[SKRIVA] Inför röstningen: Onsdag i september 1982, kl 12:35
- From: Tobias Holmgren <holmgren.tobias@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Sat, 25 Oct 2008 17:05:20 +0200
Någons kommentarer hade vävts in i novellen i den sista postningen (den med
alla novellerna i sig). Så hör och häpna: här kommer den igen! Sedan slipper ni
se den igen, lovar ;)
-Tobias
-----------------------------------------------------------
När fotbollen smäller in i ansiktet ramlar hon bakåt, mot det röda trästaketet
som skiljer däckgungorna från skolgården. Ljudet av Veras kind mot bollgummit
är som när en handflata slår ner i vatten, ja, precis så låter det, och
sekunden efter kommer träets gnällknirr då hon förlorar balansen och faller
över. Händelse 1, Händelse 2 och Händelse 3, alla så hemskt forta att jag
knappt hinner stoppa Tiden.
Men hinner, det gör jag. Så nu hänger hon där i luften. Fotbollen den svävar
nån meter framför, och flera steg bort är Elias, han som tog sikte och
sparkade. Elias har fortfarande benet snett, som om han när jag valde att
stoppa Tiden just halkade på en isfläck.
Dom andra, Rebecka, tvillingarna och Javier, står också stilla som skyltdockor,
så jag lämnar utkiksplatsen vid klassrummets fönster. Jag tar på mej min röda
kappa, den med tygrosetter på knapparna, fäster kardborrbanden i sandalerna och
går ut genom ytterdörren. Nej, nu ljuger jag förresten. Kappan lämnar jag
inomhus. När man stoppar Tiden stelnar vindarna, förstår ni, och det är inte
längre kallt. Så jag behöver inga ytterkläder.
Det är inte längre kallt, nej, och mulet är det inte heller, men ljuset mot
gården det är grått och daskigt. Solen lyser svagare än den borde, asfalten
blir därför mera grå, och höstlöven som fastnat mellan trädtopparna och marken
är mörka till färgerna. Och dom i min klass, alla fem, har sina svartnade ögon
mot Vera.
Som hänger i luften.
Framme hos Vera samlar jag ihop löv för att dämpa fallet. Särskilt mycket
lägger jag under huvudet, för jag vet att det är allra farligast att slå sej
där. Men när jag tittar på hennes ansikte gör det ont i magen, och jag måste
andas lite innan jag fortsätter. Pannans hud och den runt ögonen är bucklig,
hon blundar så hårt att en tår pressas fram i ögonvrån. Det gör ännu ondare ju
mer jag tittar. Munnen hennes är vriden, och köttet i underläppen det ligger
öppnat i en stor reva. Hu! tänker jag och ryser. Bollen måste ha träffat illa,
illa.
Jag skakar på mej ordentligt och tar tårdroppen mellan pekfingret och tummen,
lägger den sen i fickan. För hon behöver i alla fall inte vara ledsen mera.
Inte på mitt skift. Några farliga flaskskärvor i grönt och brunt plockar jag
upp från under hennes rygg, och vräker dom i skräpkorgen så att det både
klirrar och plingar.
Så går jag två långa steg bort, sådär långa som vi har lärt oss ta när vi mäter
upp metrar, vänder mej om, och betraktar mitt verk. Det är fint. Det är riktigt
fint. Hur hårt hon än dimper i backen kommer löven att ta emot, så mycket är
säkert. Och det är så gott att veta, det att man kan starta Tiden igen med rent
samvete.
Men först… vill jag göra annat.
För man ska passa på.
Jag passar på, och går fram till Elias. Rebecka står bakom honom med sitt hår
och sin dunjacka. Hon ler, med munnen halvt öppen, redo för skratt. Några
sekunder efter att Tiden släpps lös kommer det att klinga ut.
Hon är ändå väldans fin. Kanske den finaste jag vet. Senast igår låtsades jag
att jag var hon, sådär samlad, med stadig röst. Ohetsbar på nåt sätt. Jag blir
så ettrig i tonen när jag pratar, och när Javier säger hej svarar jag inte ens.
Det är som språket vägrar ta sej fram, som om stämbanden inte är nog fina för
det. Eller jag vet inte.
Rebecka, hon kan i alla fall alltid prata. Med alla kan hon prata. På
redovisningar dabbar hon sej inte, och när hon gör sej lustig skrattar vi jämt.
En del, dom är alltid roliga när dom Vill Vara Roliga. Det är svårt att tro.
Men så är det för dom.
Jordkokan i min hand svider däri. Även när man stoppar Tiden är kalla saker
kalla. Bara blåsten upphör. Jag tittar ner, och gräver fram fyra daggmaskar.
Tvekar gör jag bara i nåt ögonblick, sen åker dom hala slibbiga ner i Rebeckas
mun, en efter en, efter en, efter en. Med fingrarna klämmer jag in lite extra
jord och plattar runt tungan, så att det inte blir för lätt att spotta. Rebecka
ser ut som om hon har ätit blodpudding. Verkligen glufsat i sej, storfestat som
en galning! Men så går det.
Som avslutning, för det är inte nog, knäpper jag upp halsbandet hennes, det
fina i guld med ankaret, hjärtat och korset, och petar in i fickan på Elias
anorak. Halva kedjan låter jag sticka fram, bara tillräckligt mycket för att
den ska synas.
Så gör jag fingrarna knäppfärdiga. Snart kommer all överbliven tid att skumma
fram över skolgården, ursinnig över att ha burats in, av nåt så pjollrigt som
en liten flicka dessutom, löven kommer att falla och Vera med dom, men inte
längre så hårt, och…
Jag sänker handen. Man ska alltid, passa, på.
Jag passar på. Det viner av stelnad vind som jag tränger igenom på väg mot
Javier, jag är som ett SKOTT och kommer fram sekunden efter jag börjar springa.
En stor blöt puss på hans läppar, dom är lite fnasiga men det gör inget, och
när jag vankar tillbaka mot klassrummet vänder jag mej om hela tiden, nästan
rädd att han ska vakna till liv som grodan i sagan. Men Javier, sötaste Javier,
han står bra stilla han.
Väl inomhus, när hjärtat slutat knacka, gömmer jag mej bakom bänken.
Och jag viskar långsamt, med långfingret och tummen i position:
Ettusen-ett… … … ettusen-två… … … ettusen-tre, och:
Det blir ett sablars kaos. När man stoppar Tiden.
_________________________________________________________________
Var sommaren för kort? Här hittar du solen!
http://resor.se.msn.com/
Other related posts:
- » [SKRIVA] Inför röstningen: Onsdag i september 1982, kl 12:35
