Silverplatsen i Fantastiknovelltävlingen. --AE
-----
Nattalek, av Ella Moe
Spänd och rastlös för hon doften av människa djupt inombords, ner i det
mörka, lystna. Hundarnas skall skär genom dunklet. Kvickt backar hon
tillbaka in i skogsbrynet. Åter blir hon osynlig, åter ett med skog och
tystnad.
Hon står blick stilla. Något främmande har kommit nära inpå, en doft
som inte ska vara där har blandat sig med de andra. Hon vänder ryggen
åt människornas värld, tassar ljudlöst över barr och svamp.
Skalbaggarna skingras undan hennes klor, deras kluvna sköldar blänker
matt. Mellan två furor lägger hon märke till ett par korta ben, en satt
kropp, luvan som skymmer ansiktet. Den lilla skuttar snarare än går,
tar löjliga, stapplande hoppsasteg. Över armen hänger en korg täckt av
en sliten duk. Utan att se sig om låter främlingen grenarna slå igen om
sig, skilja henne från de sina. Hon blickar in i skogssvärtan och
fältet bakom henne skiftar från grått till natt.
Vargen slickar sig misstroget om munnen, ser henne gå dit hon inte borde.
Under tystnad följs de åt in i skogen. De går djupare än människor gör,
speciellt ensamma barn om natten. Månens mage kittlas av grantopparnas
spetsar. Den lilla går och går, hoppar över rötter, smiter runt stammar,
smidig och löjlig med sin stapplande gång.
Granarna ger vika, de kommer ut på en äng. I dess mitt böjer sig barnet
ner och plockar blommor, små, vitskimrande med spetsiga blad och
stänglar som brister lätt. I månljuset ser de mot det fuktiga gräset ut
att spegla stjärnhimlen ovan. Vargen inser att i natt är natt inte bara
natt, varje skugga är ett djur som smyger på den lilla. Skogen skälver
av ett begär som barnet inte tycks uppfatta. Kanske tänker hon att
ljuden som hon hör, som hon måste höra - de återhållna andetagen,
grenarna som knäcks - görs av smådjur, av små varma kroppar som tynger
ner grenarna, de vassa klorna som river upp stammarnas bark, fuktiga
nosar som andas in det våta gräset, rör upp den svarta myllan, krypande
av barr och larver.
Barnet rätar på ryggen med handen full av brustna stjärnor. Vinden har
mojnat och träden tystnat. Vargarna har förstått vart hon måste vara på
väg. Tyst gör de upp om att möta henne där. Några springer före medan
andra följer henne så tätt inpå att träden runtom dem får nya skuggor. De
ömsom jagar, ömsom drar ut på jakten, som vore det en kärlekshandling. Hon
är den utvalda, ögonstenen.
Hon fortsätter in i mörkret, går som fångad i sin egen värld. Skogen
angår henne inte. Stigen slingrar över granarnas rötter. Hon stryker
den grova barken med små fingrar, stannar upp vid en ensam ugglas
hoande. Vingar brister ut i ekande flykt mellan stammarna. Stjärnorna i
hennes hand blir långsamt, fuktigt genomskinliga tills natten syns rakt
igenom dem.
Den ensamma sStugan trycker under granarnas tyngd. Den liknar mer ett
väsen än ett ting där den hukar sig. Grenar ritar taggiga mönster över
takets branta sluttning. Mossan dämpar stegen, ökar känslan av att gå i
sin egen vålnads fotspår. På den gistna farstubron knarrar träet en
varning.
Hennes knackning ekar tomt till ingen, ingen, så hon knuffar upp dörren
med axeln. En sticka river blod, hon märker det inte. Ett steg in i
stugan river en vind genom träden. Dörren slår igen bakom henne med en
knall som släcker natthimlen.
Ofrivilligt sträcker hon fram handen för att finna en stolsrygg. Hennes
hand når först luft, luft, luft och sluts sedan om blankslitet trä.
Hennes ögon vänjer sig långsamt vid den nya svärtan. Hon står blick
stilla, tar in.
Och inser att i stugans dunkel ser mörkret annorlunda ut.
