[SKRIVA] Rec: Kamikaze/Axell & Kase
- From: "ahrvid@xxxxxxxxxxxx" <ahrvid@xxxxxxxxxxxx>
- To: skriva@xxxxxxxxxxxxx, sverifandom@xxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
- Date: Thu, 27 Mar 2008 18:13:42 +0100 (CET)
Ytterligare en bok i den serie av militärlitteratur (främst om WWII) som litet
i skymundan växt till en lönsam trend på bokmarknaden (det har stått artiklar
om framgångar för förlag som Historiska Media m fl). Albert Axell och Hideaki
Kase har skrivit om Kamikaze (underrubrik "Japans självmordspiloter";
Historiska Media, 2004) med främst personutgångsvinkel. Vi får många historier
om själva kamikazepiloterna och deras anhöriga, och långa utdrag ur brev och
intervjuer (en del uttagna som självmordspiloter hann inte slutföra något
uppdrag).
Däremot har boken ganska liktet av strategiska analyser och översikter,
eller tekniska detaljer. Det finns dock utdrag från kamikazepiloternas manual,
och ett diagram japanerna gjorde upp över lämpliga anflygningsvinklar.
Efter att Japan anfallit USA i Pearl Harbor i december 1941, fick man
ungefär ett halvår med stora militära framgångar. Men snart hade amerikanerna
(även britterna var med i kriget i regionen, framför allt vid Burma-fronten)
hämtat sig och började pressa tillbaka japanerna. 1944 började läget bli
kritiskt för Den Uppåtgående Solens Land och japanerna började då planera för
självmordsanfall. Främst mot allierade fartyg med flygplan lastade med
sprängämnen, men även mot amerikanska bombplan. Det fanns också
självmordsuppdrag med bemannade torpeder eller snabbgående motorbåtar.
Samurajandan
Samurajandans särskilda ridderlighetskodex, "Bushido", var central. Man skulle
ge allt för kejsaren och fosterlandet. Det var en ära att dö i strid. De flesta
kamikazepiloter var frivilliga - och det var aldrig några problem att fylla på
leden! Men det förekom enstaka exempel av halvtvång; en kamikazekandidat kunde
få veta att kejsaren och militärledningen förväntade sig att man skulle ställa
upp, och det var en alltför stor skam att säga nej (en sorts pyskisk press).
Men i stort sett behövdes ingen press - märkligt nog anmälde sig japanska
piloter entusiastiskt och i stor mängd till självmordsuppdragen.
Här skulle boken ha behövt litet mer genomgångar av det japanska samhället
och den japanska mentaliteten i början av 1900-talet, för att förklara
entusiasmen för självmord. Det görs vissa noteringar, men man går inte på
djupet.
Många av piloterna fick bara den mest grundläggande flygträningen, kanske 50
timmar i luften, ibland ännu mindre. (En normal stridsflygare anses inte färdig
förrän efter 500 timmars flygträning.) De mest erfarna piloterna sparades för
konventionella flyguppdrag - även om det ibland var svårt att få dem att
avhålla sig från att bli kamikaze (!).
Japanskt flyg konventionellt underlägset
Det fanns en taktisk och strategisk logik i kamikazetaktiken. Japan var på
väg att förlora kriget och måste ta till drastiska medel.
Man måste hindra (främst) amerikanerna att komma det japanska moderlandet
närmare, ty för varje ny ö som intogs fick USA en flygbas som kunde nå Japan.
Dessutom var kamikazetaktiken framgångsrik. Ett plan som flyger mot ett fartyg
i högsta fart med avsikt att träffa det, blir svårare att skjuta ned än ett
plan som "bara" skall fälla en bomb.
Vid detta sena skede i kriget var det japanska flygets konventionella anfall
mot amerikanska flottan nästan rena självmordet i alla fall. Vid de större
flygstrider som förekom (japanska anfall måste först ta sig igenom en skyddande
"skärm" amerikanskt flyg) kunde japanerna få förlustsiffror på 75% - eller mer.
Så varför inte bara strunta i de sista 25%:ens chans för överlevnad? (De höga
förlusterna berodde bl a på att Japan förlorat större delen av sina
välutbildade, skickliga piloter under krigets första del. Dessutom hade USA
hunnit utveckla betydligt bättre flygplanstyper än man hade i början.)
De första kamikazeanfallen utfördes våren/sommaren 1944 och fortsatte till
krigsslutet över ett år senare.
400+ sänkta/skadade
Men kamikazetaktiken var som sagt effektiv. Det genomfördes mellan 2800 och
3900 kamikazeanfall (uppgifterna varierar och är här deriverade från Wikipedia)
som sänkte 34 till 57 fartyg (uppgifter varierar)
och skadade 386 andra (svårt skadade i många fall - fartyget fick avskrivas
eller var ibland borta resten av kriget pga reparationer). 14 till 25% av
kamikazeplanen nådde fram till sitt mål (uppgifterna varierar). De måste först
ta sig igenom en tjock "skärm" av amerikanskt jaktflyg och sedan en mycket
intensiv luftvärnseld.
Med all sannolikhet skulle det japanska flygvapnet inte ha kommit i närheten
av att sänka och skada över 400 fartyg utan kamikazetaktiken. Dessutom satte
kamikazeanfallen skräck i de allierade, vilket påverkade deras stridsmoral
negativt.
Men i detta skede hade de allierade så stort övertag att kamikazeangreppen i
stort sett inte lyckades förhindra några operationer (möjligtvis försenades en
del planer, i vissa fall). Jag tror dock att angreppen skulle ha hårdnat om
USA kommit nära själva Japan.
Självmordsangrepp
Idag är frågan om självmordsangrepp högaktuell, som en taktik hos
terrorister. Angreppen mot World Trade Center var självmordsanfall. I Irak och
i Israel/Palestina sprängs ibland dagligen självmordsbomber.
Men det finns en skillnad mot de japanska kamikazeanfallen under WWII: de
anfallen var inte terrorism utan legala stridshandlingar. Japanerna angrep
militära mål, och om de får fram piloter som är villiga att göra det à la
självmordsanfall är deras egen sak. Inga krigsförbrytaranklagelser eller
liknande framfördes mot kamikazetaktiken.
Det finns revisionistiska strömningar i dagens Japan som hyllar
kamikazepiloterna. Det hålls minnesceremonier osv. Det är litet oroande, då det
tyder på en vägran att medge att Japan drev ett oförblommerat angreppskrig på
synnerligen tvivelaktig grund (för Japans del började kriget redan 1937 med ett
mycket blodigt utfört angrepp på Kina). Det har funnits en debatt om hur WWII
skildras i japanska skolböcker. (Jfr debatten om hur Israel skildras i arabiska
skolböcker, kanske?)
Andra tog efter
På annat håll i WWII utfördes också självmordsanfall. Det sovjetryska
flygvapnet använde ibland självmordsliknande taktik mot Luftwaffe. Ryska
piloter hade instruktioner om att ifall deras ammunition tog slut, skulle de
ramma stjärten på fientliga flygplan. Tanken var iofs att ett sådant angrepp
skulle vara "överlevnadsbara" - det egna planet skulle inte skadas svårare än
att man kunde hoppa i fallskärm efteråt. Hundratals exempel finns på ryska
jaktplan som på så vis tog med sig ett fiendeplan (och överlevnadsgraden var
inte överdrivet stor).
Tyskarna (allierade med Japan) noterade den japanska kamikazetaktiken. Man
kanske inte behövde den inspirationen för att sätta upp egna självmordsförband,
men i alla fall. Det fanns väldigt mycket "dö för Fuhrern" i nazismens
ideologi., som i allmänhet var minst av allt mån om mänskligt liv. Det finns
enstaka exempel på tyska jaktflygare som rammade allierade bombplan (det skedde
mer spontant) men framför allt använde man mot krigsslutet självmordstaktik för
att slå ut strategiska broar som ryssarna tagit (det lyckades ganska illa). Man
byggde också en serie bemannade V1-raketer, som skulle styras av
självmordspiloter, men dessa sattes veterligt inte in i. Man hade också
bemannade torpeder, som dock inte heller nådde större användning.
Även britterna hade ett vapensystem som var "självmordsliknande". Man försåg
en del handeslsfartyg i konvojerna med katapulter för Hurricane-jaktplan. Dessa
kunde bara utföra ett enda uppdrag, tills bensinen tog slut, och måste sedan
nödlanda i drickat. Alla kunde inte bli upplockade efteråt och nödlandningen
var farlig. Katapultplanen var dock inte formellt avsedda för
självmordsuppdrag; de var bara extremt farliga konventionella flyguppdrag.
Krigsslutet
Boken har inte mycket strategiska analyser, som sagt. Men som en del andra
författare verkar man vara inne på att Japan inte behövde atombombas två gånger
för att kapitulera. Man var "ändå" på väg att ge upp.
Jag kan rent psykologiskt förstå den positionen. Atomvapen är - och
förtjänar att betraktas som! - fruktansvärda och det blir lätt att
rationalisera farm invändningar.
Men likafullt är det fel att tro att Japan var på väg att ge upp. Japan
skulle med all sannolikhet inte ha besegrats lika snabbt utan atomvapnen. Och
en landinvasion av de japanska huvudövarna hade krävt 100 000-tals amerikanska
och miljoner japanska liv. Det hjälpte inte ens att Stalin opportunistiskt
angrep Manchuriet några dagar innan krigsslutet.
Här är indikationerna om att kriget fortsatt ett bra tag utan Hiroshima och
Nagasaki:
* Japanerna var fanatiskt inriktade på att försvara moderlandet.
Mentaliteten som kom till uttryck i kamikazetaktiken kan mångfaldigas. När man
försvarade öar på vägen mot Japan tog man extrema förlustsiffror (typ 99%
stupade av insatta trupper!). De som inte stupat när slagen var nästan över,
gick till självmordsanfall med bajonett eller tog sina liv. T o m tusentals av
japansk civilbefolkning begick självmord. Det var en vanära att kapitulera,
helt enkelt.
* På huvudöarna utbildades civilbefolkning till en improviserad milis, i
många fall avsedda att gå till anfall med bambuspjut (!) pga brist på gevär.
(Inför Hitlers invasionshot mot britterna 1940, fick Home Guard i en del fall
öva med trägevär, pga vapenbrist.) Japan hade dessutom rejält med
konventionella trupper kvar (även om mycket fanns i Kina och Sydostasien, kunde
säkert en del ha överförts till själva Japan).
* Man hade upp till 10 000 kamikazeflygplan kvar, mer än dubbelt så många
som dittills använts. Man kan vänta sig att kamikazeangrepp mot en
invasionsflotta blivit oerhört intensiva. (Och det japanska flyget hade vid
kapitulationsdagen kvar bränsle för iaf fyra månader; uppgift i boken som
recas). Dessutom fanns tusentals snabbgående kamikazebåtar kring de japanska
kusterna.
* Militärledningen ville inte kapitulera, inte ens efter atombomberna satts
in - man räknade med att USA hade högst två atombomber till (vilket var ungefär
korrekt). Det krävdes ett unikt, personligt ingripande av kejsaren för att
driva igenom kapitulationen. Strax före kapitulationen skulle radioutsändas,
försökte en grupp militärer genomföra en statskupp, som var nära att lyckas
(man hade vid ett tillfälle kejsarpalatset omringat).
* I kapitulationstalet hänvisade kejsaren direkt till atombomberna, och dess
oerhörda förstörelsekraft. Däri finns också en psykologisk räddningsplanka. Att
"uthärda det outhärdliga" blir lättare om man kan hänvisa till att man har
närmast överjordiska krafter mot sig (atomenergi).
Jag menar att historien om kamikazeflygarna ger den psykologiska bakgrunden
till att japanerna näppeligen var redo att ge upp i första taget. Den sista
nyckelfaktorn var att de allierade tillät kejsaren att sitta kvar, om än som
konstitutionell monark.
--Ahrvid
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] Rec: Kamikaze/Axell & Kase
