Just nu går SVT:s serie "Isprinsessan", baserad på Camilla Läckbergs tydligen bästsäljande deckarroman Isprinsessan. (Avsnitt 1 har gått; avslutande andra avsnitter kommer i veckan, och jag tror man spelat in fler av Läckbergs böcker också.) Eftersom jag råkar ha boken, tog jag mig efter första TV-avsnittet för att läsa igenom den. Det första som kan konstateras är att man i TV-serien behövt förenkla och ta bort en hel del. Det är naturligt. En roman på 320 sidor får i alla sina detaljer knappast plats i två timmar TV. Det andra att notera är att det finns en del kritik att yttra, både mot TV-serien och boken, men mest mot den förra. Skådespelarna i "Isprinsessan" är väl OK. Manuset verkar OK, inom de givna förutsättningarna att det måste komprimera boken. Men TV-seriens redigering är besynnerlig, i klipp och bildspråk. Jag råkade spela in avsnitt 1 på video och satt efteråt och såg om scener, för att kunna studera klippningen. Regissören är en viss Jonas Grimsås, som hittills inte tycks ha några större meriter (han var inblandad i SVT:s "Kommissionen", som aldrig var någon större kritikersuccé). Jag antar att han ansvarar för klippningen också (det brukar regissörer vara). Allt är inspelar på video, förstås, som det mesta nu. Man kan lätt skilja video från rullfilm - ljuset och "pixelkvaliteten" blir litet annorlunda. Video borde vara lättare att redigera, och då blir det svårare att förstå varför det är så taffligt. "Isprinsessan" är som en musikvideo, men utan tempo. Här blandas besynnerliga bildlösningar och klipp hux flux, utan tanke. Vi kan t ex få en inzoomning som traditionellt brukar avslutas med en ansikts- eller åtminstone halvbild, som plötsligt avbryts! Vi kan få ett oväntat klipp i en zoom, eller zooming och panorering i samma scen, utan egentlig tanke bakom. Vi kunde se en "turistbild" av en bedagande skärgårdsmiljö som bara visades i två sekunder (poängen med ett sådant inklipp är att man skall hinna sugas in i och njuta av scenen, men det hinner man inte). När de två huvudpersonerna möts för första gången, får man se honom i avlägsen helbild med ryggen mot kameran i hela scenen, vilket känns som att förstöra en viktig inledande nyckelscen. Och så vidare. Det var hela tiden saker med redigeringen som irriterade i SVT:s "Isprinsessan". Kanske har klippningen skett under för stor tidspress. Den vördade läsaren kan ju bilda sig en egen uppfattning när avsnitt två kommer. Kanske förstör jag tittarupplevelsen för dig nu, då du nu lär titta mer på klipptekniken än handlingen...
Boken då. Den var bättre. Men jag har litet svårt att förstå hur i all världen det här kunnat bli en sådan enorm bestseller. Camilla Läckberg hyllas överallt i media och omnämns i ungefär samma ordalag som t ex Marklund eller Nesser. Romanen har en del problem och kriminalhistorien är inte så märkvärdig egentligen. Ena huvudpersonen Erica är en halvt framgångsrik författare vars ungdomsvän Alexandra en dag hittas mördad i det lilla samhället Fjällbacka. Det verkat som självmord. Hon hittas med uppskurna vrister i badkaret till ett utfruset hus. Is har bildats i vattnet; hon är därmed "isprinsessan", men boktiteln har i övrigt föga med handlingen att göra. Men så hittar man stora mängder sömnmedel i offret, som hon inte kan ha tagit själv, och då kommer den andra huvudpersonen in i handlingen. Polisen Patrik är aningen av svärmorsdröm, som nu får börja nysta upp alla de komplicerade trådarna av skvaller och dolda motiv i den lilla västkustidyllen. Jag tror att det här är en typisk tjejdeckare. Och kvinnor läser mer romaner än män, även mer deckare. Så har det varit sedan Agatha Christies, Dorothy Sayers och Maria Langs dagar. Det är skvallriga familje- och personhistorier som vävs in i varandra. Det är litet romantik; t ex de två huvudpersonerna påbörjar oundvikligen litet kuckeliku. Det är långa beskrivningar av personer och miljöer. Tyvärr litet för långa. Isprinsessan är ytterligare en roman som skulle tjäna på att beskäras med minst 1/3. Handlingen avbruts oavbrutet av inre monologer och onödiga transportsträckor. Bara ett exempel i mängden: när polisen Patrik gjort ett besök och skall ta sig 200 meter till polisstationen tar det en sida att beskriva, i miljöbeskrivning och inre monologer (hela romanen är i Erlebte Rede, dvs närgången tredje-person, som hoppar från person till person). Monologerna säger ofta inget väsentligt och vad gäller miljöbeskrivningar brukar det vara bättre att hålla dem kort, och använda färre men *rätt* ord. Istället för att skriva "Snön låg som en klibbig och obehaglig massa som gav dystra tankar, en genom gatukontorets sandiga försorg gråbrun massa som klibbade ned hans alltför tunna skor" kunde man skriva "Snön var skit". Läckberg kan ägna en sida åt att miljöbeskriva någon förhörspersons hem, ett hem som sedan aldrig besöks igen och där beskrivningen saknar betydelse för handlingen. Jag kom på mig själv med att börja skumläsa en del av longörerna. Och så är det förstås inbakat litet dagspopulära ämnen. Våldtäkt. Hustrumisshandel. Det känns litet klyschigt, och ämnena behandlas inte originellt eller på något sätt som ger djupare insikter. Deckarhistorien har luckor, t ex hur brottsplatsundersökarna missar en anteckningsbok - där en viktig ledtråd först senare uppdagas genom det äldsta tricket i boken. Det är ingen dålig roman. Läckberg skriver kompetent, om än litet långrandigt, fast den är inte sensationellt bra heller.
Men som vanligt: boken är bättre än filmen... --Ahrvid -- ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag] Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp! Gå med på SKRIVA! http://www.skriva.bravewriting.com ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistangrundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
