[SKRIVA] Novelltävlingen: 2:a pris "Begränsat minne" av Gabriel Nilson
- From: "Ahrvid Engholm" <ahrvid@xxxxxxxxxxxx>
- To: "skriva@xxxxxxxxxxxxx" <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Wed, 03 Oct 2007 16:58:45 +0200
Begränsat minne
Känslan av obehag infann sig i samma stund som Kenrik vaknade från sin
årliga rening. Nanomaskinerna hade inte ens hunnit lämna blodet då han
satte sig upp i sin säng och såg sig omkring med rynkad panna. Det
gick inte att sätta fingret på vad som var fel, men han kände sig
oerhört illa till mods.
"Hur står det till?" frågade en kvinnoröst från ingenstans.
Systemet. Han kallade henne Lauri.
"Jag vet inte. Det känns inte bra. Det känns som att jag har glömt
något", svarade Kenrik.
"Givetvis har du glömt någonting. Du har glömt nästan allt. Endast
en obetydlig bråkdel av ditt liv ryms i din hjärnas vindlingar",
påpekade Lauri. "Som tur är har du mig. Vill du att jag ska hjälpa dig
att minnas?"
Han satte ner fötterna på golvet. Ett hologram vid hans sida visade
att transfusionen av nanomaskiner var fullbordad, så han drog ut
slangarna ur kroppen och reste sig upp. Med försiktiga steg tassade
han bort till fönstret och såg ut över dalgången som bredde ut sig
nedanför hans bostad. En flock fåglar höjde sig just från träden nere
vid sjön och virvlade runt som ett svart litet moln innan de sjönk ner
på grenarna och fann sig tillrätta igen. Hösten var på väg.
"Varför bor jag så avskilt?" tänkte han högt. Han visste att han
hade hela planeten för sig själv.
"Det finns inget svar i minnesbanken", svarade Lauri genast. "Jag
beklagar. Finns det något annat jag kan hjälpa dig med?"
Kenrik strök sin haka med fingrarna. Huden var ungdomlig och slät.
Cellerna var fräscha, alldeles som nya. "Hur länge har jag bott här?"
frågade han. Han visste att det var länge.
"Önskar du ett exakt eller ungefärligt svar?" sa systemet.
"Ungefärligt."
"Två miljoner år."
Uppgiften fick honom att höja på ögonbrynen en smula. Två miljoner
år var trots allt en ansenlig tid, även i dessa dagar av odödlighet.
Borde han inte ha saknat mänskligt sällskap under denna tid? Han
försökte minnas vad han egentligen hade sysslat med på sistone, men
inget annat än diffusa minnesbilder ville infinna sig. Han såg öknar,
hav, skogar och berg framför sig. Planetens alla vinklar och vrår
kändes bekanta. Antagligen hade han ägnat sig mycket åt friluftsliv,
men han kunde inte minnas mycket annat av sin tid där. I övrigt fanns
där mest gamla minnen, från uppväxten och de första årmiljonerna.
Efter det var det ganska glest.
"Visa mig ett index över minnesbanken", sa han.
"Kronologiskt eller tematiskt?" frågade Lauri.
"Kronologiskt."
Ett hologram uppenbarade sig framför honom och redovisade en lång
lista över epoker han hade genomlevt. Det var han själv som hade satt
etiketterna. Många var bekanta, men minst lika många partier var han
tvungen att kalla upp för att överhuvudtaget känna igen. Mycket kunde
lika gärna ha hänt någon annan. Om någon skämtare skulle få för sig
att hacka systemet och lägga in en påhittad historia för en tiondel av
hans liv så skulle han förmodligen godta uppgifterna som sanning. Det
fanns ingen möjlighet att minnas allt. Det övergick en människas
förmåga. Efter ett tag fastnade bara de mest omvälvande händelser.
Allt annat sköljdes bort med tiden.
Plötsligt stannade han upp. "Resor i tredje kvadranten", stod det
på en post. Det var en intetsägande beteckning som inte borde ha
stuckit i ögonen, men av någon anledning fångade den hans
uppmärksamhet. Han kallade upp en mer detaljerad lista och sökte sig
vidare genom en finfördelad trädstruktur tills han nådde namnet
"Indy". I det här fallet var det ett namn på en planet. Samma namn
betecknade säkert femhundra andra planeter, men han visste vilken som
avsågs. Han hade bott där. När han tog fram en sammanfattning av
tidsperioden fick han veta att den endast omfattade åttio år.
Ingenting av intresse hade inträffat där. Minnesbanken innehöll endast
en liten skara personer som han hade lärt känna på platsen.
Fortfarande med en gnagande oro i bröstet lyfte han fram hologram av
alla dessa sedan länge förlorade vänner och lät dem vandra runt i
salen. Det kändes inte rätt. Något saknades. Något eller någon. Han
läste beskrivningarna av individerna och följde länkarna till deras
personliga presentationer på ansiblenätet, men känslan ville inte låta
sig upplösas. Minnesbanken utelämnade någonting viktigt. Han slog
näven i väggen.
"Vill du ha något lugnande, Kenrik?" frågade Lauri med sin alltid
lika vänliga stämma.
"Nej. Jag vill veta vad som har hänt med den här posten. Någon har
fifflat med den", fräste han till svar.
"Ingen annan än du har tillåtelse att redigera minnesbanken, och du
vet lika väl som jag att yttre intrång i praktiken, om än inte i
teorin, är omöjliga", sa Lauri och projicerade sin avatar på golvet.
Den sträckte ut sina armar mot honom. "Kom, i min famn finner du
lugnet igen."
Men Kenrik ville inte veta av systemets tröst. Han slog sig ner vid
ett bord, kopplade upp sig mot Indy och efterfrågade uppgifter om alla
personer som bott på planeten under den utvalda epoken.
Tvåhundratolvtusenfyrahundrasjuttiotvå stycken. Det var tur att Indy
var en liten och obetydlig värld mitt ute i ingenstans. Han lät
porträtten flimra fram inför hans ögon. Fem stycken i sekunden. Den
förlorade personen fanns där någonstans. Det var han säker på.
* * *
Sju timmar senare hade han funnit henne. Han kände igen ansiktet så
fort han såg det. De hade träffats förut, och hon hade varit viktig;
han kunde bara inte minnas hur. Mariel hette hon, men namnet gav honom
inga ledtrådar. Ännu ett par timmar satt han stilla i sin stol och
grubblade, men hur mycket han än ansträngde sig kunde han inte kalla
fram något mer ur sina alltför mänskliga hjärnvindlingar.
"Det måste finnas något mer", muttrade han för sig själv medan han
reste sig upp och gick bort till fönstret igen. Stjärnorna lyste från
en klar himmel, och han saknade plötsligt jordens väldiga måne. I
nästa ögonblick vällde en ny våg av obehag över honom, och han visste
inte vad han skulle ta sig till.
Några sömntabletter senare lyckades han i alla fall somna, men
drömmarna var plågade. Den välbekanta men bortglömda kvinnan fanns
där, och de vandrade i månskenet tillsammans. När han vände sig om för
att kyssa henne var hon dock stel och avvisande. Hon vände bort
blicken. "Lämna mig ifred", sa hon. "Jag vill aldrig mer se dig."
* * *
Så fort han vaknade letade han reda på Mariels nuvarande adress.
Liksom Kenrik bodde hon avskilt, på en egen planet. Hon hade rentav
bott isolerad längre än han själv. Då detta förbryllande faktum inte
lockade fram några glömda minnen anropade han henne över ansible.
Ett par minuter gick. Han torkade svetten från pannan medan han
väntade. Benen skakade, och han andades häftigt.
Till slut uppenbarade sig kvinnans ansikte som ett hologram i
luften. Hon såg ut precis som hon hade gjort i Indys databas. Endast
frisyren hade ändrats en aning. Det var nästan som om tiden hade stått
still. Kenrik drog efter andan medan Mariel såg utforskande på honom.
"Nå?" sa hon till sist.
Han fuktade läpparna. "Känner du igen mig?"
Hon rynkade pannan. "Borde jag göra det?"
"Jag känner igen dig", svarade Kenrik.
"Ska jag konsultera min minnesbank?" frågade hon.
"Gör det."
Kvinnans ansikte tonade bort, och Kenrik väntade nervöst. Det var
som om någon hade lindat ett snöre kring hans hjärta och nu sakta drog
åt. Han kunde inte minnas när han senast hade varit så uppskakad.
Mariel uppenbarade sig på nytt och skakade på huvudet. "Jag hittar
ingenting. Vem är du? Vad vill du mig?"
"Vi träffades på Indy för länge sedan. Jag tror att ... något
hände. Något viktigt. Något som har med dig och mig att göra. Men jag
minns inte", försökte Kenrik förklara.
Hon ryckte på axlarna. "Om något viktigt hände så borde jag ha
noterat det. Och du med för den delen."
"Ja ... men jag tror att min minnesbank har blivit redigerad i
efterhand."
Hennes ansikte blev lika kallt och avvisande som i drömmen. Blicken
ville inte riktigt möta hans. Hon satt tyst en liten stund innan hon
talade på nytt. "Jag kan inte hjälpa dig. Tyvärr." Sedan nickade hon
artigt mot honom och stängde av samtalet.
Kenrik anropade henne genast igen, men hon svarade inte, så han
gjorde en uppgiven gest med händerna och reste sig upp. Det bästa vore
förstås att låta saken vara, tänkte han för sig själv. Men det gick
inte att ens tänka på något annat. Tankarna sökte sig ständigt
tillbaka till samma ömma punkt, och obehaget växte sig bara starkare.
Han anropade henne igen efter ett par timmar, men fick inget svar.
Då satte han sig i sin relokator och reste ner till en djungel nere
vid ekvatorn där han avreagerade sig genom att jaga och skjuta några
harmlösa apor, innan han fortsatte ut till en paradislik ö med vita
sandstränder där han solade och badade och lät Lauri göra ett försök
att trösta honom med sina mjuka armar och läppar. Ingenting fungerade.
Oron ville inte släppa. Så han sköt avatarens kropp ifrån sig och såg
den upplösas på filten bredvid honom. Sedan satte han sig i relokatorn
igen och återvände hem.
"Har jag fifflat med ditt minne?" frågade han medan han vankade
fram och tillbaka på sin veranda. "Har jag redigerat något i
efterhand?"
"Jag skulle berätta om jag visste, Kenrik. Om du har gjort någon
ändring så har du även raderat mitt minne av saken", svarade Lauri och
strök honom över kinden. Hon hade projicerat sin avatar på nytt, denna
gång i en mindre förförisk och mer moderlig skepnad.
"Jag kan ha skadat mitt eget minne också, med nanomaskinerna. Jag
kan ha kapat några väl valda axoner och dendriter här och var."
"Ingreppet skulle inte kunna rensa undan alla rester. Och du skulle
inte kunna nå annat än explicita minnen", påpekade Lauri.
"Kanske är det just vad jag har gjort. Det skulle förklara mitt
tillstånd", sa Kenrik. "Men varför?"
"Är du säker på att du vill veta det? Om du gjorde dig sådant
besvär var det uppenbarligen något du verkligen ville glömma."
Han kallade fram Mariels hologram igen. Hon hade gyllene lockar och
solbränd hud. Kroppen var en sjuttonårig flickas. Kanske hade han
älskat henne en gång.
"Jag måste få veta", sa han för sig själv innan han gick ut till
hangaren, satte sig i sin skiftare och susade upp i omloppsbana. Där
ställde han in koordinaterna och vred rummet ut och in.
* * *
Mariel var inte glad över att se honom, men efter en stunds
övertalning lät hon honom slutligen landa på en kulle omgiven av
vindpiskade ängar, på behörigt avstånd från hennes bostad. Strax efter
att han hade tagit mark anlände hon i sin relokator, och när hon steg
ner på marken framför honom såg han att hon bar en pistol vid bältet.
"Jag vill dig inget illa", försäkrade han.
"En ren försiktighetsåtgärd", sa hon.
De såg på varandra en stund. Vinden skapade böljande vågor i det
höga gräset på ängarna, rufsade om Mariels hår och ryckte och slet i
hennes kappa. Hon var vacker, men kall och hård. Avvisande.
"Tror du att jag är galen ..." började Kenrik.
"Tanken har slagit mig", sa Mariel.
"... eller är det något du döljer?"
Kvinnan suckade. "Ifall jag döljer något så vet jag inte om det själv."
"Hjälp mig då att leta efter sanningen", sa Kenrik och tog ett steg
framåt.
Mariel backade. "Varför skulle jag hjälpa dig?"
"För att sanningen angår oss båda. Det hände något mellan oss.
Något viktigt. Något som jag tror att jag senare har raderat från
minnet. Det har kanske du också gjort ... om du inte ljuger för mig
... om du inte bara låtsas att du har glömt."
Hon suckade, vände sig om och började gå. För ett ögonblick trodde
Kenrik att hon hade för avsikt att stiga upp i relokatorn och överge
honom, men hon gick förbi den och fortsatte nerför kullen, så han
skyndade snabbt efter henne. En lång stund promenerade de tillsammans
utan att säga någonting. När de hade vandrat en kilometer tog han
hennes hand i sin. Sedan fortsatte de sin promenad. Det kändes
naturligt. Invant. Som en alldeles vardaglig företeelse. Det kändes
som om de hade tagit sådana promenader hundratals om inte tusentals
gånger förut. Men Kenrik kunde inte minnas att de någonsin hade gjort
det.
Till slut nådde de en skogsdunge. Där fanns en liten stig som ledde
in mellan träden. Uppenbarligen hade Mariel gått där ofta.
I en liten glänta stannade hon upp och vände sig mot sin besökare.
Det frasade uppe bland trädkronorna när vinden högg i på nytt. Även
hos henne var det höst. Några gula löv lossnade och virvlade iväg
genom luften. Ett landade bara några steg bort, och Mariel gick dit
och plockade upp det.
"Precis så här känner jag mig", sa hon. "Som om musten helt har
lämnat kroppen. Jag kanske är vacker att se på, men all livslust är
borta. Jag lever som en vålnad, alldeles för mig själv, en skugga av
vad jag en gång var."
"Och vad var det du var?" frågade Kenrik.
"Jag minns inte", svarade hon.
"Vad var det som hände?"
"Jag har ingen aning."
Han steg fram för att ta henne i sina armar, men hon vände sig bara
bort. När han sträckte sig efter hennes händer sköt hon ner dem i
fickorna.
"Jag har ingenting att ge dig", sa hon. "Ge dig av."
"Tror du ... att vi gjorde en överenskommelse om att glömma?" frågade
han.
Hon ryckte på axlarna. "Jag har inga svar. Men jag kommer att
glömma detta möte. Du gör mig bara illa till mods. Hör aldrig av dig
igen."
När han närmade sig henne en tredje gång drog hon sin pistol och
riktade den mot honom. Det fanns ingenting han kunde göra, så han
suckade och gick sin väg.
* * *
Några timmar senare låg han på rygg i sin säng med Lauris avatar i sin
famn. Hon var varm och mjuk, men hans tankar uppehöll sig fortfarande
långt borta, bland höstlöven i en avlägsen glänta. Han kunde inte
finna någon ro.
"Vad kan ha hänt? Varför har jag raderat ditt och mitt minne?"
frågade han rakt ut i luften.
Två stora blåa ögon tittade på honom. "Jag vet inte, Kenrik. Det
finns tusentals tänkbara förklaringar."
"Ett barn kanske? Jag och Mariel hade kanske ett barn som dog."
"Möjligt, om än osannolikt. Det händer ju nästan aldrig."
"Något måste ha hänt. Jag behöver en förklaring. Jag behöver
minnas. Jag står inte ut med ovissheten", sa Kenrik.
Hon strök honom över kinden och log medlidsamt. "Det verkar som om
du aldrig kommer att få veta."
"Det räcker med att minnas. Det behöver inte vara sanning."
De såg på varandra några ögonblick, Kenrik och avataren. Sedan sköt
han henne åt sidan och sträckte sig efter reningsmaskinens slangar.
"Vad vill du att jag ska göra, Kenrik?" frågade Lauri med en röst
från ingenstans.
"Låt mig minnas ett barn, Lauri. Hämta data från ett verkligt fall
via ansiblenätet. Anpassa uppgifterna till mig och Mariel. Jag står
inte ut med denna oro utan orsak. Låt mig minnas. Låt mig få en
förklaring. Ge mig sorg. För in uppgifterna i minnesbanken."
"Och de senaste dagarnas händelser?"
"Radera både ditt och mitt minne från och med min senaste rening.
Ingenting av intresse har inträffat. Dagarna har bara förflutit."
"Är du säker på att detta är vad du vill?"
"Alldeles säker", svarade Kenrik och tryckte in slangarna från
maskinen i ådrorna. "Sätt igång."
Sedan flödade narkosmedlet in i kroppen, tätt följt av svärmen av
nanomaskiner.
* * *
Sorgen infann sig i sig i samma stund som Kenrik vaknade från sin
årliga rening. Nanomaskinerna hade inte ens hunnit lämna blodet då han
satte sig upp i sin säng och grät så att kroppen skakade.
"Hur står det till?" frågade en kvinnoröst från ingenstans.
Systemet. Han kallade henne Lauri.
"Mitt barn", snyftade han med tårarna rinnande nerför kinderna.
Sedan slog han frustrerat nävarna mot madrassen. "Att det aldrig tar
slut! Jag står inte ut med denna eviga sorg! Det går inte längre. Jag
måste hitta en lösning ..."
--
ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag]
Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!
Gå med på SKRIVA! http://www.skriva.bravewriting.com
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] Novelltävlingen: 2:a pris "Begränsat minne" av Gabriel Nilson
