I den lilla föreningen Novellmästarnas nya antologigiv (tanken är att försöka få ut diverse antologier) ingår planer på en antologi med tema hundar. (Det finns känningar hos ett förlag med anknytning till just hundsport.) Så med detta i åtanke skrev jag novellen nedan. Det är andra utkastet och kommentarer mottages gärna. (Det finns ett par repliker på norska, som min vän PC Jörgensen i Norge hjälpt att översätta.) Några av mina reflektioner. Det är inte sf och egentligen inte heller en deckare. Det är mer än äventyrsnovell eller thriller (det finns vissa problemlösningsaspekter, vilket kommer att framgå). Miljön är andra världskriget, en period som jag läst in mig en hel del på. Många detaljer i storyn är autentiska. Det fanns t ex 1943 konkreta tyska planer på en invasion av Sverige. (För andra smådetaljer nyttjar jag poetisk licens. Det finns ingen tidning som heter Västerbottens-Posten, utan det namnet är en merger av Västerbottens-Kuriren och Östersunds-Posten...) Novellen har en del berättartekniska "finesser". Strukturen påminner om mina "Binära Baren"-stories (om någon minns dem; flera av dem stod i bl a Minotauren), dvs den egentliga novellhandlingen återberättas av en person. Och det leder till det märkliga att det finns två jag-berättare. Dels den historien berättas för, dels den som återberättar. Texten börjar också i presens, men går vid återberättandet över till imperfekt. (Det är sådant man får tänka på när man skriver, saker som som Point of View och tempus.) Att återberätta storyn (snarare än att låta den utspelas i direkt handling, vilket man också kunde ha gjort) ger möjlighet till en del sidoreflektioner. Och ö h t är ofta jag-form att föredra vid denna typ av berättelser. Novellens (mindre) slutpoäng är en klassiker inom tidningskretsar... Alla som jobbat på en redaktion känner igen det. --Ahrvid ----- Ett hundjobb i fjällen Numera bor bara pensionärerna kvar i den lilla byn. Det finns ett halvdussin gårdar där forna tiders skogsarbetare och höbönder sitter och trycker. Men det var länge sedan sådant lönade sig och det var nog på 70-talet som den sista mjölkskjutsen gjorde omvägen förbi. Det är den sista byn innan fjällen tar vid. Fortsätter man den gropiga, illa underhållna grusvägen når man snart den norska gränsen. Och i byn bor min morfar Curt, numera änkeman sedan mormor försvann för några år sedan. När någon enstaka bil når byns utkant börjar hundarna skälla. Först den närmaste hunden, och innan man vet ordet av har byns hela besättning av fyrbenta vaktposter stämt upp i kören. Skallen ekar mellan de tysta skogsbrynen, men när de så småningom lugnat sig kan man åter höra myggen surra. Morfar Curt brukar sitta i köket vid den rutiga vaxduken och lösa korsord och lyssna på melodiradion ? helst gamla favoriter. Då och då kastar han en blick mot väggen. Där, bakom glas och ram, hänger ett blänkande metallstycke som berättar om en annan tid, en annan värld där morfar kanske räddade landet. Om man nu får tro på hans historia. - Hör du, pöjk, säger han. Har jag berättat för dig hur jag fick den där? Han pekar mot väggen. Metallstycket glittrar i den sena kvällsolen. - Förtjänstmedaljen, säger morfar Curt stolt. Nog har jag berättat om den? Jag räddade landet, jag och jycken. - Jag har hört ett och annat genom åren, säger jag. Men det är småstycken av hela historien. Vill du inte berätta det hela från början, morfar? - Du vet, pöjk, säger han och skrockar. Det var allt ett riktigt äventyr! Det är som en historia ur de där tidningarna. Vad hette de? Levande Livet hette en. Och Jules Verne Magasinet. Det var krig, vet du, och de inkallade grabbarna låg runt om i stugorna och läste om de mest hårresande fasor. Men jag var med om det på riktigt! Morfar Curt häller upp litet kokkaffe på fat åt sig, och plirar mot mig. Jag viftar avvärjande med händerna; jag har redan fått dagens maxdos av kaffe och det norrländska kokkaffet lämnar irriterande kaffekorn mellan tänderna. Tidningarna kunde förstås inte skriva om det (säger Curt och blåser på kaffefatet). Allt hemligstämplades. Det var känsliga tider, ser du. Spioner fanns överallt. Hade tidningarna fått skriva om det vet jag en rubrik som skulle ha passat för mitt äventyr... Jag jobbade då som senare för skogsbolaget ? och militären. Som du vet hade den där Hitler tagit Norge, där på bara andra sidan fjällen. Men i mitt jobb kunde jag slå två myggor i en smäll. Vet du vad en tornsvala är, pöjk? Jag skakade på huvudet. Han menade nog inte en fågel. Tornsvalor kallades de luftbevakare som var utplacerade i torn runt landets alla gränser. Tornsvalorna skulle hålla ögonen på lufthavet och rapportera in allt misstänkt flygetyg. Det här var innan radarn. Det hände ofta att tyskarna var ute och testade vår neutralitet eller helt enkelt struntade i den. Vanligen sköttes luftbevakningstornen av militärlottor. Men jag hade, eftersom jag bodde så till, blivit skogsbolagets brandvakt. I det torn man byggt upp skulle jag hålla ögonen öppna efter skogsbränder, men eftersom tiderna var som de var fick jag också bli tornsvala ? på så vis slapp jag också bli inkallad. Men formellt var jag väl hemvärnsman, även om jag fick lönen från skogsbolaget. Först skickade man mig på en kurs, på närmaste flygflottilj, F4 i Östersund du vet. Man har väl hunnit lägga ned den nu? Där skulle jag i alla fall lära mig att identifiera olika sorters flygplan och sättas in i rapportrutinerna. Det var där jag fick tag på Karl-Alfred. Det var en pigg och fin lapphund, som egentligen tillhörde en gammal flygsergeant. Men han hade fått en annan kommendering och kunde inte ta med sig hunden. Jag fick ta över Karl-Alfred mot att lova att vara snäll mot en, och mot en inteckning i min motbok. Så snart flaskan bytt ägare bytte hunden husse. Det var en fin och intelligent hund, skall jag säga, döpt efter en populär seriefigur på den tiden. Karl-Alfred var med mig i många år efter kriget ? du minns honom säkert från när du var liten. Han var alldeles kolsvart och brukade titta på mig med lugna, förstående ögon. Hunden var uppvuxen på flygflottiljen och det märkliga var att han hade lärt sig att känna igen ljudet på de olika flygplanen. Det gällde i alla fall de svenska flygplanstyperna, som oavbrutet startade och landade på flygfältet. Under krigets första år hade vi inte mycket till flygvapen, men nu var det 1943 och vi hade börjat komma i kapp. Dagligen kunde man se det nya störtbombplanet B17 öva bombfällning, och en dag anlände en avdelning av det nya jaktplanet J22. Karl-Alfred lärde sig ljuden på alla de planen. Han hälsade med litet olika morranden och gläfsanden för olika typer av flygplan. Varför han upparbetade denna talang ligger väl fördolt i en hundhjärna. Antagligen såg han flygplanen som en konstig sorts rovfåglar som det gällde att vara på sin vakt mot. Min utbildning varade bara under ett par veckor men jag lärde mig snart att läsa av hundens beteenden. Karl-Alfred skulle visa sig bli till mycket stor nytta. Det är ensamt där i ett luftbevakningstorn, så hunden fick alltid vara med. Karl-Alfred låg troget vid mina fötter och stirrade ointresserat medan jag spanade över himlen med min kikare. Men då och då märkte jag att hur han började morra och gläfsa. Var det ett svenskt flygplan som han kände igen, hade han vissa ljud för sig som jag i min tur lärt mig känna igen. Men var det okända plan betedde sig hunden annorlunda. Han spetsade öronen på ett speciellt sätt och riktade uppmärksamheten mot den punkt på himlen som ljudet kom från. Och Karl-Alfred upptäckte flygplanen långt innan jag kunde se dem i min kikare. Hundar har utmärkt hörsel, som bekant. Och de kan höra inom ett mycket större område än vi människor. De hör biljud som är för höga för våra öron. Karl-Alfred blev min radar. Han hade aldrig fel. På honom kunde jag läsa av om det var ett svenskt flygplan som kom eller ett okänt utländskt. Jag kunde få en ungefärlig bäring till planet genom att studera var han höll uppmärksamheten. Och han varnade mig alltid flera minuter innan jag själv kunde höra planet eller se det i min kikare. Jag tror man blev litet imponerade på luftbevakningscentralen. Tack vare Karl- Alfred var jag vanligen först med att rapportera in flygrörelser i mitt område. - Hälsa Karl-Alfred från mig, brukade löjtisen på rapportcentralen säga när jag ringde in en rapport. Vi skulle behöva fler som han. Då skulle nassarna få det tufft att smyga in över våra gränser. Jag tror man funderade på att utbilda fler hundar för luftbevakning, men det dröjde inte länge innan vi fick radarutrustning från England och då blev det inaktuellt. Hörru, pöjk, om du sträcker dig ned till lådan där tror jag det finns litet smakförbättrare för kaffet. Du kan ta en slurk själv om du vill. Men säg inget till landsfiskalen. Jag har kokat det själv... Nå, var var jag nu (fortsätter morfar). Det var visst våren 1943. Jag vet inte vad du vet om kriget, pöjk. Du var väl inte född. Hitler hade i alla fall börjat åka på spö borta i Ryssland. Allt stod och vägde, och det är ofta då som läget är som farligast. Tidigare hade Per Albin tvingats till tillförödmjukande eftergifter till nazisterna. Det var vår statsminister, en skånsk sosse med mylla i byxfickorna, som hävdade att ?vår beredskap är god?. Det var en överdrift av Per Albin att säga så när kriget startade, men nu hade läget förändrats och beredskapen var nu i alla fall bra mycket bättre. Samlingsregeringen började fundera på att backa från Hitlers krav. Man ville sluta sälja järnmalm och ställa in tågen med permittentsoldater genom Sverige. Det är i alla fall bakgrunden till de dramatiska händelser jag fick vara med om. Men du är väl för ung för det, pöjk. Historiker har efteråt berättat att just vid den här tiden var det väldigt nära att tyskarna invaderat oss. Mannen med mustaschen nere i Berlin blev vansinnig på svenskarnas bångstyrighet och funderade på att ge oss en riktig näsbränna. En diktator som blir pressad kan bli riktigt farlig. Om allt detta visste jag dock inget när jag sent på våren stod där i mitt luftbevakningstorn. Snösmältningen hade kommit igång på allvar, och det var barmark överallt utom på nordsluttningarna. Några bränder att rapportera hade jag inte haft sedan förra sommaren, och i den porlande vårfloden var de också osannolika. Så blev Karl-Afred nästan som tokig! Han gläfste och morrade som han aldrig gjort förr. Det var flygplan på ingående, de var inte svenska, och det måste vara en hel grupp plan. Jag hade vid det här laget lärt mig läsa av Karl-Alfred riktigt bra. En stund senare kunde jag få det bekräftat i kikaren. Över fjälltopparna kom tre flygplan. Nationalitetsbeteckningarna gick inte att se på så långt avstånd, men jag kände igen flygplanssilhuetterna från de kurser jag gått. Det var tyska plan. Lågt över fjällryggen flög ett fjäderlätt, långsamt spaningsplan av typen Fleischler Storch. Det flög i tvära, desperata girar för att försöka undkomma två tyska jaktplan av modell Messerschmitt Me-109, som jag kunde känna igen i sömnen. Jaktplanen var så rejält mycket snabbare att de faktiskt verkade få svårt att sikta in sig på det lilla spaningsplanet, som uppenbarligen var på flykt undan sin uppvaktning. Jag lyfte på luren och ringde in en rapport. - Ni skall se att det är en norsk flykting som stulit ett plan, sade jag till löjtisen i andra änden av luren. Skickar ni upp svensk jakt för att hjälpa honom? - Vår jakt går alltid upp vid misstänkt gränskränkning. Håll visuell kontakt och rapportera eventuella förändringar. Planen kom allt närmare. De var nu långt inne i svenskt luftrum, men det var osannolikt att några svenska jaktplan skulle hinna fram till det förföljda spaningsplanet. Det kunde inte dröja länge nu innan de tyska jaktplanen fick in en träff. Karl-Alfred gläfste och gnydde, som om han var medveten om dramatiken som utspelades. Flygplanstrion försvann bakom närmaste fjäll och ögonblicket senare kom enbart de två jaktplanen fram på andra sidan. Jag tyckte mig se spår av ett rökmoln bakom fjället. Spaningsplanet måste ha träffats och tvingats ned. De tyska jaktplanen gjorde en extra lov kring den möjliga nedslagsplatsen och försvann sedan mot den norska gränsen. Om piloten i planet som tvingats ned levde, behövde han hjälp. Jag kände trakterna ganska väl och det skulle nog inte ta mig mer än en timme att ta mig fram. Jag kastade på mig en rock, slog en signal till rapportcentralen om vad jag tänkte göra, och begav mig iväg med Karl-Alfred i hälarna. Hunden var uppspelt. Han visste att vi nu skulle ut på fjället och jaga efter något. Han var i sitt naturliga element. Karl-Alfred var inte dummare än att han sett att något med de konstiga flygande maskinerna hänt på andra sidan fjället och han ledde mig åt rätt håll redan från början. Den timme jag räknat med växte till över två i den sumpiga, slaskiga vårsmältningen. Efter ett tag hade det kommit en grupp svenska J22:or som flugit över. De såg troligen det kraschade flygplanet, men det skulle nog dröja länge innan svensk militär på marken kunde hinna fram. På avstånd såg Storch-spaningsplanet inte alltför svårt skadat ut, även om det låg litet snett - ett landningsställ hade troligen brutits av. Det verkade som om det låg en man vid sidan om flygkroppen. Levde han? Jag skruvade på kikarens skärpeinställning, men det var svårt att se. Han hade i alla fall ingen tysk militäruniform, så det kunde vara just en flykting som försökt fly i ett stulet tyskt plan. Men det dök upp problem. Plötsligt stelnade Karl-Alfred till. Han markerade mot fjällkammen och mot den ljusa horisonten såg jag en grupp män som verkade arbeta sig fram mot det störtade flygplanets position. De bar gevär. En tysk patrull! De måste ha haft ett läger alldeles nära den svenska gränsen för att kunna komma fram så snabbt. De var längre från flygplanet än jag och Karl-Alfred och hade vi tur hade de kanske ännu inte sett oss. Det nedskjuta planet måste ha haft en viktig last (säger morfar Curt och häller upp en skvätt smakförbättrare till) eftersom man genast skickade ut en patrull och inte brydde sig om att det tvingats ned på den svenska sidan. Min puls steg, vill jag lova. Hunden slutade att bete sig uppspelt utan morrade tyst och gick koncentrerat vid min sida. Det var som om Karl-Alfred kände på sig att det var fara å färde och att det gällde att inte dra uppmärksamhet till sig. Den tyska patrullen var kanske tio minuter bort när vi nådde fram till flygplanet. Det hade bara funnits en enda ombord, en man som nu låg halvt avsvimmad bredvid planet. - Har jeg kommet til Sverige nå, undrade mannen (till min lättnad talade han norska). - Du är en bit in i Sverige, svarade jag. Men det verkar inte vår uppvaktning bry sig om. Kan du gå? Jag viftade åt det håll den tyska patrullen kunde väntas anlända från. - Jeg har sannsynligvis brukket beinet. Jeg kan bevege meg hvis du støtter meg, men ellers går det ikke. Men hør her: Jeg har med meg viktige dokumenter, og de må jeg gi til ansvarlig svensk militær myndighet. Det dreier seg om liv eller død! - Låt mig hjälpa dig... Se så! Hm, det ser illa ut med benet, det här. - Jeg har ikke presentert meg, sade flygplansflyktingen. Geir, fra Hjemmefronten. Du trenger ikke tenke på hvordan jeg fikk tak i disse papirene. Det var ren flaks at jeg fikk stjålet flyet... Jag hjälpte Geir så gott jag kunde, men på ett par minuter hade vi inte kommit mer än kanske hundra meter bort från flygplanet. Jag hörde hur det klingade som från metall när den tyska patrullen kom närmare. Och jag hörde skall. De hade en hund med sig, säkert en av de där elaka schäfrarna de brukade använda för att bevaka sina fångläger. Vi kämpade vidare, men det gick långsamt. En schäferhund är minst dubbelt så stor som en lapphund. Karl-Alfred visste nu förstås att en annan hund närmade sig, och att det inte direkt var någon artighetsvisit. Trots de dåliga oddsen verkade det som om min kära, trogna jycke mentalt förberedde sig på att försvara oss. Tyskarna var antagligen beväpnade med gevär och kpistar. Fick de tag på oss skulle vi inte ha en chans. Vinden bar med sig uppspelta röster som för mig verkade rabbla glosor som ?an auf hinter unter vor zwischen...? och annat dumt jag mindes från skolans tyskalektioner. Jag kände till den här fjällsluttningen (säger morfar) och erinrade mig plötsligt att det fanns en liten grotta som vi kanske kunde gömma oss i. Den var bara en liten bit bort och jag förklarade min plan för Geir. - Det är en chans på hundra, sade jag. Men det kan vara vår enda chans. Förresten, vad är det för viktiga dokument du har till den svenska militären. - Det är de tyska invasionsplanerna mot Sverige. De tänkte börja om bara några dagar... Jag visslade till tyst för mig själv. Vi baxade oss in i den lilla grottan. Det var svårt för Geir med tanke å hans skadade ben, men han bet ihop, rörde inte en min och lyckades kravla sig in. Jag rafsade åt mig några knippen ljungplantor som jag kamouflerade öppningen med. - Jag vet inte vad du tycker, Geir, viskade jag när vi kommit till rätta. Men jag tror dina dokument bör nå rätt adressat. Handlaren nere i byn har telefon, och jag tror att min vän Karl-Alfred här hittar vägen. Jag var säker på att Karl-Alfred skulle hitta vägen. Handlaren brukade skämma bort honom med smaskiga bitar av slaktrens, och det var ingenting som en frisk och sund lapphund glömde i första taget. Jag bökade fram penna och papper, skrev ett kort meddelande och bad sedan Geir om hans kuvert med dokumenten. Med en snörstump som jag hittade lyckades jag binda fast kuvert och meddelande vid Karl-Alfreds halsband. Jag kunde höra hur den tyska patrullen letade i närheten. Det var ett halvdussin man. Deras hund hade möjligen fått alla doftspår störda av flygbensin och lukter från bränt gummi och annat omkring flygplanet. Men de skulle förr eller senare komma oss på spåren. Patrullen kunde inte vara mer än 100-150 meter bort. Jag viskade tyst några instruktioner i Karl-Alfreds öra ? om han förstod det eller ej spelade inte så stor roll - och puffade ut honom ur grottmynningen. Till min lättnad verkade han förstå vad han skulle göra, och utan att ge ett ljud ifrån sig gav han sig iväg i rätt riktning. Tyskarnas vaktschäfer skulle ge oss störst problem, insåg jag. Den skulle leda patrullen till vårt gömställe. Det var då jag formulerade min plan. Det här trodde du inte om din gamla morfar (säger Curt och kluckar). Men det var andra tider då, och jag var ung och dristig. Min plan var egentligen helt utsiktslös, totalt vansinnig när man tänker närmare på saken. Jag tänkte mig att om vi bara kunde skaka av oss tyskarnas hund, skulle vi ha en chans. Om jag på något sätt kunde få deras hund att tappa balansen, att fly med svansen mellan benen, skulle patrullen kanske ge upp. Det var en smal ingång till grottan och på detta faktum vilade min enkla plan. Hör du pöjk, vilken rubrik tror du redaktören för Västerbottens-Posten längtar efter att få använda åtminstone någon gång i sin karriär? - ?Carola blir ateist?, försöker jag. - Vem är den där Carola? säger min morfar. Nej, det finns en bättre rubrik. Du vet kanske att tidningsfolk brukar säga att ?Hund bet man? inte är mycket till nyhet. Men som vi nu låg där i en trång grotta, med den tyska patrullens ilskna schäfer i faggorna, var goda råd dyra. Det gällde bara att göra hunden konfunderad. Att få den att tveka. Då skulle den kanske dra sig tillbaka. Så jag gjorde det. Det var idiotiskt, jag vet. Men den elaka schäferhunden blev mycket riktigt helt perplex, och drog iväg med ett ynkligt ylande. En stund senare hörde vi hur patrullen avlägsnade sig. Det stod inget om det i Västerbottens-Posten. Hela historien med tyskarnas hemliga invasionsplaner var så känslig att den tystades ned. När Karl-Alfred kom till handlaren såg denne min skrivna lapp och kuvertet. Han satte sig genast i förbindelse med närmaste svensk militär och de sände ut en egen patrull som mötte oss när vi senare stapplade mot byn. Så småningom fick jag veta att man genast höjt beredskapen och överbefälhavaren Thörnell skickade truppförstärkning till det hotade gränsområdena. På 1960-talet publicerades anfallsplanerna i en militärtidskrift. Tyskarna hade 1943 tänkt sig att skicka pansardivisioner dels över Jämtland för att skära av Sverige, dels över norra Värmland för att gå mot Mälardalen och slutligen inta Stockholm. Men av de planerna blev intet. Några försiktiga propåer om att vi visste vad tyskarna höll på med, fick dem att ställa in operationerna. Nu relativt sent i kriget hade den svenska militära beredskapen skaffat sig en del igelkottaggar, och Hitler kunde knappast anfalla om överraskningsmomentet hade gått förlorat. Geir som stal de tyska planerna, jag och Karl-Alfred hade räddat landet från invasion. Det var i alla fall därför vi fick medalj (Karl-Alfred fick dessutom extra smaskiga köttben). Men som sagt skrev tidningarna inte en rad om det. Geir fick sin medalj i sjuksängen, där han och hans ben repade sig fint. Jag träffade honom för några år sedan, när jag var inbjuden till Oslo för en återträff för hjemmefrontsmän. Han hade just avgått som ordförande för stadens handelskammare, eller vad det nu var. - Men vad var det du gjorde, som fick tyskarnas spårhund att försvinna? undrar jag. - Som sagt, det finns en rubrik som alla tidningar gärna skulle trycka om de fick tillfälle, säger morfar. Men eftersom historien tystades ned fick vi aldrig se den. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att göra det, men det var smalt i passagen in i grottan och när schäferhunden i den okända miljön försiktigt krafsade sig inåt kom jag i läge för att göra det som jag tänkt. Och det var vad som räddade dagen. Du förstår, pöjk, om tidningarna bara fått skriva om det skulle rubriken säkert ha blivit: Man bet hund. ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).