[SKRIVA] Re: [SKRIVA] Re: Ingmar Bergman död

Den 2007-07-30 22:54:38 skrev Rickard Berghorn <berghorn@xxxxxxxxxxxxxxxxx>:
Detta har ni sökert hört redan i alla medier. Men Ingmar Bergman avled idag, 79 år gammal, 
Nja, 89. Annars var det ingen underdrift.
Skrev jag "79"? Menade förstås 89. Det är så lätt att slinta med fingrarna på just siffror.
Så svår, obegriplig och otillgängligt intellektuell är han inte heller, förutom i myten. Det märker man snabbt om man bara ser hans filmer förbehållningslöst. Det är inget _konstigt_ med en skildring av en människa som glider allt djupare in i sinnessjukdom (Persona), vi skräckläsare har läst hur många sådana noveller och romaner som helst utan att klaga. Maupassants "Horla". Gilmans "The Yellow Wallpaper". Poes "The Tell-Tale Heart", "Berenice". Och apropå Poe, hur "konstig" är inte hans "The Fall of the House of Usher" i jämförelse med Bergmans mer symboliska filmer.
Svårgenomtränglig och otillgänglig har jag nog aldrig tyckt att Bergman är (där kan vi vända oss till Fellini eller Tarkovskij istället), men däremot tycker jag att hans personrelationsfilmer vanligen är förbålt *tråkiga*. Jag får inte ut något som helst av en man och en hustru som skall "reda ut sina liv" och skriker åt varandra. Däremot har han gjort en hel del lättsammare filmer, nästan komedier, gärna med litet kostymeri, som "Fanny och Alexander", "Trollflöjten", kanske "Sjunde insglet" (där har vi kostymeri iaf) och en del annat. Men ibland har han helt enkelt varit alldeles för privat. Många av filmerna handlar förmodligen egentligen om Bergmans liv med sina fem fruar och alla andra kvinnor i hans krets. Så här är det: jag tycker att det är förmätet av en författare eller filmare att göra en bok eller film och tala om för publiken "Det här verket skall tala om för åskådaren hur det här med mänskliga relationer och känslor funkar!". Känslor är något alla bär inom sig, utvecklar eller använder privat i sin vardag - samma sak med sociala relationer - och en helt utomstående författare eller filmare förhäver sig om han/hon tror sig ha något att lära läsaren eller åskådaren. Den typen av verk blir a) skittrista, och b) oerhört privata. Varför skulle jag vara det minsta intresserad av Ingmar Bergmans känsloliv visavi sina fruar? Det får väl han och fruarna lösa sinsemellan, för tusan! Jag skyr böcker eller filmer vars existensberättigande sägs vara att kladda runt i skaparens privata känsloliv - och därför är det en del av Ingmar Bergmans produktion som lämnar mig helt oberörd. (Medan annat, mer utåtriktat, kan vara mycket intressant att se.) Jag vill dock komplettera med att säga att film och litteratur förvisso får innehålla känslor och sådant - det kan stödja en berättelse på ett bra sätt. Men det blir väldigt tunt om det är *allt* innehåll. Det måste finnas en story i botten.
Hur som helst. Jag tycker att Bergman i viss mån är övervärderad. Hans allvar blir ofta poserande och tillgjort, och den teatrala stilen blir ofta bara tom och ihålig, d.v.s. fyller inte någon funktion. Men han var en mästare på stil, atmosfär och suggestiva scener. Visuellt utnyttjade han filmmediet till bristningsgränsen, till skillnad från så många andra "fina" filmskapare. Se bara inledningen till "Smultronstället" (som också är skräckromantiskt så det förslår): http://www.youtube.com/watch?v=3cyyCpEXNZc
Bergman är inte min favoritregissör, men duktig är han onekligen. (Bland mina favoriter har vi istället folk som Hitchcock och Kubrick.) Att han är väldigt bra på bildberättande stämmer förvisso (stödd av filmfotografen Sven Nyquist). Han vr också, har jag förstått, en "actors' director", en skådespelarnas regissör, som engagerade sig djupt i vad skådespelarna gjorde, och lärde dem mycket. De flesta skådespelare som jobbat med Bergman är närmast lyriska. Jag kan förstå vad du menar med det teatrala. Att säga att den stilen blir tom och innehållslös är nog att ta i, men det blir knappast socialrealistiskt. Men Bergman var teatermänniska i grunden; han gjorde långt fler teateruppsättningar än filmer. Man kunde kort sagt säga att jag gillar Bergman när han är utåtriktad, men inte när han är inåtriktad.
Vi som kan vår skräcklitteratur kan anmärka på att praktiskt taget alla idéer i den här scenen är skräcklitterära schabloner, men stilistiskt och atmosfärsmässigt är det verkligen inte dåligt.
Han gjorde minst en film som kunde ses som sf: Skammen. Den handlar iaf om hur Sverige invaderas av en okänd militärmakt och en konstnär flyr till en ö. (Alternate history alltså, vilket är en sorts sf. Jag har sett den, men det var väldigt länge sedan, så jag kan inte ge några djupare beskrivningar.) 

--Ahrvid

--
ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag]
Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!
Novelltävling, info http://www.skriva.bravewriting.com - gå med!
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: