Tjing SKRIVA-folk! Ahrvid analyserar då och då Jan Guillou här på Skriva-listan och resultatet brukar hamna i linje med vad Jannes mamma har sagt: att sonen hittar på, bygger myter om sig själv. Nu kan man faktiskt betrakta fenomenet Jan - för han är otvivelaktigt ett fenomen - ur andra aspekter. Han är ingen jättebra författare, men han är inte urdålig heller. Jag har inte läst mycket av honom men tycker mig se att han är en hyfsad författare i genren pojkböcker för vuxna, fast det kanske är fel. Jag har en syster som gillar hans Arn-böcker, så det finns kanske ett drag av röd rygg i hans skriverier. De larviga kärleksgnabben? Kjell E. Genberg brukar hävda att en författares storhetstid hos läsarna är tio år. Tio år av uppgång och fall. Men Janne har varit uppe i smöret längre än så. Om han inte är en otroligt bra författare så är han en otroligt bra PR-man. Ett geni helt enkelt. Han har alltsedan starten hållit varumärket Jan Guillou levande i minst lika hög grad som Liptons te motstått tidens underminerande verksamhet. Sedd ur det perspektivet framstår det mytologiska draget i ett nytt ljus. Som författare har han visserligen inte förnyat sig i nämnvärd grad, men han har definitivt breddat sig genom att lägga till den historiska dimensionen med Arn. Och påsåsätt fått en så kallad new lease on sitt författarskap. Jag har bara sett det första avsnittet av den filmatiserade versionen av Arn. Har ingen tidsstjälande TV (fick nog under mina år i branschen) men råkade vara i Stockholm hos min svåger när avsnittet sändes. Den var dålig på gränsen till usel. Gav ingen mersmak. Tyvärr, eftersom det var ett första svenskt försök att göra en superfilm à la H. Ändå innehöll första delen scener som borde ha varit tämligen enkla att filma. Det kan Janne kanske inte lastas för. Det är förmodligen dramaturgerna och regissörerna, de som ska sätta sina fingeravtryck på diverse originalverk, som är de skyldiga. Den stora bristen i svenska filmer brukar vara skådespelarspråket, Dramatensnacket, beroende på felaktigt utbildade skådespelare och undermålig regi, medan bildmässigt filmerna kan vara minst lika suggestiva och mäta sig med filmer från andra språkområden. Jag har en god vän bosatt på västkusten, som inte kan se en svensk film beroende på de onaturliga replikskiftena. En annan god vän, bosatt i rikets tredje stad, och som har ägnat sitt liv åt film sa nyligen till mig att våra (in)hemska filmmakare tycks ha svårast att 1.) hitta naturliga barnskådespelare 2.) ge barnskådespelare regi. Eftersom jag brukar lyssna på barnradioteatern under sommaren kan jag inte annat än instämma. Jag ryser när jag hör de töntigt levererade replikerna som onaturliga strömmar ut ur högtalaren. Man hör att ungarna lärt sig utantill. Men hur ska vi kunna begära av barnen det som de vuxna inte klarar av? Fast där hamnade jag en bit från Guillou. Inte så lång bit kanske, men ändå en bit. Slut med detta bidrag till Jannes ständigt pågående PR-kampanj. Reflexionerna orsakade av Ahrvids Guillou-analyser. Och nu: dags att lyssna på BBC World Service, världens bästa radio. Bråkiga Berra, uppväckt ur Teknikmagasinets sarkofag ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).