> >>alla är ogifta och kvar i någon form av tonårsbeteende.<< Ahrvid : > Ogifta är de väl inte! Hobbitarna gifter sig kors och tvärs, och Aragon och flera andra. > >När jag slarvigt skrev att alla är ogifta tänkte jag bara på de fyra vännerna, >Merry, Pippin och Frodo är som jag minns det glada ungkarlar -beroende en del >på att hober visst lever längre än människor och därför inte stadgar sig >förrän senare i livet- Sam har enligt filmerna svärmat för en "flicka" som han >ju senare i sista filmen gifter sig med. Den äventyrlige farbrodern Bilbo har >visst aldrig haft tid att bilda familj ? > > (Och "karaktärer" betyder ung "egenskaper". Berättelsepersoner, el likn, > bör man säga. Jag tror att sådant kommer från dåliga översättningar av t ex > rollspel, där man inte insett att "character" inte blir "karaktär" på > svenska. ) Ja, jo, "Karaktär" i den här betydelsen är ett engelskt låneord, kanske slarvigt inlånat men nu är det här och förmodligen redan upptaget i SAOL eller vilka det nu är som varje år "uppdaterar" svenska språket och tar med betydligt konstigare ord än karaktär i en utökad betydelse t ex diverse slangord och påhitt som att terja bilder. Jag använder själv karaktär i betydelsen person i bok eller film -engelskans charakter torde väl motsvara "roll" egentligen? och det passar ju då för skådespelare i en film framställer ju en viss karaktär, sin rolls karaktär. och skriver man mycket om böcker letar man efter synonymer för att inte bli så tjatig att man inte står ut med sig själv ens, om man redan skrivit huvudperson och protagonist kan man dra till med huvudkaraktär (main charakter?:) kanske. Eller för all del huvudsaklig berättelseperson måhända om det kniper. När det gäller berättelsers tydlighet är jag ganska ambivalent själv. Ibland kan jag bli ytterligt frustrerad när jag genomlidit någon film eller hel bok som inte har någon enhetlig handling eller handlingstråd övht utan där verkets skapare enbart satt en ära i att vara så otydlig som möjligt "konstnärlig". Ofta höjs dessa verk till skyarna av kritiker som ser symboler hit och dit och tendenser och Gud vet allt. Jag tror ibland att kritikerna inte heller fattar skit av det de sett läst men det vill de inte erkänna för de vill inte verka dumma så de tänker innerst inne och i hemlighet "jag fattar inte det här det måste vara av mycket hög konstnärlig kvalitet. Jag hittar på några möjliga tolkningar som låter smarta."Exempel på obegripliga filmer är tycker jag en del av Tarkovskijs filmer och en synnerligen svårpenetrerad bok som icke desto mindre blivit världsberömd är James Joyce "Ulysses". Vad händer "nu"(i bokens nutid) vad är minnen, vad är fantasier, allt blandas, "som i vår egen tankes medvetandeström" säger kännarna.En annan svårbegriplig bok är Ola Klippviks "Hotellet" som kom för några år sedan, den är episodiskt uppbyggd, hoppar mellan flera "karaktärers" perspektiv och i tid och rum och som läsare lämnades jag med en massa frågor om vad som egentligen hänt, med vad och vem och varför. Det var en bok som på ett metalitterärt sätt kommenterade sig själv s a s men det gjorde ingenting tydligare så nattportieren skriver på en bok, är det den här boken är det som hänt hans "bara" hans tankar....Man blir arg. JAG blev arg iaf.Eller Martin Engbergs "Tecknen runt huset" 2006, det är en novellsamling, varje novell är surrealistisk åt skräckhållet och mer eller mindre obegriplig. En novell som har jag hört ska vara lättast att förstå handlar om en man som samlar skrotsaker och har en märklig bebis som han lagar (?) med hudflagor från sig själv så där varje dag. That's it. Han gör det han gör och sakerna beskrivs hur de ser ut men man får inte veta varför. Om det är framtid och världen förändrats till det sämre kanske finns det andra människor det är oklart är bebisen en riktig bebis är den mänsklig, bygger mannen den isåfall varför. Jag undrar om Martin Engberg ens vet svaren. Jag har hört att han vägrar svara på frågor om vad hans berättelser betyder, de ska vara sig själva nog tydligen. Boken gjiorde mig JÄTTEarg :) MEN jag kan också uppskatta ett mindre "tydligt" berättandesätt. Allt måste inte vara övertydligt i betydelsen man som läsare/åskådare skrivs på näsan vad och varför. Man kan ju känna sig barnsligt nöjd med sig själv när man inser något som t ex huvudkaraktären (!) inte förstår. Fast då har ju författaren egentligen inte varit vag och otydlig utan på ett skickligt sätt framställt och visat något ändå. Läste för länge sen en bok som hette "Hur gammal var Lolita? skriven i jag-form.jag-personen berättar om sig själv och sina underbara vänner som han påstår han kan dela allt med men det framgår tydligt för läsaren att de egentligen inte alls kan dela allt utan att ytan betyder allt för dem, att de förställer sig hela tiden.Nyligen läste jag ut en underbar bok som heter Enchantments av Kathryn Harrison som handlar om Rasputins dotter, sista tsarfamiljen i Ryssland och lite sådant, den är också sklriven i jag-form jaget är dottern Masja- Berättandet är uppbrutetoch det hoppas i tid och rum och mellan fantasi och verklighet men det är aldrig något problem med att hänga med i detta som i Joyces bok kanske främst för att övergången mellan tidsperioder och tankar oftast inte sker i samma mening.Det mänskliga tänkandet kanske behöver små förklarande "krokar" att hänga upp sin fantasi på, ju mindre krokarna syns desto friare och klokare känner man sig men finns de inte alls faller fantasiskapelsen som ett tomt skynke?/pia ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).