[SKRIVA] Re: "Slutet på historien" - regler och texter

lör 2007-03-31 klockan 09:42 +0200 skrev Ahrvid Engholm:
> Om någon kan fixa bättre konvertering (utan *) så posta det. Jag har  
> lagt ned nog med jobb på det SVT själva borde ha fixat från början. 
> Vilken  
> idiot på SVT var det som fick för sig att stympa tävlingen genom att inte  
> publicera texterna som just...ren text?

Tycker ni den här är bättre kan jag säkert fixa de andra också (tack det
lilla unixprogrammet pdftotext i så fall). Det är väl att jag garderar
mig för att indrag blir mellanslag i e-brevet och liknande:

sid 2
Efter regnet

Regnet upphörde strax efter klockan nio på morgonen.
          Det var den fjärde dagen och hon tänkte att det var ett gott
tecken. Ända sedan hon anlände hade det pågått; ett envetet strilan-
de som hållit såväl turisterna som lokalbefolkningen inomhus. Bara
under enstaka, kortare perioder, en kvart eller en halvtimme, hade
det varit uppehåll. Hon hade tillbringat nästan all tid på hotellrum-
met, bara tagit sig ner till huvudgatan när hungern jagat ut henne.
          Suttit ensam med någon enkel fiskrätt, ett glas vin och en
bok. Ätit fort, aldrig unnat sig efterrätt eller kaffe, sett till att
komma
därifrån så fort som möjligt.
          Aldrig samma restaurang. Ville inte bli igenkänd, ensam
kvinna två dagar i rad luktade hopplöshet. Det fanns fördomar som
påminde om sanningar.
          Solen bröt igenom en timme senare. Hon bestämde sig för
en lång vandring längs stranden; det var egentligen för detta än-
damål hon anlänt några dagar i förväg. Att få vandra i fred med egna
tankar och komma fram till ett beslut. Ett förhållningssätt åtmin-
stone. Syftet hade inte varit uttalat men så snart hon passerat fyren
och den lilla marinan och såg stranden breda ut sig i morgonljuset,
förstod hon att det var så. Att det var just det här som behövdes:
havet, himlen, stranden. Själva rymden. Hotellrummet hörde knap-
past till de mindre hon bott i, men tankar som omedelbart stötte
emot en vägg, en dörr eller ett fönster, växte sällan ur sitt skal.
          Ett tecken, som sagt. Regnet hade hållit henne fången i tre
dygn men släppt ut henne lagom till den viktigaste dagen. Planet
skulle anlända klockan fem på eftermiddagen. Så halvannan timmes
skumpig bussresa hit ut; därefter en dusch och en drink, sedan skulle
de sitta mitt emot varandra över ett restaurangbord och bestämma
sig. Inget av hennes tidigare matställen, ett bättre den här gången,
utmed strandpromenaden, bakom glas mot havet. Hon hade med-
vetet undvikit dem hittills, det här var platser där ensamheten inte
hörde hemma. Inte under några förhållanden.
          Sedan hade de ytterligare tre dagar på sig, men denna tid
var av underordnad betydelse. Det var ikväll det skulle avgöras, hon
visste det, ingenting kunde vara tydligare.

Solen värmde. Efter bara några hundra meter tog hon av sig skorna
och började gå barfota i vattenbrynet. Stranden låg mer eller min-
dre öde, det fanns inte mycket bebyggelse åt det här hållet, ett och
annat privathus inne bland dynerna, antagligen, men inte mycket
som stack upp över den höga, gräsbevuxna brinken. Havet låg grått
och stilla, nästan ingen vind, nästan inga människor. En och annan
fiskare, fåglar som drev omkring i letargiska cirklar.
Det fanns ett samhälle längre bort, hon kom ihåg det; det började
på Ger-, de hade passerat det i bussen från flygplatsen men hon
hade glömt fortsättningen av namnet. På en timmes avstånd, kanske
en och en halv; hon bestämde sig för att det kunde vara en lämplig
vändpunkt.
         En enkel lunch och ett glas vitt vin på något litet matställe
vid ett stenlagt torg. Sedan tillbaka längs havet med solen och
vinden i ryggen. Det var en bra plan och när hon efter en stunds
vandring kom runt en udde och såg ett kyrktorn sticka upp ett par
sid 3
kilometer längre fram, visste hon att hon var på rätt väg.
         Hon slöt ögonen, det gick faktiskt alldeles utmärkt att gå
utan att se. Vattnet och den våta sanden gav tillräcklig vägledning,
allt ansvar låg hos fötterna, såväl själva förflyttningen som naviger-
ingen. Det kändes märkligt att gå och blunda; stimulerande, nästan
lustfyllt. Imorgon så här dags vandrar jag under andra betingelser,
tänkte hon.
         Alldeles oavsett vad vi kommer fram till. Den här vandrin-
gen äger bara rum just här, just nu.

Klockan i den låga stenkyrkan slog kvart över tolv när hon satte sig
ner vid ett bord med rödrutig vaxduk. Det var ett av fyra som stod
i ett hörn av det skeva torget, parasollen var också röda och vita,
men randiga istället för rutiga. Vägg i vägg med restaurangen låg en
frisersalong. En brunsvart hund sov i dörröppningens skugga. Flugor
surrade.
         Hon beställde någonting från den inplastade matsedeln som
den tjocka kvinnan gav henne; hoppades att det skulle vara någon
sorts sallad, men varken matsedeln eller kvinnan talade annat än sitt
modersmål. Medan hon väntade drack hon av vattnet och tog tug-
gor av brödet som kommit på bordet utan att hon bett om det.
         Såg sig om. Bredvid kyrkan, på torgets motsatta sida, fanns
någon sorts myndighetsbyggnad med höga, blyinfattade fönster och
en inskription ovanför porten i flagnande, röda bokstäver som hon
inte kunde tolka. Då och då försvann människor in i dess mörka in-
nandöme men hon såg aldrig någon komma ut. Från frisersalongen
hördes en operaaria ur en skrällig transistorradio. Åt andra hållet låg
en bar; ett halvdussin män satt med kaffekoppar och ölglas i skuggan
under ett träd, en uråldrig, skallig servitör rörde sig sömnigt mel-
lan borden. På restaurangen där hon själv befann sig var inget av de
andra borden upptaget. Jag borde ha tagit med en bok eller en tidn-
ing, tänkte hon. Här finns ingenstans för en främmande kvinna att
gömma sina ögon.

Maträtten visade sig bestå av en tjock grönsakssoppa, men den var
kryddig och välsmakande och hon åt med god aptit. Lyckades också
beställa ett glas vitt vin, och det var när hon just smakat av det och
konstaterat att det åtminstone var ordentligt kylt, som en lång, slank
kvinna kom gående snett över torget med en liten flicka vid handen.
         Flickan i sin tur bar på en docka; en slankig trasdocka, hon
höll den i ena benet så att dess röda, tilltrasslade garnhår då och då
snuddade vid marken. Kvinnan var blond, någonstans mellan tret-
tiofem och fyrtio, antagligen, flickan var mörkare. I sjuårsåldern som
det såg ut; korallröd, knäkort klänning och håret uppsatt med två
rosetter i samma färg.
         De var uppenbarligen turister, kvinnan bar en tunn, ljus
klänning och sandaletter, och just som de passerade förbi de rödvita
borden, hejdade hon sig. Såg ut att tveka ett ögonblick, sedan sköt
hon upp sina solglasögon på hjässan och log försiktigt.
         ”Förlåt mig, skulle jag kunna få be er om en tjänst?”
         Hennes engelska var vårdad; det var knappast hennes mod-
ersmål, men brytningen var obetydlig.
         ”Naturligtvis. Vad kan jag göra för er?”
sid 4
         Kvinnan kostade på sig ett nytt, urskuldande leende, medan
hon strök flickan över kinden. ”Jag har en tid hos doktorn här om
hörnet. Skulle flickan kunna få sitta här med er så länge? Det tar på
sin höjd tio minuter. Om ni inte...?”
         ”Självfallet. Vad heter du?”
         Hon vände sig till flickan men fick bara ett blygt, hastigt
ögonkast till svar. Istället lyfte kvinnan upp henne, gav henne en
puss på munnen och placerade henne på en stol.
         ”Hon heter Lili. Hon är stum, jag köper en coca-cola åt
henne, hon kommer inte att vara till besvär.”
         Hon försvann in i restaurangen och återvände nästan
omedelbart med en burk coca-cola och ett glas med några isbitar i.
         ”Tio minuter, jag lovar.”
         Hon hällde upp i glaset, strök flickan över kinden en gång
till och försvann runt hörnet.

”Så du heter Lili?”
          Flickan betraktade henne under bråkdelen av en sekund och
slog ner blicken. Drack lite coca-cola.
          Naturligvis, tänkte hon. Hon är förstås inte bara stum, hon
är döv också. Det är så det är, det stumma föds ur oförmågan att
kunna höra och imitera.
          Hon märkte att hon tyckte om att ha flickan sittande vid
samma bord. Även om de inte kunde kommunicera - eller var det
kanske just därför? slog det henne. Det outtalade, allt det som inte
sägs men som möjligen skulle kunna sägas, var inte detta något som
alltid tilltalat henne? Tystnadens alla slumrande möjligheter, istället
för det uttalade som blott omsluter sig självt?
Deras blickar möttes då och då, men skyggt och liksom av en hän-
delse. Varje gång vek flickan undan, kanske fanns där antydan till ett
leende i hennes mungipor - som om detta att de råkade se på varan-
dra egentligen var någonting förbjudet, men samtidigt en lockande
och ganska oemotståndlig lek. Hon drack försiktigt av coca-colan
och fingrade på sin docka. Kliade sig några gånger på ena armbågen
där hon hade en liten sårskorpa. Dinglade med benen. Det låg ett
fnitter på lur i henne, det gick inte att ta miste på, men samtidigt ett
allvar.

