Dags för silvermedaljnovellen i Fantastiknovelltävlingen. Det är tillåtet att
kommentera novellen! (Gäller även för 3:e-platsnovellen som postades tidigare.)
1:a-pristagarnovellen postas senare. --AE
-----
Hon
av Eva Ullerud
Jag såg henne
första gången klockan sex på morgonen den femte april. Solen hade inte riktigt
gått upp och jag skymtade henne bara som en skugga mellan granarna. Så försvann
hon. Men jag hann känna igen henne, alla har sitt eget sätt att röra kroppen.
Jag väntade men hon kom inte tillbaka igen den dagen.
Jag är inte längre rädd för henne, det är länge sedan jag hade varit det.
Först hade jag inte förstått hennes beteende. Mindes inte ens när det
hade börjat. Kanske var det till och med innan jag blev född? Mitt första minne
var när jag var fyra år. Jag satt i cykelkorgen framtill på pappas cykel. Det
var söndag och vi skulle på utflykt, hela familjen. I matsäcken låg pannkakor
med röd, söt jordgubbssylt. Hallonsaft fanns i en plastflaska och kaffe i en
termos. Kajsa, trasdockan som mamma sytt, satt i mitt knä. Solen värmde mina
knän. Det luktade gott av varmt gräs och gruset på vägen dammade, de få gånger
en bil kom förbi. Pappa hade glömt någonting, eller var det kanske mamma som
glömt, jag tror att hon ropade på honom från huset. Han ställde säkert cykeln
på stödet och han sa till mig att sitta stilla, det vet jag, det minns jag. Jag
satt alldeles stilla och var rädd, det var långt ner till marken. Jag såg ett
nytt dammoln närma sig. Samtidigt kände jag att någon gungade cykeln, försökte
välta den.
Pappa! ropade jag. Mamma!
Det hisnande ögonblicket när cykeln välte kändes i hela min kropp. Det
satt fast i min hals. Men jag kände inte när gruset trängde in genom min hud
och inte heller när bilen kastade mig upp i luften. Inte förrän jag vaknade på
sjukhuset kände jag någonting. Alla stod runt min säng, jag såg att mamma och
pappa hade gråtit. Efter det fick jag inte längre åka i cykelkorgen, pappa var
alltför rädd att något skulle hända igen.
Du kan kanske inte sitta stilla sa han. Cykeln kan välta igen. Jag
fick inte följa med på fler cykelutflykter. Farmor kan passa dig, sa mamma.
Så att ingenting händer.
Jag skulle börja första klass. Jag hade lärt mig att vara försiktig, att
se upp när hon var i närheten. Hon tog varje chans när ingen såg. De vuxna
undrade
hur jag kunde vara så klumpig. Varje dag hade jag nya sår, varje år nya ärr.
Problemet
var att hon nästan alltid var nära mig. Men första skoldagen fanns det annat
att tänka på, annat som var mycket spännande och litet farligt. Jag fick en
egen skolbänk att lägga min penna och suddgummi i. Jag fick en fröken, hon var
bestämd och jag var en aning rädd för henne. Jag fick en bok, helt ny, som
luktade alldeles speciellt. Den hade bilder som jag förstod och text som jag
inte förstod. Jag fick klasskamrater. Dem var jag allra räddast för. Jag ville
så gärna bli vän med dem men förstod genast att hon aldrig skulle tillåta det.
Det gjorde hon inte heller. Redan när vi kom till skolan såg jag henne föra
viskande samtal med den ena efter den andra, de tittade på mig medan hon sa
någonting i deras öron. Så gjorde hon varje gång det kom en ny elev till
klassen. År efter år.
Men en av de nya lyssnade inte på henne. Eller kanske hon inte viskade
till honom, kanske var hon inte i skolan den dag han började? Han kom från en
annan stad, en stor stad, och hade flyttat in nyligen med sin familj. Det var
sista skolåret, efter sommaren skulle några gå vidare till realskolan, andra
skulle börja arbeta. Min dröm hade varit att bli sjuksyster men mamma sa att
det skulle nog inte gå, inte så som jag såg ut.
Arne och jag träffades efter
skolan, satt på småbarnens lekplats och pratade. Han sträckte fram handen och
kände tyst på ärren på min hand, min arm, mitt ansikte. Sen smekte han mitt
långa, svarta hår innan han drog tillbaka handen. Det tog flera veckor innan
hon anade att jag hade fått en vän, kanske rentav någon som kunde älska mig.
Hon var nog sjuk, så måste det ha varit. Annars skulle hon ha vetat. Stoppat.
Men naturligtvis fick hon veta och hon stoppade vår vänskap på samma sätt
som hon stoppat allt annat, utan att någon anade, det var bara jag som visste.
Jag var ensam hemma, höll på att prova en klänning som mamma sytt till
examen. Vår stuga låg avlägset och jag blev förvånad när jag hörde ljud från
köket. Jag smög ut genom hallen och gläntade försiktigt på köksdörren. Där var
tomt, inte ens katten syntes till. På diskbänken låg Kajsa. Varför låg min
gamla trasdocka där? Jag hade inte sett henne på flera år. Jag tog ett steg in
genom dörren för att hämta henne. Då kände jag en stöt i ryggen. All luft
försvann och ersattes av en smärta som om jag hade svalt en stor sten. När
smärtan försvann märkte jag att jag kunde resa mig. Jag backade mot diskbänken,
tog Kajsa och höll henne mot hålet där mitt hjärta hade suttit. Jag tittade mot
dörren och såg mig själv. Jag låg på golvet och hon var böjd över mig, slet
ursinnigt i mig med en kniv.
Hon grävde ner mitt hjärta i trädgården. Mina föräldrar begravde min
kropp. Min själ fick jag behålla. Kort tid efteråt tog mamma sitt liv, pappa
försvann till ett självvalt vakuum på hospitalet. Det tog lång tid innan jag
såg henne nästa gång men nu kommer hon igen, gång efter gång.
Klockan är fem i
sex och jag ser hur hon smyger närmare mitt fönster. Jag håller Kajsa hårdare.
Hon kastar en sten genom rutan. Jag känner hur den träffar mig med en stöt. Den
är kall och kylan sveper med stenen genom mina lungor. Jag ryser. Stenen slår
emot väggen bakom mig och lägger sig tungt ovanpå de andra. Jag behöver inte
vända
mig om, jag vet hur muren av kastade stenar ser ut. Kastade med kyla genom
platsen där mitt hjärta suttit. Redan innan jag föddes hade hon viskat till
mig. Viskat genom sina tankar, viskat genom vårt gemensamma blodomlopp, viskat
att hon ville vara det enda barnet. Jag kramar Kajsa och ser min tvillingsyster
smyga bort.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Follow @SFJournalen on Twitter for the latest news in
short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) och förbered dig för
FANTASTIKNOVELLTÄVLINGEN 2016, info www.skriva.bravewriting.com / Om Ahrvids
novellsamling Mord på månen: http://zenzat.wordpress.com/bocker C Fuglesang:
"stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! /Nu som
ljudbok: http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id86081462 / Läs även AE
i nya E-antologin Mellan tid och rum
http://www.adlibris.com/se/e-bok/mellan-tid-och-rum---himmel-och-hav-9789187711435
/ YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
