[SKRIVA] Fantastiknovelltävlingen: 1:a plats "Nio dagar" av Liv Vistisen-Rörby

  • From: Ahrvid <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
  • To: "skriva@xxxxxxxxxxxxx" <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
  • Date: Mon, 3 Nov 2014 16:12:01 +0100

Nå, dags också för VINNAREN, plats 1, top of the tops i 
Fantastiknovelltävlingen: "Nio dagar" av  Liv Vistisen-Rörby.
  Detta tyckte juryn om novellen:
  Niklas Krog: Supersnygg konstruktion. Allt faller på plats och man vet redan 
från
 början att det kommer att göra det. Man vet bara inte hur. Klassiskt 
novellupplägg som gör läsaren trygg i obehaget som novellen förmedlar.
  
Pia Lindestrand: En skräckhistoria som berättas baklänges. Ett grepp som inte 
bara 
öppnar en hisnande spiral av rysliga skeenden utan som i slutet också 
känns helt logiskt. Välanvänd skräckrekvisita, som skrämmande plötslig 
personlighetsförändring och artefakter som bär på en förbannelse, får en
 ny fräschör. Ett ytterst välskrivet stycke dessutom.
  
Karolina Bjällerstedt Mickos: Klassisk skräcknovellkänsla som får nackhår av 
resa sig av spänd 
förväntan. Och detta i en ypperlig strukturdräkt som bygger upp 
stämningen effektivt - och baklänges.

-----

Nio dagar

av Liv Vistisen-Rörby


Dag nio


Det är omöjligt för Jacob Nordström att förneka att hans fru har förändrats när 
hon med kolsvarta ögon tvingar brödkniven genom hans bröstkorg. Eggen är slö. 
Hon har påtalat det flera gånger, men han anser inte att det var något fel med 
slöa brödknivar. Inte förrän nu.

Det slår honom att ifall han hade vetat att det var såhär han skulle dö så 
skulle han ha lämnat in kniven på slipning för flera dagar sedan. Inte för att 
Jacob vet skillnaden mellan att bli mördad med en slö kniv och en vass, men han 
kan i alla fall anta att det inte skulle ta så nedrans lång tid.

”Emil... ia...” Rösten låter inte som hans egen, snarare som ett tjockt, 
gurglande läte. Han borde inte ha någonting emot att dö. Som obducent borde han 
drivas av en brinnande nyfikenhet kring ämnet, men Jacob vill inte dö och han 
vill absolut inte bli mördad av sin fru. Hans sista tanke är på Christian och 
att han skulle ha lyssnat innan det var för sent.



Dag åtta


”Vart är du? Jag har försökt att ringa dig i flera dagar.” Jacob blickar 
omkring sig, sänker rösten.

”Jag vet att jag var hård mot dig förut, men du måste ju inse hur befängt det 
låter. Jag säger inte att jag inte tror på dig, jag vill bara ha... någon form 
av bevis. Ring mig.” Han klickar bort samtalet.

Hjärtat känns tyngre nu än det har gjort på länge. Ja, någonting har hänt med 
hans fru. Men det kan omöjligen vara så illa som Christian verkar tro.

Han går in i köket, rotar igenom skafferiet efter sprit, öl, vad som helst...

”Vad letar du efter, älskling?”

Han kväver ett överraskat skrik och snor runt. Emilia sitter på köksbänken och 
väger en brödkniv i handen. Han kan inte riktigt urskilja detaljerna i hennes 
ansikte längre, det är som att hon bär en slöja av skuggor som han aldrig har 
sett förut. Skuggor som får henne att se uråldrig och otroligt vacker ut på 
samma gång. Hästlik och näpen. Hennes blåa ögon tycks obeskrivligt mörka då hon 
följer honom med blicken. Han känner sig utblottad. Naken.

”Ingenting, jag skulle bara öh...” Han famlar efter orden, kallsvettas. ”Kolla 
om vi hade allting för frukost.”

”Det behöver du inte oroa dig för.”

”Har du redan handlat?”

”Inte riktigt.”

”Nähe...” Jacob bestämmer sig för att inte trycka ämnet vidare. Istället dras 
hans blick till kniven i Emilias händer och han försöker att inte visa hur 
nervös hon gör honom.

"Den är slö.", säger hon och pressar tummen mot eggen.

"Det spelar väl ingen roll, man sågar ju ändå."

Hon himlar med ögonen. "Du fattar ju ingenting."


Dag sju


Emilia sitter gränsle över honom på divanen. Hon är naken förutom skjortan som 
vilar på hennes axlar och egentligen inte tjänar något syfte alls. Örhängena är 
de han gav henne i julklapp. Synen skulle vara upphetsande om det inte var för 
att hon skrämde honom så oerhört. Kvinnan som alla älskar, som är lyhörd och 
mild, tvingar hans händer till sin kropp, kråmar sig och kvider med läpparna 
tätt mot hans öra. Det är klart som fan att kroppen reagerar när hon kan honom 
både utan och innantill.

”Sluta”, mumlar han då hon metodiskt börjar att massera hans stånd utanpå 
kostymbyxorna.

”Du vill inte att jag slutar...”

”Emilia, inte idag.”

”Jag känner ju att du är hård, älskling.”

”Lik för jävligt. Jag är inte på humör” Han fattar tag kring hennes midja för 
att knuffa bort henne, men hon sitter kvar. Ler. Han tycker inte om hennes 
leende längre. Det känns som att tänderna är för långa för hennes mun, som att 
hennes pupiller är för stora och läcker ut i ögonvitan. Jacob vågar inte knuffa 
undan henne igen, han vet inte vad som kommer att hända då. Istället låter han 
henne kyssa hans hals och knäppa upp hans byxor.

Han njuter inte, hatar bara att hans kropp inte kan försvara honom. Hon rider 
honom med en manisk intensitet som skrämmer honom mer än han förstår. Hennes 
naglar känns som tjocka klor då de borrar in i hans hud, hennes värme känns 
inte trygg och mjuk utan istället bara vidrig och obscen. Jacob ber henne inte 
att sluta igen. Då han töms i henne smakar det blod i hans mun.

Hon sitter kvar länge, leker med hans hår och kuttrar till honom som ett barn. 
När hon slutligen kliver av honom och går för att tvätta sig klär han på sig 
igen, ber till högre makter att hon ska duscha länge så att hon inte ser att 
han gråter.


Dag sex


”Nordström.” Jacob gnider sig om halsen, känslan av tryck ligger kvar, trots 
att det var flera timmar sedan.

”Jacob? Det är Fredrik.”

”Fredde! Vad kan jag göra för dig?”

”Jag... Alltså, jag vet att du är ledig över julen, men vi skulle verkligen 
behöva att du kom in.”

”Idag?” Jacob sneglar mot Emilia som står och gnolar i köket medans hon rör om 
i en kastrull. Han kan inte sätta fingret på varför, men han känner verkligen 
inte för att lämna henne ensam just nu.

”Ja. Vi har fått in... Fan, jag kan inte ens beskriva det. Stackaren har blivit 
både flådd och stympad. Det är ett mirakel om vi någonsin får reda på vad det 
var för någonting.”

”Har du ringt Christian?”

”Ja, han svarade inte.”

”Synd, Han älskar såna där prylar.”

”Gör han? Han verkar ju helt sjuk.”

”Lite sjuka är vi alla.”

”Ska jag ta det som att du kommer in?”

”Ledsen, du får försöka med Christian igen.”

”Din förlust.”

Samtalet bryts. Jacob mår illa. På något sätt känner han att han hade behövt 
komma loss, jobba lite för att skingra tankarna. Men precis då fångar Emilia 
hans blick och ler. Hon är vacker i sin blåa klänning och de svarta stenarna 
som dinglar från hennes öron hjälper till att rama in hennes ansikte. Han 
stoppar tillbaka telefonen i fickan och går in för att lägga armarna kring 
hennes midja och kyssa henne. Hon skrattar och distraherar honom genom att 
hålla upp en tesked med gryta. Han smakar och ler brett. Det är gott, godare än 
någonting som han har ätit på ett bra tag. Hon bröstar upp sig och ser mallig 
ut och Jacob andas ut. Allting är precis som vanligt.


Dag fem


Han drömmer att han inte kan andas. Han håller på att drunkna, eller kvävas av 
någonting stort och tungt och otympligt. Jacob kippar efter andan för att 
skrika, men ingenting kommer ut. Han spärrar upp ögonen och kippar efter andan. 
Det är inte en dröm.

Emilia lutar sig över honom, hennes långa hår kittlar hans ansikte. Hennes 
händer är slutna i ett fast grepp kring hans hals. Struphuvudet trycks ihop så 
mycket att han tror att det ska gå sönder. Jacob kränger och slår omkring sig. 
Emilia ser honom inte. Hennes blick är grumlig och hon mumlar någonting som han 
inte förstår. Paniken sliter i hans inre och det tar ett tag innan han lyckas 
fatta tag om hennes axel och skaka henne.

En sekund passerar.

Två.

Tre.

De blåa ögonen blossar till liv och så fort som chocken får hennes grepp att 
bli lösare knuffar han bort henne och tumlar ur sängen. Han blir sittande på 
golvet länge, skakandes och kippande efter andan. Emilia stirrar bara på sina 
händer. Hennes ögon är tårade och hon viskar fram ursäkter. Det tar flera 
minuter innan han kan tvinga sig själv att komma tillbaka upp i sängen och 
trösta henne.

Hon har nästan återhämtat sig när telefonen ringer. Displayen säger att det är 
Christian och Jacob ursäktar sig för att gå undan och svara.

”Ja?”

”Det är jag. Är du ensam?”

”Ensam? Jag låg och sov.”

”Du måste bort ifrån henne.”

”Bort ifrån vem?”

”Du fattar inte. Jag sade ju att det var någonting konstigt med-...”

”Christian, vad fan babblar du om?”

”Har hon betett sig annorlunda?”

Jacob stelnar till.

”Va?”

”Har hon förändrats? Visat några tecken på att-...”

”Nej. Nej, allt är som det ska.”

”Du låter skärrad.”

”Nej. Allt är lugnt. Hejdå, Christian.”

”Vänta, jag ville bara-...”

Han klickar bort samtalet. Hjärtat skenar i bröstet.

”Vem var det älskling?”

”Det...” Han vänder sig mot Emilia. Hans fina, underbara Emilia som just har 
försökt att strypa honom i sömnen. ”Det var bara Christian. Han har skrämt upp 
sig själv igen. Det är ingenting att oroa sig för.”


Dag fyra


När han kommer in i sovrummet ligger Emilia redan och sover. Hon rynkar pannan 
där hon ligger, huden formas i djupa veck och tycks nästan vaxartad. Hennes 
andetag låter mörka och skrovliga, som morranden. Hon måste vara på väg att bli 
förkyld. Han smeker henne över kinden och föser en hårslinga bakom hennes öra. 
Hon har på sig örhängena. Jacob ler. De klär henne verkligen. Han märker inte 
sårskorporna kring stenarna. Det är för mörkt för att han ska kunna se dem.


Dag 3


Emilia står framför badrumsspegeln. Hon har bestämt sig. Hon tittar ner på 
örhängena. De är så vackra. Det vackraste som Jacob någonsin har gett henne, 
och han har gett henne så mycket. Det minsta hon kan göra för att återgälda 
honom är att sätta på sig dem.

Att hon inte har hål i öronen är bara ett mindre problem. Han måste ha glömt 
att hon inte hade det, eller så tyckte han bara att det var dags.

Stenarna är så mörka, och samtidigt tycks de kapabla att dölja en hel rymd. Hon 
väger dem i handen. Lösgör ett av dem ifrån sitt fäste för att sedan föra det 
till örat. Hon möter sin egen blick i spegeln. Ögonen är blåa, beslutsamma. Hon 
biter ihop tänderna och trycker till.


Dag 2

Allting är mörkt. Han kan känna doften av Emilia och tyngden av hennes kropp då 
hon lägger sin vikt mot honom. Hennes händer är envist tryckta över hans ögon. 
Hon skrattar och han ler.

”Nu får du titta.”

Jacob känner trycket lätta och han blinkar för att vänja sig vid ljuset. Mörka 
fläckar dansar framför hans ögon men han kan urskilja verkligheten bakom dem. 
Verkligheten är röd, grön och guldig. Emilia älskar att julpynta. De brukar 
göra det tillsammans men han har haft så mycket jobb att han inte har hunnit. 
Hon strålar av stolthet och han ler som ett barn.

”Det är perfekt.”

”Tycker du det?”

”Precis som förra året, och året innan det...” Han lägger armarna kring hennes 
midja och drar henne till sig. Hon kysser honom.

”Hur var jobbet?”

”Som vanligt. Jag och Christian fick dra över. Det var någonting skumt med 
kroppen.”

Hon rynkar på näsan på det där sättet som gör honom knäsvag och Jacob bestämmer 
sig för att han inte vill vänta med presenten. Det är ett litet paket som är 
klumpigt inslaget med tjocka lager tejp.

”God jul”, ler han då han räcker fram det.

”Nu? Men Kalle Anka då?”

”Jag kan nog hitta på någonting att ge dig ikväll också”, flinar han och låter 
handen röra sig nedåt. Hon slår till den och befriar honom från paketet, kämpar 
med pappret innan hon slutligen får upp det. De två svarta örhängen faller ut i 
hennes öppna hand och hon flämtar till.

”Jacob...”

Han ler.

”Visst är de vackra?”

”De är otroliga... Hur...?”

”Jag smet iväg till en liten krimskramsbutik på lunchrasten”, ljuger han.

”Älskling, jag... Tack!” Hon kramar om honom och för läpparna till hans. Jacob 
skiter i att han har jobbat hela natten. Utan en enda tanke på vila plockar han 
upp sin fru och bär in henne på sovrummet.


Dag 1

Metallbåren är äntligen avspolad. Blodet rinner i en liten spiral kring 
golvbrunnen innan det försvinner ner i mörkret.

”Fan vad det drog ut på tiden.” Jacob torkar sig i pannan med baksidan av 
handen, lämnar ett tunt spår av blod vid hårlinjen. Han slår igen luckan bakom 
kroppen. Christian nickar mot honom och rullar bort sidobordet till sin plats 
vid en av väggarna. Så snart som han är klar lämnar de obduktionssalen för att 
gå till omklädningsrummet.

”Väntar Emilia på dig hemma eller?”

”Antagligen. Hon har julpyntat hela natten, skrev hon förut.”

”Du har det inte dåligt, du.”

Jacob ler. Nej, han kan verkligen inte klaga.

”Du då? Har inte du skaffat någon än?”

”Jag? Nä, jag kommer nog att bli en sån där gammal surgubbe som hötter med 
käppen åt lyckliga par.”

”Det skulle klä dig.”

”Jag förstår vad Emilia ser i dig”, retas han. ”Vad ska du ge henne?”

Han stelnar till.

”Jacob, är du okej?”

”Helvetes jävla... Är det någonting som har öppet?”

”Nu? Klockan är fem på morgonen.”

”Fan!” Han drar av sig handskarna, tvättar ansiktet och byter om med blossande 
kinder och bultande samvete. Händerna fumlar med slipsknuten när han får syn på 
någonting i ögonvrån. En svart låda märkt ”Till bevis”. Det kliar i fingrarna 
och han sneglar mot Christian som är i full färd med att krångla på sig 
långkalsonger under kläderna för att märka någonting. Han gläntar locket och 
fiskar upp en påse på måfå. I den ligger ett par örhängen. De ser vid första 
anblick inte ut att vara mycket för världen, men han kan inte slita sig ifrån 
dem. Ju längre han ser på dem desto mer tycks de tala till honom. De är det 
vackraste han har sett och när han tänker efter så har han aldrig sett Emilia i 
örhängen.

Han ska precis smyga ner påsen i fickan då han för Christians röst bakom sig.

”Vad är det där?”

”Ingenting.”

”Du kan inte bara sno bevismaterial!”

”Jag snor inte, jag placerar dem hos någon som kommer att uppskatta dem.”

”Får jag se?”

Han sträcker fram påsen mot Christian som genast gör stora ögon och lutar sig 
ner för att kunna se bättre.

”Shit...”

”Vad är det?”

”Vet du vad det här är?”

”En julklapp. Kom nu.”

”Jacob, det här är-...”

”Stöld. Jag vet, okej. Inte ett ord till om det här nu. Jag vill behålla 
jobbet. Och min fru.”

Han blinkar mot Christian och vänder honom ryggen innan han hinner säga 
någonting mer.


Dag 0


Svag musik trängs med gälla röster ifrån Tv:n. Fredrik hatar det, men Christian 
tycker inte om att vara understimulerad. Nu bildar kavalkaden av ljud och ljus 
i kombination med den sovande pojkvännen n fiktiv trygghet som får honom att 
känna sig modigare. Ipaden framför honom visar groteska bilder av varelser som 
en kvinna påstår sig ha sett. En rubrik i tjock text basunerar ut 'De åt 
picknick i min trädgård i flera månader'.

För att lätta på stämningen zappar han över till Nickelodeon samtidigt som han 
scrollar vidare ner för sidan. Fredrik snarkar. Någon har hittat spår ifrån 
Storfot och en annan har kopierat in en tidningsannons om ett försvinnande på 
ett berg. Han försöker att läsa hela reportaget om försvinnandet, men det gör 
honom för illa till mods och han hoppar istället över till en artikel med 
namnet 'Djävulens stenar'.

Texten berättar om en gammal legend i vilken djävulen slet med sig ett stort 
stenblock då han föll till helvetet. När han sedan tog sig upp för att driva 
gäck med människorna bröt han loss delar av stenarna och gjorde till vackra 
smycken. Den som tog på sig dem förlorade sin själ till Djävulen och utförde 
hans bud under en period innan han tröttnade och krävde att de kom till honom.
Artikeln ackompanjeras av ett stort urval av svartvita bilder, väldigt 
skickligt fotomanipulerade.

Två bilder är av livlösa kvinnor som antagligen varit vackra en gång i tiden. 
Nu går de knappt att känna igen. Deras ansikten är förvridna och dragen är 
förstärkta, nästan getliknande. Tänderna är längre än de borde och den av 
kvinnorna vars ögon är gläntade har ingen ögonvita, istället möts han bara av 
ett mörker som får det att krypa i huden på honom.

Den sista bilden är på ett par örhängen, när han tittar tillbaka på bilderna av 
kvinnorna kan han se att de har på sig samma par. De är triangulära med svarta 
stenar. Trots att det bara är ett foto tycker han sig kunna se någonting i 
stenarnas blanka yta, som en galax som blivit bortglömd sedan länge.

Christian ryser till. Nog för att han älskar sina nattliga möten med 
konspirationsbloggar, men någonstans mellan berget och djävulsstenarna blir det 
lite för mycket. Han lägger plattan ifrån sig och kryper djupare in under 
täcket, drar Fredriks armar omkring sig. Det känns tryggt. Han vet att Fredrik 
är på riktigt, och han intalar sig själv att den idiotiska bloggen som gör 
honom rädd bara är på låtsas.


--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Follow @SFJournalen on Twitter for the latest news in 
short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur 
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) info 
www.skriva.bravewriting.com / Om Ahrvids novellsamling Mord på månen: 
http://zenzat.wordpress.com/bocker C Fuglesang: "stor förnöjelse...jättebra 
historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! /Nu som ljudbok: 
http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id‘86081462 / Läs även AE i nya 
E-antologin E-Xtra Vildsint https://bokon.se/ebok/vildsint_jens-stenman / 
YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07) 
                                          
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- 
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts:

  • » [SKRIVA] Fantastiknovelltävlingen: 1:a plats "Nio dagar" av Liv Vistisen-Rörby - Ahrvid