[SKRIVA] Re: [SKRIVA] Några novellskrivartips (återpostn)
- From: "Olof Bjarnason" <olof.bjarnason@xxxxxxxxx>
- To: skriva@xxxxxxxxxxxxx
- Date: Wed, 25 Jun 2008 12:39:24 +0200
Riktigt intressant läsning!
Det koncept jag har svårast för, är problem/konflikt-konceptet.
T.ex. säg att man har den där lilla billiga idén: Tänk om man kunde
styra om orkaner.
Kan någon ge exempel på problem/konflikter med denna idé som grund..?
Hur är problem/konflikter relaterad till HP och andra roller..? Är det
samma sak som "HP vill detta men kan inte få det pga. bla bla" <-- är
detta en konflikt/problem?
Den den 19 juni 2008 13:58 skrev ahrvid@xxxxxxxxxxxx <ahrvid@xxxxxxxxxxxx>:
> Några novellskrivartips
>
> Det finns en del på SKRIVA-listan som tänkte delta i Fantastiknovelltävlingen
> 2008 (eller kanske redan sänt in bidrag). Därför några tips om
> novellskrivande.
> Tag det inte som ultimativa regler, ty alla "regler" kan man ju bryta mot om
> man har tillräckligt goda skäl. Tag det som saker värda att tänka på.
> En hel del skrivtips finns också i SKRIVA:s FAQ, i form av kortfattat
> formulerade punkter.
> Skrivtipsen är sprungna ur flera decenniers verksamhet som novellförfattare,
> novellredaktör, novellektör och dylikt (inte minst att ha grundat och puffat
> på
> SKRIVA i 11 år).
> Det viktigaste för att skriva är att - skriva. Skall man utveckla sitt
> skrivande bör man skriva mycket - man bör skriva varje dag, men det spelar
> ingen roll vad man skriver. Man kan skriva dagboksanteckningar, E-post,
> artiklar, dikter, och då och då kanske en novell. Huvudsaken är att man håller
> fingrarna igång och att man får många Kilobytes "mileage". (Vet inget bra
> svenskt ord för detta som betyder ungefär "att ha lagt många mil bakom sig".)
> I samband med att man skriver mycket, lär man sig också att stava och
> formulera meningar någorlunda grammatiskt rätt (stavningsprogram kan vara till
> hjälp, men har sina brister). Så småningom utvecklar man sin egen stilistik,
> och börjar även fundera på *hur* man skriver. Då kanske man börjar
> experimentera med eller putsar på sin stilistik och variera sig litet.
> Om man schematiskt och förenklat skall beskriva novellskrivprocessen kan man
> uttrycka den:
>
> Idé -> problem/konflikt -> intrig -> början -> slutet -> mitten
>
> Det är i alla fall som jag ser på processen.
> En novell börjar med en idé, något litet uppslag om vad den kan handla om.
> Sådana idéer kan komma från var som helst - något man läst, hört, något som
> faller en in när man står i kön till bussen. Idéer är ganska billiga. Det
> finns
> gott om dem. (Man kan skriva ned dem i en anteckningsbok om man har lust.) Men
> tyvärr är en idé som sådan ofta helt obakad, och räcker inte för en novell.
> En idé måste nämligen uttryckas i en konflikt/ett problem, och skildras i en
> intrig. Man kan ta vilken idé som helst, t ex "Tänk om statsministern var en
> utomjording". Man inser genast att *det* inte är en novell.
> Novellens konflikt eller problem handlar om att det finns någon, en
> huvudperson (HP) som vill något men hindras från att nå det, eller så drabbas
> HP av något problem som måste lösas.
> (Inom parentes kan man säga att deckaren är urtypen för problemets roll i
> novellen. Det finns inget snack om brist på problem/konflikt. Det står klart
> från början att ett brott begåtts och det brottet måste klaras upp. En bit
> kaka.)
> Om statsministern är en utomjording kan ju ett problem vara att han måste
> hålla det hemligt, ty få skulle nog acceptera en utomjordisk statsminister.
> Vad
> händer om han hotas av att bli avslöjad? Andra problem kan ju vara frågan om
> var han har sin lojalitet - hos landet eller den utomjordiska planet han
> kommer
> från? Man kan ju också fråga sig vad en utomjordisk statsminister *vill* och
> hur det kom sig att han blev statsminister? Har han några särskilda förmågor
> eller resurser som inte en mänsklig statsminister skulle ha?
> Jag tänker inte skriva novellen åt er, men ni ser genast att det finns ett
> antal problem/konflikter som den enkla idén kan ge upphov till. Och det är när
> man hanterar dessa i en händelseutveckling som man får en intrig.
> När du kommit på grunddragen i intrigen - de bör man ha färdiga innan man
> börjar med novellen - är halva novellen skriven. Intrigen skall mynna ut i att
> det grundläggande problemet lösts eller i alla fall hanterats på något sätt.
> Att påbörja en novell och tro att man "nog kommer på vad som skall hända
> bara man får komma igång" är lönlöst. Man behöver inte ha alla detaljer om
> intrigen färdiga, men man måste i alla fall ha ett hum om vart berättelsen är
> på väg. Utan det går man vilse. Exakt hur mycket man vet i förväg, varierar
> från författare till författare. En del gör upp detaljerade scheman i förväg,
> andra nöjer sig med att ha en mer eller mindre vag idé om intrigen i huvudet.
> Det är naturligtvis inte förbjudet att hålla sig till det senare. (Själv
> ligger
> jag någonstans i mitten. Jag har ett halvdetaljerat hum om vad som skall
> hända,
> men det håller jag i huvudet.) Och naturligtvis kan man tillåta sig
> utvecklingar och sidospår, som man kommer på medan man skriver.
> Men alltför mycket sidospår och komplikationer tycker jag inte passar i en
> novell, helt enkelt för att den är för kort. Det blir överlastat med
> komplicerade handlingar i korta berättelser - det passar bättre för en roman.
> Försök inte pressa in en roman i novellformat.
> Varje idé och varje intrig tenderar att få sin naturliga längd. Det kan vara
> 10 K (10 000 tkn), 20 K eller mer . (För novelltävlingen är maxlängd 50 K -
> tolka inte det som att man *måste* skriva 49,9 K...)
> De två viktigaste avsnitten är början och slutet. Slutet behöver man inte ha
> skrivit ned, men det är bra att ha klart för sig hur det skall vara - då får
> man ett mål som handlingens riktningspil kan peka mot.
> Början är viktig helt enkelt för att det är ens chans, ens enda chans, att
> grabba tag i läsaren och få med sig denne. Är inledningen trist och trevande
> blir läsaren ointresserad och gör något annat istället.
> Jag förespråkar att en novells problem/konflikt skall presenteras så tidigt
> som möjligt, helst redan i första stycket. Det finns inget så effektivt som
> att
> ställa läsaren inför något som måste lösas. Då blir läsaren nyfiken. Långa,
> poetiska utsvävningar kan man ägna sig åt senare i novellen, men inte när man
> nu har sin första och enda chans att vinna över läsaren.
> Tyvärr kräver inledningen också en massa annat, som gör den extra besvärlig.
> Förutom att presentera problemet, måste man presentera huvudpersonen och
> novellens allmänna bakgrund. Att få fram allt det på ett ledigt sätt på kanske
> bara några stycken är svårt. (Det är något lättare i en roman, då man i varje
> fall åtminstone har hela första kapitlet på sig.)
> Och i och med att det är svårt att få med allt en bra inledning skall ha -
> problem, person, bakgrund - tycker jag inte att man skall krångla till det.
> Presentera saker och ting rakt och enkelt. En favoritmetod för mig är att
> inleda en novell med en replik - något kärnfullt uttalande av huvudpersonen
> som
> sammanfattar en del av det viktigaste. Repliker och dialoger är ö h t ett
> effektivt sätt att föra in information och puffa en handling framåt.
> När man har skrivit inledningen och känner till slutet, är det bara att
> traska igenom allt det där som skall vara i mitten...
> Vad gäller hur novellen skall fortskrida finns två motpoler: show and tell
> (visa/gestalta och återberätta/referera). Man kan säga att "show" är att visa
> vad som händer i praktisk handling, medan "tell" är att bara säga "nu gör
> huvudpersonen det, och sedan det, och så händer...".
> Jag tycker oftast att det blir bäst om man blandar avsnitt av "show" och
> "tell". Det kan faktiskt bli för långrandigt och tråkligt om man envisas med
> att skildra allt i praktisk handling. Då hamnar man lätt i huvudpersonens knä
> till och med när han går på toaletten. Att ha för mycket "show" och inte våga
> skära i händelseförloppen, är en orsak till att moderna romaner sväller ut
> till
> 5-600 sidor.
> Tänk gärna ut novellen i form av scener, där man hoppar mellan olika scener.
> Det som händer mellan scenerna kan hoppas över eller refereras kort. Man bör
> ha
> gestaltning (show) i viktiga partier, och däremellan kan man transportera
> händelseförloppet i form av mellanliggande referat (tell). Med rätt avvägning
> mellan "show" och "tell" blir berättelsen njutbarast. Det är ett lika stort
> fel
> att ha för mycket "tell", ty då kommer man inte som läsare in i händelserna
> och
> känner det inte som att man är på plats. Handlingen tenderar också att traska
> på i för hög fart.
> Stilistik är en svår sak (man har som sagt nytta av att skriva mycket) men
> en grundregel är i alla fall variation. Variera korta och långa meningar.
> Variera ordval. När man sitter och formulerar en mening behöver man inte ta
> den
> *första* formulering man kommer att tänka på. en del ord kanske kan bytas ut
> mot synonymer, man kanske kan uttrycka saker på annat sätt, eller man kanske
> kan komma på någon "smart" formulering.
> Jag tycker att det kan vara bra att skriva igenom novellen så snabbt man
> kan, så att man har en grund klar. Därefter kan man sedan sitta och arbeta om,
> väga ord, komma på andra formuleringar.
> Ofta blandar folk ihop bra stilistik med "att skriva invecklat och
> snirkligt". Stilistik är inte att hitta de vackra och krångliga orden - det är
> att hitta de rätta och effektiva orden! Varför blev Astrid Lindgren så
> framgångsrik? Hon skrev rakt, enkelt men med en alldeles egen stil där orden
> hela tiden föll rätt. (Och hon kan mycket väl läsas av vuxna, tycker jag.)
> Jag blir inte imponerade av författare som tydligen blir enormt imponerade
> av sin egen ordkonst. En författare som börjar babbla en massa strunt får mig
> att antingen hoppa över de partierna eller slänga boken i väggen.
> En central fråga är tempus och PoV (Point of View, berättarperspektiv).
> Imperfekt och tredje person ("han gick") är vanligast och är det man bör satsa
> på om man inte vill krångla till det och gå den säkra vägen. Första person kan
> man försöka med om man vill göra skildringen mer närgången och intensiv, men
> denna PoV är svårare att behärska. Man får bl a tillgång till HPs tankar, och
> det blir lätt att flyta ut i irrelevanta och tråkliga inre monologer. En
> tredje
> variant är "erlebte Rede" (tyska för ung "upplevt berättande") där man skriver
> i tredje person men då och då ändå "omärkligt" glider in i HPs tankar.
> ("Wallander tyckte att det var för djävligt att han var så lönnfet. Och så
> drack han för mycket. Han bestämde sig för att börja på ett gym och hoppa över
> den där fredagsgroggen. Det skulle nog se lustigt ut när han stod på gymmet
> och
> hopade fram och tillbaka över ett litet glas med sprit, tänkte han och
> skrattade till.")
> Det finns mer att säga om ämnet och flera PoVar, men dessa ord får räcka så
> länge.
> Återstår så personer och miljöer.
> För en novell tycker jag att personskildringen faktiskt får vara litet
> grundare. Det finns inte plats för djupa psykologiska analyser eller långa
> inre
> monologer. Tag med det som är viktigast, och strunta i resten. Fundera på vad
> de olika personerna *vill*. Sf-författaren Gordon Dickson förklarade en gång:
> Varje person i en berättelse måste vilja ha något, om det så bara är ett glas
> vatten. Vad huvudpersonen vill är normalt att nå en lösning på det problem som
> presenteras i början (och finns en "skurk", antagonist, vill denne vanligen
> hindra HP att uppnå detta). Fundera också på *varför* personerna vill det de
> vill.
