[SKRIVA] Plats 3, Fantastiknovelltävlingen: "Ståltråd" av Frida Windelhed

  • From: Ahrvid <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
  • To: "skriva@xxxxxxxxxxxxx" <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
  • Date: Thu, 20 Dec 2018 12:43:25 +0000

Aj, aj! Kom just på att den traditionella postningen av 
Fantastiknovelltävlingsvinnarna glömts bort (det brukar annars ske i början av 
nov). Kollade i arkivet och inga noveller tycks vara förefintliga. Saken föll 
mig helt enkelt ur minnet...
  Men nu blir det bot och bättring! Här skall följa alla tre novellerna på 
prispallen, en efter en - på en gång. Ni får hemskt gärna kommentera 
novellerna, säga vaad ni tyckte var bra eller mindre bra, eller vad ni fäster 
er vid.
  Först bronsplatsen. --AE

-----

Ståltråd, av Frida Windelhed

Samsons mamma födde honom hemma, i källaren. Familjens privata tandläkare 
Justine förlöste honom. Det gick utan större komplikationer, men det var mycket 
blod. Pappa sa att det inte kunde vara möjligt, att Samson fabricerat minnet 
sedan dess, men Samson mindes. Han mindes blodet, som spätts ut med slem till 
en transparent orange, hur pölen av det växte på källargolvet. Organiska 
klumpar och vått damm. Hur ljust och stort allting känts. Han mindes att det 
hade gjort ont. Svidit i ögonen och sprängt i munnen. Mindes att levande ljus 
hade brunnit.


Samson fick sin första tand när han var två månader gammal. Sprängande, 
sprängande i huvudet. Sedan, när tänderna blev fler, putsades de med en vinande 
liten maskin som smakade järn, och det limmades dit små metallfästen på de 
ömmande ytorna. En ståltråd drogs mellan fästena och spändes åt, och var gång 
en ny liten tand växte fram fick den sitt eget metallfäste, och den snördes in 
i kedjan med de andra. 

Han hade en fullkomligt unik åkomma. Samson fick aldrig några mjölktänder, utan 
hans vuxentänder letade sig snabbt upp ur det oskuldsfulla tandköttet, och 
behövde genast regleras med en tandställning. Detta, berättade Mamma och Pappa, 
var för att hans skalle inte växt klart ännu, och tänderna behövde hänga med i 
förändringarna som väntade.


Han hade aldrig varit på sjukhus, men Samson togs väl omhand. Faktum var att 
hans föräldrar var mycket beskyddande. De skickade honom till Justine minst en 
gång i veckan för diverse kontroller. Justine var lite utav en allt-i-allo, och 
stod för hela familjens välbefinnande. Hon stod föräldrarna nära, och både 
mormor och morfar, och farmor och farfar, hälsade ofta till henne på telefon. 
Ibland barnvaktade Justine till och med Samson, enda tills han var så gammal 
som tretton. I villan vid gatans slut, där skogsranden gick, med grusvägen och 
med grinden, som slogs upp av vinden och slog och slog när det stormade och 
trädtopparna svajade.

Justine hade alltid funnits där. Hon var en stor kvinna med en mjuk kropp svept 
i lager av fladdrande tyger, fransar i kanterna, blommönster och broschar med 
små porträtt på. Det var kvinnoansikten i olika skimrande stenar och pärlemo, 
ovala ramar. De såg ned på Samson ifrån Justines gungande bröst när hon stod 
lutad över honom, och hans käkar var uppspända av salivdrypande verktyg. Hans 
ögon flackade stumt emellan dem medan han växte upp. Justine bar ingen vit 
rock. 

Hon hade ett sådant ungdomligt ansikte - barnsligt nästan, så slätt och med 
sådana fylliga läppar - att det gjorde det omöjligt att avgöra Justines ålder. 
Hon behövde inte sminka sig. Hennes hår var tjock och blankt och svart, och 
föll i naturliga vågor runt hennes axlar, ned till hennes svängande höfter. Hon 
hade intelligenta, förstående blå ögon. I dem såg Samson att hon var gammal. 
Äldre än Mamma och Pappa.

Hennes kontor låg i en mycket gammal byggnad, ovanför en måleributik. Där hade 
även en advokat med yvigt hår, med svettig panna och kemisk andedräkt sitt 
kontor, och en frilansande fotograf sin studio - och även sitt hem ibland, 
verkade det som. 

På kontoret stod en stol med högt, justerbart ryggstöd, och med blågrön 
skinnklädsel. Det fanns fjädrar som gnällde någonstans däri. En matthet i 
ljuset i rummet. Som om damm hängde i det, i strålarna som letade sig in genom 
det höga fönstret. Men det var inte damm - det luktade inte smutsigt, och 
Samson nyste så lätt. Det liknade snarare en tunn rök svävande där, så som 
andedräkter kunde dröja sig kvar eller röster eka länge. En tryckt stämning. 
Som om allt som någonsin hänt där bevarats bakom den stängda dörren, som 
Justine alltid låste ordentligt.

Pappa klappade på tandläkarstolens ena armstöd. Verktyg rasslade i ett stålfat.

”Här har man spenderat sin beskärda del eftermiddagar”, skrockade han, och 
berättade gärna om gången Justine bänt en fiskekrok ur underläppen på honom, 
utan att ens lämna ett ärr. Det hade knappt känts, trots hullingen.

”Hon kan fanimig allt”, sa Pappa en annan gång, och fuktade sina läppar.


Ett sådant bedårande litet barn. Tänk, en rultig treåring med ett leende som 
han inte ännu lärt sig dölja bakom handen, och med tandställning! Och så det 
röda håret, dessutom. Som en seriefigur. Som en som inte visste bättre. De 
andra barnen, med gluggar där framtänderna skulle sitta, tyckte att han var 
mycket speciell.

Sedan växte han upp liksom automatiskt till en tönt. Mobboffer. Som han hade 
skrattat på Justines kontor, när han var tio och hon meddelade att han behövde 
glasögon. Skrattat så att Mamma fått ett sådant där oroligt blänk i ögonen. Och 
som han hade gråtit sen på kvällen, på sitt rum.


Det kom med tonåren att ifrågasätta. Samson hade spänt tandställningen igen, 
och den molande smärtan blandades med själva det ungdomliga ursinnet i honom - 
med vitnandet i hans knogar när han knöt nävarna, och med alla jävliga 
svordomar som växte i hans bröst likt ett annalkande vrål. Hans hat mot allt 
och alla. Han var så ensam. Visst ville han att de alla skulle lämna honom 
ifred. Visst ville han inte vara ensam.

Han förlorade sin tro på världen i takten som han lärde sig att hata den, så 
som man gör när man är född på 00-talet och man inte har några vänner. Det var 
ju bara på väg åt helvete med den, världen alltså, och ingen omkring honom hade 
ambitioner. Hans skolkamrater var inte mer för honom än avlägsna skratt åt 
något som han säkert inte skulle tycka var roligt.

Mamma och Pappa som oroade sig. Oroa er för er själva, tänkte Samson - för era 
betydelselösa karriärer och er sköra, ytliga kärlek, och för glasen vin till 
middagen och öl till matchen, och om stenskottet i bilrutan. Deras röster var 
så allvarliga, fastän deras liv var sådana skämt. Allvaret lät som lögner 
plötsligt, tyckte Samson. Han förlorade all sin tro, och en ny känsla uppfyllde 
honom. En känsla av att det fanns någonting som pågick egentligen.

De såg det på honom. Mamma i hallen, hennes reflektion bakom Samsons i 
badrumsspegeln, i skuggorna runt en dörrkarm bortom en dörrkarm. Blänket i 
hennes ögon när hon följde hans rörelser med blicken, när han undersökte 
tandställningen med fingret, följde den långt bak i munnen. Han hörde henne 
viska till Pappa sedan. De tog med honom till Justine.

Justine röntgade hans huvud. Det var inte en obehaglig procedur, hon bara bad 
honom att vila sin haka i ett stöd av gummi, och sedan rörde sig två robotarmar 
i varsin halvcirkel runt hans skalle, fram och tillbaka. Samsons blick famlade 
efter dem. 

”Nu ska du få se, Samson”, sa Justine sedan, så som hon gjort sedan han var 
barn. Och så klickade hon på en knapp - en lång, vinröd nagel blänkte på hennes 
finger - och ett kallblått ljus tändes. 

Samsons eget huvud dök upp på en skärm då, i genomskärning. Hans skalle. Hans 
dödskalle. Hans kött och skinn och hår en blek aura runt omkring den. Hål där 
hans ögon sitter, han vet ju att de sitter där. Hans näsa ett tunt, skört ben 
med en liten buckla mitt på, sedan han sprungit in i en skåpslucka när han var 
liten och Justine sedan knäckt tillbaka näsan på sin plats.

Samsons blottade tandrader; metallrälsen som följde dem och som kröktes uppåt 
mot kindbenet, liksom leende. Samson som död. Samson som begraven och 
bortruttnad, avskalad. 

”Här kan du se, Samson”, förklarade Justine, som om han frågat, och hon pekade 
på röntgenbilden, följde skallens kindkota med en lillfingerklo. ”Här ser du 
tandrötterna. Visst är de långa? Och här uppe skulle dina vuxentänder sitta och 
lura under mjölktänderna, om du haft några.”

Visst hade Samson sett det på bild, hur det ser inuti huvudet på små barn innan 
de tappat sin första uppsättning tänder. Hur fruktansvärt olustigt det såg ut, 
så monstruöst, med alla tänderna väntande liksom på lager inuti skallen, små 
pärlor i sina hålor, som en skattgömma.

Justine lade sin hand på hans. Oftast när hon rörde vid honom hade hon handskar 
på sig, men inte nu. Hon kändes nära på ett så märkligt sätt, som om inte ens 
skinn fanns emellan dem. Som om hennes hand var så väldigt tung att den liksom 
pressades in i hans. Eller som om de båda var blott spöken, och gled ihop och 
isär. Kanske som om han aldrig berörts så förr, så ömt. Hennes fingrar gled 
över hans handrygg sedan, som om de motvilligt smög iväg. Naglarna skrapade 
lätt hans knogar.

Samson sa ingenting. Åsynen av hans eget skelett hade skärrat honom. Han 
förblev tyst på vägen hem, där han övervakades i baksätet. Pappas ögon i 
backspegeln. Samson hade blivit så totalt och oåterkalleligt påmind om döden.

Han gick vidare utan att se sig om. Han hade en unik, oförklarlig åkomma. 
Följde med rörelsen framåt, och ifrågasatte den inte.


Sedan fyllde han sexton. En ny tid kom. Samson var konstnärligt lagd, så som 
mobboffer ofta blir, och plötsligt betydde det någonting nytt att vara en tönt, 
att vara en outcast, underdog - plågad konstnär. Samson började sminka sig, och 
han köpte ett par kängor på secondhand som till och med hade en liten klack. 
Han lyssnade på Heaven Knows I’m Miserable Now, och log brett så att 
tandställningen skimrade. Han behövde öva på det, att le - de vassa fästena 
fastnade så lätt på insidan av läpparna och rev upp små jack. Han strök den 
långa luggen ur ansiktet. Framför spegeln. Så jävla rött hår hade han inte. Och 
det hade en viss charm. Samson skulle ha en viss charm.

I den nya klassen, på gymnasiet, verkade de vilja lära känna honom. Det var 
fruktansvärt obehagligt, kändes onaturligt, och kittlade på ett främmande sätt. 
Samson mindes inte hur det kändes att vara nyfiken. En tjej med silvrigt hår, 
eller nej - askblont heter det, såg på Samson över sin axel en gång. Hon vred 
på hela sitt huvud för att se på honom. Hon såg så naturlig ut, hennes hår så 
friskt och ögonfransarna ljusa - orörda. Hon hade trasiga jeans, hade Converse 
och ingen BH på sig. Hon hade liksom inga porer i ansiktet heller, och hon log 
nästan aldrig. Olivia.

Olivia.


”Hej.”

”Hej.”

”Får man bomma en eller?”

Olivia stirrade på honom. De där fjuniga ögonbrynen lyfte på sig i hennes 
panna. Perfekta bågar. För ett ögonblick var Samson uppslukad, hypnotiserad, 
satt i trans av den lilla rörelsen som hennes läppar gjort när de särat på sig, 
frågande. Var det där fräknar?

”Alltså”, sa han. ”Får jag?”

Han sträckte ut en hand mot henne, den kom så livsfarligt nära och Samson 
tänkte att det skulle brännas, och han såg att hon sneglade på hans flagnade 
nagellack. Olivia skrattade till. Enstavigt. En regnbågsglänsande såpbubbla som 
sprack.

”Jaha!” sa hon. ”Visst.”

Hon räckte honom cigaretten, och när han tog emot den rörde de vid varandra. 
Hennes hand var iskall och Samson tänkte att han skulle kunna värma den i sin. 
Tänkte det inte för att han så gärna ville röra mer vid henne, röra vid hela 
henne - utan för att han så gärna ville värma henne, om hon frös.

Samson höll cigaretten mellan tummen och pekfingret, och plötsligt hade tid 
passerat, medan han studerade Olivias hand. Hela nagelband. Ett rosa skimmer. 
Jämna, vita halvmånar.

”Röker du ens?” frågade hon. Sådant liv i de där ögonbrynen, utmanande honom, 
retande honom.

Samson stoppade ciggen i munnen och sög på den, sög i sig gifter och något likt 
själva motsatsen till syre. Halsen snörde ihop sig och han måste hosta för att 
överleva. Allt rasade. Han ville springa därifrån, tänk om han bara skulle göra 
det? Springa bara? Springa ut ur den världen, där Olivia fanns, och återvända 
till ensamheten - krypa ihop där i det mörka, tysta, trygga. 

Då mindes han att det var nya tider. Han mindes att han hade en viss egen 
charm. Han hostade och sa, liksom snopet:

”Nej, det gör jag visst inte.”

Olivia skrattade.


Samson fyllde i den nakna randen av glänsande, blekt skinn innanför 
ögonfransarna med en svart kajalpenna. Svärtan rann ut i fukten över hans ögon 
när han blinkade. Mobilskärmen, balanserande på handfatets porslinskant, lyste 
upp, och Samsons hjärta hamrade ett extra slag. Olivia hade skickat adressen. 
Samson andades ut, långsamt. 

Han såg Mamma i spegeln, bakom honom. Där borta i hallen, i dunklet, där lutade 
hon sig ut runt hörnet och såg på Samsons spegelbild förbi de öppna dörrarna. 
Alltid öppna dörrar. Samson mötte hennes blick.

Mobilen tändes igen och skenet reflekterades i spegeln, studsade bakåt igenom 
rummen och landade i Mammas ögon - små, ljusa rektanglar i dem. Ett blänk av 
oro. Eller misstanke. Sedan gled hon iväg och försvann. När Samson gick 
hemifrån var hela huset tyst. Inga steg som knarrade, inte minsta viskning från 
TV eller radio, inga glas eller koppars eller tallrikars klirrande. När han 
släckte hallampan blev det mörkt. Låset klickade inte när han vred om nyckeln 
efter sig och trädtopparnas svarta siluetter var stilla likt etsade mönster på 
den skymningsblå himlen. Gruset knastrade inte under hans fötter, grinden 
gnisslade inte. Samson kände som om hemmet stängts av. Som om det var ett 
avslutat kapitel. Han var färdig här.


För Samson hade alkohol bara varit en främmande kemikalie på föräldrarnas 
andedräkter. En darrning i deras skratt och en blank hinna över deras ögon. 
Pappas kärleksfulla men för hårda grepp om hans nacke, medan han skrockade fram 
någon sluddrig historia efter middagen, från en tid som tyvärr var förbi för 
länge sedan.

Det var annorlunda nu, i kväll. Samson frös lite i kavajen med axelvaddar, ett 
original ifrån 80-talet, och rysningarna kändes som förväntan. Alla de välta 
cyklarna på gräsmattan. De provisoriska askfaten på altanen, av gamla 
lingonsyltburkar med brunt vatten i. Och alla berusade röster som ropade hans 
namn när han anlände, som välkomnade honom likt en efterlängtad frälsare! 
Alkoholen lät inte trött och sentimental och för gammal i deras röster, den lät 
som en upphöjning av allt! Av all glädje, av all nyfikenhet, av all förundran. 
Deras beslöjade ögon rörde sig kvickt runtom i rummen, undersökte varandra, 
undrande vart natten skulle bära av. Samson uppfylldes av deras röster, och för 
första gången i sitt liv kände han så starkt: jag vill vara med!

De var alla tillsammans. Alla för unga och dumma i huvudet tillsammans. I huset 
fanns dammiga samlingar med vinylskivor och deckare, ett sådant där skåp med 
finglas i, porslinskatter och tavlor av vaser, och andra ting som hörde vuxna 
människor till. Men själva de vuxna fanns inte kvar här, ingenstans i den här 
världen, och det kändes som om de aldrig skulle komma tillbaka.

Olivia. Samson kollade i skafferiet och fann müsli i stället för flingor, 
precis som han föreställt sig. Han tänkte att här vid bordet satt Olivia och åt 
müsli på morgnarna. Han tänkte att hon sov i en säng om nätterna, i ett av 
rummen här. 

Samson blev full snabbt. Ölen luktade piss och växte i munnen, men han drack 
ändå. Det verkade så viktigt för alla att han drack. Han förstod inte varför, 
men de ville så gärna bjuda honom, fråga om hans smink och hans kläder, dansa 
med oss, snälla, du är så mystisk, ta en cigg, och Olivia har pratat om dig …

Plötsligt hade Samson berättat allt, berättat om tänderna och tandställningen, 
om Justine och ja, det låter kanske lite som en porrfilm, eller en skräckfilm, 
och shit, vad sjukt. Sedan drabbade vansinnet Samson. Det träffade honom i 
hjärnan som en blixt och plötsligt var allting glasklart - men snett. Plötsligt 
hjälptes de alla åt att leta efter en sax. En nagelsax var ju liksom i helt 
perfekt storlek, så behövde han inte gapa så stort, liksom. Mobilkameror lyste, 
strålande vita stjärnor i kökets gula ljus, när Samson kilade in ett av de 
silvriga små bladen mellan framtanden och den lilla, fyrkantiga tanden intill, 
kilade in det bakom ståltråden. Saxen fick tugga länge. Sedan brast det inuti 
Samsons huvud med en smäll. All fast ordning, alla ramar och former, bojor och 
kedjor sprack. Och pang! Pang! Pang! Samson klippte i ståltråden. Allt flöt ut. 
Rörelse. Molande, sugande smärta långt borta. Varm och luddig. 

Samson letade med tungan i munnen. Vassa spetsar spretade, grävde in i 
kindernas mjuka insidor, kittlade honom i gommen. Han klöste med naglarna bakom 
fästena. Smulor av nagellack och flisor av torkat lim blandades i saliven, 
klumpade sig i alla nya små utrymmen som uppstått mellan tänderna.

Samson återvände till verkligheten, hans blick skärptes. Han hörde hurrarop. 
Blev dunkad i ryggen. Han spottade ut små, förvridna tennformer i händerna. 
Slickade sina blanka tänder. Han var fri.

Sedan dansade han. Kände musiken i kroppen. Kände händer ibland, i sina eller 
runt hans nacke. Tänderna dansade en trög, förförisk tryckare i hans mun. Det 
ilade i de långa rötterna. När han pressade sin tunga mot dem kände han dem 
pressa tillbaka. Smärtan tilltog, men den kändes skönt. Den kändes mycket. 
Samson tänkte att han aldrig hade känt så mycket förr. Han var utom kontroll, 
så som han aldrig förr varit.

Och så, mitt i detta överflöd, uppenbarade sig Olivia. Hon kom rakt emot honom. 
Han kände det suga i hans tänder som om de ville leda honom, som om de 
längtade. Olivias hår såg ut som ett tudelat vattenfall av rinnande silver. 
Hennes läppar glänste och sken. Hon log inte. Hennes ögon såg elaka ut och 
Samson tyckte om det. Hon var barfota. Han grep om hennes midja med händerna, 
den var så liten, och bar, och han tryckte sina tummar mot hennes revben. Han 
höll henne mot sig, kom så nära han kunde. Ville flyta ihop med henne, sådär 
som han och Justine gjort. Alla kläder var i vägen. Smärtan sprängde i hans 
skalle.

De kysstes länge. Blodet slog, deras tungor pulserade omlott, blev till en 
vågrörelse. De böljade och böljade, som ett kurrande i magen. Samson var så 
hungrig. Glasögonen skavde på hans näsrygg.

Olivia vred sig i hans händer. Hennes axlar drog upp sig, som om de ville sluta 
sig om hennes huvud. När hennes nacke började slingra sig gungade hennes hår 
fram och tillbaka, vattenfall i jordbävning. Samsons händer var stora nog att 
kupa hela hennes skulderblad. Han kände hennes små tår mot skenbenen, hur de 
grävde där som om de ville klättra uppför honom. Hon fick tag i hans armar och 
klöste honom med sina perfekta naglar. Först när hon slog en näve i bröstet på 
honom släppte han henne. Hon stapplade bakåt. Skrek. Blodet vällde ut ur hennes 
mun som om en damm brustit. Samson drog efter andan. Luften ilade i hans 
tänder, kändes isande kall och smakade stål.

Skriket blev gurglande i vätskan, det fanns ord däri men de gick inte att 
urskilja. Blodet en svart pöl i Olivias kupade händer, läckte ut mellan hennes 
fingrar, och hennes ögon vidgade sig, blev enorma och runda, som om skriket 
försökte sippra ut där med. Sedan pekade hon på Samson, och blodet rann ur 
hennes händer, ned över hennes jeans, över den limegröna ryamattan och hennes 
nakna, vita fötter. Vattniga ögon såg emellan dem, och en klar tjejröst 
skriade. Sedan en till. Ett ringande, som ett larm. Olivia hulkade och dreglade 
mörk sörja.

Samson sprang. Hans fotsulor kändes ojämna, eller som om de växt sig stora och 
klumpiga. Ville bara falla omkull. Hans mungipor rann, tjock och segt, kittlade 
honom på hakan. 

Han sprang, och de jagade honom. Fulla, upprörda röster. Smärtan bultade i hans 
huvud för var steg, och världen var suddig i kanterna. Alla färger dansade för 
hans syn som fläckar, blandades ihop till en smet när han skyndade på.

Han hade tabbat sig. Han hade gjort bort sig. Han var mycket, mycket sjuk.


När han kom fram var han nästan nykter. Pöbeln hade tappat spåret efter honom, 
hade blivit till guppande skuggor i gatlyktornas bleka sken, blivit till 
avlägsna rop. Sedan tystnad. Samson var ensam. Hans steg, klapprande mot 
asfalten, ekade mellan betongväggar. En kall sensommarnatt i förorten. Samson 
skakade, en feber verkade på väg att lämna honom.

Det lyste i Justines fönster. Han kunde knappt tro det. Ett varmt sken. Han 
ville gråta av lättnad, samtidigt som det i alkoholen och krisens kvardröjande 
yrsel slog honom som en onaturlig syn. Klockan var minst två. Men han ville 
inte vara ensam.

Mörkt och tyst i trapphuset, Samson sökte sig till ljuset. Han kände det nära, 
kände Justine nära. Han hörde det klicka i ett lås och en portal till en annan 
värld verkade öppna sig - där gryningsljus sken och bekanta dofter svävade, där 
han kanske hörde hemma.

Samson föll in igenom dörren, in i hennes armar. Sådant varmt mörker i hennes 
famn, sådana väldoftande tyger och mjukt skinn och kött, så friskt och 
mänskligt och välvilligt, starka muskler som spändes och slappnade av i en 
lugnande puls, som fasta händer knådande det svaga som var hela honom.

Samson kände Justines hår klibba i hans våta ansikte. Hennes hand kupade hans 
bakhuvud och när hon varsamt klappade honom kände han förhårdnaderna som var 
många ringar. Hennes naglar var rysningar över hans hjässa.

”Schh”, viskade hon. Hennes läppar och hans öra, på samma höjd. Som om han 
plötsligt inte var ett barn längre. Som om de var av samma, vuxna sort.

Han snörvlade och kippade efter andan över hennes axel. Han tyckte sig se 
stora, orangea stjärnor glöda i rummet. Han höjde en hand som kändes mycket 
svag, och lyfte sina glasögon ifrån näsan. Världen blev skarp. Stearinljus 
brann, och där stod tandläkarstolen liksom mitt i en gloria av de svajande 
lågorna. Det höga ryggstödet mot dörren. Samson tänkte att någon kunde sitta 
där bakom, en mycket liten människa, och vänta. Samson själv kanske, som barn. 
Han lät sina glasögon falla till golvet, skramlande, och där; ovanför stolen; 
den runda förstoringsspegeln. Samson såg sitt förvrängda ansikte ta form däri. 
Han såg sin enorma mun, som en grotta med blodröda läppar. Såg rader av vassa 
tänder, som i ett hajgap. En glans av blod och saliv. Förlossningsslem. Samson 
hörde ett läte ur sin egen mun, en växande jämmer. 

”Nä …” kved han.

”Schh”, sa Justine lent.

”Nä!” spottade Samson, och såg huggtänderna i spegeln forma ordet. De kunde 
inte vara hans. Det var en illusion. ”Jag vill inte!”

Justine släppte honom och han ville klamra sig fast. Ville inte stå ensam inför 
det där monstret i spegeln. Hon klev runt honom, höll hans axlar framför sig i 
sina stora händer. Samson ville blunda men fann att han inte kunde.

”Jag är sjuk”, grät han. ”Jag måste till ett sjukhus!”

”Nej, Samson” sa Justine, och höll honom fast framför spegeln. ”Det här är du. 
Och som jag har längtat efter dig.”


Samson satt i stolen. Fotstödet, som en sluttande backe i matt, havsgrön 
klädsel, fick hans ben att kännas så korta. Att inte nå ned till golvet, litet 
barn.

Han hade till sist kunnat sluta gråta. Andades tungt, sömnigt, och satt och 
gapade för att slippa sluta läpparna om tänderna. Han ville inte känna dem. 
Munhålan hade torkat ut. Det sved i halsen. Korn i mungiporna av torkat blod.

Justine lade en stor, läderinbunden bok i hans knä. Dess rygg knakade av 
ålderdom när han slog upp den, och sidorna suckade ut damm när han vände dem.

Namn stod listade. Två spalter av för- och efternamn rymdes på var gulnad sida. 
Spretiga handstilar, snirkliga, raka, klumpiga. Vart namn överstruket. Samson 
bläddrade. Hans händer var svettiga. Mammas efternamn introducerades. Sedan 
Pappas. Samson bläddrade och kände igen farmors flicknamn i en grupp mer eller 
mindre bekanta namn som var hennes alla syskon och kusiner. Överstrukna namn. 
Där, farfars namn, och mormors och morfars. Slutligen Mamma och Pappa, 
överstrukna. Och Samson. Mammas handstil. Samsons namn var det enda som inte 
strukits.

Justines djupa stämma över hans axel.

”Vi har alla väntat på dig”, sa hon.

Samson slog igen boken. Ljuslågorna fladdrade till.

”Jag gjorde någon illa”, sa han med liten röst. ”Det var inte meningen, men jag 
kände ett sådant sug, sådan … Lust.”

Justine klev runt stolen, såg ned på Samson. Hennes tunga hår föll framåt ifrån 
axlarna när hon krökte sin nacke. Hennes ansikte var plötsligt hårt.

”Dödade du henne?” frågade hon. En allvarlig baston.

”Nej.” Samson kände tysta tårar rinna längst hans kinder. Olivia.

Justine suckade. Hon kom nära, och hukade sig ned intill stolen, vilade sina 
korslagda armar på armstödet. Hon såg upp på Samson. Stora, blå ögon i ett 
sådant ungdomligt ansikte. Var det där fräknar?

”Bra”, sa hon mjukt. Hon sträckte ut en hand och slöt den om hans, ovanpå 
boken. ”Du förstår, Samson, du är inte fulländad.”

Darrade luften när hon talade? Det där som virvlade i den, som rök? Den 
svävande närvaron, som damm, som ljus. Samson kände med ens tusen uråldriga 
ögonpar på sig.

”Du har väntats i generationer och generationer”, sa Justine, och kramade hans 
hand. ”Besvikelse efter besvikelse … Har gett oss dig. Arvingen. Ledaren.”

”Ledaren!” avbröt Samson. ”Ledaren av vaddå?” Han formade orden klumpigt, ovant 
i hans nya mun. Saliv samlades på läpparna, sprätte med konsonanterna. 
”Arvingen till vem då?”

Ljusen verkade sucka kollektivt då, och rörelsen glänste över Justines ögon som 
ett upphetsat glimmer. Hennes läppar var lätt särade. Tystnaden mellan dem 
tycktes vilja säga så mycket, men Samson förstod inte. Hon lät sin hand lämna 
hans, långsamt. 

Blodröda naglar på bärnstensknapparna i Justines kofta. Broscherna tyngde ned 
tygerna och fick dem att falla isär, blottade hud lysande i det levande skenet. 
Hon stod på knä, och lutade sig tillbaka på hälarna. Hon lät koftan, och sjalen 
som vilat där, falla ifrån hennes axlar. Hon såg upp i Samsons ansikte.

Ifrån en punkt mellan Justines nyckelben, ur den mjuka lilla gropen där, 
sträckte sig ett band av skimrande ärrvävnad ned till hennes navel, där det i 
en skarp vinkel vände uppåt hennes vänstra bröst. Samson kände sina pupiller 
vidga sig, liksom för att rymma hela det stora, groteska han såg. Ett mönster 
var ristat i skinnet på Justines överkropp. Ärr läkta till ett skärt pentagram.

Samson kunde inte slita sin blick ifrån symbolen, men hörde på Justines röst 
att hennes läppar darrade.

”Mästaren”, andades hon. Det lät som om hon frös, som om frossa drabbat henne. 
”Hans blod har vandrat ned till dig från urtiden. Du är Hans avkomma. Och du är 
gammal nog nu för att leda oss i Hans ställe. Som vi har väntat på dig …”

Hennes hand for upp och greppade hans igen. Den var het och fuktig, som feber. 
Hennes ögon sög Samsons till sig. De var fulla av tårar.

”Som jag har väntat på dig.”

”Vem är du?” viskade Samson. Hans stämband kändes uttorkade, förtvinade.

Hon log ömt.

”En vän. En beskyddare. En dyrkare.” Kramade handen hårt. ”En frivillig.”

När hon reste sig var det som om hela hon växte, stegrade sig över honom. 
Samson försökte krympa undan. Han pressade sin rygg inåt stolens vaddering, 
ville gömma sig för den enorma, vanställda massan av nakenhet, glänsande av 
svett, som var Justine. 

”Du förstår”, sa hon. Hennes axlar sluttade, hennes händer hängde tunga intill 
hennes sidor. ”Du fulländas vid din första döda kropp. Ditt första offer. En 
första måltid.”

Hon sträckte ut en hand efter Samsons haka, men han vände bort sitt ansikte. 
Ryggstödets skinnklädsel klibbade mot hans ena kind, och han kände Justines 
fingertoppar mot hans andra. 

”Då kommer du att vara redo att leda oss, in i den sista skymningen. Mot evig 
natt.”

Suget i huggtänderna igen. Som om de ville klättra upp ur hans tandkött och 
skjuta rakt ut ur hans mun, in i Justines skinn, hennes kött, hennes blod. 
Borra sig in, suga i sig, nära sig.

”Jag vill inte”, viskade han. Huvudvärken - ur käkarna, upp i tinningarna. 
Rörelsen i magen, hungern.

Justines hand rörde sig bortåt. Samson hörde metall klirra mot metall. Sedan, 
plötsligt, en explosion av kryddig doft. Olivia. Han såg upp.

Justine höll ett verktyg i sin hand. En liten skrapa för tandsten som Samson 
var välbekant med, den hade gröpt ut en livstid av skit ur vrårna i hans 
tandställning. Dess vinklade spets stack rakt ned mellan Justines nyckelben, 
där ärret tog vid. En fyllig droppe blod rann ur såret. Justine höll verktyget 
mellan tummen och pekfingret, liksom elegant, som om det vore en skör prydnad. 
Hon drog det längst linjen i pentagrammet och ett jack öppnade sig, började att 
rinna. Järndoften av rått, bultande kött fyllde Samsons näsborrar, hans mun, 
hela hans strupe; den sökte sig upp i hans värkande huvud och fyllde det, 
omslöt honom, bedövade. Doften och suget i hans mun flöt ihop där och blev till 
en enda ny, svällande sensation - längtan.

Justine kom nära, hennes runda, vita mage randig av runnen purpur. Hon öppnade 
sina armar, och tandstensskrapan skramlade till golvet.

”Låt mig bli din”, bad hon. ”Offra mig. Ät mig.”

Samson slöt sin mun över såret. Han satte sina tänder som stygn i köttet, 
liksom för att hålla öppningen samman. Justines hår föll runt omkring honom. 
Hennes hand på hans bakhuvud.

Och han tuggade. Han befann sig på en bekant plats, en familjär plats. Han 
smakade sin egen barndom, smakade en tid då hans föräldrar visste allt och 
ville hans bästa, smakade enkelhet och trygghet. Mening i allt. Han smakade 
vuxna smaker, sex och kärlek och våld. En längtan efter förstörelse, efter krig 
och död, krig och död. Våld. Sex och kärlek. Kärlek. Olivia.

När han slet sig loss låg de på golvet. Justine andades snabbt, i stötar genom 
munnen. Hennes ögon stirrade stint uppåt taket. Hennes kropp var färgad av 
blod, hennes hals och haka rödmålade och ansiktet en blek mask.

Samson kastade sitt huvud bakåt och skrek ut hungern ur sig, ylade som ett 
döende djur. Han skrek tills han var tömd. Han skrek och spottade, tills bara 
det som kändes som honom själv var kvar, som den Samson som han skapat för sig 
själv. Inte den som hans föräldrar format, eller Justine fostrat, eller ens 
klasskamraterna hyllat honom som, demonen han blivit, utan den Samson som han 
var ensam i spegeln, när han sminkade sig och lyssnade på The Smiths. Den som 
han önskade att Olivia skulle få känna.

Han såg på sina händer, kände de stora tänderna skallra mot varandra av 
skräcken och ångern inför det han gjort. Gropen i Justines bröst. Han kände 
vikten av henne i sin magsäck. Hennes blick flackade då och fann hans. Hennes 
hand famlade över golvet, ringar och naglar klickade, sökte honom som en 
blinds. Han kröp bakåt, bort ifrån henne, och hennes ansikte förvreds i en 
grimas. Hon öppnade sin mun och en svart bubbla växte och sprack ur den. Ett 
gnyende slapp ut. Det växte och blev ett ordlöst rop efter honom. En desperat 
bön om nåd, frälsning, fördömelse. Han hörde den eka i trapphuset, bortom hans 
egna klapprande steg, när han flydde.


Han hade aldrig varit på sjukhus förr, och fann att det var gnistrande vitt. En 
ren värld.

Samson kom stapplande in på akuten. Ingen hade sett honom ännu. En mörk 
uppenbarelse av blod och smuts, med ränder av tårar och saliv, av uppspytt 
äckel och alkohol. Hans sågtandade gap och de trötta, krampande käkarna, hans 
jämmer och hans stank. Han lämnade svarta steg efter sig på entrémattan. 

Samson grep efter en disk med slappa, vilsna händer. Någon skrek vid åsynen. 
Han lämnade röda avtryck på en glasruta innan han gled nedåt, kröp ihop där på 
golvet, hulkande.

”Jag är sjuk”, grät han. ”Dra ut dem! Snälla, dra ut dem!”

--
ahrvid@xxxxxxxxxxx/Follow @SFJournalen on Twitter for latest skiffy news/Gå med 
i SKRIVA för författande, sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx 
subj: subscribe) &amp; Fantastiknovelltävingen http://ahrvid.bravejournal.com/ ;
AEs novellsamling Mord på månen nu som ljudbok: http://elib.se C Fuglesang: ;
"stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"/Läs även 
i Novellmästar-antologier som Alla tiders brott &amp; fancyclopedin 
Fandboken/YXSKAFTBUD GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)

-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts:

  • » [SKRIVA] Plats 3, Fantastiknovelltävlingen: "Ståltråd" av Frida Windelhed - Ahrvid