Skuggorna tycks röra sig i ögonvrån men stannar upp när hon försöker följa
dem med blicken, som hejdade i ett andetag. Stugan luktar otvättat av
gammal kropp och av någonting annat, främmande. Mormors vas med vissna
ängsblommor ritar en skimrande halvmåne. Hon ställer ner korgen på bordet
och börjar treva sig fram mot fönstervrån där sängen står.
Mormor sover med huvudet bortvänt. Hon begraver händerna i lakan
förrädiskt lena av smuts. Månljus strilar in genom spetsgardinerna.
Hur hon än gör kan hon inte urskilja hennes ansiktsdrag, mörkret och
hättans rysch suddar ut den gamla. Mormors andetag låter inte som
Mormors andetag. Det är som att skogen tagit fäste inuti stugan, inuti
den gamlas bröst, och fyllt ett tomrum med mossa och gråsten och vilt.
Försiktigt viker hon hon undan ett lapptäckshörn och lägger handen på
hennes kropp. Under den slitna spetsen dunkar ett hjärta, vilt, hårt,
hårdare än en gammal människas ska. Hon säger Mormors namn och hennes
egen röst är henne skrovlig och främmande.
Hon tystnar och skakar Mormor, först försiktigt, sedan inte. Kroppen är
tyngre än hon minns den, grövre, kantigare. Huvudet dunsar bortvänt som
vore hon lealös. Den lilla skakar henne tills revbenen knakar och
tänderna klapprar. Kroppen tycks sammansatt av kotor och leder där inga
borde vara.
Skuggorna täcker vrårna, sipprar sammetsdjupt ut över tiljor och
bjälkar. Bord och stolar och fat darrar, mörkret skälver, andas hastigt
in och ut, följer henne med blicken. Den gamlas händer rör sig under
täcket. Ryckigt, som om inte kroppen lyder och kotorna skär sig mot
varandra försöker hon ta sig upp i något som liknar en sittande
ställning. När hon tar tag i den gamla för att hjälpa henne ser hon att
dunklet glimmar. Det har fått tänder och ögonvitor och klor och vilja.
Mormor vänder sitt ansikte mot hennes och mörkret får blod och päls.
Klor skär in i de grova bjälkarna, rispar in oläsliga tecken. Mormor
ler ett taggigt brett leende.
Hon ser att den gamlas glasögon ligger krossade i fönstersmygen när mormor
river av henne luvan. De pressar henne ner mot tiljorna, täcker henne
tills luften tar slut och det enda som är kvar är varandras andetag.
Fåglarna har tystnat. De gnager, rispar, sliter, kropp mot kropp mot
kropp, välter, vrider, hetsar.
Den vilda leken fortsätter tills hon inte kan hålla det inom sig
längre. Flämtande brister hon i ett vilt tjut.
Hennes systrar sjunger med. Skogen är deras, liksom natten.
Mormors rysch ligger brustet på golvet. Hon står på alla fyra och ylar,
ylar, tills hjärta och måne är ett och detsamma. En av vargarna hoppar
upp på bordet och sliter duken av korgen som välter. Mormors och
Rödluvans dödskallar rullar ut över bordet. De andra vargarna låter det
som är kvar av skeletten rulla ut över stugans golv. Kotor ligger
inskjutsade under sängen, instuckna bland vedträn, glödgade i spisen.
Dragkampen börjar om vem som ska vara Rödluvan och vem som ska vara
Mormor denna gång. En varg klär sig i Mormors nattlinne, en annan i vad
som återstår av Rödluvans trasor. Ännu är det långt till morgonen och
många lekar återstår.
Nya Mormor kliver ner i den dödas säng. De slätar ut täcket, ställer
upp stolarna, sparkar undan skeletten. Än en gång täcks korgen med
duken.
Rödluvan och vargarna försvinner ut i natten som skuggor och som ett en
gång ensamt barn.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx/Follow @SFJournalen on Twitter for latest skiffy news/Gå med
i SKRIVA för författande, sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx
subj: subscribe) & Fantastiknovelltävingen http://ahrvid.bravejournal.com/ ;
AEs novellsamling Mord på månen nu som ljudbok: http://elib.se C Fuglesang: ;
"stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"/Läs även
i Novellmästar-antologier som Alla tiders brott & fancyclopedin
Fandboken/YXSKAFTBUD GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
