Efter litet spänningshöjande fördröjning (nja, jag blev upptagen av deadlinen
för EAPA), här vinnaren av årets Fantastiknovelltävling. Kommentera gärna
novellen! --AE
-----
Bläcklingar
Jag har blivit ombedd att
skriva några ord om Johan Thelström, som lämnade oss igår efter en
kortare tids sjukdom. Han gjorde ett djupt intryck på många av oss,
trots att han levde ett tillbakadraget liv. Första gången jag träffade
honom var när jag skulle bära ner ett tungt kopparstick till tryckeriet.
Jag hade precis lyckats tjata till mig en tjänst som springpojke på
tidningen, och ville gärna visa vad jag gick för. Ändå tvekade jag innan
jag begav mig ner i källaren. Den var en labyrint av
fuktdrypande tegelvalv och trånga, mörka gångar. Mina näsborrar fylldes
av stickande lukter som jag senare identifierade som järnvitriol och
rågummi huvudingredienserna i bläck. Det svaga ljusskenet från min
lykta bildade mardrömslika skuggor när det reflekterades mot maskinerna
som stod uppradade längs väggarna. Där hängde pappersark stora som
lakan, fuktiga av halvtorkad trycksvärta. De kapades och viktes bland
ett inferno av valsar och svänghjul, för att sedan sorteras av ofattbart
snabba demoniska armar som hölls samman med hudlösa muskler och senor.
De roterande drivremmarna och kugghjulens blottade tänder hotade att
lemlästa mig om jag råkade ta ett felsteg i mörkret. Detta
var Johan Thelströms rike. Jag hittade honom i ett rum där han satt
omringad av ett dussintal kopparplåtar. Han hälsade inte, utan pekade
bara på ett tomt staffli med sitt bläckfläckiga finger och sade åt mig
att ställa kopparplåten där. Jag gjorde som han sade. Under tiden lade
jag märke till att flera skuggor rörde sig längs rummets väggar. Det var
en sorts långsamma, hypnotiska rörelser som liknade brandrök, eller
kanske vågors bränningar mot en ogästvänlig kust. Jag frågade vad det
var för något. Thelström svarade att det var hans vänner, bläcklingarna,
som höll honom sällskap under de långa skiften. Först
förstod jag inte vad han menade. Hur kunde några dansande skuggor vara
till sällskap? Då såg jag hur röken tog form av en människa, en riddare
med svärd och sköld som slogs mot en väldig drakorm. Jag vet inte hur
länge jag stod där och stirrade. Till slut bad Thelström mig att lämna
honom i fred. Jag fick aldrig veta hur kampen slutade. Efter
den dagen väntade jag otåligt på en ny anledning att bege mig ner i
källaren. Jag började fråga runt på redaktionen, i hopp om att få reda
på något mer om den hemlighetsfulle Thelström. Men de flesta ryckte bara
på axlarna. Den som visste mest om honom var Hans Farbe, konstnären som
etsade tidningens kopparstick. Jag sökte upp honom i hans vindskammare,
där man hade utsikt över ett hav av taknockar och skorstenar. Han satt
koncentrerat och bearbetade de vaxöverdragna kopparplåtarna med sin
gravsickel. "Thelström är en gåta, berättade han. Det sägs
att han driver hela tryckeriet på egen hand där nere, och det enda han
begär i ersättning är mat och bläck. Stora mängder bläck." "Vad gör han med
bläcket?" frågade jag. "Ingen vet. Varför är det ingen på redaktionen som
känner honom? Han
vill nog ha det så. Kanske är han ett geni som har dragit sig undan
från världen. Eller så är han en komplett galning. Så länge som
tidningen trycks punktligt varje dag, och det gör den, kommer man nog
att låta honom hållas där nere. Jag kan inte säga att samtalet med konstnären
direkt stillade min nyfikenhet. Några
veckor senare fick jag ett nytt tillfälle att bege mig ner i källaren.
Det var en spann med svart, trögflytande vätska som skulle levereras
till Thelström. Den luktade förfärligt. Någon påstod att den innehöll
fladdermusblod. Hinken var så tung att handtagen skar in i mina fingrar.
Jag spillde säkert ut hälften av vätskan medan jag släpade den genom
mörkret. När jag hittade Thelström stod han högst uppe på en
ranglig träställning och rörde om i ett tråg med hjälp av en lång stav.
Jag tyckte att han liknade en av målningarna i Storkyrkan, den som
föreställer flottkarlarna som står längs stranden vid de dödas flod.
Thelström tog spannet ur mina händer och hällde den svarta vätskan i
tråget. "Är det här du blandar dina bläcklingar?" frågade jag. Han vände sig
mot mig och tog ett hårt tag runt min haka med sina smutsiga fingrar. "Varför
undrar du det? Vem är du egentligen?" Hans
händer luktade förfärligt illa. Huden var sprucken, kanske på grund av
alla starka kemikalier som han arbetade med. Jag kämpade mot
kväljningarna, mot impulsen att försöka bryta mig loss från hans seniga
grepp. "Jag är bara en springpojke, svarade jag. "Säger du det? Men spring
då!" sade han och släppte plötsligt greppet. Jag flydde därifrån. Under
de följande dagarna kunde jag knappt tänka på något annat än
bläcklingarna. Det var som om sagorna jag hört som barn plötsligt hade
fått liv. Jag bestämde mig för att försöka bli vän med Thelström. Nästa
gång jag träffade honom var jag bättre förberedd. Förutom kopparsticken
hade jag med mig en liten påse snus som jag bjöd på. "Man tackar", mumlade han
och knådade en prilla av den jordfuktiga tobaken. "Ta en till", sade jag
glatt. Sedan
satt jag kvar en stund i ett hörn av rummet och betraktade
bläcklingarna. De hade formen av en armé som marscherade över en
vindpinad sluttning. "Du ska nog gå härifrån nu", sade Thelström. Jag
tittade vädjande på honom. "Kan jag inte få stanna en stund och titta?" "Nej,
du kommer bara att vara i vägen." "Jag lovar att hålla mig undan. Du kommer
inte ens att märka att jag är här." "Hör
du inte vad jag säger? Ge dig iväg!" röt han. Jag låtsades göra som han
sade. Jag reste mig upp och gick därifrån, jag trampade högljutt i
stentrappan, öppnade porten och smällde igen den - bara för att sedan
smyga tillbaka. Denna gång höll jag mig gömd bland bråten som låg
överallt i källargången. Därifrån kunde jag se hur skuggorna formade två
namnlösa arméer som drabbade samman i en storslagen kamp mellan gott
och ont. Jag satt fascinerad kvar och tittade, tills jag av misstag
råkade röra upp damm som fick mig att nysa. Jag vet inte om Thelström
hörde mig, men det gjorde hans bläcklingar. De antog nya, groteska
former ett oformligt kaos av huggtänder, klor och tentakler
samtidigt som de började röra sig mot mig. Jag rusade därifrån. I
mörkret slog jag emot en av maskinerna med axeln, och var nära att
förlora handen när jag fastnade med rockärmen mellan två kugghjul. När
jag kom upp ur källaren var min överrock helt förstörd. På armen hade
jag ett djupt sår. Efter den händelsen undvek jag Thelström i
flera veckor. När jag till slut blev tvungen att gå ner i källaren med
ett nytt kopparstick, var jag livrädd för vad som skulle hända. Men till
min förvåning verkade han vara på ganska bra humör. Sitt
ner en stund, sade han och nickade mot en pall. Jag gjorde som han
sade, samtidigt som jag försökte ignorera bläcklingarna som nyfiket
petade på min skugga. "Vet du, det finns en sak du skulle kunna göra för mig",
sade han. Jag tittade förvånat på honom. Du skulle kunna berätta för mig vad
man pratar om uppe på redaktionen. Vilka rykten som går. Vilka sanningar man
tiger ihjäl. Varför då? frågade jag. Gubben Thelström tittade allvarligt på
mig. Vi
är på väg att dras in i ett krig. Det blir allt tydligare för varje
dag. Samtidigt fylls vår tidning med lögner. Jag behöver hjälp att reda
ut vad som egentligen pågår. Kan du hjälpa mig med det? Jag tänkte efter en
stund innan jag svarade. Om jag gör det, får jag stanna och titta på
bläcklingarna då?Thelström nickade. "Du får sitta här hur länge du vill, bara
du håller dig ur vägen medan jag arbetar." Vi tog i hand på saken. Efter den
dagen blev jag nästan en del av inredningen i Thelströms källare. Vid
ett tillfälle lyckades jag övertala honom att visa mig hur man skapar
egna bläcklingar. Han förklarade hur jag skulle suga upp några droppar
bläck med en pipett och pressa ihop dem mellan två glasskivor. Av någon
anledning var det viktigt att jag inte spillde en enda droppe. Sedan
fick jag hålla glaset framför en stark lykta som stod mitt i rummet. Lyktan
är den viktigaste komponenten i hela föreställningen, förklarade han.
