[SKRIVA] Novell: Kall fusion
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Mon, 14 Mar 2011 14:46:17 +0100
Ang kärnkraft gav jag tidigare en pekare till en av mina noveller, "Kall
fusion", för en tid sedan i Tidningen Kulturen. Många bryr sig inte om att
följa länkar så jag tänkte här återge den. En av mina bättre (om jag får säga
så själv) och jag tänkte börja med några kommentarer:
* Det är alltså en novell med slutpoäng. Då sådana är ganska begränsade görs
den förstås kort. Men jag gillar korta noveller som utforskar och jobbar med
någon enstaka idé.
* Notera idéhoppet mellan början där världsomvälvande saker föranstaltats, och
slutet där andra världsomvälvande saker som kastar allt över ända bryter in.
* Jag följer också Kurt Vonneguts råd om att "börja berättelsen sent!". Vi
hoppar in just när HP står i begrepp att möta den andra huvudpersonen. Saker
som lett fram till detta återges senare som referat
* Och här passar det - krävs det! - jag-perspektiv. HPs övertygelse om att han
har något på gång måste överföras och det blir svårt med han-perspektiv.
* Jag tycker dialogen blev i alla fall inget att skämmas för. Det finns två
distinkta personer. HP är litet sökande, professorn är en välvillig auktoritet,
och det framgår i vad de säger.
* OK, jag har sällan varit bra på miljöbeskrivning. (Handling, personer, dialog
gillar jag mer.) Men här finns litet, kring New York, och det är nödvändigt för
det som komma skall. (Alltså, naturligtvis skulle jag kunna skildra miljön på
konferensen i början. Bord, väggars färgscheman, kaffekoppar som står, osv -
men varför? Det spelar ingen roll i berättelsen.)
Nå, läs och kommentera gärna!
-----
KALL FUSION
Kall fusion skulle kunna ge ren och gratis energi ur havsvatten. Teknologin
skulle lösa många av mänsklighetens problem och skapa ett utopiskt lyckorike.
Men ingen bemästrar ännu fusionsenergin - eller...? Jag närmade mig professor
Eckelhart försiktigt, efter hans föredrag på konferensen för Amerikanska
Föreningen för Vetenskapens Framsteg. Som dubbel nobelpristagare och allmänt
erkänd som världens kanske störste vetenskaplige snille, var han nog den ende
som omedelbart skulle kunna förstå min uppfinning. Men jag fick inte skrämma
honom, och framstå som en sådan där dårpippig propellerskalle det går tretton
på dussinet av. Så jag hade tagit på mig min bästa kostym, knutit slipsen hårt
och gjort i ordning en mapp med mina vetenskapliga resultat, i oklanderliga
tabeller och oantastligt fysiskaliska formler.
- Professor Eckelhart, sade jag nervöst efter att jag lyckats tränga mig fram.
Det var jag som ringde. Ja, om de där besynnerliga resultaten jag fick från
superkylt deuterium...
- Och ni är...
- Åh, förlåt, ingenjör Peterson, George Peterson, på Royal Technical Institute
of Stockholm, som jag sade på telefon. Jag har med mig allt här, så om ni har
tid några minuter över.
Jag stammade nästan fram det. Jag hade bluffat professor Eckelhart. Det fanns
inte enbart några märkliga resultat att visa upp. Jag hade ju gjort ett
vetenskapligt genombrott: gratis energi ur havsvatten!
Men det gällde att lägga upp det taktiskt. Om jag började orera om allt på en
gång skulle han säkert tro att jag var en knäppskalle och dra öronen åt sig.
Först när jag fått professorn på allvar intresserad av mina första resultat
kunde jag steg för steg inviga honom i den fulla vidden av mitt arbete.
För vem kunde väl tro att en "enkel" civilingenjör från lilla Svedala hade löst
jordens energiproblem? Världens vetenskapsmän var belägrade av tokdårar som
byggt evighetsmaskiner eller bevisat att Einstein hade fel. Men jag var inte
sådan. Jag hade verkligen knäckt nöten med kall fusion.
Världen har skrattat åt kall fusion ända sedan Fleischmanns och Pons förhastade
presskonferens 1989. Fusion är den sammansmältning av väteatomer som ger solen
sin energi. Forskarlag över hela världen experimenterade med att hetta upp gas
till plasma för att återskapa solens reaktioner. Hittills har inget lyckats
något vidare. Fleischmann och Pons trodde att de lyckats skapa fusion i
rumstemperatur ur en variant av väte - deuterium - men när det visade sig att
de misstagit sig ekade skrattsalvorna rått i vetenskapsvärlden.
Därför hade jag varit försiktig. Jag hade gjort mina experiment i ett litet
avlägset laboratorium på Tekniska Högskolan, gärna kvällstid då alla gått hem.
Jag hade sagt att jag forskade om supraledning i deuterium. Och det hade tagit
många år innan...jag skall inte berätta allt ännu! Det har jag inte gjort för
någon. Det är en smula hemligt.
Jag vill inte riskera att någon skrattar ut mig.
Men mina resultat verkade otvetydiga och min kallfusionsprototyp fungerade
faktiskt. Den var inte större än en brödrost och jag hade med mig den i min
tjocka portfölj. Fast innan jag gick ut med nyheten måste jag få min forskning
granskad och godkänd av en auktoritet.
Och det fanns ingen större auktoritet än professor Eckelhart.
Vi språkades under tjugo minuter i konferenscentrets kaféteria. Som planerat
började jag med mina tidigaste resultat, och jag lyckades onekligen fånga
professorns uppmärksamhet. Jag visade honom mappen och gav honom några papper.
- Vet ni, ingenjörn, sade Eckelhart. Det här är mycket intressant. Tyvärr har
jag nu snart ett möte, men ni kanske skulle vilja ha vänligheten att titta upp
på mitt lilla kontor här i stan i morgon bitti?
- Mer än gärna professorn, svarade jag entusiastiskt. Jag har mer saker att
visa!
Han gav mig sitt visitkort med adressen, och jag kände mig nöjd över att jag i
slutet så där spontant lyckats få in att jag hade ännu större nyheter på lut.
Amerikanska storstäder kan vara förfärliga i rusningstid, men jag var bara ett
par minuter försenad när den gula schackrutetaxin släppte av mig utanför detta
groteska palats av stål och glas där professor Eckelhart huserade - när han
inte höll hov på MIT, vill säga. Och nästan högst upp måste jag också.
Med andan i halsen anmälde jag mig en stund senare hos Eckelharts sekreterare
och visades in.
- Åh, ingenjör Peterson, sade Eckelhart. Jag har granskat de rapporter jag fick
låna av er. Det är verkligen intressant. Titta här! Jag vet inte om ni inser
att det här kan betyda att...
- Jo, det är precis som ni tror, professorn, sade jag efter att ha lyckats
hämta andan en smula. Och låt mig berätta...
Några minuter senare, efter att vi bollat formler fram och tillbaka mellan oss,
plockade jag högtidligt fram prototypen till min kallfusionsreaktor ur
portföljen. Den var redan laddad med deuterium, utvunnet ur Stockholms
kranvatten. Jag ställde in några vred och slog på den.
- Vi kanske för formens skull skall upprätta ett litet testprotokoll, sade jag
och drog fram ett papper.
- Tja, varför inte, sade professor Eckelhart.
Mätaren studsade omedelbart upp till 18 Watt.
Jag antecknade medan mätaren långsamt steg. Den planade ut vid 101 Watt, nog
för att driva två-tre glödlampor. Vi testade också att koppla in glödlampor och
de lyste alldeles utmärkt.
- Det här är som sagt bara en prototyp, sade jag. En färdigutvecklad reaktor
kan säkert ge hundratals gånger mer, nog för att driva bilar. Och man kan
parallellkoppla hur många som helst.
- Det är ju fantastiskt! utbrast professor Eckelhart. Världens energiproblem
kan lösas. Vi behöver ingen mer kol och olja. Bilar kan köras och hus värmas
med havsvatten! U-världen kan industrialiseras effektivt, och varje by kan få
elektricitet. Levnadsstandarden kommer att öka och det blir inga krig om
naturresurser. Ni säger att ni inte visat det här för någon annan ännu?
- Jag har inte vågat. Jag skulle behöva er bedömning. Ni vet vad som hände med
Fleischmann och...
- Jo, tack, suckade Eckelhart. Det var en tråkig historia.
- Jag har en patentansökan klar, som jag tänkte posta så fort vi är klara för
idag. Annars känner ingen annan till något. Det här är den enda prototypen och
alla forskningspapper finns i min portfölj.
- Ja, håller er upptäckt vad den lovar, ingenjör Peterson, och teorin verkar -
om ni ursäktar - vattentät, skall jag gärna stödja er. Tänk att jag i min
livstid skulle få uppleva lösningen på alla energiproblem och hur världen nu
kan gå mot en gyllene framtid. Det är en historisk dag, ingenjörn!
Professorn såg ned på protokollet vi upprättat för att testköra
kallfusionsprototypen.
- Och det här är ett historiskt dokument, utbrast Eckelhart. Det kommer att
hänga bakom glas på Smithonianmuseet, sanna mina ord. Underteckna det min vän,
och om ni inte har något emot det undertecknar jag det också.
Vi gjorde så. Och längst ned skrev jag stolt dit plats och datum:
New York City, World Trade Center, morgonen 11 september, 2001.
--Ahrvid
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ
IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
Om Ahrvids novellsamling Mord på månen: http://www.zenzat.se/zzfaktasi.html C
Fuglesang: "stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik
framtidsmiljö"! -----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