> Dialog är ett utmärkt sätt att presentera personer. Tänk på att olika
> personer måste ha olika sätt att uttrycka sig. Ett vanligt fel är att en
> författare låter alla tala med ungfär samma röst, normalt författarens egen
> röst. Det betyder att alla personer i berättelsen egentligen bara är olika
> versioner av författaren. Huh!
> Jag själv brukar anklagas för att inte vara världens djupaste
> människoskildrare. Låt vara att noveller inte ger så mycket utrymme, men jag
> brukar delvis lösa det genom att jag skriver de flesta av mina noveller i
> serier med samma huvudpersoner. Under loppet av ett antal noveller hinner man
> kanske få något större inblick i personerna.
> Jag tycker att sidopersoner gärna kan få vara litet klichémässiga. Det är
> tryggt med en professor som är tankspridd, en sekreterare som filar på
> naglarna och en byråkrat som är stel och krånglig. Det är inte personer som
> driver handlingen, utan finns där mest som bollplank och rundningsmärken.
> Att skriva noveller i serier, med samma huvudpersoner, är f ö en metod att
> rekommendera. Då har man en etablerad bakgrund och slipper sitta och hitta på
> nytt för varje gång. det förenklar och läsarna kan lättare känna igen sig.
> Vill
> man studera en författare som kan skildra personer med några relativt
> effektiva
> formuleringar (men även han kan bli långrandig) kan man gå till Robert
> Heinlein.
> Vad gäller miljöskildring är oftast det bästa tipset att skriva om miljöer
> man känner till. Inom sf kan det vara svårt, då miljöerna i många fall inte
> finns. Då får man läsa på. Jag har t ex läst på en hel del inför mina
> månnoveller (de i Mord på månen; det hjälper att rymdforskning sedan många år
> är ett starkt intresse hos mig). Internet är ett bra researchverktyg. Man kan
> hitta turistinformation och kartor om främmande platser, eller
> reseskildringar,
> eller info i nätbaserade uppslagsverk som Wikipedia.
> Ransonera adjektiven. För många adjektiv tyder på fantasilöshet. Snarare än
> att skriva att ett hus är "förfallet" bör man skildra på vad sätt det är
> förfallet. Jag tycker också att man i någon mån kan ransonera personutsenden.
> Det blir ett onödigt avbrott i berättelsen att få veta att hjälten har
> "stålhård blick, en beslutsam haka och vänliga intelligenta ögon. Hans blonda
> hår fladdrar i vinden, ovanför den blå-grön-randiga tunikan. På fötterna har
> han..." Spelar det någon roll för berättelsen? Att HP är beslutsam men snäll i
> största allmänhet kan väl framgå i det han säger och gör?
> Poul Anderson har ett bra tips för miljöskildring: försök i varje scen få
> med något från vart och ett av de fem sinnena. Att man kan se och höra saker
> är
> givet, men få med också känsel (struktur hos material, hur det känns under
> fötterna?), smak (havssalt i vinden?) och doft (syrenerna om våren?).
> Nu bryter jag själv ofta mot en del av mina egna råd. För noveller som av
> publiceringsskäl måste vara på maximalt 6-8 K finns det inte plats för en del
> krumelurer och krumbukter. Och dessutom är författande i mångt och mycket en
> spontan process. Man skapar något i nuet, och måste nyttja de impulser och
> idéer som dyker upp för stunden. Man vill gärna hamna i ett flöde ("flow"
> kallas det också) där orden sprutar ut helt naturligt, utan större
> ansträngning. Att då stanna upp och börja fundera på goda råd ur
> författarhandböcker kan fördärva processen. De goda råden får man ta till sig
> litet i taget och försöka integrera i sitt spontana arbete.
>
> --Ahrvid
> -----
> SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
> grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
> request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
>
>
Other related posts:
