[SKRIVA] Novelltävlingen: "Mannen vid elden" av KG Johansson (1:a plats)
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Sun, 17 Oct 2010 03:25:27 +0200
Mannen vid elden
Under nätterna verkade basaren tystare än innan den smutsigt röda solen sjönk
och drunknade i havet. Men tystnaden var en ridå, lika tunn och genomskinlig
som de tunna stråken av dimma mellan tälten och hyddorna. Den som kände till
basaren visste var man kunde höra magra roddare och berusade köpmän från Pollo
och Kalabrien viska med flickorna från bordellerna, eller lyssna till mumlande
beställningar av tebain eller absint.
Mannen vid elden visste. Han hade levt hela sitt liv bland tälten och skjulen.
När dimman slingrade upp från havet och splittrades i stråk mellan tälten kunde
han läsa stråken: de berättade för honom om nästa dags vindar, om årets skörd
och nästa års fiske, till och med om människors handlingar.
Elden belyste dimmorna med orange skiftningar. Den gamle mannens ansikte
skymtade. Ansiktet var fårat och trött. Mannen tuggade quechuablad och tänkte
långsamt på människor som sedan länge var döda.
Hans ögon var halvslutna. Men ett litet ljud, eller kanske bara en skälvning i
stråken av dimma och rök, avslöjade något för honom.
Mycket få människor skulle ha märkt den långsamma rörelsen när mannen rätade på
ryggen.
"Jag är inte farlig", sade han stillsamt.
De två pojkarna steg fram ur skuggorna. Tio eller tolv år gamla. Smutsiga och
magra.
Sådana som han själv hade varit.
Han gav dem något att äta och de lyssnade.
"Ingenting händer i den här staden", sade mannen till pojkarna. "Adeln skickar
sina titlar och sina dubblerade förnamn nedåt mellan generationerna;
medelklassen räknar uppåt och hävdar sig själva ha varit adel för tio eller
tjugo generationer sedan. Och de fattiga ror eller sliter på andra sätt.
Ingenting händer.
Vad jag är ska ni bli. Vad ni är har jag varit.
En gång var jag också ung."
"Jag hade en vän", fortsatte den gamle. "Han hette Sheum. Vi levde som ni gör.
Här i basaren. Vi snattade och stal, bluffade och fintade. En av oss pratade
med en köpman, lockade honom med det enda vi hade att locka med, medan den
andre länsade hans förråd. Ibland gick det bra. Andra gånger sprang vi som
galningar, girade mellan fruktstånd och kärror, dök in under en tältduk och
skrattade hjälplöst.
Det hände också att någon av oss inte kom undan. Sheum eller jag. Den som hade
misslyckats dök upp senare, på något av ställena där vi höll till, med röda
svullnader över ryggen. Han rörde sig försiktigt. Men svullnaderna gick ned och
vi fortsatte.
Vi var unga. Vi var barn: vi hade inga familjer, inget som band oss någonstans.
Dagarna gick, den ena efter den andra, årstiderna mörknade och ljusnade omkring
oss men allt var ändå samma ögonblick. Och det ögonblicket var evigt.
Adelsmannen som kramar sin själskruka tror eller hoppas eller vet att krukan
ska föra honom till evigheten i Själarnas brunn. Roddaren tror eller hoppas att
ett mirakel ska ge honom en kruka. Vi behövde inget sådant. Vi var barn,
oskiljaktiga och eviga, vi hade aldrig ens snuddat vid sådana tankar. Det fanns
ingen död."
De smutsiga pojkarna tuggade ivrigt på sina köttstycken. Saften på deras hakor
glimmade mörkrött i eldskenet. Den gamle log trött för sig själv och undrade om
de alls lyssnade.
Kanske var det för sig själv han berättade.
Han sade: "En kväll, en mörk höstkväll som den här, mötte vi en gammal man. Jag
säger gammal, men han var inte hälften så gammal som jag är nu. Ändå såg Sheum
och jag honom som en gubbe. Han hade rynkor under ögonen och grå stråk i håret:
han var en gubbe.
Mannen var upprörd över något. Vi ville gå men han lät oss inte. Han höll kvar
oss och berättade. Han talade snabbt, upphetsat. Han viftade med armarna när
orden inte räckte till.
Han förklarade för oss det vi redan visste men aldrig tänkte på.
Ni tror att ert liv alltid ska vara så här, sade han och jagade något med
händerna. Ni tror att ni alltid ska vara tillsammans – ni vet att ni kan bli
fasttagna då och då, få några rapp, men ni tror att såren alltid kommer att
läka.
Han såg bortåt, mot en eld längre bort, reste sig till hälften upp, och hans
händer sökte något igen. Nej, sade han, nej, det var inte hon, jag trodde inte
att det var hon … Jag är glad för att det inte var hon, jag vet att hon inte är
här längre, hon åldras i Hadesh, hon kom aldrig tillbaka …
Och ändå ser jag henne. Om och om igen.
Mannen med de grå stråken i håret, som dimma, satte sig ned igen.
Det är det, sade han, som kommer att hända er också."
"Den grå mannen sade att legenderna är äldre än vår egen värld. Någon jag
pratade med, en vis man från österlandet, sade att myten är spårad tillbaka
till den äldsta tiden. Tiden innan bergen smälte och rann till slaggdalar. Ända
från den tiden finns berättelserna om kunskap och förlorad oskuld. Att man
måste växa upp och att man förlorar evigheten som barndomen är.
Jag ska berätta vad som kommer att hända med er. När jag berättar kommer ni att
skratta. Men en dag kommer ni att förstå."
Den gamle vid elden log, inåt, mot sig själv.
"Vi skrattade redan", sade han. "Lågmält, som vi brukade göra bakom köpmännens
ryggar. Ett höjt ögonbryn räckte för att vi skulle förstå varandra.
Ni är tolv år gamla nu, sade den grå mannen till oss. Tio? Vet ni ens?
Sheum ryckte på axlarna. Jag ryckte på axlarna. Vad visste vi om ålder? Vi
fanns. Vi mindes ingen tid när vi inte hade funnits. Naturligtvis visste vi att
adelsmän och köpmän firade födelsedagar och blev äldre och äldre.
Men det gällde ju inte oss.
Snart, sade den grå, händer något med era kroppar. Ni blir män. En dag kommer
ni att se på en slavflicka eller en adelsdam, och ni kommer att längta. Jag vet
inte om ni redan vet vad jag talar om."
Den gamle log igen. "Självklart visste vi det", sade han. "Vi visste att
människor parar sig. Vad hade vi annars lockat köpmännen med? Men det var en
abstrakt kunskap, som när någon säger att jorden är rund och färdas runt solen.
Något som kanske visa män i österlandet har nytta av att veta.
Men inte vi. Vi visste det. Och vad spelade det för roll?
Det var ju inte nu.
Och det fanns inget annat än nu.
Mannen med grå dimma i håret fortsatte.
Från det ögonblicket, från att ni känner den där längtan, kommer ni aldrig att
bli fria den. Ni kommer att se på varje människa i det ljuset: varje flicka som
någon ni kan ligga hos, varje man som en konkurrent. Ni kommer att bli
varandras konkurrenter.
Och så småningom kommer ni att ligga hos en flicka –" den här mannen, sade den
gamle, "verkade aldrig ha träffat en köpman, han tycktes inte veta att män
kunde ligga hos män och kvinnor hos kvinnor – och det kommer bara att göra
allting värre. Ni kommer att åldras.
Och ni kommer att förstå att ni ska dö. Det som ni inte förstår nu."
Den gamle tystnade för ett ögonblick.
"Vi gjorde som han hade sagt", sade han sedan. "Vi skrattade åt honom. Han
försökte fånga ord med sina händer och pratade på om kärleken och samlaget och
döden. Till slut fanns det ingen annan än att skratta och lämna honom där,
stirrande in i elden, mumlande för sig själv med mun och händer.
Halva natten skrattade vi åt honom. Vi låg gömda på en vind ovanför ett av
skjulen, låg mjukt på sågspån, och ända tills vi somnade mumlade någon av oss
’Så småningom kommer ni att ligga hos en flicka’ eller ’Ni kommer att åldras’ –
och vi skrattade igen.
Några dagar senare mötte vi Erato.
Hon sade att hon kom från saltgruvorna. Hennes föräldrar hade kommit hit för
att bli roddare. Det var flera år tidigare men hon mindes det; hon mindes också
natten när hennes föräldrar försvann: ett virrvarr av österländsk dialekt,
gnäggande hästar, någon som sparkade i en eld, gnistor som flög i mörkret,
blixtrande svärd, skrik av smärta, att krypa undan, flämtande på marken, mellan
trampande hovar … och sedan ett gömställe under ett skjul.
Efter det hade hon levt i basarerna. Som vi. Ändå hade vi aldrig förr sett
henne: Ridellos basarer är vidsträckta.
Hon såg ut som vi. Tunn och smutsig.
Men hennes ögon var stora, hennes hår var mörkt och glänsande. Och Sheum kunde
inte slita blicken från henne.
Vi hade fått tag på saltat fläsk från Pollo – sprungit skrattande medan den
fete köpmannen flåsade efter oss! – och Sheum bjöd henne att dela med oss.
Han bjöd henne att dela vår mat. Något sådant hade aldrig hänt förr.
Han visade henne var vi bodde. Det hade aldrig heller hänt förr.
När hon gick – för hon hävdade att hon hade en egen plats att bo, en källare
under ett värdshus – när hon gick sade Sheum till henne: Vi ses igen.
Jag skrattade åt honom. Så snart hon var utom hörhåll.
Han skrattade inte med. I stället såg han efter henne.
Hans händer verkade leta ord i luften."
Den gamle mannen tystnade för ett ögonblick. Ett fuktigt vinddrag svepte in
från havet. Den gamle blundade och andades in innan han fortsatte.
"Vi sågs igen. Det dröjde flera dagar men Erato dök upp igen. Sheum kunde inte
se sig mätt. Jag försökte hålla mig mellan dem, se till att det var jag som
förde ordet, men på något sätt blev det alltid Sheum som pratade med henne.
De pratade om fåniga saker. Löjliga. Sådant som Sheum aldrig förr hade pratat
om. Erato pratade om själskrukor. Hon skulle bli rik. Hon skulle dubblera sitt
namn till Erato Erato. Köpa en kruka och färdas med galärerna till Själarnas
brunn. Under det grå taket skulle hon flytta över sin själ till Evigheten.
Hon skulle aldrig dö.
Jag ville inte lyssna på henne. Gång på gång försökte jag komma in i samtalet,
styra bort henne från Sheum, men gång på gång misslyckades jag. Jag höjde på
ögonbrynen åt Sheum, gång på gång: han tycktes inte se det. Men så snart Erato
knyckte med huvudet på sitt självsäkra sätt, så snart hon log eller sade något,
hade han ögonen på henne. Jag vet det. Jag såg det.
Det gjorde mig orolig.
Jag började tänka mörka tankar.
En dag gick Sheum och jag från fruktstånden. Vi hade inte lyckats stjäla något.
Vi var hungriga. Jag tyckte mig se en ouppmärksam försäljare och vände mig
ditåt. Försäljaren höjde knytnäven och skrek några ord om vem min mor hade
varit. Han kan ha haft rätt, för jag såg aldrig min mor.
När jag vände mig mot Sheum igen var han borta.
Jag letade i timmar. På alla våra ställen. Till och med hemma.
När jag hade klättrat uppför repet och såg att vinden var tom andades jag ut.
Det var inte förrän då jag förstod vad jag hade väntat mig att få se.
Ett djur med två ryggar.
Jag skrattade inte. Jag tänkte på mannen med grå dimma i håret och förstod att
han hade haft rätt.
Jag måste göra något."
"Jag beskrev Erato för en handlare från Hadesh. Han nickade och låtsades le
under sin imponerande mustasch: munnen log men inte ögonen.
Han sade: Tio talenter.
Det är för lite, försökte jag. Hon är värd minst trettio. Femtio.
Mustaschen rörde sig inte när han upprepade sina ord.
Tio talenter.
Jag nickade och gick. Det var ändå inte pengarna jag ville ha."
De två pojkarna hade ätit färdigt. Saften på deras hakor hade torkats bort
eller torkat in, antingen eller. Munnarna var inte helt stängda.
Pojkarna var fångade i den gamles berättelse.
Han fortsatte.
"Sheum och jag sågs mer och mer sällan. Innan Erato dök upp skulle jag ha sagt
att han och jag var åtskilda ovanligt ofta. På den tiden var det naturliga och
självklara att vi var tillsammans. Men på bara ett par veckor hade något hänt.
Nu tycktes det naturliga vara att vi var isär.
Jag gick ensam, stal en frukt här, lite fisk där. Jag flydde ibland men utan
att skratta.
Jag gjorde upp planer. De mest fantastiska planer. Fällor och burar och
komplicerade mekanismer. Men efter ett tag förstod jag att jag bara drömde.
Drömmarna var ett sätt att skjuta upp det jag ville göra. Det jag måste göra.
Det enda jag behövde var en klubba och ett rep.
Jag hade tur: efter bara två dagar såg jag henne ensam. Underligt, tänkte jag,
att jag aldrig hade sett henne förr. Och nu tycktes hon finnas överallt.
Planen var enkel. Jag berättade att jag måste få prata med henne ensam. Att
Sheum var ledsen för något som hade hänt. Att jag trodde att det hade med henne
att göra.
Hennes ögon mörknade medan jag ljög för henne. Det gjorde mig bekymrad. Jag
undrade vad som redan hade hänt mellan henne och Sheum.
Jag försökte få henne med till platsen där jag hade gömt repet och klubban. Hon
sade att hon inte kunde. Inte i dag. Men kunde vi ses i morgon? Bara hon och
jag? På platsen som jag hade nämnt?
Jag nickade. Ja, sade jag. Visst kunde vi det.
Jag undrade om det var Sheum hon skulle träffa i dag."
"Jag sov ensam den natten, för första gången.
Det hade hänt att Sheum hade kommit hem mycket sent. Men aldrig att han inte
hade varit där på morgonen.
Vår vind kändes kall och ödslig när jag vaknade.
Jag fick tag på lite mat utan att behöva springa. Sedan höll jag mig i solen
för att få upp värmen. Mina muskler måste vara varma och snabba.
Ett slag, tänkte jag, ett snabbt slag, lagom hårt. Men hellre för löst än för
hårt: jag vill inte göra henne lam eller skada hennes utseende.
Jag vill bara att hon hamnar långt borta. I Hadesh.
När solen gjorde himlen blodröd gick jag till mötesplatsen, en liten gränd där
människor sällan rörde sig. Repet och klubban låg kvar. Jag lät repet ligga och
ställde mig lutad mot väggen. Klubban stod bredvid mitt ben och såg ut som
vilken käpp som helst.
Skymningen kom men inte Erato.
Jag väntade. Det blodröda mörknade till svart.
Till slut förändrades något. Redan då kände jag den här staden utan och innan:
jag vet inte ens om jag hörde ett ljud eller om jag bara anade en rörelse i
luften. Men jag visste att någon närmade sig.
Min hand fann klubban. Det var mycket mörkt i gränden och det borde se ut som
om jag stödde mig på en käpp eller en trädgren.
Mörkret tätnade när en silhuett kom in i gränden.
Skuggan närmade sig och jag grep hårdare om klubban.
Ett enda slag, tänkte jag. Snabbt och hårt. Innan hon hinner säga något.
Är du där? viskade Sheum.
Jag sänkte klubban."
"Sheum talade till mig i mörkret. Han sade:
Hon klibbade fast vid mig. Du vet. Som kåda. Eller som en blandning av blod och
benmjöl. Jag ville egentligen inte. Men hon klibbade sig fast. Hon ville träffa
mig om och om igen. Hon viskade saker om att hon ville vara ensam med mig och
att du var i vägen. Jag var gudomlig, viskade hon, och du var motbjudande.
Jag kunde höra hans urskuldande leende.
Motbjudande, tänkte jag.
Min röst var inte helt stadig.
Så? sade jag.
Sheum fortsatte: Jag tänkte på vad den där mannen sade. Mannen med det grå
håret.
Ja? Jag dolde skälvningarna bakom enstaka stavelser.
Jag ville inte att hon skulle komma mellan oss. Jag vill inte att något ska
förändras. Sheums röst blev enträgen. Jag vill att allting ska vara precis som
det är nu. Du och jag, flåsande köpmän, skratt under tältdukar.
Förstår du?
Ja, sade jag. Jag andades in. En gång men djupt. Sedan sade jag:
Och Erato?
Hans silhuett såg ned i marken.
Jag sålde henne, sade han tyst. Till en slavhandlare från Hadesh. Åtta
talenter. Mannen sade att hon skulle få det bra.
Sheum tystnade. Jag visste inte vad jag skulle säga."
"Dagarna gick", fortsatte den gamle, blodröd i eldskenet, "och jag visste
fortfarande inte vad jag skulle säga.
Jag visste inte vad jag skulle tänka.
Allting var sig likt igen. Som Sheum hade sagt: han och jag och flåsande
köpmän. Allting var sig likt – på ytan.
Sedan började jag förstå.
Sheum sade att han hade gjort sig av med flickan för att inget skulle
förändras. Jag vet fortfarande inte om han talade sanning.
Själv hade jag tänkt skicka bort henne av samma skäl. För att inget skulle
förändras.
Men jag började tvivla på mig själv.
Jag tänkte på hennes ögon och hennes glänsande hår. Mycket oftare än jag ville.
Och gång på gång dök det där ordet upp.
Motbjudande. Jag var motbjudande.
Jag tänkte på hennes leende och hennes händer, på den lilla självsäkra knycken
med huvudet. Jag tänkte på vad som skulle hända med henne i Hadesh och jag
tänkte på det där ordet igen.
Till slut måste jag erkänna. Inte för Sheum, sade den gamle till de smutsiga
pojkarna, med en röst som plötsligt hade höjts, aldrig för Sheum. Jag skulle
aldrig ha kunnat erkänna för Sheum. Men jag erkände i alla fall för mig själv.
Mannen med dimma i håret hade rätt. Min barndom var slut. Jag ville själv ha
flickan. Och när jag inte kunde få henne, när Sheum och hon viskade
tillsammans, bestämde jag att han inte heller skulle få henne.
Jag bestämde mig för att sälja henne.
Och det var då min barndom tog slut för alltid.
Sheum och jag bodde tillsammans i några månader till. Men en dag träffade jag
en flicka som liknade Erato. Jag umgicks med henne i några dagar men sedan gick
hon till Sheum. Jag flyttade från vinden, tog mina få saker i ett knyte och
hittade någon annanstans att bo.
Min barndom var slut. Ett tag försökte jag dölja sanningen för mig själv – jag
drömde, som ni kommer att göra, om att bli köpman eller stjäla en själskruka.
Men det hände aldrig.
Det kommer inte att hända er heller.
Ni kommer att leva och dö i basarerna och kåkstaden. Och en dag kommer ni att
erkänna för er själva. Ni kommer att sitta vid en eld i höstmörkret, läsa
tecknen i dimman och fundera på vart vinden blåser och vart fisken och
sjömaskarna går i morgon. Ni kommer att få dimma i ert hår och till slut tappa
håret helt, som jag. En gång kanske ni kommer att berätta för någon, kanske en
ung pojke eller två, om den gamle som ni träffade och hur ni sedan förstod.
Och liksom jag, viskade den gamle, kommer ni kanske inte att vara helt säkra på
vem ni är: berättare eller lyssnare. För i den här staden rinner generationerna
förbi utan att någonting händer."
Den gamle tystnade. Pojkarna vände sig mot varandra. Den gamle anade hur ett
ögonbryn rörde sig. Han log sorgset medan pojkarna försökte dölja sina egna
leenden.
När pojkarna såg upp igen var mannen borta.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ
IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
Om Ahrvids novellsamling Mord på månen: http://www.zenzat.se/zzfaktasi.html C
Fuglesang: "stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik
framtidsmiljö"! -----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] Novelltävlingen: "Mannen vid elden" av KG Johansson (1:a plats) - Ahrvid Engholm