Hon åt upp resten av soppan och drack den sista klunken vin.
Sträckte över brödkorgen till flickan men fick bara en kort hu-
vudskakning i retur. Teckenspråk? tänkte hon. Kanske förstår hon
teckenspråk?
        Hon böjde sig fram över bordet och fångade flickans up-
pmärksamhet. Satte pekfingret mot sitt eget bröst och handbokstav-
erade sitt namn så gott hon kunde, samtidigt som hon uttalade det
långsamt med överdrivna läpprörelser. Flickan skrattade blygt men
gjorde ingen min av att ha förstått någonting.
        Hon upprepade proceduren men utan resultat. Pekade på
flickan och sade ”Lili” mycket långsamt. Flickan nickade.
        Hon pekade på dockan, anlade ett frågande ansiktsuttryck
och sade ”Lili???” med stora tydliga frågetecken efteråt. Flickan sk-
rattade och ruskade på huvudet.
         Sedan visste hon plötsligt inte hur hon skulle gå vidare.
sid 5
Kände hur hon drabbades av en oväntad förlägenhet, som om hon
gått över en gräns eller brutit en överenskommelse. Det var märkligt;
flickan föreföll också en aning besvärad, skrattet och leendet förs-
vann hastigt och allvaret tog överhanden.
         Det gick en stund, sedan kom den tjocka kvinnan ut; hon
passade på att be om notan genom att låtsas skriva någonting på ett
fiktivt block. Inte heller här behövdes något uttalat språk, kvinnan
nickade, plockade med sig tallrik, sked och glas och återvände in.
Hon kastade ett öga på flickan men fick ingen kontakt. Såg på
klockan. Hon hade inte kontrollerat tiden men kände på sig att
det snart måste ha gått tio minuter. Kanske hade det gått mer.
Den tjocka kvinnan återkom efter en minut med en papperslapp,
hon konstaterade att måltiden kostat praktiskt taget ingenting och
avrundade frikostigt till ett betydligt högre belopp än vad som stod
angivit. Kvinnan förstod hennes enkla gester, neg och stoppade ner
sedeln i sin klänningsficka.
         Flickan avslutade sin coca-cola och kliade sig på armbågen.
Bollade lite med sin medfarna trasdocka och dinglade med benen.
Hunden i frisersalongen vaknade, reste på sig och gäspade. Gick
runt ett varv och sjönk ner på tröskeln igen. Kyrkklockan slog kvart
i ett.

Kyrkklockan slog ett och den slog kvart över.
         Flickan drack ytterligare en coca-cola och åt en glass. Det
kostade en del fantasi att överbringa dessa gåvor, men det gick, och
flickans allvar lättade en smula. Själv drack hon ett glas vin till och
en kopp kaffe. Solen stod högt nu och hettan över torget dallrade.
Samtidigt hade dock en molnbank börjat växa sig stor ute över
havet, utan tvekan skulle regnet återvända före kvällen.
         Jag borde bege mig tillbaka nu, tänkte hon. Det borde jag
verkligen, säkert är inte regnet mer än ett par timmar borta.
         Hon betraktade flickan. Hon var upptagen av dockans hår,
försökte reda ut det genom att dra fingrarna igenom det.
Hon kastade en blick bort mot det hörn av torget där den slanka
kvinnan försvunnit. Det har snart gått en timme, tänkte hon.
Någonting måste ha hänt.
         Hon reste sig utan att egentligen ha fattat något beslut.
Sträckte ut handen mot flickan; hon såg först en smula frågande ut,
sedan fattade hon den.
         De begav sig ut i solskenet, rundade hörnet och gjorde halt
i skuggan under en sönderfallande, smutsgul markis. Hon sökte
med blicken utefter bägge sidorna av gatan. Här verkade inte finnas
någon läkarmottagning, bara en radda låga, primitiva bostadshus
och en bensinstation ett stycke längre bort. Några parkerade, rostiga
bilar under hukande, halvdöda träd.
         Hon kände en hastig svindel, som inte hade med hettan att
göra. Blundade några sekunder och när hon öppnade ögonen igen,
märkte hon att flickan stod och betraktade henne och att hon höll
någonting vitt i handen.
         Hon tittade ner och såg att det var ett brev. Varifrån hon
fått det var svårt att säga, men kanske hade hon haft det gömt under
klänningen. I alla händelser hade hon lagt ifrån sig trasdockan på
marken och nu stod hon och räckte fram ett avlångt, vitt kuvert.
sid 6
Hon såg allvarligare ut än någonsin, och i samma stund som hon
lämnade det ifrån sig hördes ett dämpat skrik från något av husen
längre ner på gatan och en stor, svart fågel som varit upptagen av
något mindre kadaver invid några soptunnor, slog ut med vingarna
och tog till flykten.
        Hon undrade vad det var i hennes liv som gjorde att hon
kände igen just det här ögonblicket.



Antagligen var det någon som inte tänkte på att tävlingen är interaktiv.
Man kan nog faktiskt förvänta sig att de flesta kan göra en grafisk
PDF-visare men jag håller med om att just i fallet att man ska arbeta
vidare med en text hade det varit smidigt att få dem i text redan från
början.

/Kristoffer

-----
SKRIVA - sf, fantasy och skr�  *  �dsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravenet.com eller 
skriva-request@xxxxxxxxxxxxx f�istkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: