[SKRIVA] Re: Rec: Den larmande hopens dal/E Andersson
- From: "ahrvid@xxxxxxxxxxxx" <ahrvid@xxxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Wed, 10 Sep 2008 13:50:16 +0200 (CEST)
Från: holmgren.tobias@xxxxxxxxxxx
>Visst, jag ska ändå täcka evenemanget för Karlstads studenttidning.
> Jag kan alltid klistra in min artikel här.
Gör det!
>En text kan vara förvirrande och urusel med anföringstecken, en
> annan text kan misslyckas på samma sätt utan dem.
Risken ökar att texten blir dålig om man avsiktligt hoppar förbi
anföringstexten.
Jag menar nämligen att ett kriterium på att en text är bra, är att den är
klar och tydlig. Den blir otydlig om man inte använder de tydlighetsmetoder som
utarbetats under seklernas gång - och dit hör de olika skiljetecknen, inkl
anföringstecken.
Att skriva utan anföringstecken kan någon få för sig att göra som litet
grand ett primadonnauppträdande. Liksom: "Titta, jag har upptäckt att man till
nöds kan formulera sig utan anföringstecken - är jag inte unik och duktig!" Men
det är ett rätt meningslöst uppträdande. Det ä ungefä som om någon få fö sig
att skippa alla bokstaven "r": det ser bara dumt ut och gör texten sämre.
I alla lägen där anföringstecken är påkallade skall man använda dem!
>Ibland är det menat att det ska vara förvirrande, exempelvis i drömlika
> passusar eller när författaren vill göra läsaren osäker på vad som
> sker i det inre respektive på det yttre planet.
Jag avskyr "drömlika passusar" och menar att det är fördärvligt att sträva
efter att *avsiktligt* göra läsaren osäker på vad som händer. Man bör tvärtom
alltid sträva efter att ge läsaren maximal koll på läget. Jag vet inte vad
andra gör, men om jag läser en bok där jag plötsligt upptäcker att jag inte vet
vad som händer - då lägger jag ifrån mig boken, och slutar läsa (för att aldrig
börja igen, och möjligen inte ens någon annan bok av samma författare). Jag
tror många andra gör samma sak. Det är dumt att avsiktligt skrämma bort läsare.
Också det här om att "göra läsaren osäker" är litet primadonnaaktigt. "Titta
vad duktig jag är! Jag kan skriva så att det blir svårt att begripa! Det är
litet fint att göra så tror jag!"
>Det mesta handlar om hur författaren använder sin verktygslåda
> (för att flirta med Stephen Kings "Att skriva").
En snickare använder sin verktygslåda för att göra snygga och fungerande
möbler. Han gör inte avsiktligt fula möbler som trillar ihop om någon sätter
sig på dem.
>Att inte använda skiljetecken i en text, det medger jag är någorlunda
radikalt
> (själv har jag ovanan att överanvända dem!)
Jag överanvänder själv parenteser (liksom).
>Dock är det väl ett ganska vanligt förfarande inom poesin.
I poesi kan man ta sig större friheter, tycker jag.
>Själv använder jag oftast pratminus. Det känns naturligare, och det ger
> större frihet att använda " till andra saker - exempelvis citat.
Jag använder helst pratminus. Jag tycker det ser tydligare ut, för att man
får en tydlig markering i replikens början. Dessutom är det vanligast inom
journalistiken, varifrån jag kommer. (De flesta tidningar citerar med
pratminus.) Pratminus är dock i stort sett okänt som anföringstecken inom det
engelska språkområdet. (Men jag såg en gång *en* engelsk bok som hade
anföringar med pratminus. Det kan ha varit en metod man använde förr men som
sedan dess dött ut.) Vanligaste engelska anföring är med "enkelfnutt" (alltså '
) och inte "dubbelfnutt" ( alltså " ) som i svenskan.
Och så skall man komma ihåg att i engelskan sätts avslutande skiljetecken
*innanför* citatet, medan det i svenskan sätts *utanför*. Så här:
"The Moon is made of green cheese," she said. (Notera "she said", inte "said
she.)
"Månen är gjord av grön hos", sade hon.
--Ahrvid
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
