[SKRIVA] Novelltävlingen: 3:e pris "Klasskamrat noll" av Rikard Slapak
- From: "Ahrvid Engholm" <ahrvid@xxxxxxxxxxxx>
- To: "skriva@xxxxxxxxxxxxx" <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Wed, 03 Oct 2007 16:58:50 +0200
Klasskamrat noll
Det finns tjugo personer i bussen, mig själv oräknad. Jag ser och räknar
deras huvuden från min
plats längst bak i bussen samtidigt som vi kör ut över klippkanten. Tjugo
människor och tjugo
klasskamrater, nitton som jag hatar och en som jag älskar.
Egentligen går allting väldigt fort, tiden är bara långsam för mig i just
det här ögonblicket
eftersom jag bromsade in den samtidigt som bussens framhjul lämnade
vägbanan och kom ut på
den hala klippan, blöt av regn och sluttande ner mot det där sugande
stupet som fascinerade mig
så mycket när jag var yngre. Och det är tack vare att jag har tagit
kontroll över tiden som jag
lugnt kan betrakta mina klasskamrater och se att de sitter kvar på sina
platser, utan att vrida sig i
panik, eftersom de ännu inte har hunnit förstå vad som händer.
Var är busschauffören? Jag antar att han hoppade ut när bussen knäckte
vägräcket, bara
sekunder innan jag förstod vad som höll på att hända och hejdade tidens
förlopp. Bussen körde
lugnt in i den sista svängen och såvitt jag minns var allt som vanligt när
jag tittade ut över
stupkanten, bort över vattnet, mot de vassa bergen på andra sidan fjorden.
Jag satt där och jag
tror att jag tänkte på den enda av mina klasskamrater som jag inte hatar
när något plötsligt
hände, kanske gick bromsarna sönder, och så försvann busschauffören och då
stannade jag
tiden. Nästan i alla fall.
För tiden rör sig faktiskt fortfarande. Jag har ännu inte lärt mig att
stanna tiden helt. Jag kan bara
bromsa ner den till ett slött krypande. På så sätt har jag nu gett mig
själv en stund att tänka på,
en begränsad tid som snart kommer att ta slut. Ingenting varar för evigt,
inte ens ögonblicket
innan man ska dö. Det har jag aldrig tidigare haft anledning att tänka på.
Det finns tyvärr inget som kan rädda mig, lika lite som det finns något
som kan rädda mina
klasskamrater. Min hjärna arbetar tillräckligt fort för att låta mig tänka
trots att allting annat
nästan står still, men jag kan inte göra något fysiskt, inte röra på mig
eller ens vända mig om. Jag
kan inte rusa fram till sätet näst längst fram på höger sida och slita ut
Julia som sitter där. Och
även om jag hade kunnat göra det, på vilket sätt hade det hjälpt? Jag hade
kunnat kasta oss ut
genom fönstret så att vi hade störtat ner bredvid bussen, tätt omslingrade
på väg ner mot de
svarta klipporna, det iskalla vattnet och den oundvikliga döden.
Okej. Det hade varit lite bättre än att sitta kvar och dö ensam och
omgiven av idioter, men inte
mycket. Jag hade hellre överlevt.
Jag har alltså tid att se mig omkring, men det finns inte mycket att se.
Med några få undantag
känner jag inte igen mina klasskamrater bakifrån. Med hjälp av deras hår
kan jag dela in dem i
grupper; rödhåriga, blonda, mörkhåriga och svarthåriga, långhåriga och
korthåriga, men jag kan
inte vara helt säker på vem som är vem. Det är synd. Annars hade jag
kunnat gå igenom deras
nummer en sista gång, de siffror jag använder för att hålla isär dem utan
att behöva använda
deras riktiga namn: klasskamrat 1, klasskamrat 2, klasskamrat 3, och så
vidare.
Utom hon som tidigare var klasskamrat 8. Hon förtjänar bättre än att
reduceras till en siffra.
Hon heter Julia och förtjänar sitt namn och mycket mer än så.
Annars är det märkligt att jag inte ens nu, när döden är så nära, kan
tänka snälla tankar om mina
klasskamrater. Jag är nästan poetiskt lugn och samlad inför mig själv och
min egen död där jag
sitter upphöjd och harmonisk längst bak i bussen, utan att känna stress
eller ångest över att jag
färdas på mitt livs sista resa. Ändå hatar jag alla mina klasskamrater!
Det är lite underligt.
Solen försvinner och den gör det plötsligt, till och med i min sirapssega
tid där varje sekund
känns som flera minuter. Bussen har tydligen nått den vinkel där solen,
som var rakt framför oss,
inte längre kan lysa in genom framrutan. Nu lyser den istället på bussens
silvriga tak, som sakta
vrider sig framåt. Jag undrar om bussen kommer att slå runt eller störta
med nosen rakt ner mot
vattenytan? Troligen blir det det sistnämnda. Bussen körde inte
tillräckligt fort för att volta, så
den kommer nog bara att tippa. Det är nästan en besvikelse.
