[SKRIVA] Plats 1, Fantastiknovelltävlingen: "Kyssar i surt regn" av David Renklint

  • From: Ahrvid <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
  • To: "skriva@xxxxxxxxxxxxx" <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
  • Date: Thu, 20 Dec 2018 12:48:41 +0000

Guldplats, top-of-the-tops, i Fantastiknovelltävlingen. (Som sagt, kommentera 
gärna!) --AE

-----

Kyssar i surt regn

David Renklint

 

 

Han nuddade min mage, tryckte med kalla fingrar och jag ryckte till.

”Lugna dig”, sa han.

Och det finns inget som är mindre lugnande än rika människor som säger åt dig 
att lugna dig. Han släppte ut en blandning av ett skratt och en hostning när 
han undersökte min kropp.

”Det är ju knappast första gången för dig, eller hur?” frågade han, men det var 
ingen fråga.

Jag nickade och stängde ögonen när en kall fingertopp drog en linje längs ett 
av alla mina ärr. Han hade rätt. Han var inte min första, och jag var säker på 
att han inte skulle vara min sista. Jag hade gjort det så många gånger att jag 
tappat räkningen, osäker på hur lång tid jag hade kvar av mitt eviga liv och 
osäker på hur mycket av mig som fortfarande var jag.

”Jag tar den”, sa han. ”Du får en skilling för den.”

”Kom igen”, sa jag, säker på att jag kunde få två. ”Den är helt frisk. Den är 
värd det dubbla. Minst.”

Han ryckte på axlarna, brydde sig egentligen inte om priset. Han ville bara ha 
den så fort som möjligt.

”Okej”, sa han och skar upp min mage.

 

*

 

Jag kallades Galla och den rika gubben var ännu en transplantationsturist som 
tog sina fina kläder och sin döende kropp till Torfta, fattigsidan av 
Fristaden. Jag hette inte Galla, men det var vad jag kallades av de andra i 
Torfta. Det var inte det finaste namnet jag hört, men inte det värsta heller.

Egentligen hette jag 7, för det var namnet jag fick innan polisen stoppade den 
hemliga sekten och deras experiment. 7 är inte heller ett speciellt fint namn, 
men jag hade det bättre än barnen som hette 1 upp till 6, för de hann aldrig 
räddas. Jag blev Lyckonumret Sju, pojken som räddades från Mästarmetafysikernas 
försök att skapa evigt liv.

Ingen kunde ju veta om de hade lyckats med evigt liv, men nog hade de ändrat 
saker med mig. Jag fick höra att de försökte få ut min själ ur mig, att de 
trodde att själen var livet och utan själen skulle man inte kunna dö. Typ. 
Ibland önskar jag att jag visste säkert att de lyckats. Det är värre att 
konstant undra om man är själlös än att faktiskt vara det, tror jag.

Utöver att jag kanske inte hade någon själ var mitt blod väldigt trögflytande 
och jag läkte snabbare än andra. Ett metafysiskt framsteg tack vare 
experimenten och koppartrådarna de stack in i mig, men frågar du de trosvissa 
var det ett mirakel.

Frågade du mig skar jag upp magen till högstbjudande och sålde av lever och 
njurar, och kanske en lunga när affärerna gick dåligt. Jag var inte som de 
andra stackarna som arbetade på gatan, som sålde av bitar av organen och knappt 
tjänade en styver. Jag sålde inte organbitar, jag sålde organ. Kunden fick en 
frisk lever och jag tog den gamla, tillsammans med mer pengar än jag egentligen 
behövde, eftersom jag inte hade någon familj att ta hand om.

Jag hörde från en av de rika personerna, en nervös babblare och en 
förstagångsturist, att Torfta var ett gammalt namn från innan krigen och att 
den delen inte alls brukade vara en fattig del. Vet du vad som suger mer än att 
bo i den fattiga delen? Att bo i den fattiga delen av den fattiga delen. De 
rikare fattiga barnen kallade min gata Huvudlusgatan och kliade sina snaggade 
skallar när de såg oss som bodde där. Det var där jag hamnade efter att 
poliserna ”räddat” mig från Mästarmetafysikerna.

De andra ungarna skämtade mycket, men de tömde alltid sina råttfällor på vår 
gata istället för att göra som alla andra och slänga allt dött över muren. Jag 
skulle inte ha levt om det inte vore för halshuggna råttor och jag såg till att 
jag fick i mig lite protein varje dag. De som inte klarade av att äta det kött 
som fanns överlevde sällan, fast hur hungriga vi än var åt vi aldrig våra egna. 
Jag vet att det förekom i Torfta och säkert i andra delar av stan, men vi 
slängde våra egna över muren. Hellre att rötingarna åt oss än att vi själva 
skulle lockas till det.

Den gamla, rika gubben var snäppet yngre och fattigare när han reste sig upp 
med en hand över det hopsydda snittet, och tog några år av min evighet med sig 
när han lämnade gränden. Med risk för att låta dyster, men jag tyckte inte om 
mitt liv. Speciellt inte delen om att skära loss bitar av mitt liv och fylla 
hålen med döende organ som jag fick läka, om det ens fungerade. Jag hade aldrig 
tillräckligt med pengar, trots att jag inte behövde dem, och det var något som 
saknades, och bla bla bla, klyschig start på kärleksberättelse, och pojke möter 
flicka och så vidare.

Herregud.

Första gången jag såg henne fladdrade min ärriga mage, som om opiumhöga 
fjärilar brottades där inne och hängde i sårskorporna. Egentligen var det hon 
som såg mig först. Hon såg de tre sotlungorna som följde efter mig i gränden.

När jag hörde dem hosta var det redan för sent. De slog ner mig, en stack en 
kniv i min mage och han närmast log så det levrade blodet runt munnen sprack. 
Nackdelen med att vara antingen ett metafysiskt och själlöst evigt liv eller 
ett mirakel som helar sig själv är att det finns människor som inte har 
skillingarna till att betala för organen. De som jobbar i gruvorna hinner 
förstöra lungorna innan de sparat ihop till nya.

Men hon kom och slog en sten i bakhuvudet på en av dem så att han svimmade. Sen 
kastade hon stenen i ansiktet på nästa, vilket fick den sista att fly.

”Tack”, sa jag, drog ut kniven och reste mig. Knivhugg behövde jag sällan sy 
eller göra något åt, men det var tråkigt att bladet gjort hål på både skjortan 
och västen. Jag log mot henne, hon log inte tillbaka. Istället tittade hon över 
axeln, ut mot torget, och kliade sitt kala huvud.

”Jag borde vara hjälten som räddar prinsessan”, sa jag och undrade var jag fick 
alla värdelösa ord ifrån. ”Men tack ändå.” Ändå? Hon räddade livet på mig. Om 
jag ens kunde dö. Men hon räddade mig i alla fall.

”Jag är ingen prinsessa.” Hon ryckte kniven ur min hand och gömde den i 
långklänningen, som var i samma betonggrå färg som alla trosvissas kläder. ”Jag 
tar den som betalning.”

Jag ville säga något smart eller roligt, eller vad som helst. Eller nicka till 
henne. Men hon var redan borta.

Jag stapplade ut på torget och väntade på att såret skulle slutas, och det tog 
inte lång tid innan jag såg henne igen. Hörde henne predika fred till krigare 
och kärlek till hatare. Jag vet inte hur hon lyckades sticka ut med huvudet 
lika kalt av strålning som de andra kvinnorna och lika grå kläder, men hon 
gjorde det ändå.

När jag gick närmare såg jag att hon hade tatuerade knogar, men där jag 
förväntat mig ”love” och ”hate” som en del som vågat sig över haven med båtar 
och varit i Amerika, läste jag istället ”pest” och ”pina”. Solen letade sig 
igenom taket av fabriksrök och smog som låg ovanför Torfta och hon kisade. Jag 
ville sluta titta, men jag kunde inte. Jag ville inte sluta titta.

Jag kunde inte. Hon hade smutsbruna ögon, ben långa som en atomvinter och var 
smal utan att se svältande ut.

Hon hade mig redan vid ”Vad fan stirrar du på?”

”Jag? Inget speciellt. Dig.” Jag babblade. Hade inte märkt att hennes grupp av 
trosvissa hade slutat predika och börjat gå därifrån. Kvar var bara hon och 
stod framför mig med armarna i kors.

”Jaha, så jag är inget speciellt?”

”Jo, nej. Förlåt, ja...”

”Jag driver med dig.” Hon log. ”Förlåt för det innan. Jag var bara rädd. Ska 
inte lämna gruppen. Och trivs inte i gränderna.”

”Tack. Igen.”

Jag kände igen flörtande. Det var inget nytt för mig. Men det här var 
annorlunda. Jag försökte tänka på hur hon såg ut under den grå klänningen, men 
ögonen vandrade hela tiden upp till hennes stora, bruna ögon och vackra leende 
och herregud jag höll på att bli kär herregud …

 

*

 

Jag bjöd henne på middag efter att de sista i hennes grupp av kala kvinnor hade 
predikat färdigt och försvunnit, och dagen hade blivit kväll. Vi satte oss ner 
med ryggarna mot muren som ramade in Fristaden och tittade på människor och 
hemlösa djur. Så fort en gathund tittade fram från mörkret i någon gränd sved 
det till i mitt hjärta. Den där stora, blöta nosen mot marken som letade efter 
något tappat att äta påminde mig om en sak jag försökte glömma. Gathundar och 
deras stora, ledsna ögon fick mig att tänka på en av mina första måltider efter 
Mästarmetafysikerna. En grupp äldre ungar som inte hade något annat än hunger 
och hemmagjorda knivar strövade genom Torftas gränder tills de hittade en hund. 
De knivhögg den i ögonen så att den inte kunde försvara sig, och sen dödade de 
den och åt den. Jag hatar att jag smakade på köttet, men hunger kan få en att 
göra saker man annars aldrig skulle ha gjort.

Hunden försvann in i mörkret igen och jag kom tillbaka till verkligheten, till 
muren. Till henne. Väldigt sällan kom det små ögonblick av så mycket tystnad 
att vi kunde höra rötingarna klösa på muren och stöna på utsidan.

Först var jag nervös, men sen insåg jag att hon tittade på mig på samma sätt 
som jag tittade på henne. Hennes ögon reflekterade vad jag kände och jag visste 
att hon kände samma sak. Förlåt om jag låter töntig, men om det är äkta kärlek, 
då kanske man bara vet? Man kanske inte bara vet vad man själv känner, utan man 
vet också vad den andra känner?

”Vart tog dina skinnskallekompisar vägen?” frågade jag, småpratade för att 
påminna henne om att jag existerade.

”Systrar”, rättade hon. ”Inte kompisar. De gick tillbaka för att äta kvällsmat.”

”Så, kan du stanna ute så här sent? Eller … måste du vara tillbaka snart?”

”Jag är för fan en vuxen kvinna, inte ett barn. Får inte trosvissa vara ute?”

”Förlåt.”

Hon skrattade. ”Jag driver med dig.”

Jag erbjöd henne den sista friterade gräshoppan och åt den själv när hon 
skakade på huvudet. ”Berätta om din kyrka då. Vad är er grej?”

”Det är rätt knäppt.”

”Jag gillar knäppt.”

”Det gör du säkert. Vi är Radondöttrar.”

”Jag har hört det namnet förut. Så ni, typ, dyrkar allt det här?” Jag pekade 
mot himlen där stjärnorna gömde sig bakom lager av färgglad strålning som såg 
ut som giftigt norrsken.

”Ja, strålningen. Det är vår grej i Radondöttrars Cystiska Systerskap av Helig 
Cancer.”

Jag skrattade åt namnet och slutade när jag insåg att hon inte skojade.

”Du kan skratta, jag bryr mig inte. Jag tror egentligen inte på allt det där, 
att bomberna var en bra sak och en välsignelse för stackarna på andra sidan 
muren. Jag behövde egentligen bara en plats att bo på, och ett hus fullt av 
kvinnor kändes mindre riskfyllt än de andra kyrkorna.”

Jag nickade och höll med när jag mindes ryktena om klerker och själavårdare och 
de stackars unga pojkar som varit i deras våld. Jag antar att vissa inom 
kyrkorna kunde föredra flickor eller kvinnor.

”Måste dra nu.” Hon reste sig och torkade händerna mot rumpan. ”Inte för att 
jag måste.”

”Så du ska bara lämna mig här?” Jag gjorde ett ledset ansikte, underläppen 
gömde överläppen.

”Ja, det ska jag, knäppis.” Hon kramade mig. ”Vad heter du?”

”Jag kallas Galla.”

”Knäppt namn.”

”Jag är en knäpp kille.”

”Okej. Jag är Ljuset.”

”Ljuset?”

”Ja. Ljuset.”

”Wow. Till och med knäppare än mitt.”

”Kanske jag är ännu knäppare än dig.” Hon kramade mig igen, luktade som staden 
och herregud jag ville aldrig släppa men jag var tvungen.

”Tack för maten”, ropade hon och försvann runt ett hörn.

 

*

 

Hon stod på samma del av torget nästa dag och predikade ännu högre. De stenade, 
trippande fjärilarna i min mage viskade att hon egentligen skrek högt för att 
jag skulle höra det, så att jag skulle hitta henne igen. Jag bjöd henne på ännu 
en middag och tänkte att mina värdelösa pengar inte var så värdelösa längre.

När hon gick kunde jag inte minnas ett enda ord som någon av oss hade sagt, men 
hennes doft stannade kvar i min näsa efter att hon kramat mig igen. Jag andades 
långsamt, rädd för att bli av med eller vänjas vid hennes lukt. Hon luktade som 
hår. Inte rent hår och inte smutsigt hår, bara hår. Och salt svett, och något 
dammigt, som den varma doften av sommarsol på asfalt.

Vi träffades nästa dag också. Och några till dagar efter det. Varje dag i mer 
än en vecka, och vi pratade om allt möjligt.

Allt möjligt, förutom vad jag gjorde med min kropp och vad som hade hänt med 
mig. Hur berättar du för någon att du lever för att dö? Att ditt levebröd är 
död? Och att du med största sannolikhet är själlös? Men vi pratade om allt 
möjligt förutom det, och förutom vad som egentligen hände i hennes kyrka. Och 
förutom vårt illegala dejtande.

Men allt annat pratade vi om.

 

*

 

Hon var där igen och log när hon såg mig, elchockade mitt hjärta med blicken 
och knuffade ner magfjärilarna i en moshpit.

Men hennes ögon blev först större och sen kisande när hon såg mitt bleka 
ansikte. Jag hade precis skurit upp magen och bytt en njure.

”Är du sjuk? Du ser inte speciellt gammal ut, men ibland beter du dig som det. 
Är du sjuk, Galla?”

Jag kunde inte låta bli att smickras över oron jag hörde i hennes röst. Det var 
dags att berätta för henne vad jag gjorde. Berätta vem jag var. Jag satte mig 
bredvid henne och visade ärren. Det senaste lyste elakt av rött och det kom 
fortfarande enstaka bloddroppar från snittet.

”Jävlar. Får jag röra dem?”

Jag nickade och fick gåshud när hon snuddade mig med varma, lena fingrar.

”Jag har hört om transplantationsturism”, sa hon medan hon granskade och kände 
på mig. ”Men jag har aldrig träffat en turistguide.”

”Du har säkert träffat nån, men det är inte som om vi skryter eller visar det. 
Det är som en sån där dold sjukdom. Det är osynligt.”

”Tills du väljer att visa det. Och det är inte en sjukdom. Det är … nåt annat.”

”Ja, sjuk eller inte, jag vet inte hur gammal jag är”, sa jag och drog ner 
tröjan igen. ”Jag får en del riktigt gamla organ ibland och kroppen arbetar 
hårt med att hela sig, men i slutändan antar jag att jag måste förlora några 
år. Om jag nu inte är odödlig.” Jag blinkade med ena ögat. Jag vet inte varför, 
för det fick mig bara att känna mig fånig och jag slutade.

”Vadå hela dig? Vad menar du?”

”Min kropp kan hela sig och … jag blöder inte så mycket.”

”Och odödlig? Vad pratar du om? Man kan ju inte sälja hela organ?”

Jag kavlade upp ärmen och visade sjuan som var brännmärkt på underarmen. ”Jag 
kallas Galla här i Torfta, men jag heter egentligen 7. Lyckonumret Sju.” Jag 
väntade i några sekunder, men Ljuset verkade inte ha hört talas om mig. Kanske 
jag inte var ett sånt mirakel eller metafysiskt framsteg som jag trott, eller 
så glömdes sånt snabbt.

Hon släppte mig inte med blicken medan jag berättade det lilla jag visste om 
mig själv innan Mästarmetafysikerna köpte mig när jag var ett spädbarn. Den som 
sålde mig var min mamma, en prostituerad kvinna som behövde pengar och absolut 
inte behövde ett barn att ta hand om eller mätta.

Gubbarna i svarta dräkter och pestmasker kallade sig Mästarmetafysikerna och 
hade som mål att skapa evigt liv. Jag såg aldrig deras ansikten, men jag lärde 
mig tidigt att han med längst näbb på masken var ledaren. De behandlade mig 
inte illa, inte till en början i alla fall. De behandlade mig inte alls, kan 
man säga. Jag fick mat och jag fick leksaker och en plats att växa upp på. Men 
det var allt.

Det fanns en konstant oro över att något skulle hända, och det kunde vara när 
som helst som det hände. Så fort ett experiment misslyckats blev det nästa 
nummer. Ibland hörde jag de dova rösterna bakom pestmaskerna när gubbarna 
skulle skriva protokoll över sina misslyckade försök att skapa evigt liv, och 
jag var tacksam över att inte vara mellan 1 och 6.

Alla sex barn hade det inte speciellt jobbigt. 2 dog antagligen av naturliga 
orsaker och hade bara otur. Hon fick aldrig lära sig om döden och fick aldrig i 
sitt korta liv höra något negativt. Och hon fick en nyttig evighetsdiet som såg 
ut som gröt. Då var det värre för 1 som de injicerade något hemmagjort gift i. 
Hon skrek i flera timmar innan huden bubblades på henne och hon dog.

Efter att de två första experimenten misslyckats började Mästarmetafysikerna 
fundera på sambandet mellan själ och liv, och om man inte hade någon själ 
kanske man inte hade något liv. Antingen skulle det innebära att man dog, eller 
att man levde för evigt. De verkade relativt säkra på sin sak och nickade 
ivrigt bakom pestmaskerna.

De tog 3:s ögon, som de menade var själens spegel, men när det inte hade någon 
effekt utöver blindhet fortsatte de gräva i ögonhålorna tills 3 dog. 4 utsattes 
för vad gubbarna kallade en exorcism, men istället för att driva ut andar 
försökte de släpa ut själen ur kroppen med besvärjelser och drycker. Jag vet 
inte vad dryckerna innehöll, men 4 dog efter några dagar utan mat och vanligt 
vatten.

Innan stackars 5 märkte jag hur desperata de var, och en av gubbarna som 
vanligtvis inte sa så mycket kom med förslaget att själen kunde tvingas ut med 
gaser. 5 dog av uttorkning i ett rum som spärrades av istället för att städas. 
De murade till och med igen rummet, men stanken tog sig ändå ut. Jag vet inte 
vad de gjorde med 6. Vid det laget höll de mig inspärrad och jag fick inte 
komma ut förrän flera veckor passerat. Jag vet inte om det fanns någon 8 och 
ännu fler, och om de också räddades av polisen som kom efter att de 
experimenterat på mig.

”Men det är ju helt sjukt.” Ljuset skakade på huvudet. ”Driver du med mig?”

”Jag önskar att jag gjorde det.”

”Men vad gjorde de med dig?”

”Jag vet inte. Jag var ofta nedsövd och mycket som de gjorde förstod jag inte. 
Men de kopplade in koppartrådar i mig och de kan ha sprutat in nåt i mig. Sen 
kom det en bulle på kroppen, typ som en tumör, och ledaren med lång näbb sa att 
de lyckats isolera själen. De skar bort själstumören och bara timmar efter 
sparkade polisen in dörren. Och jag har aldrig sett Mästarmetafysikerna sen 
dess. Eller min själ.”

Ljuset la armen om mig. ”Klart att du har en själ”, sa hon, men hon lät inte 
lika säker som sina ord. ”Alla har vi själar som vi fått av den heliga 
strålningen”, sa hon med tillgjord röst och fick mig att fnissa.

”Ja, jag vet inte om de tog själen eller om jag är odödlig, men nåt hände med 
kroppen och jag läker snabbt. Men det här med organen kanske dödar mig. Förlåt 
om jag fick dig att bli kär i en döende snubbe.” När jag sa det sista gömde jag 
mig bakom himlande ögon, men var fortfarande väldigt säker på att känslorna var 
besvarade.

”Kär? Det har jag aldrig sagt.”

Jag mådde illa. Kan ett hjärta svettas? Hennes ansikte var av sten. Hon 
stirrade igenom mina ögon, in i mig. In i själen jag kanske eller kanske inte 
hade.

”Jag driver med dig”, sa hon, lutade sig mot mig och kysste mig.

Vår första kyss var kort och omöjligt underbar. Bara läppar och ingen tunga, 
men jag blev ändå yr. Hennes varma läppar skickade pirrningar från min nacke 
och ner för armarna.

”Men ingen får se oss, du fattar väl det?”

Jag nickade. Jag kände till många trosvissas Heliga R, Regler och Riktlinjer 
och Restriktioner. Egentligen visste jag bara att R:en existerade, men som de 
flesta som inte var trosvissa visste jag ingenting om dem. Mitt starkaste minne 
av deras Heliga R var när jag och en annan unge från den fattiga delen av den 
fattiga delen lärde oss att Heliga R på engelska blev Holy R’s, vilket lät som 
Holy Arse. Vi gick runt i Torfta och skrek Holy Arse tills vi blev hesa och sen 
visade vi våra heliga arslen för alla trosvissa vi mötte.

Ljuset delade ännu en måltid med mig och vi lutade oss mot muren som skyddade 
stan från utsidan.

”Tänk om du också blev kär i nån som var döende?”

Jag slutade tugga när hon sa det. Tittade på henne som om jag inte förstod. Men 
jag förstod.

”Har du redan fått en?”

”Ja, men den är liten.”

Hon tog min hand och tryckte den mot sitt vänstra bröst.

”Aww, han rodnar, den modiga, tuffa organsäljaren rodnar.”

Hennes kommentar fick inte direkt mitt ansikte att sluta hettas upp och jag 
ville skratta, kyssa henne och springa därifrån på samma gång.

Men sen kände jag den. En liten knöl, inte större än en ärta, som hon fått av 
den där sinnessjuka cancersekten.

”Jag fattar inte grejen”, sa jag och kände fortfarande på den hårda knölen 
omgiven av mjukt bröst. ”Varför göra så här mot dig själv?”

”Säger den ärriga leverskäraren. Jag vet inte, det är nåt med att det är en 
gåva från strålningen, nåt heligt.”

”Jag gör det i alla fall för pengar.”

”Och det är bättre?” Hon tog bort min hand och fortsatte äta, med blicken 
riktad så långt borta från mig som möjligt.

”Kanske inte. Jag vet inte.” Jag kliade huvudet. ”Jag vill bara att du ska må 
bra.”

Och sen insåg jag varför hon hade tittat bort, när hon vände tillbaka huvudet 
mot mig och hennes bruna ögon var alldeles grumliga av tårar.

”Det spelar ingen roll ändå. Jag bryr mig inte om jag får knölar och cancer 
från dryckerna som systrarna ger mig. Jag bryr mig inte. Det är ju inte som att 
vi nånsin hade en framtid tillsammans, eller hur?”

Jag öppnade munnen för att säga något, vad som helst, men hon fortsatte.

”Jag kan inte lämna Radondöttrarna, det vet du lika väl som jag. Ingen trosviss 
lämnar sin kyrka levande.”

Hon grät mot min axel, och när hon inte hade några tårar kvar kysstes vi tills 
vi inte hade något saliv kvar. Och sen satt vi bara där, såg alla och allt 
passera förbi, såg dag bli kväll och hörde rötingarna krafsa ibland.

”Jag tror att jag älskar dig”, sa hon lutandes mot den våta gråtfläcken på min 
axel.

Hennes ord var torråska i mitt hjärta och fick mig att känna som om min 
bröstkorg var alldeles för liten.

”Driver du med mig igen?” Jag var bara tvungen att fråga.

”Nej. Det är konstigt, jag vet. Vi träffades nyss, men det skiter jag i. Jag 
älskar dig, turistguide.”

”Jag älskar dig också, cancersyster.”

 

*

 

Vi vaknade samtidigt som Fristaden. Folk skyndade fram och tillbaka och åt 
olika håll. Solen stack i ögonen.

”Fan! Fan, fan, fan.” Ljuset reste sig.

”Jag trodde att du var en vuxen kvinna och fick vara ute hur länge du ville?”

”Ha-ha, jättekul. De kommer leta efter mig, jag måste gå.”

”Stanna”, sa jag och kramade hennes ben. ”Snälla.”

”Okej, men jag måste dra snart. Typ jättesnart.” Hon satte sig igen.

”Finns det inget sätt en trosviss kan lämna sin kyrka?”

”Nej”, sa hon. ”Jag tror inte det. Aldrig hört om nån som lämnat och överlevt. 
Stan är full av berättelser och trosvissa lik.”

”Men om vi lämnar stan, då?” Jag tittade rakt upp på den grå muren som såg ut 
att försvinna in i smogen.

”Galla, du kan inte skämta om det.” Hon tittade över båda axlarna tills hon var 
säker på att ingen av poliserna som patrullerade runt muren var i närheten. 
”Ingen vet vad som finns där ute, förutom rötingar. Ingen har varit där ute sen 
krigen.”

Krigen. De slutade räkna och döpa dem efter ett tag, när krigen blev för många 
och för ofta för att hålla isär. Folk bara dödade varandra av tradition, 
startade och fortsatte krig som en dålig vana. Men en ovana där man släppte 
atombomber istället för att bita på naglarna.

”Jag fattar inte”, sa jag. ”Varför står det beväpnade poliser vid muren och 
hindrar oss från att fly?”

”För att, jag vet inte … För att det är farligt?”

Jag skakade på huvudet. ”Vi vet ingenting om utsidan. Det kanske inte är så 
farligt som alla säger.”

”Så, Cancerflickan och Organpojken mot horder av klösande och bitande rötingar?”

”Ja, nä. Jag vet inte.”

”Det spelar ingen roll hur många skillingar du har tjänat på att sälja av dig 
själv. De kan inte hjälpa oss där ute.”

Jag kände på en trave mynt i fickan med en svettig hand och blev tyst eftersom 
jag visste hur rätt hon hade. Hennes stora, bruna ögon fångade mig och jag blev 
tårögd. Försökte svälja men min mun var för torr.

”Vi hade aldrig någon framtid, knäppis.” Hon kramade mig. ”Jag älskar dig”, 
viskade hon, andades värme på min nacke och skickade en rysning längs ryggen.

”Jag älskar dig också”, sa jag, tog tag i hennes midja och kysste henne.

”Ljuset!”

Rösten ekade, skrämde bort några gathundar och fick andra människor att titta 
ditåt i en sekund.

”Vad i helvete håller du på med?”

Det var Radondöttrars Cystiska Systerskap av Helig Cancer, ungefär tjugo kala 
kvinnor med grå långklänningar, precis som Ljuset. Längst fram i gruppen var 
den knöligaste av dem alla, deras cancerartade drottning.

”Vart har du varit? Har du varit med den här pojken?”

”Förlåt mig, storasyster.” Ljuset släppte mig, puttade nästan bort mig. ”Jag är 
ledsen att jag gjorde det.”

Storasystern gick mot Ljuset med systerskapet som en svans efter sig. Hon bar 
sjukdomen som en mor bär sina barn, med stolthet och krökt, trött rygg. Hennes 
svullna kropp var täckt av tumörer av alla möjliga former och storlekar.

”Är du ledsen?” Hon hånlog. ”Du vet reglerna. En radondotter tillhör cancern.”

”Ja, jag vet, förlåt. Jag ska aldrig träffa honom igen.”

Hon tog ännu ett steg bort från mig, och trots att jag visste att hon försökte 
rädda sitt liv kändes det som att hon gjorde det på bekostnad av mitt, att hon 
smulade mitt hjärta till grus.

”Nej, du kommer aldrig träffa honom igen. Du vet reglerna. Vi tar ifrån dig din 
heliga cancer, och sen måste du lämna den här strålande världen.”

”Snälla, skada henne inte.” Min röst sprack och fick mig att låta som pojken 
hon kallat mig.

Hon ignorerade mig och gjorde en roterande rörelse med pekfingret som 
signalerade till systrarna att omringa oss.

”Följ med oss så får du dö i frid. Och vi gör det snabbt”, sa storasystern. ”Om 
inte dödar vi er båda två, precis här. Och det kanske kommer ta ett tag.”

”Det är poliser överallt”, sa jag och tog Ljusets hand, fortfarande med den 
andra svettandes i fickan.

Storasystern skrattade. ”De bryr sig inte. Trosvissas regler är våra egna. 
Poliserna bryr sig bara om pengar, som alla andra.”

Det började regna. Jag hade hört historier om att regnet inte alltid varit 
surt, att det inte brukade svida mot skinnet. Det brukade bara vara vanligt 
vatten som föll från skyn, droppar som smekte huden istället för att fräta på 
den.

”Nå, kommer du, Ljuset?” Storasystern la armarna i kors under sina knöliga 
bröst och fick knytnävsstora tumörer att synas under klänningstyget.

Hon suckade när Ljuset inte svarade, och pekade på två systrar som gick mot 
mig. Jag hann inte ens blinka innan de båda hade slagit mig i ansiktet varsin 
gång. Det är en sak att själv skära ett fint snitt i magen, och även om det gör 
ont är det jag som har kontrollen, men det är en helt annan sak och en annan 
sorts smärta att få nävar i ansiktet och falla ihop.

Jag tror att Ljuset skrek. Vet inte säkert. Jag drog ihop mig och försökte 
skydda mig från sparkar, och jag hann bli helt säker på att Mästarmetafysikerna 
hade misslyckats och att jag skulle dö när det slutade lika plötsligt som det 
hade börjat.

Någon skrek. Någon som inte var jag. Jag tittade upp och såg att en av 
systrarna som slagit mig backade bort med en hand över axeln. Blod rann mellan 
fingrarna, och i ena handen höll Ljuset kniven som hon tagit med sig efter att 
hon räddat mig i gränden.

”Upp med dig, min prinsessa”, sa hon utan att släppa den andra systern med 
blicken. Till slut backade också hon, och jag reste mig. Torkade bort 
trögflytande blod från ansiktet och kunde inte låta bli att le åt Ljusets skämt.

”Döda dem”, sa storasystern. ”Döda dem och plåga dem och ska…”

”Nej”, sa Ljuset och släppte kniven. ”Ta mig. Men inte honom. Ta bara mig så 
följer jag med frivilligt. Ingen mer behöver bli skadad.”

Storasysterns ögonbryn sänktes. Ljuset var på väg att säga något mer när jag 
vände mig mot henne. ”Jag älskar dig, knäppis. Älskar du mig?” Orden var svåra 
att få ut genom läppar som redan svullnat.

Hon nickade och gömde ett litet leende i ena mungipan.

”Och litar du på mig?”

Hon nickade igen, och den gången gömde hon inte leendet. Vi kysstes i det sura 
regnet och dropparna brände mot våra huvuden.

”Skyll er själva”, sa storasystern. ”Döda dem!”

Jag tog upp de svettiga skillingarna från fickan och slängde upp dem i luften. 
Systrarna stirrade någon sekund, tills mynten landat igen, innan de insåg att 
det var pengar. Hundratals värdelösa mynt som föll ner med det sura regnet och 
fick alla knöliga cancersystrar att gå ner på knä och bråka om mina sålda år. 
Andra personer kom springande för att plocka på sig, och poliserna som kom för 
att stoppa bråket deltog istället när de såg att det rörde sig om pengar.

Alla kravlade omkring i det frätande regnet och krigade om värdelösa mynt med 
glömda kungar på. Alla förutom storasystern, som stod och grät medan hon såg 
mig och Ljuset klättra över muren och lämna Fristaden.

--
ahrvid@xxxxxxxxxxx/Follow @SFJournalen on Twitter for latest skiffy news/Gå med 
i SKRIVA för författande, sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx 
subj: subscribe) &amp; Fantastiknovelltävingen http://ahrvid.bravejournal.com/ ;
AEs novellsamling Mord på månen nu som ljudbok: http://elib.se C Fuglesang: ;
"stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"/Läs även 
i Novellmästar-antologier som Alla tiders brott &amp; fancyclopedin 
Fandboken/YXSKAFTBUD GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)

-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts:

  • » [SKRIVA] Plats 1, Fantastiknovelltävlingen: "Kyssar i surt regn" av David Renklint - Ahrvid