[SKRIVA] Re: Watchmen och dagens serier
- From: Anna Svensson <anna.h.svensson@xxxxxxxxx>
- To: skriva@xxxxxxxxxxxxx
- Date: Mon, 23 May 2011 09:44:19 +0200
Den 21 maj 2011 23:27 skrev Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>:
>
>
> Jag sitter och tittar på Watchmen (filmen baserad på Alan Moores serie) och
> begriper ingenting. För många år sedan läste jag serieboken Watchmen, och
> begrep ingenting då heller. Det verkar mest handla om oengagerade
> superhjältar som virrar runt och är deprimerade, medan samhället faller
> samman.
> Vad ÄR det för fel med dagens serier? Eller serier från och med några
> decennier bakåt?
> Det saknas storylines som kan engagera - iaf engageras inte jag.
> Superhjältar som flaxar omkring och har ointressanta, inre monologer och är
> mystiska och mörka och deppade, who cares?
>
Tja, jag brydde mig. Jag älskade Watchmen. Det är en annan sorts hjältar än
Stålmannen (som egentligen är en fullständig tråkmåns - inte bara är han
alldeles för über så att man måste uppfinna påhittade substanser för att han
ska få en svaghet, han har också en irriterande spygod personlighet utan
gråskala). Därtill är Stålmannen och hans gelikar så oerhört episodiska -
man tjoffar veckans skurk, problemet löst, tryck på reset-knappen så börjar
vi nästa avsnitt på precis samma ställe. Samma djup som Kalle Anka, ungefär.
I Watchmen hittade jag oerhörda nyanser, mänsklighet ställd till sin spets,
ultimata kompromisser ställda mot orubbliga övertygelser... och så en god
dos av den där längtan efter att återvända till en fantastisk tid i livet
när allting verkade vara möjligt och drömmar kunde gå i uppfyllelse. Andra
superhjältar (á la Stålmannen) är underhållande att se på, men svåra att
relatera till. Watchmen är människor som på gott och ont tar ett steg längre
och blir mer än så - det är bra mycket mer intressant än någon som är en gud
och använder sina krafter till att lösa brott.
Sekvensen där Dr Manhattan ser tillbaka på sitt liv och råkade ut för sin
olycka var bland det starkaste jag har sett på mycket, mycket länge. "I am
afraid for the last time," säger han med sin mjuka, mjuka röst och jag ryser
ända ner i tårna.
Jag älskade varje sekund, och kanske särskilt några av the Comedians scener
- grymma, starka, mänskliga. Jag blir uttråkad av superhjältar som hela
tiden ska leva efter mottot "With great power comes great responsibility".
Det är uppfriskande med hjältar som skulle ha svarat på den meningen med ett
"Fuck you".
Stålmannen och sånt är väl okej om man inte vill ha något över det vanliga.
Om man vill ha standardreceptet på underhållning, lite explosioner, stirra
en stund på någons rumpa i fåniga trikåer.
> Som liten parvel läste jag och gillade Stålmannen, "Världens främste
> äventyrsgestalt", som var bra fram till någon gång 1970. Därefter lämnade
> han jobbet på Daily Planet och gick över till TV...
> Det fanns en väldigt bra period för Stålis-serien, ungefär under
> 1950/60-talet (en period som också kallas The Silver Age), då serien
> sprudlade av idéer. Det sägs att den gamle pulpförfattaren Otto Binder såsom
> manusförfattare var delaktig i många av de skojiga påhitten. En massa olika
> kryptonitformer uppfanns, med röd kryptonit som alltid gav helt oväntade
> effekter, eller bisarrovärlden där allt var kantigt och tvärtom, Mxyzptlk
> från en annan dimension (och bara kunde fås att återvända genom att luras
> att säga sitt namn baklänges), Lex Luthor med alla sina uppfinningar, och
> mycket, mycket mer.
>
Däri tycker jag att problemet med stålmannen ligger - han är så mäktig att
man hela tiden måste uppfinna nya svagheter för att det ska finnas historier
att berätta. Svagheterna ligger utanför honom, inte inne i honom, och det
gör honom ointressant och onyanserad i mina ögon.
> Roliga, riktiga historier där Stålmannen oavbrutet ställdes inför knepiga,
> oväntade problem och löste dem på olika sätt. (Och jag noterar att nu tyvärr
> nedlagda Kapten Stofil gärna lekte med "stålmannenestetiken".)
>
Ytterligare ett problem - Stålis LÖSTE alltid problemen. Jag kan inte minnas
en enda serie där Stålis misslyckades. Kanske finns det någon (troligen en
följetong som i så fall löste sig i nästa avsnitt), men överlag så kunde ju
Stålis alltid lösa de problem han ställdes inför och det behövdes sällan
några uppoffringar. Något jag fann intressant med Watchmen var att det inte
fanns någon lösning på problemet de ställdes inför - inte utan enorma offer,
både personliga av hjältarna och av omvärlden.
> Det har alltid funnits andra serier (ofta äldre) med riktiga historier.
> Äldre Kalle Anka, framför allt av Carl Barks. Hergés Tintin, förstås. Men
> dagens serier....?
>
Nåja, Watchmen är ju inte precis ny, den kom ju på 80-talet...
Receptet för Stålmannen tycker jag känns passé, avklarat. Been there, done
that. Gäsp. Andra superhjältar följde samma mönster, men med andra färger på
trikåerna och andra gadgets i bältet.
En fördel med Watchmen är också att det är en avgränsad historia. Det var
inte en följtetong som återgick till status quo mellan varje avsnitt - det
är en historia från början till slut. Hjältarna kan dö, de kan skadas, de
kan utvecklas, de kan älska, hata, döda, de kan förändra världen från
grunden.
Det är något helt annat än en hjälte som aldrig kan göra mer skillnad i
världen än att återställa allting till hur det såg ut i början av tidningen.
/Anna
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
