Jag läste nyligen Fredrik Strages på många sätt intressanta bok Fans (NoK, 2005) och kom då att tänka på hur man kan begreppsmässigthantera begreppet "fans" och i förlängningen "fandom". Först bara några ord om strageboken. Trots att han begår dödssynden att bestämma "fan" som neutrum (det heter *en fan*, "fanen", för fan! - än värre är pluralis "ett fans"...) är det ändå en rätt läsvärd bok. Strage intresserar sig uteslutande för "fans" som blivit psykotiska - som psykfallet som brände ned Evert Taubes Sjösala eller världens mest framgångsrika groupie, holländaren Gert som belägrade Agnetha Fältskog till den grad att han snart kunde lägra henne - och det är väl ungefär lika intressant som att skildra fartygets historia genom att enbart ta upp skeppen som sjunkit. Det blir mer en bok om sensationalism än analys. Dock är boken faktiskt väldigt välskriven. Strage har ett intensivt, närgånget tilltal och verkar bra på att framhäva det udda. Jag har sett hans exposéer över udda popkultur i DN eller TV4-morgonsoffan, och han är för det mesta läs- och hörvärd. Men det är ett problem att boken Fans bara behandlar de sjunkna skeppen, inte dem som flyter. Närmare bestämt behandlar han blott den lägsta nivån av "fan"-företeelsen, s k enfrågefans. Jag vill framhålla att det finns *tre* nivåer av fans, dvs dyrkare av fenomen (och sedan kan man tillföra sidodefinitioner som att de skal vasra organiserade, ta dyrkandet bortom en viss gräns osv). Från lägst till högst nivå har vi: Nivå ett: enfrågefanen. Nivå två: genrefanen. Nivå tre: metafanen. Science fiction-fanen (dock inte Star Trek, Star Wars etc) ligger på nivå tre, den hösta nivån, tre, men innan dess tycker jag att det är lämpligt att införa litet definitioner och föra diverse resonemang. Strages bok Fans tar uteslutande upp den lägsta nivån, enfrågefansen. Det är på den nivån filk löper störst risk att bli vanvettigt besatta av något, ty de har bara en enda sak att vara fan för. Perspektiven blir begränsade, och en "fandyrkan" fokuseras som annars kunde diffundera och försvagas fokuseras på ett ohälsosamt sätt.' Enfrågefanen är bara intresserad av *en* idol eller *ett* fenomen. Det kan vara en musikstjärna eller film/TV-serie eller något annat som utgör ett begränsat kulturellt fenomen från en eller få upphovsmän. Med den här fokuseringen finns få utrymmen till verklighetskoll ("reality check"), ty allt fokuseras inåt mot en liten punkt - punkten för enfrågefandyrkandet. Då får vi tanten som får för sig att Evert Taube sänder hemliga budskap till henne via tidningsannonser och flygreklam, och hamnar i att tända på Taubes sommarhem för att hon fått hemliga order om det. Eller flickan som offrar tiotusentals kronor på att flyga från Sverige till Kalifornien bara för att stå och ropa utanför domstolen där Michel Jackson åtalas för ofredande av barn. (Hon "känner" Jackson innerst inne trots att hon aldrig träffat honom, annat än som publik på konsert.) Samma fenomen kunde man upptäcka på 20-talet då "fans" belägrade Mary Pickford, Charlie Chaplin eller Rudolf Valentino. Men de är enfrågefans allihop - det finns *ett* fokus för deras dyrkan. En annan grupp enfrågefans är sportfansen, och här begår Strage ett misstag genom att hoppa över dem. Om man dyrkar ett enda "lag", som AIK eller Djurgården, är man förvisso en enfrågefan (med en rad konsekvenser Strage kunde ha skildrat, i form av misshandel och upplopp på gatorna). Han tar inte ens upp tråden när han i förbigående nämner de sportfans på 1800-talet som uttrycket "fan" möjligen kommer från. (Det kan komma från latinets "fanaticus" men en parallell och lika trolig etymologi är från grekiskans "phantasia", att se eller gilla. 1800-talets sportfans kallades "the fancy" - jfr engelskans "I fancy this and that" - vilket kommer från "phantasia. Fans = "gillare".) I tider av fotbollsmästerskap framstår sportfans som det tydligaste uttrycket för enfrågefans. Och det våldsammaste! Många sportfans går in för att slåss mot varandra. Genrefans eller man kunde säga "områdesfans" gillar en genre eller ett område inom konst eller kultur. De första sf-fansen på 1930-talet kan man säga var genrefans (de gick vidare sedan; mer strax). Det fanns jazzfans på den tiden också (och fins väl fortfarande) som gillade genren jazz, inte någon specifik jazzmusiker. Det finns folk som gillar kalkonfilm, serier, katter - alla områden eller genrer man kan tänka sig. De som gillar, säg, serier tenderar att gilla många olika sorters serier (även om det finns enfrågefans, som gillar enbart t ex Kalle Anka). En hel del fangrupper inom dagens sf är dock enfrågefans, exempelvis Star Wars-fansen som Strage tar med i sin bok. Han har dock rätt när han nämner att "science fiction har betytt så mycket för hur fans inom andra genrer organiserar sig", men det handlar inte om enfrågefandomar som Star Wars eller Star Trek. Sådana är sentida påfund. Trekkisarna dök upp i slutet av 60-talet, och Vader & Co såg dagens mörker först på 70-talet. De första sf-klubbarna kom på 30-talet (egentl 11 dec 1929), och strax kom de första fanzinen och kongresserna. (Men Strage har fel när han tror att de sände noveller till varandra. Månne tänker han på "fanfiction", inom dagens Star Wars/etc/- fandomar, men sådan "fanfiction" har aldrig ö h t existerat inom den reguljära sf-fandomen.) Med den reguljära sf-fandomen menar jag förstås den fandom som har sin obrutna tradition sedan ca 80 år tillbaka, med fanzines, klubbar och kongresser, och som framför allt ägnar sig åt sf-genren som skönlitteratur. För de vanliga sf-fansen har filmer eller TV eller spel eller något annat på sin höjd varit sidoutskott. Men det finns något annat också: sf-fandom har också starka metainslag. Mycket inom fandom handlar om fandom *i sig*. Det kan handla om att forska i fandomhistoria, skriva lustiga sånger om fans (s k filksånger), att skriva noveller *om* fandom (och de kallas då faaanfiction), att utföra de traditionella ceremonierna på kongresserna, utge fanzines som ö h t inte berör ämnet science fiction, osv. Inget eller litet av detta handlar om science fiction. Fandom har blivit en meta-rörelse, som handlar om sig själv. Och det vill jag beteckna som det tredje och högsta steget i utvecklingen. Man ägnar sig inte åt ett enda fenomen, inte ens åt ett särskilt område - man kliver upp ett steg på meta-stegen och betraktar sig själv och ägnar sig åt sig själv. Det finns förvisso meta-inslag i andra fan-rörelser, men inom sf-fandom har meta-inslagen nått tyngst och mest konsekvent genomslag. Det betyder inte att fandom struntar i sf-litteraturen, bara att det blandas upp med annat. Att fandom (och när jag säger det utan något "sf-" framför, avses förstås den reguljära sf-fandomen, inget annat) är bland de äldsta intresserörelserna är en av orsakerna till dess starka meta-inslag. En kulturkrets utvecklar efter en tid ett intresse även för sin egen historia och sina egna traditioner. En annan orsak till fandoms meta-inslag är sf-genren i sig. Science fiction är i egenskap av filosofisk tankeexperimentlåda en genre som inbjuder till mentala språng och meta-betraktelser. Fandom drar också till sig ovanligt kulturellt kreativa människor. Folk som började utge egna tidskrifter vid den tid då det utan datorer var *tekniskt oerhört svårt* (!), skrev alla typer av material, i många fall gick vidare till yrken inom genren (som författare, redaktörer, översättare m m), osv. Sådan kreativitet söker sig gärna nya vägar, och då växer en genre-fandom in i meta-områden. Då fandom, såsom ovan konstaterats, är något /s/t/ö/r/r/e /ä/n /o/s/s /s/j/ä/l/v/a mer än ett genreintresse går den inte att jämföra med många andra intresserörelser. Fandom ligger på en högre nivå i utvecklingen, och tenderar att bli en smula obegriplig för den som inte varit med ett tag. Att fandoms innersta väsen, genom sina starka meta-inslag, är en smula ogenomträngliga kan vara ett av skälen till att det vi kallar fandom på senare år haft svårt att rekrytera nytt friskt blod. Om man är intresserad av något som angår rymdskepp och strålpistoler, är det så mycket enklare att ta på sig en Star Trek-pyjamas och sätta sig och hurra framför DVD-spelaren. Eller att kasta sig över något dataspel och sikta och skjuta. Inget krångel om skönlitterära temata eller konstiga ord som SMOF, BNF eller (huh!) gafia. Fandom i Sverige idag tenderar att vara max några hundra pers som sitter och snattrar på mailinglistor och ibland utbryter i en con. Och ingen av dem blir direkt yngre. Det är oundvikligt att diskutera frågan "Vart är fandom på väg?". Personligen tror jag att en sak fandom saknat är den aktiva skriftkulturen. Det kommer få eller inga fanzines längre, och mailinglistorna har svårt att ersätta den skriftliga produktionen. Sf handlar ju om litteratur och en gång i tiden var textproduktion centralt inom fandom (fanzineskrivande, letterhacking m m). Idag verkar fandom gå mot att bli en kongressarrangörsrörelse, men det är en verksamhet som har mycket litet med textproduktion att göra. Och det är litet synd om fandom bara skall handla om att arrangera kongresser (det arrangeras t o m kongresser på ämnet att arrangera kongresser...snacka om meta!) Skall man främja fandom bör man intressera sig mer för textproduktion. Det är ett av skälen till att jag en gång startade SKRIVA och på olika sätt puffat för novellskrivande; det är *en* sorts textproduktion. Skriv gärna annat än noveller också, t ex artiklar, recensioner, kåserier (det gör jag!). En annan sak är att ta fasta på fandoms historia och traditioner - dvs fandomhistoriken, fanslanget, särskilt betydelsefulla verk (som Den fötrollade duplikatorn), etc - för att göra klart att det här inte var något som hittades på i förrgår. Det är något mer. Det finns mycket, man kommer att tänka på när man läser en bok som heter Fans men inte alls handlar om det jag här tagit upp. --Ahrvid ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).