi finner att man
möjligen kan upprätta en motsvarande sorts dikotomi inom fantastisk litteratur.
("Dikotomi" är ett sådant där buzzword kulturtöntar gärna använder, då det
låter fint, få begriper betydelsen, och genom att vara litet luddig och
obegriplig klättrar man litet högre i elfenbenstornet. Ordet betyder ungefär
"att dela upp något i två komplementära delar, två motsatser".)
Låt oss studera vad som förekommer för olika ämnen och beskrivningar, inom
fantasy respektiva science fiction. Men låt mig påpeka att det anförda får ses
som ett hugskott med möjligen begränsad räckvidd:
DEMOKRATIi: I fantasy har man toppstyrda samhällen via kungar, allsmäktiga
trollkarlar osv och den ordinära människan har litet makt. Bara hjältar med
svärd har viss frihet. I sf-genren är styret mer frihetligt, t ex den tämligen
liberala Federationen hos Star Trek, eller så uttrycker man sig i hemska
dystopier som 1984, vilka förstås utgör avståndstagande från toppstyre.
RATIONALISM: Fantasy tror på magi och drakar. 'Nuff said. Sf har däremot
mycket av vetenskap, teknologi och rationellt tänkande.
LIBERALISM: Fantasyn har mycket feodalism, och svärdets våld styr, liksom
urgamla myter som stänger in tänkade och människor. I sf-genren är däremot
vidderna ofta fria. Vi har entreprenörer som beger sig ut i rymden mot nya
horisonter, där den yttersta friheten bokstavligen råder, ty ingen makt finns
därute som kan stänga in en.
MARKNADSEKONOMI: Fantasyn har gammaldags ekonomier baserade på guldmynt,
hantverkarskrån, "lokalsamhällen", m m. Handeln är liten, annat än lokalt,
vilket iofs är naturligt då det saknas containerskepp och transportflyg. Sf har
ofta snabbrörlig, rationell ekonomi med elektroniska valutor o dyl. T o m
rymdhandeln är omfattande. Redan i Asimovs stiftelsesvit spelade
rymdhandelsmännen en ledande roll. Sf-författarna ser sig fria att nyttja
naturens och rymdens resurser och ständigt sträva mot högre utveckling.
SEKULÄRISM: Olika diviniteter dyrkas ofta i fantasyn, styrda av prästerskap.
Sagan om ringen tolkas av många som en sorts religiös berättelse, av den
strängt katolske Tolkien, och Narnia är definitivt ett slags Jesus story. Det
är dock väldigt sällan vi får vi får religiöst präglad sf.
ENVIRONMENTALISM: Fantasyn dyrkar natur, skogar, djur etc. Hobbitar pratar
med träd. Alver är naturväsenden som bor i djupa skogar. Det finns en dyrkan av
naturen, t o m mysticistiska föreställningar. Sf har däremot avancerade
stadslandskap, högteknologiska maskiner, konstruerade rymdbaser, osv - stål,
betong, glas. Det finns en förtröstan i teknisk-vetenskaplig utveckling. Även
om det också finns dystopiska sf-berättelser om hur jordens natur skulle
förstöras är dock dessa i kraftig minoritet, och fantasyn ställer nog upp på
miljörörelsen i avsevärt högre gad än sf-litteraturen.
Som sagt, man kanske inte skall dra för stora växlar på dessa motsatser, men
att fantasyns har viss dragning åt de dominerande strömmarna i kulturdebatten,
kan vara en komponent i förklaring till att fler gillar svärd, drakar, magiska
formler och prinsessor än antalet som gillar rymdskepp, robotar,
kvantcyberdatorer och kolonier på främmande planeter.
Som slutord vill jag säga att Ljusets fiender verkar pricka många rätt, men
skulle ha tjänat på att kortas (det som står om islamsk fundamentalism t ex,
inte fel men alltför långrandigt) och även analysera den starka kopplingen
mellan miljörörelsen, som kultursidorna dyrkar så, och totalitärt tänkande.
Det är en riktig käftskmäll mot den slagsida som länge präglat kultur- och
offentlig debatt. Jag har småkollat en del recensionerna, and Her Majesty the
Newspaper Culture Sections are not amused.
Men vem är förvånad?
--Ahrvid
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Follow @SFJournalen on Twitter for the latest news in
short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) info
www.skriva.bravewriting.com / Om Ahrvids novellsamling Mord på månen:
http://zenzat.wordpress.com/bocker C Fuglesang: "stor förnöjelse...jättebra
historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! /Nu som ljudbok:
http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id=9186081462 / Läs även AE i nya
E-antologin Sista resan http://www.welaforlag.se/ebok.htm#sistaresan /
YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] Rec: Ljusets fiender/J Lundberg - Ahrvid
