[SKRIVA] RE: [SKRIVA] Tävlingsbidrag: Okänt land

From: danielsandegren@xxxxxxxxxxx
>Hej, det blev visst lite fel i min första post. ledsen för det. 
  Jag såg det. Men sedan blev det bra

>Jag hoppas jag kommer trivas på
listan. 
  Välkommen till listan. Och tack för din presentation.
  (Och jag? Aktiv inom sf-fandom sedan mitten av 70-talet. Har skrivit noveller 
ungefär lika länge, och haft en rätt rejäl drös pubbade - inkl novellsamlingen 
Mord på månen, www.zenzat.se/faktasi . Föredrar sf före fantasy. Skriver gärna 
en kombination av sf och deckare, som t ex Mord på månen-novellerna, men ibland 
även rena deckarnoveller. Tog initiativ till denna SKRIVA-lista för snart 12 år 
sedan. I övrigt frilansjournalist, som skriver om IT, kultur, m m.)
  Skall försöka, försöka hinna med ett tävlingsbdrag. Varit litet upptagen 
senaste dagarna, dock. (Men kanske kan jag få ur mig ett KORT bidrag?)
  Några novellkommentarer (omger novelltexten med>> och <<

>>Tomhet. Det finns ingenting kvar.
Ändå tänker och lever han. Ändå fortsätter han framåt utan att se sig om. Han
vet inte längre vad som finns bakom honom, om det är något där som skulle kunna
få honom att återvända. Men rädslan för att upptäcka att det inte skulle göra
det, att det redan är för sent gör att han inte vågar se tillbaka. Utan hopp
finns inget liv. Så mycket vet han. Därför vänder han sig aldrig om. Bättre att
inte veta, att tro på att något finns där inom räckhåll om han någon gång skulle
välja att vända tillbaka. Ändå är han fast i sin egen tomhet som fylls av en
önskan att någonting ska finnas där. Men den senaste tiden har han börjat känna
en trötthet som aldrig tycks avta.<<
  Bra inledning!
 
>>Han går med långsamma steg över den
mörka gatan med ett vakande öga på skeletten av de en gång imponerande husen
runt omkring. Från huvans kant faller regndropparna förbi hans ansikte och ner
på gatan under. Hans långa svarta rock är redan genomvåt av regnet men tyget är
tjockt och vätan når ännu inte in till kroppen. Men det bryr han sig ändå inte
om. Han känner inte regnet, känner inte kylan som biter sig fast i det våta
ansiktet. För honom finns inget kvar att känna och han har varit med om värre,
mycket värre. Det var länge sedan han lärde sig att stänga av yttre verkningar
som väder och vind. Det stör honom inte mer än något annat och det är sällan
något stör honom alls.<<
  Bra miljöskildring.


>>gatabeläggningen
  Gatubeläggning förstås.

>>Tankarna börjar formas igen. Det känns
inte rätt, som om något borde finnas där men just<<

  Någonstans här tycker jag att berättelsen börjar gå litet för långsamt.

>>Han märker inte tårarna som rinner
ner för ansiktet. Han märker inte kylan som börjar tränga sig genom de våta 
kläderna.
Med vacklande steg börjar han sin vandrig tillbaka. Han vet inte vart han är på
väg eller var han kommer hamna men det spelar ingen roll. Allt är bättre än
total tomhet. Även om han måste möta sig själv. Kanske finns det hopp ändå.
Någonstans.<<
  Jag blir inte klar över vad som händer. Själva intrigen. ÄR det "sig själv" 
han möter? Och i så fall: varför och HUR går det till? Om inte: vem möter han 
och varför? Men bra skrivet. Litet för introspektiv ibland, litet långsam.  
Dialog skulle lätta upp.  Bara några snabbkommentarer.

--Ahrvid


_________________________________________________________________
Explore the seven wonders of the world
http://search.msn.com/results.aspx?q=7+wonders+world&mkt=en-US&form=QBRE-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: