[SKRIVA] Re: Yttrandefrihet och postmodernism

Den 2007-07-25 18:56:57 skrev Rickard Berghorn <stroheim77@xxxxxxxxx>:

Nya inlägget behandlar politisk teori och hur
postmodernismen/relativismen har luckrat upp innebörden i begreppet
"yttrandefrihet". Tyvärr kan 90-talsrötan (beskriven i Gellert Tamas
"Lasermannen") inte göras ogjort.
http://nymodernism.blogsome.com/

  Intressant inlägg.
Jag tänkte använda min yttrandefrihet till att till väsentliga delar inte hålla med. (Medan jag förvisso håller med i vissa delar.) (Det är möjligt att jag också postar detta på Berghorns blog. Det hör iofs hemma där - också - men jag har ibland problem med blog-kommentarer, t ex att de inte får vara långa, formateringen blir dålig, eller att när man komponerat ett välgenomtänkt inlägg hackar programvaran till och allt suddas...) 


Det har blivit “yttrandefrihet” att kunna publicera smaklöst
pornografiska karikatyrer med spanska kronprinsen.
Det kan mycket väl vara yttrandefrihet. Den spanske kronprinsen är en offentlig person,och en karikatyr som kommenterar hans offentliga roll kan vara berättigad. En karikatyr som ENBART är smaklös (och inte har något budskap i den offentliga debatten) kan han möjligen stämma för och möjligen vinna. Kom i håg hur t ex Sergel (har jag för mig det var) gjorde karikatyrer av Gustaf III där det antyddes att det var hans hovstallmästare som var far till kronprinsen. Elakt, men det var en sak av konstitutionell betydelse och en del av den politiska debatten (kungens son kunde senare bli kung, men om kungen inte var far...då är det konstitutionell kris). 


Det är en fråga om “yttrandefrihet” när historierevisionister
publicerar lögner om Förintelsen.

  Det är det. Och jag skall säga varför:
Jag skulle nog påstå att det är "ofarligt" med sådana lögner. Förintelsen är så pass väldokumenterad att ingen jäkel som har vett i skallen kan på allvar förneka att den finns. Det finns kopior av beslutsprotokoll, kopior av transportbeställningar för miljoner judar och andra, vittnesmål i tiotusental (från både överlevande och lägervakter), ryssarna och de allierade kom till lägren i krigssluten och har tonvis med fotodokumentation, det finns filmbilder på hur SS skjuter oskyldiga civila som faller ned i förberedda massgravar, osv, osv. Så vad gör det då att någon offentligt ställer sig upp och påstår uppenbara orimligheter? Det är smaklöst, men yttrandefrihet må tillåta smaklöshet. Vederbörande bara sätter en stor dumstrut på sig och definierar sig som imbecill. 
  Det finns flera farliga aspekter av att förbjuda sådana yttranden:
1) Martyraspekten. De som förbjuds blir "sanningsägande martyrer" och det "måste ligga något io det de säger, eftersom det förbjuds". 2) Förslöelseaspekten. Om vi inte ständigt är redo att möta dumheter som Förnekarna, kommer vår beredskap för att vara medvetna om vad som är sant att förslöas och våra argument för det som är sant kommer at bli allt slöare - de behöver ju aldrig prövas och skärpas, då själva debatten blir förbjuden. 3) Mouth-to-mouth/rykes-aspekten. De undertryckta påståendena kommer att spridas i alla fall, men mun till mun, som rykten, underjordiskt, dold. Och *där* bemöts de inte. Det är bättre att de får komma ut i den fria luften, där de kan bemötas. 


Och det är “yttrandefrihet” att kunna sprida recept på olagliga
bomber eller andra dumheter över Internet.
Det är väldigt sällan sprängmedel i sig är olagliga. Det är viss användning av dem som är olaglig. S k anarkistkokböcker och dylikt har funnits i evigheter. Just det som kallas Th Anarchist Cookbook är laglig att köpa i de flesta länder, bara bokhandeln har lust att föra boken (det är en gammal bok, från 70-talet tror jag). Kunskap om hur man gör sprängmedel finns i många grundläggande kemiböcker, som finns i många bibliotek. ATt försöka förbjuda sådant är bara meningslöst. Jag kan se en del poänger med att ibland *frivilligt* minska tillgängligheten för en del hobbykemilitteratur (vilket sker om en bokhandel inte vill föra The Anarchist Cookbook) men att förbjuda det är poänglöst och gagnlöst. 
  För att komma åt terrorism är en hel del andra saker bättre:
1) Bearbeta *attityderna* som leder till att en del får för sig att de skall spränga bomber bland civila. 2) Motarbeta extermism, t ex muslimsk sådan. (Men det finns även annan, många olika separatistgrupper t ex.) 3) Främja globalisering, frihandel, osv så att länder som idag är fattigare blir rikare och man får mindre grogrund för terrorism som eldas på av fattigdom. 4) Underrättelseväsende, som identifierar och ingriper mot folk som tycker att de skall slänga bomber. 5) Registrering för och kontroll av substanser som är bra utgångsmedel för att tillverka bomber. (Det kan iofs vara svårt. Ett av de enklaste, synnerliga effektiva sprängmedlen är dieselolja och gödningsmedel. Bägge kan inköpas tonvis, av vem som helst.) 


Yttrandefriheten är demokratins spelplan. Den finns till för att
möjliggöra det offentliga samtalet
Mer än så: yttrandefrihet är mänskliga framstegs spelplan. Demokrati är bara en komponent i mänskliga framsteg. Yttrandefrihet finns där för att då olika idéer kan framföras, prövas, stötas, blötas, kritiseras, omformas, osv kan vi nå fram till de idéer som är bäst. Jag skulle vilja hävda att yttrandefrihet är mer fundamental än demokrati. Demokrati är bara idén om att vi då och då skall ha allmäna val och välja politiska representanter (en idé som i sig har många imperfekta delar). Men för att vi skall kunna göra det måste vi *innan* dess ha yttrandefrihet (ty kan vi inte debattera hur vi skall välja blir valen meningslösa). Man kan tänka sig yttrandefrihet utan demokrati, men inte demokrati utan yttrandefrihet - i själva verket har yttrandefrihet för det mesta föregått demokrati. Svenska TF kom långt före demokratins genombrott, t ex. 


— det samtal vari samhället avgör gemensamma regler, riktlinjer,
normer och lagar.
Ett problem med demokrati, menar jag, är att demokratin ensam inte kan få bestämma regler, normer osv. Folk tenderar att vara trångsynta och skall vi rösta om vad som skall vara tillåtet kommer det trångsynta folket att rösta emot en massa. Yttrandefrihet kan inte baseras på demokrati; det är tvärtom demokrati som måste baseras på yttrandefrihet. Yttrandefrihet måste baseras på ett antal fundamentala principer, som är orubbliga eller svåra för en demokrati att inskränka. Yttrandefrihet måste garanteras för en minoritet med avvikande uppfattningar (om demokratin sätter reglerna kommer denna minoritets rätt att säga sitt snart att försvinna). I många länder löses denna fråga genom att yttrandefriheten skrivs in i grundlagar som blir svåra att ändra 


Yttrandefrihet i sig legitimerar alltså inte kränkande eller
lögnaktiga påhopp
Här håller jag faktiskt med om att yttrandefrihet inte skall kunna användas till påhopp på enskilda individer. Man måste dra en skarp gräns mellan att kränka någons privatliv och personliga integritet och att driva en debatt kring någon persons offentliga roll. (Här måste jag påpeka att hr berghorn tidigare passerade gränsen när han yttrade en massa påståenden om undertecknads privatliv, i väsentliga delar osanna - men poängen är att oavsett om det skulle vara sanna påståenden eller ej är det mitt privatliv, som inte angår någon annan.) Detta brukar lösas genom att det finns särskilt stränga regler mot att kränka andras integritet (regler jag ofta inte tycker är tillräckligt stränga iofs, men vi behöver inte utvidga debatten på denna punkt). Jag tycker som tumregel att en individs, en privatpersons rätt till sitt eget liv, sin egen personliga integritet är en av få saker som må vara viktigare än yttrandefrihet. Vi skall ha rejäla stoppregler mot övertramp här. Yttrandefrihet skall användas för principiella frågor som berör en större allmänhet. 


ogrundad ryktesspridning i medier
Syftar du på kvällspressen så håller jag med. Den beter sig allt som oftast helt vedervärdigt. 


barnpornografi
Min uppfattning är att barnpornografi skall vara förbjuden att sprida, då den kränker individers personliga integritet. Däremot inte förbjuden att inneha barnporr. Skälet är att jag anser det oerhört farligt med förbud om infoinnehav. Det inkräkar på den enskilde individens personliga sfär. (Jag har argumenterat om detta många gånger och behöver kanske inte utveckla saken. Men den skarpsynte ser en konsekvent poäng i att jag värnar om den personliga integriteten.) 


Lika litet som “yttrandefrihet” gör det rätt att kalla
sin klasskamrat för hora.
Kanske inte. Men det är för det mesta harmlöst. Det är snarare förolämpning än förtal. Förtal är att sprida påståenden om andra som är kränkande och som man rimligen kan vänta sig att andra tror på. Förolämpning är däremot bara att sprida glåpord, och säger egentligen bara "jag hatar dig". Ingen kan rimligen vänta sig att "Du är en hora!" sagt till Lisa i klass 7B är bokstavligen sant. Vad Kalle där säger är istället snarare "Jag hatar dig!" och det fattar alla. Kalle använder glåpord som medel för att uttrycka sitt ogillande eller hat. 
  Vi bör vara aningen försiktiga.
Att slänga forolämpningar och glåpord är inte trevligt - men det är inte påståenden avsändaren *bokstavligen* menar är sanna. Vi kanske kan minska mängden förolämpningar folk slänger på varandra genom övertalning och att etablera en trevligare social miljö. Men att helt utrota människors drift att säga dumma saker till varandra - det är nog förbaskat svårt! Att ens försöka göra det skulle kräva så enormt inskränkande åtgärder att vi skulle få ett outhärdligt samhälle. Så att kalla någon "hora" må vara olämpligt - men frågan är om det inte kostar mer än det smakar att försöka utrota det! 


Postmodernism och relativism slog igenom på allvar i slutet av 80-talet
och under 90-talet

  Jag skulle säga 60/70-talet.


efter att ha fått akademiskt fotfäste på 70-talet.

  Just det.


Uppfattningen att det inte finns några sanningar, ingen objektiv
verklighet, och att alla ska ha rätt till “sin verklighet”, blev
mer populär än någonsin. Rätten till den subjektiva verkligheten —
hur orimlig den sedan än var — förknippades i sin tur med
nyliberalistiska ideer.
Där håller jag inte med. Jag har alltid uppfattat postmodernismen och relativismen som en vänsterideologi. Det torde vara väldigt svårt att förknippa den med nyliberalism eller s k libertarianism. Kom i håg att en av de bärande strömningarna inom libertarianism kallas "objektivism" (skapad av Ayn Rand), och det som kallas "objektivism" blir det en smula uppåförsbacke att anklaga för "subjektivism". Det är ju varandras motpoler! Liberala idéer tenderar att *inte* hävda att "anything goes". Allt är inte alls lika bra. Allt som någon subjektivt uppfattar som sant behöver inte alls vara sant. Liberalism brukar hävda att det finns vissa grundpelare (såsom fri marknadsekonomi) som leder till något bättre, något som objektivt leder till något bättre. Individualismen inom liberala strömningar brukar snarare gå ut på att en individ iofs gärna få ha sina knäppa idéer och framföra dem - men han får inte *påtvinga* andra dessa. Vänsterideologier öppnar däremot slussportarna mot att knäppisidéer skall kunna påtvingas andra. Om en knäppisidé blir statsbärande kan den påtvingas en hel befolkning, såsom i t ex Sovjetunionen. De liberala: ja, du får väl ha dina knäppiséer, men bara för dig själv! Du får inte påtvinga dem över andra. Vänsterideologier: Om knäppisidén bara blir tillräckligt stark, dvs dominerande i det politiskt ledande skiktet (såsom t ex kommunistpartiet som har makten), finns inget hinder mot att med hot, våld, tvång eller bedrägeri sprida den och påvtinga andra den. Så uppfattningen att "relativism" har något att göra med liberala idéer framstår som minst sagt tunn. 


Postmodernism blev i stor utsträckning synonymt med något slags
äkta demokrati
Det var socialism och kommunism som blev synonymt med "äkta demokrati". Kommunistpartiet hade ju redan alla svar, så det blev mer "äkta demokrati" om de påtvingade alla de i förväg definierade politiskt korrekta svaren. Notera hur många kommuniststater kallade sig "Demokratiska Republiken Bla Bla". "Demokratin" så att säga styrede redan genom att det som redan var "folkets intressen" var ihopbyggt med systemet (men systemet fick inte kritiseras). 


allt skulle kunna yttras och ifrågasättas obehindrat av
otyg som lagar och kollektivets normer.
Jag tycker att allt (nästan) skall kunna yttras och ifrågasättas. Blir jag kommunist då? 


Individen, alltså Subjektet, framför allt.
Men för liberaler gäller att individen, subjektet, inte får förgripa sig på andra för att med våld eller tvång få dem att anta dennes idéer. För en liberal finns en ekvivalens mellan en för ekonomin fri marknad och en för idéer och yttranden fri marknad. På yttrandefrihetsmarknaden kan allt yttras, men det blir bara det folk frivilligt tycker är bra som de kommer att "köpa" och som kan vinna framsteg. För vänstern finns ingen yttrandefrihetsmarknad, för det "sanna" är definierat i förväg. 


den postmodernistiska diskursen gav honom /Faurisson/ också
en plattform och legitimitet.
Jag undrar det, jag. Jag tror han får mer "legitimitet" av att bli förbjuden. (Martyrskap, mouth-to-mouth, aldrig få mothugg, osv.) Jag vill hävda att han INTE fått något som ens kan närma sig att kallas "legitimitet" i västerländska samhällen som har kvar något som till närmelsevis kan kallas yttrandefrihet - och det är *tack vare* yttrandefriheten han inte legitimeras. Däremot har han det nog lättare i en del extremistiska muslimska länder. Det var väl någon konferens i Iran nyligen, där man förnekade Förintelsen. 


Nyliberalismen hade en guldålder på 90-talet, tillsammans
med andra extrema politiska ideologier.
Jag kallar mig rakt inte "nyliberal". (Jag är närmare bestämt anhängare av en filosofisk inriktning kallad regelutilitarismen.) Men jag sympatiserar med en del nyliberala uppfattningar. Jag skulle vilja hävda att liberala idéer, globalisering, frihandel, fria marknadsekonomier och dylikt snarare är sådant som ligger framför oss än bakom oss. I Sverige regerade sossarna större delen av 90-talet, med tydlig "återställarpolitik" (allt skulle vara som i s:s historia). Jag är tveksam till om nyliberalism kan kallas "extrem" (vad är det för "extremt" med en uppfattning om att människan, individen, själv får första val i att bestämma över sitt eget liv? - gudbevare oss om människans rätt att bestämma över sig själv skulle ses som "extrem" och förhatlig!). S k libertarianism kan jag däremot e som en smula extrem. Men libertarianism fick aldrig något större genomslag under 90-talet. Det fick däremot vänsterideologin environmentalismen. Vi ser nu det här oändliga tjafset om "växthuseffekten", vars grundideologi är att hårt reglera samhäller och individen ("för att rädda miljön"), à la planekonomi (marxism, alltså). 


Detta skildrade Gellert Tamas i sin reportagebok Lasermannen.
Jag har läst den boken. Den handlar inte alls om sådant. Den handlar om Lasermannens attentat och ökad främlingsfientlighet. Men man kan inte anklaga nyliberalism-eller-vad-det-är för ökad främlingsfientlighet. Nyliberaler tenderar att vilja ha helt fri invandring och helt öppna arbetsmarknader - vilket är tvärtemot vad främlingsfientliga vill. 


Den upplösning av demokrati- och yttrandefrihetsbegreppen som skedde
då, har vi fortfarande inte lyckats reparera.
Jag skulle vilja påstå att de stora utmaningarna ligger framför oss! Hot mot yttrandefriheten kommer från mono/oligopolistiska lobbyorganisationer inom informationsindustrin. En rad lagar har ändrats för att tilgodose deras intressen. En hel del dumheter har också kommit i spåren av 11/9. Ämnet är för komplext för att avhandla kort, men de försämringar inom folks rätt att yttra och använda information som vi sett kommer INTE från postmodernismen eller nyliberalism. Det är helt andra mekanismer. 

--Ahrvid

--
ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag]
Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!
Novelltävling, info http://www.skriva.bravewriting.com - gå med!
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skr�  *  �dsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx f�istkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: