Johan Hakelius krönika i dagens Aftonbladet har fått en märklig rubrik -- "Ge vetenskapsmännen större plats i fiktionen" -- men vad han egentligen skriver är att de *misslyckade* vetenskapsmännen borde ges större plats i fiktionen. Annars är det ju som bekant ingen brist på präktiga och alltid rättvisande forskare i film och litteratur. Han talar alltså om den stora grupp vetenskapsmän som ägnar en hel karriär åt att driva teser som visar sig vara falska eller helt uppåt väggarna. Dessa forskare är osynliggjorda, och något allmänt medvetande om denna grupp finns knappast. Hakelius skriver: "Vad gör de, när några decennier av livet visar sig ha varit bortkastade? När de inser att det inte finns 30 år till, så att de hinner fördjupa sig i något nytt? Tröstar de sig med ett ädelmodigt mantra om att misslyckanden också ger mänskligheten viktiga svar? Hoppar de från observatoriets högsta fönster? Börjar de jobba som finansanalytiker? Jag har svårt att tänka mig en bördigare mylla för allt från finstämda existentiella betraktelser till våldsamma och kriminella intriger. Franska filmer där sammanbitna, vackert medelålders misslyckade genier vandrar i dimma längs Seine, tills de upptäcker att kärlek, inte vetenskap, är livets mening. Stenhårda kriminalromaner med ljushuvuden som mördar enligt fysikens alla regler, för att hemlighålla att deras livsgärning varit meningslös." Jag har en stark känsla av att Hakelius skriver detta med den alltmer havererade AGW-hypotesen i åtanke... / Rickard ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).