[SKRIVA] Tungomålsgillare och språkvård

Jag fick ett mail från en bekant, Johan F, som jag kände för iaf ett antal år sedan. Han har nu startat en språksite, på http://tungomalsgillarna.se ("Tungomålsgillarna" i arans och hjaltarnas alfabete). Intresserade kan ju gå dit, även om det ännu inte finns så mycket material därstädes. En sak hittade jag dock, artiklen "Språknämnden, Språkvård ... - Och vad kommer i stället?", av Birgitta Lindgren. Jag tänkte här kommentera den, eftersom hon framför en hel del synpunkter som jag inte delar. För den som följt vad jag sagt om språkutveckling, försvenskning och s k språkvård, kommer det jag har att säga knappast som en överrasking. (Men SKRIVA har på senare tid fått en hel del nya medlemmar, så en repetion kan vara på sin plats.)
Lindgren börjar med att berätta att flera språkvårdsorgan på sistone lagts ned eller lagts om. Svenska språknämnden har lagts ned, och Tekniska Nomenklaturcentralen har först gått i konkurs och sedan återuppstått i annan form. Jag tycker att det är bra att Svenska språknämnden lagts ned, men dåligt att den ersatts av en officiell språkmyndighet (Språknämnden var enligt Lindgren tidigare "en sorts semimyndighet": "Den hade regeringens uppdrag att vara officiellt språkvårdsorgan i Sverige, så man kan beskriva den som en halvofficiell organisation.") Och det är tråkigt att TNC inte fick dö i frid! Jag anser nämligen inte att vi skall ha officiell eller ens halvofficiell normerande "språkvård" i Sverige. 
  Huvudskälet är att jag inte anser att språk skall styras uppifrån.
Vi språkanvändare själva klarar mycket väl att forma och vårda vårt språk, genom vårt aktiva språkanvändande och utbyte på språkmarknaden. Vad som är "rätt" språk (eller snarare "rättare" eller "lämpligare") kan avgöras genom deskriptiv språkvård, exempelvis det som Svenska Akademien tills alldeles nyligen sysslat med, via publikationer som tidigare upplagor av SAOL. Det finns många språkböcker av enskilda, duktiga författare, som inte är myndigheter men som kan ge råd och tips vilka vi kan ta till oss om vi håller med om dem och finner dem vettiga. (Ackis har nyligen delvis övergivit det deskriptiva genom att i politisk korrekthets namn pressa in dagsländeord i SAOL. Jag tänker på förortsinvandrarslang, ord som har få användare, inte ens är vitt utbredda inom sin grupp - typiskt sett använda blott av tonårapojkar, inte flickor, inte föräldrar - och som med all sannolikhet har kort livslängd. Se exempelvis debatten nyligen i DN med bl a Ebba Witt-Brattström. Här överger SAOL uppenbarligen syftet att beskriva, och går över till normering och policy making.) Tekniska Nomenklaturcentralens avnämare Datatermgruppen, försökte en gång lura i oss att kalla en datormus för "råtta". Det må finnas sned zoologisk logik bakom det, men påhittet var helt onödigt, minst sagt! En annan av deras föga lysande idéer var att döpa hårddiskar till "fastskivor". Här anar man fanatism! Något platt som snurrar kan mycket väl kallas "disk" på svenska, men här gällde det att till varje pris att hitta något som inte lät engelskt - då blev det "skiva". ("Fast" är dessutom tekniskt tveksamt. Det heter "hard" i engelskan för att skivan är *hård*, i motsats till den *mjuka*, böjliga floppy-disken. Det har inget att göra med att skivan sitter "fast". I själva verket är många hårddiskar snabbt utbytbara, med enkla handgrepp, och inte alls fasta.) Och det var dessa jeppar som hittade på "webb" istället för det mer logiska "web". Min inställning är att om det inte *absolut* krävs försvenskning skall man låta bli klåfingriga ändringar. Korta vokaler kan mycket väl följas av enkelkonsonant i svenskan. Ordet är faktiskt "web", från "World Wide Web". Tim Berners-Lee döpte det inte till "World Wide Webb". Det är som att man ville lägga till ett onödigt extra-b bara för principens skull, för att visa att man fanns. Denna egenartade svenskstavning av "web" kommer att få många svenskar att stava det fel även på engelska, vilket ökar - om än marginellt, förvisso - vår språkliga isolering. Jag ser även risken att svenskar genom denna krumbukt tappar insikt om ordet uttal och när de pratar engelska börjar svenskuttala det felaktigt: "vebb", snarare än "oebb", som är korrekt. (Att svenskar inte kan skilja engelskans "v" från dess "w" är välkänt). Vi hör redan i dagligt tal att många svenskar lagt sig till med ett oetymologiskt skarpt v i "web". Själv håller jag fast vid *web*.
Lindgren nämner att i och med Språknämndens inordning i en myndighet har "Sverige för första gången fått en språkpolitik. /Med de fyra målen/: 
  svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige
  svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk
  den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig
alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk." Av dessa kan jag blott hålla med om en punkt, den tredje - för naturligtvis kan myndigheter inom sina egna verksamhetsområden bestämma hur de skall tala och skriva. Frågan är om de bör bestämma hur *andra* skall tala och skriva? Man kan undra hur USA någonsin kunnat stiga till position som världsmakt utan officiellt språk? (Engelskan är bara ledande genom praxis) En tidigare världsmakt, Frankrike, har energiskt försökt puffa för sitt språk men dekat ned sig. Och att ett språk som svenskan någonsin skulle kunna ses som "inkomplett" är ett mysterium, med svenskans frikostiga regler för ordnybildning och sammansatta ord - vi kan om inte annat också låna. (Invandrarspråk är ett komplext område som jag lämnar därhän. Jag har dock i fallet Ackis ovan uttryckt missnöje med att låta invandringspolitik spilla över till språkpolitik, vilket iofs inte betyder att man går med i sverigedemokraterna och propsar på att samla alla mörkhåriga i koncentrationsläger.) "Det finns nu en myndighet", skriver Lindgren, "som bär det omständliga namnet Institutet för språk och folkminnen, som är den centrala myndigheten på språkets område i Sverige." 
  Tänk så det kan gå när språvårderiet blir myndighet!
Man kan inte ens vårda fram ett lätthanterligt namn åt sig själva. På något sätt blir det symptomatiskt för språkvårderi som myndighet: byråkrati, klumpighet, skapandet av något krystat. ("Hallå! Är det IFSOF? Jag har en fråga. Jag var ute igår och mötte några folk, och vi använde ovårdat språk mot varandra och nu har jag litet baksmälla och inga minnen av det. Är det en fråga om 'språk och folkminnen'?") Jag stödjer "horisontell" (=det som sker mellan språkanvändarna själva) och deskriptiv (beskrivande) språkvård. Men jag är emot myndighetsstyrd, horisontell (=order och "rekommendationer" uppifrån) och normativ (= försöka införa som norm) språkvård. Språk är för viktigt för att tillåtas att toppstyras.
Jag tror på i alla fall någon variant av Sapir-Whorfs hypotes, som går ut på att hur vi kan uttrycka oss också avgör hur vi tänker. 
  Och människan skall ha rätt att tänka fritt.
Därför skall ingen uppifrån sätta sig och styra och ställa med vårt språk, rekommendera eller berodra nya ord eller ordformer, och försöka fördöma och utrota det som inte "passar" någon högre vederbörande. Resultatet av sådant riskerar att bli som nyspråket i George Orwells roman 1984, där den förslavade massan skulle luras att acceptera sitt förtryck genom omdefinition av ordet "frihet" ("Frihet är slaveri"). Vi har sett det i praktiken där diktaturer försökt framställa sig som demokratier genom att kalla sig t ex "Tyska Demokratiska Republiken" eller folkstyrda genom att påstå sig vara "folkrepubliker". I Sverige finns många exempel på låt vara mer subtilt och småskaligt nyspråk. Exempelvis var det väl länge sedan "krigsmakten" blev "försvarsmakten" (krig blir litet mindre farligt då, litet mer vadderat och ombonat, kan tänka!) Fram till 70-talet beskrevs kvinnosaksfrågan i ord där "jämlikhet" ingick och jag vet inte när och hur någon hittade på "jämställdhet" istället. Man kan fundera på varför. Man har döpt om ålderdomshem till "äldreboende" och daghem till "barnomsorg". Som sagt: litet gosigare och mer ombonat. (Men vad försöker man dölja med omdöpanden?) Att inte tillåtas röka kallas "rökfritt" och saknas alkohol är det "alkoholfritt". Kan det inte lika gärna få heta "röklöst" och "alkohollöst"? Den som tycker att alkoholintag är bra och berättigat har ju snarare inställningen att något *tagits ifrån* honom/henne, att något viktigt och positivt saknas. Borttagandet är ingen frihet ("...fritt") utan undanhållande av något (jfr "vettlöst", "gagnlöst", "förarlöst" etc). Fundera på: "En förarfri bil körde igår in i en folkmassa. En person skadades svårt, och avled senare efter gagnfria återupplivningsförsök." Det finns säkert många hundra exempel på myndighetsmyntade ord som försöker styra folks tankar i styrandenas önskade riktningar. Ett av rekorden var väl när allsångsledaren, tillika invandrarminister Birgit Friggebo bestämde att det inte skulle heta "invandrare" utan "de nya svenskarna" - det är ju inte ens ett ord! (Sedan bestämdes istället att invandrare skulle i huvudsak kallas "flyktingar". Men flyktingar är väl bara en *delmängd* av all invandring?) Jag tycker att människor skall få tänka själva. Därför skall ingen försöka hitta på ord åt oss. Det är OK att hänvisa till hur praxis ser ut (den deskriptiva ansatsen), men det bör vara en praxis som utvecklats av språkanvändarna själva. Behövs ett nytt ord kommer språkanvändarna (vi!) att hitta på ett, eller två, eller fler, och använda det. Sådana olika spontana förslag på språkmarknaden kommer att användas i ett antal år. De kommer att stötas och blötas i praktisk användning i flera år, och slutligen kommer ett à två ord att stå kvar på planen som vinnare. (Jag tycker inte att vi behöver vara rädda för synonymer. Om vi inte får ett vinnande ord duger två lika bra!) Det praktiska stötandet och blötandet kommer också att göra att de *lämpligaste* orden blir kvar. De orden har visat sin överlevnadskraft på egna meriter - har visat staying power. Vänjer vi oss vid att ta språkorder uppifrån, från officiella eller semiofficiella organ, kommer vi på sikt att vara illa ute. Våra tankevärldar blir trängre och anpassliga till en styrande elit. Vänjer vi oss vid normerande, toppstyrande "språkvård" riskerar vi att bli långsamt allt mer okritiska. Andra talar ju ständigt om för oss vad det "bör" heta.
"Svensk språkvård" är inte ett opolitiskt projekt. Det är ett projekt som vilar på en förlegad nationalistisk idé. Man skall främja det svenska istället för det internationella, det inåtskådande och avgränsande, istället för det utåtblickande och omfamnande, nationen istället för mänskligheten i stort, det lilla stället för det stora. Det är både opraktiskt och unket. Hur kan vi påstå att vi skall vara snälla mot alla folk, ha generös invandringspolitik, engagera oss internationellt (sända fredsstyrkor överallt t ex), samtidigt som säger att det "svenska" är mer värt än annat? Är inte det motsägelsefullt? Och att det är opraktiskt säger sig självt. Vi minskar vår förståelse av omvärlden genom att försöka avvisa lånord vid gränsen. Ge dem uppehållstillstånd istället, åtminstone så länge att vi kan se om de i praktiken klarar sig. Hur det kan gå om man driver en toppstyrd nationalspråksnormering hårt kan vi se i fallet Island. Man har genom fanatiska ansträngningar i att aldrig tillåta språkinvandring lyckats skapa sig ett språk som är helt obegripligt - ett språk som dock är en av våra närmaste släktingar! Jag skulle snarare välkomna en utveckling där språken långsamt tog in mer och mer av varandra, och om än långsamt konvergerade. En långsamt död för den olyckliga babyloniska förbannelsen. Jag ser inga problem med att en sådan utveckling skulle få tyngst inflytande av engelskan. Engelskan är ett utsmärkt språk att konvergera mot då det redan från början är ett starkt lånordspråk (med rötter både i germanska och latinska tungomål), har relativt enkel grammatik (inte tyskans oändliga artikeltabeller eller franskans orimligt krångliga verb) och dessutom har stor bas inom kultur, vetenskap, litteratur, diplomati och teknologi. Det här inläggt blev längre än jag tänkt. Men jag tycker att idén om "språkvård", i den form den utövats, alldeles för sällan får mothugg. Som sagt: horisontell, deskriptiv språkvård är helt OK. Men vad vi alltför ofta undfägnas är horisontell, normerande språkvård, som doftar unken nationalism, riskerar att göra oss ofriare och mer okritiska i tanken, vänjer oss vid toppstyrning, ger oss ord bestämda av en kommitté vilka är sämre och oprövade i praktiken på språkmarknaden, långsamt isolerar oss, minskar språkets egen interna dynamik, osv. 
  Låt oss låna av utrikiska när det saknas adekvat svensk vokabulär.

--Ahrvid Engholm

--
ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag]
Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!
Gå med på SKRIVA! http://www.skriva.bravewriting.com
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: