[SKRIVA] Den Trolovade - en berättelse
- From: malva heed <malva@xxxxxxxxx>
- To: skriva@xxxxxxxxxxxxx
- Date: Fri, 16 Dec 2011 10:14:12 +0000 (GMT)
Hej alla! Jag har just skrivit en berättelse, men jag &au= ml;r
nybörjare och känner mig lite vilsen, så jag bestä= ;mde
mig för att lägga ut den här och hoppas på det b&=
auml;sta (dvs tips och/eller konstruktiv kritik).
Min mejlserver ä= ;r lite knepig och hos vissa mottagare försvinner
mina radbyten, men j= ag tror den skall vara läsbar ändå.
May the force be w= ith you
Malva
=
=
&ldquo= ;Hon mindes sin ungdoms sommar”
Me= ningen kom oväntat till henne. Varifrån, visste hon inte. Det
va= r som om den kom utifrån, för det kändes inte som om den
ko= m ur boken som hon satt och bläddrade i; en pocketutgåva av
nobe= lpristagaren Tomas Tranströmers Ö= stersjöar. Det var
dikter utan mä= ;nniskor men med klippor, hav och tång. Kanske
hadehon rentav kommit= på meningen själv. Inte på så
vis att hon var den f= örsta bussresenär som någonsin hade
t&aunkt dessa ord, m= en att hon inte heller hade läst meningen
någonstans och nu cite= rat den. Vem vet. Hon lade boken i knät
och tittade ut genom föns= tret. Alltför snart hade hösten
&arinterkommit med sina fuktgul= a blad som klistrade mot allt som befann
sigi den del av staden som kallad= es 'utomhus'. Bussen befann sig mellan
utomhus och inomhus men det räc= kte för att den skulle
utgöraen kontrast mot världen av m&o= uml;rker och våta
löv. Hon hade arbetat hela denna sommaren, n&a= ring;gonting hon hade
vant sig vid efter flera år av sommarvikariat, = men nu när
sommaren var slut så kände hon en lätt bitt= erhet gentemot
den tilltagande kylan och mörkret som slök det til= l synes
oändliga sommarljuset. Oändligt så länge det v= arade,
men nu ack så försvarslöst mot jordens bana runt sol= en.
Hennes tankar vandrade till en sommar i hennes ungdom, barndom, då= ;
hon fortfarande gick i skolan och ännu inte kommit ut i arbetslivet.=
Ho= n var sexton år. Detta var bland det första som hon nu
mindes.J= ust denna sommar hyrde hela familjen en stuga vid havet, i samband
med en l= öneförhöjning och för att glädja
främst henne= s småsyskon. Nästkommande år var
småsyskonen fö= r stora och ville hellre stanna i stan med alla
kompisar. Nu, drygt tio &ar= ing;r senare, var alla barnen utflugna och hade
sina egna liv. Mamma och Pa= ppa var kvar i den nu för dem aningen
överdimensionerade läg= enheten. De var sig lika, men ibland
när de träffade sina barn ha= de de plötsligt åldrats,
fått tunnare eller gråare h= år, en ny rynka eller blivit
aningen mer disträ. Det var delvis = på grund av detta som det nu
hade blivit tydligt för henne att t= iden inte längre stod stilla,
likt den hade gjort i hennes barndoms so= mrar. Hur länge familjen
egentligen var i stugan, räknat i timmar= och dagar, kändes
oväsentligt. Hon hade då befunnit sig i = en ålder då
världen såg annorlunda ut. Nej, kän= de hon plötsligt
med bestämdhet, då den var annorlunda. Dess lagar = skilde sig
alltför väsentligt från denna världs lagar = för
att de skulle kunna kallas samma värld. Det var därf&oum= l;r den
kändes så avlägsen nu, tänkte hon. Den var int= e blott
ett minne, utan förlorad. Kanske var hon också någ= on
annan, då. Hon rynkade pannan åt dessa djupa funderingar, so= m
påminde henne alltför väl om de filosofiska diskussioner =
som ibland uppstod på krogen eller firmafesten. Men det var någ=
onting som inte ville släppa taget och manade henne att inte lämn=
a det hon nu påbörjat. Och en fråga började ta form: =
vad var det egentligen som hände den sommaren, vad var det för mi=
nne som hon just snuddade vid men som vägrar att ta form inför he=
nne? För det som just nu pockade på hennes uppmärksamhet va=
r inte patienserna, bärplockningen eller eventuella utflykter, utan de=
vaga konturerna av en person. Det var kanske ett möte som hade legat =
iglömska. Eller kanske, tänkte hon medan hon stängde boken =
och kisade, en känsla av ett möte. Hon hade då och då=
läst i kvinnomagasin att vår relation till någon annan ti=
ll stor del handlar om våra egna projiceringar, våra förv&=
auml;ntningar och vårt eget perspektiv. För att lösa proble=
m i en relation bör man därför i första hand granska si=
g själv, eftersom det är därifrån man utgår. &Au=
ml;r det därför minnet av detta möte blir så ogreppbar=
t, för att den hon mötte den dagen var sig själv?
Ho= n vet att hon en eftermiddag under denna sommarstugevistelse gick ner
till = vattnet, det vill säga den långgrunda havsvik som utgjorde
en s&= auml;ker badplats för barnfamiljerna i området.
Varför, vis= ste hon nu inte. Varken då som nu var hon
någonting annat ä= ;n en utpräglad stadsmänniska, men
kanske behövde hon komma = ifrån sin familj, med allt vad den
innebar och innebär, en stund= . Luften var mild och behaglig.
Sprött gräs, plågat av sole= n, blev vid stigens slut kletig
gyttja och slam. Detta klet som färgad= e skorna bruna och fick dem att
dofta av havet och stranden. Det var lä= ;tt att tänka sig att
dettavar en mycket bördig välling, d&= aring; det var tydligt att
den innehöll växter i alla förmul= tningsstadier, som hade
fallit, drivit, eller på annat sätt f&ou= ml;rts till
vattenbrynet. Det enda som skulle kunna sänka graden av b&=
ouml;rdighetvar väl saltet. Vid havet, upptäckte hon, fanns salt=
et överallt. Havet var saltare här än i dagens flitigt l&aum=
l;sta östersjöar. Liksom sommar på land innehöll sm&ar=
ing;kryp och vintern i staden till största del utgjordes av slask var =
saltet, liksom vattnet, en del av det som utgjorde hav. Måsar,
båtar och = män med sydväst och pipa var trevliga element
somkunde ingå= ; men som inte var absolut nödvändiga. Saltare
och saltare blir h= avet, vare sig det beror på kung Frodes
grottekvarn(hennes farmor ha= de varit intresserad av mytologi) eller
ärett resultat av bergens kon= stanta vittrande. Även en gurka
innehåller visst mer vatten, pro= centuellt sett, än havsvatten.
Hon lät blicken vandra genom en nu= regnstänkt bussruta över
de höghus, mataffärer och bil= ar som de passerade, blickade ut
över viken och skären, och s&ari= ng;g att det var någon
påbryggan. Det var det emellanåt;= hennes familj var inte de enda
sommargästerna i området och vat= tnet hade en helt klart
badvänlig temperatur. Men trots detta få= ngade figuren på
bryggan hennes uppmärksamhet. Det verkade vara = en kvinna, men hon
hadesvårt att fokusera blicken och det kunde &aum= l;ven vara en
säl. Det var definitivt inte en man eller ett barn. Hon,= den andra,
l&arig och värmde sig i solen. Det glittrade i hennes p= äls eller
hår, hon luktade på långt håll av t&= aring;ng och
fisk. Hon var vacker. Hon mindes att hon ville komma närm= are och
röra vid hennes kropp, pressa sig mot henne. Även om det = var
p&arinavstånd fylldes hon vid åsynen av denna otydliga g= estalt
av en stark och växande åtrå. Hennes sextonår= iga
jagreagerade med hela sin hormonstinna kropp kände en tilltagande=
hettai sin andedräkt och hur hon samtidigt rodnade ända ned til= l
kragen på tröjan. Det dunkade i underlivet. Att det antagligen=
var en kvinnokropp som lockade henne var då ingenting hon fäste=
sig vid, om hon ens tänkte så långt. Detta trots att hon =
iprincip hela sitt liv endast hade dragits till män. Faktum var, ins&=
aring;g hon nu, att hon aldrig hade reflekterat över denna attraktion =
förrän vid denna bussfärd. Det var som om minnet inte hade l=
egat i dvala, som ofta är fallet, utan hade varit för henne helt =
och hållet oåtkomligt under de år som gått sedan h&=
auml;ndelsen tilldrog sig, men som nu befriades av en för henne ok&aum=
l;nd makt. Bussen körde alltjämt, regnet smetade fast sig på=
; rutan, kröp in under listerna och bildade ett platt akvarium som b&o=
uml;ljade i lugna vågor. Men minnet, med hennes känslor, hennes =
fysiska reaktion samt dofter från hav och stränder, värmen =
från uppvärmda granithällar, blev allt tydligare. Hon sl&ou=
ml;t ögonen för att än mer fjärma sig från sitt v=
uxenjags kalla realism och återvände till vattenbrynet.
Nu= kunde hon se ned i vattnet. Där låg musselskal och en
död= tångkrabba. Allt var stilla. Det slog henne att naturen inte
var lika= levande som hon mindes den i vuxen ålder. Nu när hennes
ton&ari= ng;rs barnsliga livsglädje hade fått sina törnen i
möt= et med, som hon såg det, den bistra verkligheten, hade den
doft av f&= ouml;rmultning som tidigare hade fått henne att känna
hav och b&= ouml;rdig jord vid återvändandet till platsen en besk
eftersmak = av död, och trevade på henne med kalla fingertoppar.
Hon reagera= de på att hon inte heller hörde några
fåglar, eller = suset från någon förbipasserande bil.
Kanske var alla hemm= a nu, lagade picknickbog eller fiskbullar med
pulvermos, eller lyssnade p&a= ring; radio och spelade gameboy. Hängde
upp tvätt eller läst= e serietidningar. Även de krossade
solblekta snäckskalen uppe p&a= ring; klipporna vittnade om
förgängelse, uppenbarligen ett ä= mne som rörde henne
djupt nu i vuxen ålder då hon sjä= lv hade insett sin egen
ofrånkomliga dödlighet och alltings obes= tändighet.
Även småsyskonen blev vuxna och lämnade boe= t, som sagt.
Farmor var borta. Hon hade öppnat ögonen och fä= st blicken
s&argott det gick på förbifarande gatlyktor, men= nu pockade
minnet mot hennes vilja på hennes uppmärksamhet. Med= fast hand
drog det henne från en tilltagande dödsångest o= ch en buss
med randiga säten, och hon befann sig åter bland klip= porna.
Där växte lav i olika färger. Hon trodde när hon= var
yngre att den var grå, men såg nu att den i själva ve= rket
kom i flera färger; blågrått, brunt och gult. Hä= r
ochdär såg hon gräs, som var grönt och mjukt eller =
blekgult och stickigt. Hav och land möttes i vattenbrynet eller blanda=
des i grumliga små pölar i bergsskrevorna, och var lika kalla so=
m havet. Kroppen ute på bryggan hade ingen päls, för hon s&=
aring;g att den till viss del var höljd av vågornas kamouflagem&=
ouml;nster som lekte på den bara huden, och som på så vis=
band samman även kropp och hav. Resten av kroppen gnistrade i solen p=
&arett sällsamt vis, likt den var smyckad av små juveler. H= on
gick närmare, denna gång som vuxen, och stannade vid bryggf&a=
uml;stet. Det luktade fisk. Hon undrade var hennes yngre jag var, om hon ha=
de lämnat henne, och rädslan började ta form inom henne. Den=
vackra varelsens attraktionskraft började nu kännas hotfull och =
alltför mäktig.
*
Du var i= nte rädd förra gången, hörde hon en
röst säg= a. Du var inte rädd, du ville ha mig, lämna
allt och ta min kropp= och allt jag erbjöd dig. Du ville ha mig, men en
av de dina kom och h= ämtade dig när du var halvvägs ned i
vattnet. Du ville ha mi= g och jag har letat efter dig sedan.
R&= auml;dslan övergick till skräck. Hon kände hur hon sakta
och= trots motstånd tömdes på vilja och förnuft och
hurb= licken tvangs ned mot jorden, bort från bryggan. Hon
förest&au;llde sig våta kläder och en tilltagande storm, men
detta minnet= bleknade bort liksom mycket annat i hennes inre. Nu såg
hon hur rost= från bryggans metallfästen hade färgat
granitenröd, = roströd... hennes sinnen var det nästa som
bleknade bort. Bryggan= och även bussen var utom räckhåll
f&oumr henne. Det sist= a hon förnam var en skarp lukt av tång
sompressade sig in i all= a kroppsöppningar och genom huden och
slutligen fyllde hela hennes vil= jelösa kropp och sinne.
Spå= ;ren upphörde vid färjeläget, där en
övervakningsk= amera hade fångat henne på bild då hon
går frå= ;n bussen i riktning mot bryggan. Sökandet av henne
pågick reste= n av hösten, men kroppen fanns aldrig och antogs
d&aumrför ha s= polats ut till havs, särskilt då en bok med
hennes namn på= insidan av pärmen hittades i vattnet några
dagar senare.
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skr�ck * �ldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx f�r listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] Den Trolovade - en berättelse - malva heed
