[SKRIVA] På andra plats i Fantastiknovelltävlingen 2009: "Jordkällaren" av K G Johansson
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Tue, 13 Oct 2009 11:17:04 +0200
JORDKÄLLAREN
Jag skriver för att berätta att Jack är död.
Du minns förstås Jack. Ingen glömmer honom. Jag tror att varje stad har
sin egen Jack. Nån som alla känner till och som gör tokigheter så att det
räcker åt en hel stad.
Jack var ju mästare på sånt. Du minns säkert några av hans skämt. Den där
hösten när han körde ett radiostyrt UFO över stan. Och när han upprepade mordet
på JFK. Jack hade ju ingen Lincoln Continental. Så han lånade en öppen
Cadillac, och den bilen, lugnt körande genom stan, med ketchup och grått klägg
rinnande kring Jacks eget huvud, medan hans tjej sprattlade bredvid och
låtsades försöka ta sig ur bilen – det förvirrade många som såg det.
Jag var skytt. Jag stod uppe på kyrkbacken – en gräsbevuxen kulle – och
sköt lösa skott med ett salongsgevär. Som Jack hade fixat. Förstås. Sen sprang
jag som fan. Och vi skrattade så vi grät.
Många tyckte att Jack var nära gränsen då. Men sen, när Jack ville göra om
Palmemordet – han skulle sminka sig med krokig näsa, hans tjej skulle gå
bredvid, jag skulle lufsa fram och skjuta på dom med en enorm revolver, och
Jack skulle ha en liten bomb med blod som skulle explodera ut från bröstet –
när han kom med den idén så var det inte bara jag som sa nej. En amerikansk
president, okej, men Palme… Nån skulle säkert hitta en lag mot det.
Jacks smak var speciell. Han hade lärt sig utantill hur Jack Uppskäraren
mördade sina offer. Och han berättade gärna över en bit mat.
”Mary Ann Nichols”, sa Jack på det där sättet han hade. Ögonen lyste. Man
visste inte riktigt om det var av förtjusning över det han skulle berätta.
Eller av förtjusning över hur lyssnaren skulle reagera.
”Mary Ann Nichols. Augusti 1888. Halsen djupt avskuren, nästan en
halshuggning, och buken öppnad. Annie Chapman, september 1888. Halsen våldsamt
avskuren från öra till öra, buken öppnad, tarmarna uttagna och lagda över höger
axel, delar av magen och könet bortskurna och lagda vid vänster axel…”
Han kunde hålla på så där hur länge som helst. Om man inte stoppade honom.
Jag fick aldrig veta vilka delar av könet det var.
Jacks smak var speciell. Men ändå var det inte han som kom på skämtet som
tog livet av honom.
Det var jag.
* * *
Så här gick det till.
Du minns Udden. Några kilometer norr om stan, ute i skogen, precis vid
havet. Gammal bygdegård. Nåt skjul, ett utedass. Och jordkällaren.
Jordkällaren var den äldsta byggnaden på gården. Den låg lite avsides, på
ena sidan, vid skogsbrynet. Osynlig från själva huset.
Jag hade en plan. Jacks tjej, Tina, hade en kompis som hette Mia. Mia var
en klassisk bimbo – blonderad, välpumpad på de rätta ställena, och med de
uppumpade delarna kompenserade av ett underbart vakuum i huvudet. Men hon var
svår att få omkull. För dum. Jag hade försökt ett par gånger, men jag orkade
inte lyssna på hennes planer på bli kändis. Jag hade lagt ner det.
Fram till nu. För Mia var mörkrädd. Kraftigt. Och jag hade pratat med Jack
och Tommy om att skoja lite med tjejerna.
Planen var enkel. Tommy och jag skulle ta med Tina och Mia till
jordkällaren. Jack skulle skrämma skiten ur dom. Och Mia skulle inte våga sova
ensam.
Och jag skulle erbjuda henne att dela dubbelsängen på övervåningen med mig.
När vi hade käkat sa Jack att han måste hämta mer sprit. Jag följde med
honom ned till motorbåten. Väsnades lite och körde iväg en bit.
Sen rodde vi tillbaka och smög genom skogen till jordkällaren.
Vi hade varit där dagen innan och grävt. Graven var grund, ett par
decimeter bara – vi ville ju inte att Jack skulle kvävas.
Haha.
Jag tände ett par ficklampor som arbetsljus. Jack sminkade sig och la sig
i graven. Han hade sågat till ett plaströr med munstycke. Jag täckte honom med
ett tunt jordlager. Lämnade huvudet till sist.
Jorden var obehaglig. Maskar och kryp överallt.
Jack var uppspelt, som alltid inför sina skämt. Han målade upp hur
vettskrämd Mia skulle bli. Vad jag skulle göra med Mia efteråt. Jag lät honom
hållas. En del saker han föreslog fick det att pirra lite. På nåt skumt sätt
verkade Jack förstå precis vilka saker det var. Och malde på om dom.
När bara hans ansikte syntes frågade jag om allt var okej för honom. Det
kunde ju dröja lite innan vi kom.
”Kör för helvete”, sa Jack.
Han blundade och satte röret mot munnen. Jag grävde jord över ansiktet på
honom. Sen böjde jag mig ned mot plaströret, som stack upp en aning ur jorden,
och sa:
”Okej?”
”Jag är med”, sa en underlig röst ur röret.
Jag reste mig upp och trampade till jorden över honom. Till slut var jag
klar. Jag tvekade lite. Det kändes skumt att lämna honom levande begravd. Men
jag visste hur irriterad han skulle bli om jag började tjafsa nu.
Och jordlagret var tunt. Han kunde sparka sig upp.
Det var ju det som var meningen.
Jag gick därifrån. Tog omvägen ned till bryggan så att jag skulle komma
från rätt håll. Skogen var mörk. Jag hade druckit lite whisky medan jag grävde.
Det kändes som om rötterna slet i mig.
Plötsligt stannade jag till.
Jag borde lägga ned det här. Gå tillbaka och hämta Jack.
Det var konstigt. Jag hade aldrig förr fått en så stark känsla. Från
ingenstans. Rätt in i skallen. Nåt är fel, viskade känslan. Envist. Nåt är fel.
Hämta honom.
Jag tvekade. Sen vände jag om för att gå tillbaka.
Och snavade genast på en rot. Jag lyckades precis rädda whiskyn när jag
dråsade i. Så jag tog en stor klunk ur flaskan och gick tillbaka till festen.
Det gjorde ont i foten och jag var förbannad.
Han fick väl för fan skylla sig själv.
Festen hade flyttat utomhus. Folk satt kring elden. Några brakade runt i
skogen och försökte kasta frisbee.
Mia och Tommy satt vid elden. Mia hade en klänning som lämnade axlarna
bara. Inspirerande.
Jag slog mig ned hos Tina.
* * *
Tina är raka motsatsen till Jack. Jack är – okej, var – lång och gänglig och
långhårig, Tina ganska kort. Inte tjock, inte smal heller. Kortklippt och mörk.
Tystlåten och söt.
Men bägge var lika smarta. Lika roliga att prata med. Jag satt bredvid
Tina och surrade om ett av hennes favoritämnen. Det övernaturliga.
Det tog inte länge innan hon var med.
Vi skulle gå bort till jordkällaren och ha en seans. Bara vi fyra. Tina,
Mia, Tommy och jag.
Tjejerna visste inte att ett monster – Jack – skulle vräka sig upp ur
jorden när Tommy stampade i marken. Tina skulle känna igen sin pojkvän, Mia
skulle rusa ut i skogen i full panik. Tommy, Jack och jag skulle skratta oss
harmynta. Och sen skulle jag gå ut i skogen. Hämta min trofé och kolla om hon
hade plast eller fläsk under pushupen.
Tommy hade värmt upp Mia med små antydningar. När jag gick till dom blev
jag osäker. Tänk om han hade skrämt henne. Om hon inte ville följa med?
Men det var lugnt. Jag var väldigt nöjd med min plan när vi smög undan
från festen.
Mia snavade på sina höga klackar i mörkret. ”Vänta”, sa jag och tände en
ficklampa. Gick bakom henne och kunde inte rå för att ficklampan lyste på henne
också.
När vi kom fram till jordkällaren höll Tommy ett litet tal. Han sa att det
här bara var ett skämt. Vi skulle bara pröva en fånig besvärjelse som Tommy
hade hittat i nån bok.
Vid det här laget var tjejerna mycket mer på än vi. Jag fick tränga mig
förbi Mia för att komma in först – jag ville ju inte att hon skulle trampa Jack
i ögat med de där vassa klackarna. Så jag gick först in, Tommy följde efter,
Tina och Mia stapplade nedför trappan på sina höga klackar, och vi ställde oss
med tjejerna vid Jacks fötter och Tommy och jag vid huvudet.
Tommy sa igen att det han tänkte läsa säkert bara var nonsens.
”Men”, sa han sen, ”man vet aldrig. Vill ni gå så gör det nu. Innan det är
för sent.”
Ingen av dom hade minsta lust att gå. Det hade jag redan förstått. När två
tjejer i festkläder glatt går ned i en jordkällare vet man att dom är
intresserade.
Jag släckte ficklampan. Tommy tände två stearinljus. Placerade dom för
bästa effekt när Jack skulle explodera upp genom jordytan.
”Ska vi hålla varann i händerna?” frågade Mia.
”Nej”, sa Tommy. ”Var och en är ensam med sig själv.”
Sen började han läsa.
Jag minns inte så mycket av det. Nåt som lät som ”khathoolan” kom tillbaka
då och då. Typ.
Det spelade inte så stor roll vad han sa. Publiken var fångad. När han
stod där i ljusskenet var det svårt att inte bli fascinerad.
Tjejernas ögon glänste. Brösten höjde sig lite snabbare under kläderna.
Till slut var det dags.
Jag visste inte om jag skulle kolla Mias reaktion. Eller titta på när Jack
förvandlade jordgolvet till en minivulkan.
”Khathoolan”, sa Tommy långsamt.
Och stampade tre gånger i marken.
Ingenting hände.
Jag mötte Tommys blick.
Han stampade igen.
Mia fnissade till. Fan, tänkte jag. Stämningen –
Längre än så hann jag inte.
Jorden rämnade. Mias fnissning bröts av på mitten och dunsade i marken.
Precis där jordgolvet höjdes och skälvde värre än Mias bröst hade gjort nyss.
Sen kom vulkanutbrottet.
Jacks ansikte bröt genom dammolnet som hade bildats ovanför golvet. Han
var sminkad som ett ruttet lik. Ena ögat hängde över kinden. I dagsljus skulle
ingen ha köpt det, men i det här dunklet – jag trodde nästan på det själv. Jag
svär att jag kände stanken. Och Jack måste ha varit djupfryst – jag kände ett
kallt luftdrag när han vältrade sig upp.
Nån skrek. Jag hann flina innan jag insåg att det inte var Mia.
Det var Tina.
Hennes skrik blandades med ett vrål som Jack gav ifrån sig. Man blev ofta
förbluffad när man umgicks med Jack. Jag borde ha vetat att man kunde vänta sig
vad som helst från honom. Men det här vrålet… Det liknade inget som jag hade
hört ur Jacks mun förr. Eller ur nån annan människas mun.
Det var vidrigt.
Tina bara skrek. Hon stirrade på Jack med ögon där man såg vitorna hela
vägen runt. Hon försökte lyfta ett finger och peka på honom. Hennes hand
skakade så att hon inte kunde rikta in fingret.
Hon sprang ut skrikande. Slog huvudet i dörrkarmen. Tappade en sko. Men
hon stannade aldrig.
Mia följde efter sin kompis ut.
Jack skrattade så att han grät, reste sig upp från underjorden, borstade
av sig jord, gned bort sminket och sa:
”Jävlar i helvete! Vem har en cigg?”
* * *
Det tog sin tid att hitta Tina i skogen. Jack letade glatt och högljutt efter
henne med en öl i handen. Tommy och jag var mer tysta. För min del hade den
saken mycket att göra med Mia. Hon hade inte sagt ett enda ord till oss. Hon
hade bytt till jeans, bylsig tröja och gympaskor och höll sig en bit från oss.
Jag insåg att jag sällan hade varit längre ifrån att få omkull en tjej.
Tina var lika tyst när vi hittade henne. Hon gick för sig själv, vaksamt
på något sätt, tills vi var tillbaka vid stugan och elden.
”Jack…” Hon gick fram till honom. Ställde sig på tå och såg in i hans
ögon. Länge.
Jack mötte hennes blick. Han sa ingenting.
”Jack”, sa hon igen. Till slut svarade han.
”Tina…”
Hon kramade om honom, hårt. Sen grät hon.
Jack, Tina och Mia drog in till stan. Ingen frågade om Tommy eller jag
ville följa med.
Sen dog festen snabbt. Tommy och jag var sist vakna. Vi satt vid elden och
drack vodka tills solen gick upp. Bara han och jag. Massor av vodka. Tysta.
Dubbelsängen på övervåningen var kall. Jag spydde två gånger.
* * *
Det dröjde innan jag träffade Jack. Den ende som jag hörde av under ett par
veckor var Tommy. I början var han lite bekymrad, men efter ett par öl kunde
han se det komiska med alltihop. Sa han.
Sen ringde Tina.
Jag kände henne rätt väl – hon hade ju varit ihop med Jack i ett par år –
men jag blev ändå lite överraskad när hon vände sig till just mig.
”Vad då prata”, sa jag.
Hon var tyst för ett ögonblick.
”Inte på telefon.”
”Cecil?” sa jag.
”Cecil. Om… en timme?”
Det var i början av september. En sån där solig och varm dag när bara
längden på skuggorna berättar att hösten tar sats för att skära halsen av
sommaren.
Cecil var ett gammalt fik. Nästan tomt.
Mia var nervös. Jag väntade.
”Okej”, sa hon när tystnaden blev öronbedövande. ”Det är Jack.”
Jag nickade.
Hon tvekade igen.
”Han är inte… inte sig själv.”
”Inte sig själv”, upprepade jag. Jag fattar inte varför jag inte blev
irriterad på henne. Här kom hon och drog ut mig på stan en söndag eftermiddag
när jag borde vara ledig. Jag log vänligt. I stället borde jag ha sagt Prata då
för helvete. Innan jag slår in näsbenet på dig.
Tina drog ett djupt andetag.
”Efter det där. Jordkällaren”, sa hon. ”Jack har ju alltid varit lite…
udda. Men jag gillar konstig humor. Jag har fått stoppa hans värsta påhitt nån
gång bara. Men nu…”
Hon såg sig snabbt omkring. Ingen i närheten.
”Hur länge”, sa hon tyst, ”hur länge låg Jack i det där hålet?”
”Vet inte. Kanske en halvtimme. Typ. Hur så?”
”Han har förändrats”, sa hon i samma viskande tonfall. ”Nåt i ögonen är
annorlunda. Han menar allvar när han pratar om Jack Uppskäraren. Allvar. Och
han är… kall. Fysiskt kall. Och han stinker. Han luktar vidrigt. Det är som om
det fanns något i jorden där borta. Något som…”
Tina avbröt sig. Hon såg på mig. Skakade på huvudet.
* * *
Sen gick det snabbt.
Jag ringde Jack och sa att jag ville ses. Han sa visst, när då, och jag
föreslog samma kväll. Det var visserligen söndag, men vi behövde ju inte stanna
ute hela natten.
Jag gick ned på Kajaken, en pub som i princip var ett hål i väggen med
bar. Jag var ensam på stället, förutom två alkisar.
En och en halv öl senare ringde jag Jack.
”Var är du?”
”Hemma”, sa han.
”Vi skulle ses.”
”Å fan. Jag fastnade i en film. Vänta…” Det blev tyst för ett ögonblick
medan han gjorde något. ”Känner du igen det här ljudet?”
Han måste ha vridit upp volymen massor. Splatt! ekade det i telefonen.
”Nej.”
”Hannibal Lecter. Repliken innan är ’In or out?’ Vill du ha tarmarna inne
eller ute? Det är när Lecter hänger –”
”Jag har sett filmen”, sa jag. ”Kommer du hit?”
Han kom efter några minuter. Jag beställde två öl till. När jag satt
bredvid honom kände jag en pust av något… ruttet. Jag kan inte beskriva det på
något annat sätt.
”Hur är det?” sa jag. Försökte andas genom munnen.
Jack pratade en lång stund om vad han hade haft för sig. Han hade läst 120
dagar i Sodom och Den nakna lunchen och sett filmerna. Jack pratade länge om
hängningsscenerna i bägge böckerna. Och om sin senaste idé – att återskapa
mordet på Jack Uppskärarens femte offer. Mitt i stan, nån lördag.
”Mary Kelly”, sa Jack. ”9 november 1888. Strupen avskuren. Brösten
avskurna, armarna stympade, ansiktet sönderhackat till oigenkännlighet. Hela
bukhålan var urtagen. Huden låg på ett bord…”
Och så vidare.
Missförstå mig rätt nu. Det var inget särskilt skumt med sakerna som Jack
sa. Han trivdes alltid med att chocka.
Det som var annorlunda nu var ett slags… kyla.
Jag hade ofta undrat om han menade allvar med allt som han svamlade om. Nu
var jag plötsligt säker. Alldeles för säker.
Han skämtade inte.
Han såg ut som Jack och pratade precis som Jack. Men han… kändes… inte som
Jack. Han var… kall.
Och hans andedräkt stank.
Jag hade lovat ringa Tina när jag kom hem. Klarade det inte.
Jag la mig och stirrade in i väggen.
* * *
Dagen efter gjorde Jack något mindre fel på snickeriet där han jobbade. Hans
chef sa nåt. Han hann inte ens ångra sig innan han låg med huvudet under en
kapsåg. Han pissade på sig men inget hände. Utom att Jack blev arbetslös.
* * *
Jack firade sin första lediga kväll med att gå ut och supa. Jag visste inget
förrän han kom in i min lägenhet mitt i natten. Han hade en nyckel.
”Va fan…” sa jag när jag hörde honom flåsa in.
”Det är jag.”
Det fanns ingen värme i hans röst.
Jag steg upp. Jack spanade ut genom fönstret. Inga förföljare syntes.
Nån hade spillt öl på Jacks byxor på Kajaken. Jack hade gått ut och väntat
bakom hörnet. När killen kom ut hade Jack följt efter honom. Kastat sig över
honom, tagit strupgrepp, slagit ned honom. Och hoppat omkring på hans rygg och
huvud. Jack hade hört sirener när han sprang därifrån. Han visste inte om det
var polis eller ambulans.
Jack ångrade inget. Han var nöjd med det han hade gjort. Nästan.
”Jag hade velat se hjärnan stänka ut”, sa han.
Killen låg på sjukhus i tre veckor.
* * *
Dagen efter misshandeln ringde Tina till mig. Hon grät en stund och jag sa okej.
Vi pratade med Jack hemma hos honom. Tina gav mig en blick. Jag gick rakt
på sak.
”Du måste prata med en läkare”, sa jag.
Jack lyfte blicken och såg rakt in i mig. Ögonen var kolsvarta. Hade
kunnat sitta på en docka. Den ruttna andedräkten kändes på långt håll.
”Hur så?” sa han.
Tina grät en hel del. Men hon fick ur sig det mesta. Kvällen i
jordkällaren. Hur Jack hade blivit efteråt. Att hon inte kände igen honom. Att
folk pratade och alla undvek honom. Misshandeln. Att hon själv var rädd för
honom. Att han måste göra något…
Jack gav henne den där svarta blicken. Länge.
”Jag har ingen lust”, sa han.
Tina försökte säga något och grät igen. Jack väntade. Jag är säker på att
han njöt. Det skulle jag ha gjort.
När hon hade hulkat färdigt sa han:
”Men jag ska göra det. På ett villkor.”
* * *
Det tog en stund att övertyga Tommy, men sen hade vi samma grupp som hade varit
med den där natten. Minus Mia. Hon vägrade, sa Tina. Men Jack verkade inte bry
sig. Han var nöjd med oss tre.
Det kan verka obegripligt att vi gick med på det. Jack var ju sjuk.
Intalade vi oss i alla fall.
På nåt sätt hade han blivit sjuk medan han låg under jorden, ensam med
sina tankar. Att ta med killen tillbaka till just det stället – utan att ens
veta vad han ville göra där – var ju rena vansinnet.
Kunde man ha tyckt.
Men han hade lovat att gå till läkare sen.
* * *
Det var snart oktober nu. Kalla kvällar. Frost. Inga festkläder. Ingen sa nåt
medan vi gick till jordkällaren.
Det kändes obehagligt att återse stället. Såg ut som nånting ur Blair
Witch. En avlång grop där Jack hade legat. Maskar och spindlar kröp i jorden.
Jack gick genast längst in. Utan att nån sa nåt placerade vi oss på samma
ställen som förra gången.
Tina stod mellan Tommy och mig som om hon sökte skydd. Redan i bilen hade
jag märkt att alla höll sig så långt borta från Jack som möjligt.
Vi stod där vid hålet. Det var väldigt mörkt. Bara ficklampan.
”Nå?” sa Tina med en röst som inte var helt stadig. ”Nu är vi här. Gör det
du ville så kan vi –”
Jack började skrika.
Samma vidriga vrål som förra gången.
Tommy vacklade till. Jag tappade ficklampan. Medan den föll svepte den
över Jacks ansikte. Jag fick en kort glimt av en mun som var uppspärrad så
långt att det verkade omöjligt. Och av ögonen.
Sen slog lampan i marken och det blev svart.
Något snuddade vid mig i mörkret. Det måste ha varit Jack. Vrålet slutade
lika plötsligt som det hade börjat.
Sen hörde jag det där ljudet.
Jag kunde känna Jack alldeles bredvid mig. Kylan.
Jag trevade förtvivlat efter ficklampan. Den kunde väl inte ha gått sönder
–
Mina fingrar hittade den. Letade efter knappen.
Det fladdrade till och ljuset kom tillbaka.
Tina skrek genast. Själv höll jag på att tappa lampan igen.
Jack stod på knä i gropen. Han hade böjt sig framåt. Ansiktet nästan i
marken.
Han använde bägge händerna för att vräka in jord i munnen. Och i näsan.
Näve efter näve, snabbt och hårt. Jag förstod vad det var för ljud jag hade
hört. Det var ljudet av Jack som både åt jord, körde ned den i halsen så fort
och hårt han kunde, inklusive maskar, spindlar och råttskit – men som också,
samtidigt, andades in jorden, drog ned den i lungorna. Som om han ville fylla
hela sig själv med jorden från golvet.
Tina skrek fortfarande. Jag gav henne en örfil. Hon tystnade inte.
Men det gjorde Jack. Precis då. Hans andning hade blivit mer och mer
plågad. Raspig. Och nu dog den helt. Han måste ha fyllt hela svalget med jord.
Tills det äntligen tog stopp.
Jack rätade på sig. Långsamt. Han glodde på Tina med de där svarta ögonen.
Han satte fram ena foten och började resa sig upp. Jag såg att ben och armar
liksom ryckte.
Han höll på att kvävas.
Men Jack brydde sig inte om att hans kropp dog. Han stapplade två steg
fram till den paralyserade Tina. Tog struptag. Samtidigt som han körde in sin
jordiga tunga i munnen på henne. Hennes skrik blev ett gurglande.
Jag är sällan snabb. Men nu reagerade jag. Jag vevade till med lampan och
klippte till Jack i huvudet. Hårt.
Glas klirrade. Lampan slocknade. Jacks luftrör var fullständigt stängda,
så inget hördes när han tog bort sin mun från hennes – och vräkte ned gapet
över min handled. Han bet rakt genom min hud. Jag hörde ben krasa.
Något obeskrivligt hände.
Det var som om världen stannade. Och… något… flöt, eller gled, från Jack
och över till mig. Och för ett ögonblick, just i den sekunden, var det som
hände så obeskrivligt… så jävla rätt. Fattar du? Det var… rätt.
Hade det varit sex så hade det jävla säkert gått för mig.
Känslan försvann. Mina ögon började vänja sig vid mörkret.
Jag försökte skrika. Fick inte fram något. Min andra hand var fri och slog
i panik efter något, vad som helst. När jag träffade Jack i nacken slet hans
tänder sönder nåt i min handled.
Han höll kvar greppet om Tinas hals. Ingen av dom kunde andas. Tommy, en
skugga i dunklet, snyftade något. Själv fortsatte jag att banka på Jack med
knytnäven.
Det kändes som en evighet. Men till slut föll han omkull. Hans muskler var
tömda på syre och han släppte greppet om Tinas hals.
Tina raspade efter luft medan Jack ryckte några sista gånger på golvet.
* * *
Folk frågar. Varför försökte vi inte göra en Heimlich på Jack? Varför tog vi
honom till jordkällaren igen?
Och vad hade hänt med honom?
Tommy hade teorier. Han svamlade om andar i jorden. Om att det var dom han
hade åkallat den där första gången. Han ångrade sig, sa han, hade aldrig trott
att sånt fanns. Cthulhu, sa han, bla bla bla. Jag bad honom för fan hålla käft.
När han inte slutade spottade jag på honom. En fet loska rakt i ögat.
Den borde ha gjort sitt jobb. Han ringer snart.
Själv vägrar jag att svara på frågor. Jag vet nog fan vad jag är. Handen
där Jack bet mig luktar förjävligt. Men lockande.
Och jag vet varför Jack tog livet av sig.
Han visade oss vägen. Han behövde mer kraft från jorden. Sedan gav han oss
hatet och visade vägen.
Tina har jag bara sett en gång efter det där. Hon luktar spännande.
Lockande. Hon luktar som Jack. Som min handled. Som Tommy snart luktar. Tina
och jag vet var vi har varann.
Och nån dag, snart, ska jag ta ett snack med Mia. Aset kan behöva en
underredsbehandling. Både fram och bak. Hon ska få det.
Vare sig hon vill eller inte.
Nåja. Nu vet du i alla fall. Jack är död. Det jävla svinet.
Jag har ju din adress. Jag kommer snart och hälsar på.
Vi ska prata om Jack.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ
IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
_________________________________________________________________
Hitta kärleken nu i vår!
http://dejting.se.msn.com/channel/index.aspx?trackingid=1002952
Other related posts:
- » [SKRIVA] På andra plats i Fantastiknovelltävlingen 2009: "Jordkällaren" av K G Johansson - Ahrvid Engholm