Kristallen i dess mitt består av eterium, samma glatta, finkorniga ämne
som bygger upp våra drömmar. Sedan pekade han mot skuggan som
avtecknade sig mot väggen. Slut ögonen nu. Föreställ dig att du kan
förändra skuggan som du just såg. Låt den få ben, armar och huvud. Låt
den klättra upp i ett träd. Ett träd så högt att det sträcker sig upp
ovan molnen. Låt den hitta ett fågelbo. Ett fågelbo där det ligger tre
stycken silverägg. Jag ansträngde mig allt vad jag kunde för att frammana
bilden för mitt inre. "Nu kan du titta", sade han. Jag
öppnade ögonen och fick se min allra första bläckling. Hon satt i
toppen på en trädkrona, högt uppe bland molnen. Vinden lekte med hennes
hårlockar. I händerna höll hon tre stycken silverägg. Jag blev alldeles
hänförd. Tyvärr tappade jag nästan omedelbart koncentrationen, vilket
gjorde att figuren flöt ut i diffusa skuggor. Jag gjorde ytterligare
några försök, men lyckades aldrig skapa något som ens påminde om
Thelströms komplicerade föreställningar. Med tiden började
jag känna mig ganska ensam, eftersom jag aldrig fick dela mina
upplevelser med någon. Dessutom tyckte jag att hans magiska världar var
värda en större publik. Så en dag tog jag mod till mig och frågade om
jag fick ta ner några vänner i hans källare. "Nej, nej, det kommer bara att
bli problem", svarade han. Jag gav mig inte. Jag använde hela min arsenal av
tjat och smicker för att övertala honom. Till slut gav han med sig. Vi
kan väl göra ett försök, sade han och lät mig ta med fyra vänner ner i
källaren. Efteråt ville applåderna aldrig ta slut. Han verkade
uppskatta den nya publiken. Åtminstone klagade han inte när fler och
fler besökare dök upp på hans föreställningar. Till slut fyllde de hela
lokalen. Jag tog ett inträde på fem nickel som jag erbjöd honom som
betalning, men han svarade att pengar inte intresserade honom.
Möjligtvis kunde jag köpa några bänkar åt besökarna, tyckte han. Det
var vid den här tiden som kriget mot vildarna blossade upp som en
skogsbrand. Det startade i gruvdistrikten och spred sig till sågverken,
garverierna och spinnhusen. Överallt bröt de sig loss från sina bojor
och tog till vapen. Trots att man skickade trupper som var överlägsna
både i antal och beväpning, så bjöd de på envist motstånd. Allt fler av
våra ungdomar återvände hem i liksvepning, och många frågade sig vad
guvernören egentligen höll på med. Hur var det möjligt att världens
mäktigaste armé inte kunde besegra några trilskande vildar på sin egen
bakgård? Jag var fortfarande för ung för att förstå vad
kriget innebar, med alla dess fasor. De enda krigen jag upplevt var de
blodlösa bataljerna på Thelströms bläckteater. Men jag märkte hur
uniformerade soldater allt oftare patrullerade i staden. Vår tidning
rapporterade om framgångsrika slag där vildarna drevs på flykten. Ändå
blev listorna med namnen på de stupade allt längre. Stämningen på
Allehandan blev annorlunda. De käcka utropen, som brukade prägla arbetet
på redaktionen, blev till viskningar. Det var som om taket sakta
sänktes ner över oss, lite närmare för varje dag. En morgon
fick jag veta varför, när jag sprang med en fuktig, nytryckt löpsedel
till chefsredaktörens kontor. Frans Fadäsen Grellman ville alltid
godkänna löpet personligen. Jag skulle precis knacka på när jag hörde
jag en dov, hotfull röst inifrån hans rum. Jag stannade och kikade in
genom dörrspringan. Där inne stod en spenslig man med ett glädjelöst
ansikte. Hans dallriga haka satt upphängd på en lång, krökt nacke,
vilket fick honom att likna en gam. "Du kan inte hindra mig
från att skriva. Vi har tryckfrihet i det här landet", sade Grellman,
men det hördes på tonfallet att han inte var helt säker på sin sak. "Kanske
inte, men jag kan göra ditt liv outhärdligt, svarade den gamlika
mannen. Tänk bara om jag skulle låta polisen gå igenom alla dina
förehavanden de senaste tio åren. Om jag skulle låta dem vända ut och in
på alla siffror i din bokföring. Jag kan driva så många processer mot
dig att du inte hinner skriva en rad i din fördömda ledarkrönika." Gamens röst
var tonlös, men jag kunde ana hur han njöt av att demonstrera sin makt. "Men
det finns ett enklare sätt. Tänk efter nu. Det är inga stora saker jag
ber dig om. Sluta skriva om hur trupperna saknar proviant och filtar.
Hylla deras befälhavare istället. Hylla deras segrar. Och ta bort
listorna med omkomna. Nu tar ju dödsrunorna upp halva tidningen." Han reste sig
upp och drog på sig sin överrock. "Du
är en pajas, Grellman. På sätt och vis hoppas jag att du gör motstånd.
Det skulle bereda mig ett stort nöje att krossa dig. Adjö." Med
de orden lämnade han chefsredaktörens kontor. Jag vågade knappt andas
när han passerade förbi mig, rörde inte en muskel förrän han var utom
synhåll. När jag senare pratade med min far om händelsen fick jag veta
att hans namn var Eric Fogel. Han var chef för säkerhetspolisen och hade
redan krossat en handfull tidningar som inte följt hans uppmaningar. Nu
hade han alltså gett sig på Allehandan, den största och mest ansedda
tidningen i hela landet. Thelström lyssnade intresserat när jag
berättade för honom vad jag sett och hört. Vi befinner oss i krig nu, och i
krigstider brukar sådana figurer dyka upp, sade han. Snart
blev det tydligt att inte ens vår annars så frispråkige chefredaktör
vågade utmana säkerhetspolisen. Nyheterna om kriget förvrängdes eller
tystades ner. Under det följande året slutade flera av Allehandans
reportrar i protest, hellre än att sprida Fogels lögner. Det
var under denna tid som Thelströms sagor ändrade karaktär. De kom att
handla om en galen kejsare som skickade tusentals unga män för att slåss
i ett meningslöst krig. Adjutanten som verkställde hans order var en
gam, som i hemlighet åt av kropparna som återvände i liksvepning. De som
försökte bekämpa honom blev paralyserade av hans blodisande skrän.
Många av barnen tyckte att sagorna blev för otäcka och plågades av
mardrömmar efteråt. Istället sökte sig allt fler vuxna till
bläckteatern. Den blev en andningsventil för de frustrerade reportrarna
som tillbringade sina dagar med att fabricera nyheter. Jag minns att jag
frågade Thelström varför hans sagor blivit så hemska. Jag
vill lura publiken att se på världen på ett nytt sätt, svarade han.
Jag vill visa dem ett sorts destillat av verkligheten. Jag
ville inte verka dum genom att fråga vad destillat betydde. Nog anade
jag allvaret bakom den nya föreställningen. Men jag kunde aldrig tänka
mig att den utgjorde ett allvarligt brott. Inte förrän en dag, när jag
blev uppsökt av chefsredaktören. "Följ med till mitt kontor", sade han. "Nu
med detsamma." Jag
insåg att jag förmodligen var illa ute. Men jag förstod inte riktigt
hur illa, inte förrän jag kom in på Grellmans kontor och fick se Eric
Fogel som satt i en skinnfåtölj med benen korsade över varandra. "Sätt
dig ner", beordrade han och pekade mot en pinnstol som stod mitt på
golvet. Jag satte mig ner och kände mig naken. Grellman stod kvar vid
dörren och höll armarna nära kroppen för att ta så lite plats som
möjligt. "Du känner Johan Thelström, inte sant?" frågade Fogel. "Lite grann",
svarade jag. "Jag brukar bära ner kopparstick till honom." "Vad vet du om hans
så kallade bläckteater?" På den frågan blev jag tyst och sneglade mot Grellman.
När han tittade bort, stirrade jag ner i golvet. "Vad
kan du berätta om den här föreställningen?" frågade han och tog fram en
affisch från sin innerficka som han vecklade ut. Den föreställde en
siluett av den motbjudande gamen. När han höll upp den framför sig var
det påfallande hur lika de var varandra. Det var först då
som jag förstod hur omdömeslös jag hade varit. Det var jag som låtit
trycka upp affischerna, som klistrat upp dem på husväggar i närheten av
teatern. Jag visste inte vad jag skulle svara. Rädslan och skammen
hindrade mig från att tänka. "Kan du berätta vad föreställningen handlar om?
frågade han med tillgjord nyfikenhet. Jag minns inte riktigt, ljög jag.
Anton,
lyssna på mig nu. Det har skett ett allvarligt brott här. Du måste
berätta för mig vad som har hänt. Annars kommer jag att dra in
publiceringstillståndet för Allehandan. Du och din far kommer att bli
arbetslösa. Vill du verkligen det? Jag tittade mot Grellman i hopp om att få
stöd. Men hans sammanbitna käkar tydde på att han var lika orolig som jag. "Du
kan inte rädda Thelström. Men du kan rädda tidningen", fortsatte Fogel.
Sedan började han långsamt och metodiskt dra sanningen ur mig, likt en
skicklig fiskare. Jag vågade inte ljuga, för jag var övertygad om att
varje lögn skulle vändas mot mig. När han äntligen släppte
ut mig därifrån, sprang jag raka vägen ner i källaren för att varna
Thelström. Men det var redan för sent. Han var borta. Hans bläcklingar
irrade omkring planlöst på väggarna i skenet från den eteriska lyktan.
Hela golvet var täckt med bläck. Jag stod en lång stund och stirrade på
förödelsen, medan bläcket sögs upp i mina läderstövlar. I flera dagar
lämnade jag svarta fotspår efter mig vart jag än gick. Domstolsförhandlingarna
inleddes några veckor senare. Johan Thelström satt hopsjunken på de
anklagades bänk med ögon som kisade i dagsljuset. Jag ska erkänna att
jag inte förstod särskilt mycket av vad som sades där inne. Ingen
verkade riktigt verkade vilja tala klarspråk. Det var kanske inte så
konstigt. Om någon hade påpekat det uppenbara, att Thelström var
anklagad för att ha berättat sagor för vuxna, skulle väl hela rättsalen
ha brustit ut i skratt. Under hela domstolsförhandlingen
undvek jag att titta Thelström i ögonen. Det hade bara fått mig att
börja tvivla. Jag var fast besluten om att göra det som måste göras. Att
rädda det som kunde räddas. Efteråt mindes jag knappt vad jag svarade
på åklagarens frågor. Kanske lika bra det. Jag stannade kvar
och lyssnade på Thelströms försvar. Åklagaren påstod att han gjort sig
skyldig till uppvigling och ärekränkning, rentav förräderi. Thelström
svarade att han aldrig haft någon sådan avsikt. Han beklagade om någon
kände likhet med hans sagofigurer, särskilt med en så obehaglig karaktär
som gamen. Den absurda domstolsförhandlingen slutade med att Thelström
befanns skyldig till uppvigling och dömdes till fem års fängelse. Man
kan utan överdrift säga att stämningen blev ganska outhärdlig på
redaktionen efteråt. Jag kände en värkande klump i magen som bara blev
större för varje dag. Folk viskade "förrädare" efter mig i korridoren.
Det kändes som om jag höll på att ruttna inombords. Det enda som höll
mig levande var mitt hat mot Eric Fogel. Det var ett gränslöst hat, ett
sådant som bara ett maktlöst barn kan känna. Jag fantiserade om hämnd.
Jag lovade mig själv att det skulle bli min livsuppgift att förgöra den
mannen. Några veckor senare höll Fogel en presskonferens
utanför polishuset. Många hade samlats där, eftersom han skulle förklara
bakgrunden till den senaste tidens arresteringar. Jag betraktade allt
på avstånd och kunde inte riktigt höra vad han sade, men det framgick
ganska tydligt ändå. Inte minst genom hans upprepade knytnävsslag i
talarstolen. Plötsligt gick ett förvånat sus genom publiken.
Några ropade högt och pekade mot podiet. Jag trängde mig fram för att
se vad som pågick. Där kunde jag se hur Fogels skugga rörde sig som om
den fått eget liv. Den växte i storlek och ändrade form, så att den blev
förväxlande lik gamen från Thelströms bläckteater. Fogel
skrek åt sina skyddsvakter att göra något åt saken, medan gamskuggan
lustfyllt härmade hans uppretade kroppspråk. Den hötte med näven, den
stampade med foten och gjorde grimaser. Några i publiken började fnissa.
Då var det som om en fördämning öppnades och sköljde bort all rädsla.
Gapskratten förföljde Fogel när han rasande gick därifrån. Dagen
därpå visade han prov på sitt utvecklade sinne för humor, när han lät
ett tjugotal poliser i svarta rockar storma in i Allehandans lokaler. De
reglade alla dörrar och föste ihop de anställda i ett sammanträdesrum.
Jag kom undan genom att gömma mig ovanpå en traversbalk i tidningens
lagerutrymme. Där låg jag på mage, högt ovanför marken, och försökte
undvika att gripas av svindel. Jag hörde hur Fogel förklarade
för personalen att det finns två sätt som vi kan göra det här på: ett
snabbt sätt, om någon träder fram och ger honom namnet på lustigkurren.
Eller ett långsamt sätt, då han låter förhöra oss en efter en, tills
någon bryter ihop och ger honom namnet. "Hur vill ni ha det?" frågade han, men
möttes av kompakt tystnad. När
det var tydligt att ingen tänkte avslöja något lät han inrätta ett par
förhörsrum. Ett av dem var i lagret, rakt under mig där jag låg gömd.
Jag såg hur de anställda fördes in, en efter en, och fick ta emot hot,
spottloskor och örfilar. Men ingen avslöjade någonting. Jag
minns när de förhörde Grellman. Hur knytnävsslagen träffade hans feta
buk, där den spände ut som en ballong mellan hängslena. Han stönade
högt, men han sade ingenting. Inte förrän de släpade iväg honom
därifrån. "Gissa om ni kommer att bli berömda för det här", muttrade han
då.Poliserna
blev allt mer hårdhänta ju längre förhören pågick. Allra tydligast
minns jag hur de förhörde min far. De slog honom i ansiktet, först med
öppna handflator, sedan med knutna nävar. När han var nära att förlora
medvetandet, slet de upp honom från stolen och släpade iväg honom till
ett tråg som var fullt med bläck. Där tryckte de ner hans huvud, och
höll honom nere så länge att jag trodde att han skulle drunkna. Min far
kastade sig fram och tillbaka och försökte komma loss. Oljiga
bläckbubblor briserade runt hans huvud. När de drog upp honom igen,
hängde håret i tjocka, klibbiga testar. Ansiktet var svart, med undantag
av två röda rännilar av blod från vardera näsborren. Förhören
pågick hela natten. Jag törs lova att det var den längsta natten i
Allehandans historia. Men när dagen grydde försvann de plötsligt, likt
troll som skyr solljus. Ingen av oss förstod varför. Inte förrän vi
vågade oss ut och såg löpsedlarna från de konkurrerande
morgontidningarna som prydde gathörnen. Alla hade samma motiv - en
siluett av ett gamhuvud som täckte hela uppslaget. Senare
fick jag veta att Fogel mobiliserat stora delar av poliskåren för att
stoppa stadens alla tryckpressar, men då var det redan för sent. Under
de följande dagarna blev han förstasidesstoff i alla tidningar. Det
skrevs spaltmeter om hur han överskridit sina befogenheter, om hur han
brutit mot alla tänkbara principer för polisiär verksamhet. Trycket blev
så hårt att han avgick innan veckan var slut. Numera lever
han i ensamhet och lämnar aldrig sin bostad. Gardinerna är alltid
fördragna framför hans fönster. Han fick aldrig klarhet i vem som gjorde
honom till åtlöje, även om han säkert har sina misstankar. Det kanske
ni också har. Jag kan tyvärr inte säga något mer om saken, eftersom
brottet inte är preskriberat. När Fogel var borta startade
Grellman en kampanj för att få Thelström frisläppt. Fogels efterträdare
såg inget särskilt skäl att fortsätta hålla honom inspärrad, så han
släpptes i tysthet. Därefter återgick han till sitt arbete i
redaktionens källare. Han uppförde aldrig mer någon föreställning inför
publik. Sina sista tio år tillbringade han helt i sällskap med sina
bläcklingar. Det sägs att de till och med vakade vid hans dödsbädd.
Johan Thelström, idag tar vi farväl. Må ditt bläck aldrig torka.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Follow @SFJournalen on Twitter for the latest news in
short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) och förbered dig för
FANTASTIKNOVELLTÄVLINGEN 2016, info www.skriva.bravewriting.com / Om Ahrvids
novellsamling Mord på månen: http://zenzat.wordpress.com/bocker C Fuglesang:
"stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! /Nu som
ljudbok: http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id86081462 / Läs även AE
i nya E-antologin Mellan tid och rum
http://www.adlibris.com/se/e-bok/mellan-tid-och-rum---himmel-och-hav-9789187711435
/ YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