Jag upplever att situationens allvar ställer krav på min tankar, så jag
blundar en liten stund och
försöker tänka på saker i mitt liv som jag ångrar. Det är inte svårt. Det
är så lätt att jag med en
gång ger upp tanken på att jag ska hinna bearbeta och försonas med mina
misslyckanden innan
bussen landar. Så långsamt går inte tiden.
Det jag ångrar mest är hur som helst att jag aldrig har pratat med Julia,
inte mer än ett par
meningar vid några få tillfällen. Men hur skulle jag ha fått tillfälle att
göra mer än så? Jag har inte
pratat med någon av mina klasskamrater på flera år. Om jag plötsligt hade
börjat prata med en
av dem hade allt varit förgäves, till och med om den personen hade varit
Julia.
Jag skrattar till, inombords eftersom jag aldrig skrattar högt och tiden
ändå står still så att jag
inte kan röra på munnen, och inser att jag måste tänka mig tillbaks lite
längre. För att kunna
prata med Julia måste jag också kunna prata med alla andra, till och med
med klasskamrat tre
och nitton. Det är tanken på det som får mig att skratta mitt ljudlösa och
glädjelösa skratt. Som
om!
Jag ångrar förstås också att jag inte kan backa tiden, eller göra något
annat som hade varit
användbart nu. Att jag kan kontrollera tidens framfart är underbart och
jag är tacksam för det,
tack tack tack, men det hjälper mig inte nu, inte när varje sekund, hur
långsam och utdragen den
än är, oundvikligen för mig närmare döden.
Bussen faller rakt ner nu, men jag plågas inte av det. Jag antar att vi
trycks bakåt mot våra säten
av en acceleration som jag inte kan uppleva i mitt tidlösa tillstånd.
Praktiskt för mig! De andra
ser skräckslagna ut nu, åtminstone alla som jag kan se, till exempel
klasskamrat tolv som har
vänt sig om och har sitt ansikte fruset i en fruktansvärd grimas. Hon
hanterar verkligen inte
döden på ett vackert sätt.
Jag försöker fullborda tankegången, min sista tankegång någonsin, min
fundering över vad jag
borde ha gjort annorlunda och vad som hade krävts för att få ett annat
liv. Ja, vad kunde jag
egentligen ha gjort när de började skämta om mina kläder och förnedra mig
på skolgården? När
de började kalla mig saker och stjäla mina grejer? Jag antar att jag kunde
ha låtit bli att slå och
sparka dem, men hade de någonsin slutat då? Antagligen inte.
Det spelar ändå ingen roll. Jag hade inget val där och då, jag var den jag
var och jag gjorde vad
jag gjorde. Jag var bara ett litet barn! Jag försvarade mig på mitt sätt
och trots att jag har fått äta
upp det i sju år kan jag inte säga att jag ångrar mig, inte ens nu när
döden stirrar mig i vitögat.
Jag valde den enda utvägen jag hittade! Och vad fick jag istället för
vänner? En osannolik
förmåga att styra över tidens framfart, en unik möjlighet att kontrollera
min egen tid. Det är en
enorm gåva.
En sak till hinner jag tänka: Jag kunde ha gjort ett nytt försök att vara
normal, kanske några år
senare, när vi hade vuxit upp och alla utom jag hade glömt bort varför jag
inte pratade med
någon och ingen pratade med mig. Det hade kunnat gå och kanske hade jag i
så fall kunnat
prata med Julia idag. Vem vet?
Så då har jag ändå en sak att ångra: att jag aldrig försökte. Det hade jag
faktiskt kunnat göra,
det inser jag nu. Att jag hatar alla utom Julia är inte mitt fel, men det
finns - nej, det fanns, innan
bussen körde ut över ett stup - en möjlighet för mig att ändra på det,
oavsett vems fel det var.
Om jag bara hade kunna svälja min stolthet hade jag kunnat bygga upp det
som de andra
förstörde. Det hade varit storsint och snyggt av mig.
Så dags att komma på det nu! Jag känner att det är bittert, men jag bryr
mig ändå inte längre.
Min tid är snart slut. Vår tid är snart slut. Poetisk rättvisa.
Jag tittar upp, eller snarare ner, och ser att det nu bara är några meter
kvar till ytan. Samtidigt
slår det mig att allt kan vara en dröm. Insikten träffar mig hårt och får
mig att tappa andan. Det
kan vara en dröm! Om det är en dröm så, fan, då är det en fruktansvärd
dröm. Orättvis, brutal
och skrämmande. För brutal. För skrämmande.
Jag hinner precis bli arg innan jag tappar greppet och tiden får upp sin
vanliga fart och sedan
hinner jag verkligen inte tänka mer, för bussen träffar vattenytan med
full kraft, det smäller till,
och jag kastas framåt och - tiden stannar.
Tiden stannar.
Så jag kunde alltså lära mig att hejda tiden fullständigt. Inte illa. Det
innebär, antar jag, att jag
har en evighet på mig att lära mig att backa tiden. Det borde vara
tillräckligt.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag]
Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!
Gå med på SKRIVA! http://www.skriva.bravewriting.com
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] Novelltävlingen: 3:e pris "Klasskamrat noll" av Rikard Slapak
