[SKRIVA] Rec: Vi åker till Sverige/S Persson

Under andra världskrigets sista månader organiserade svenska Röda Korset 
hämtandet av skandinaviska - men även andra - fångar i tyska läger under 
ledning av greve Folke Bernadotte. Om detta har statsvetenskapsdocenten Sune 
Persson skrivit  den detaljerade (över 550 sidor långa, med fotnoter, 
referenser och div bilder) redogörelsen "Vi åker till Sverige" (Fischer & Co, 
2002).
  Ett skäl till att Sune Persson skrev denna bok är enligt författaren att 
Bernadottes insatser efteråt kom att tonas ned och delvis "förtalas". Bland 
anklagelserna kom sådant som : Bernadotte gjorde egentligen inte så mycket utan 
var bara en glorifierad resebyrå, det var bara ett opportunistiskt sätt av 
svenskarna att bättra på sitt rykte efter tidigare tyskeftergifter, man 
"struntade" i judarna, osv. 
  Bernadotte, medlem av svenska kungahuset och titulärt "greve af Wisborg", 
kom att möta ett motsägelsefullt öde. Som FN-medlare i palestinaterritoriet kom 
han 1948 att mördas av den judiska s k Stern-ligan, närmast förorsakat av att 
han i sina medlingsförsök drev förslag som mer extrema judiska grupper ansåg 
missgynnade dem. Ändå hade hans berömda "vita bussar" räddat livet på 6-7000 
judar, och det var naturligtvis inte sant att hans expedition "struntade" i 
judarna. Det var tvärtom uttalat att bland de grupper som skulle evakueras 
skulle ingen hänsyn tas till bakgrund.
  (Det finns ett (1) dokument från förhandlingarna mellan Bernadotte och 
tyskarna som anger "tag judarna sist", men det återger den *tyska* 
uppfattningen. Ett annat dokument, som påstås vara ett brev från Bernadotte 
till SS-ledaren Himmler, visade sig vara förfalskat av Himmlers massör, det 
illustre medicinalrådet Felix Kersten, en finsk-est som på besynnerliga grunder 
ansåg sig borde få äran av fångevakueringarna och efter kriget inledde en 
förtalskampanj mot Bernadotte. Det beramade brevet visade sig vara skrivet på...
Kerstens egen skrivmaskin!)
  Det finns oändligt med detaljer i Perssons bok, och jag kan bara referera 
händelserna kring de vita bussarna i korthet. Hemställan om att svenskarna 
kanske kunde göra något för skandinaviska fångar i Nazityskland kom 
ursprungligen från norska och danska representanter. Det var bara neutrala 
Schweiz och Sverige som kunde agera och det var lämpligt att det skedde i Röda 
Korsets regi. Folke Bernadotte blev expeditionens chef eftersom han var Svenska 
Röda Korsets chef. Den svenska regeringen tillstyrkte och ställde svenskt 
militärt manskap och materiel till förfogande.
  Ur svenska förråd hämtades över 100 fordon, lejonparten bussar (även 
lastbilar, MC, stabsbilar o dyl ingick) och svensk militär kunde frivilligt 
anmäla sig. De fick sprätta bort militära beteckningar på uniformerna och 
ersätta dem med röda kors-symboler. Enligt överenskommelsen med tyskarna skulle 
man få använda 250 man, men Bernadotte fuskade litet och upp till 340 användes. 
Medicinsk personal ingick förstås, både läkare och sjuksköterskor, liksom 
medicinsk utrustning, matförråd, filtar, tält, m m. Man fick stå för alla 
förråd själva, inklusive bränslet som var 11 miljoner liter "motyl" (50% 
bensin, 50% alkohol; fordonsmotorerna hade anpassats för motyl och fick i 
princip samma prestanda som vid vanlig bensindrift). Personalen fick samma lön 
som vid vanlig svensk beredskapstjänst (vilket sedemera fördubblades då 
riskerna började öka i takt med att de tyska fronterna krympte samman).
  Från början var fordonen militärt olivgröna (men med röda kors-symboler) men 
i sista ögonblicket fick man från tyskarna krav på att de skulle målas vita. 
Ett ivrigt målande påbörjades och de sista bussarna målades ombord på färjorna. 
De allierade informerades också om expeditionen och hade lovat att i görligaste 
mån undvika att anfalla de vita fordonen. (Trots det skedde en del flygangrepp 
och något dussin av både personal och evakuerade fångar dödades.) Förutom röda 
kors hade bussarna stora svenska flaggor påmålade; senare ingick danska bussar 
i evakueringarna, vilka också målades vita och fick danska flaggor påmålade 
(mer om det strax).
  Den öppning som fanns för att få evakueringarna till stånd gick genom SS-
chefen Heinrich Himmler. Han var Nazitysklands förmodligen näst mäktigaste man, 
chef för SS, Gestapo, "hemmaarmén" och litet annat; han var formellt chef för 
alla koncentrations- och andra läger. Himmler insåg att kriget var förlorat och 
sökte öppningar för förhandlingar med västmakterna. Bernadotte blev en möjlig 
sådan kanal. Kanske ville Himmler också bättra på sitt rykte. Han lär ha 
påstått att han "egentligen" inte höll med om judeutrotningspolitiken, något 
som är svårt att tro på då det var hans SS som med sådan ivrighet genomförde 
den. (Himmlers folkmordsbrott var uppenbara, vilket han måste ha insett då han 
tog livet av sig med en giftkapsel när han efter krigsslutet fångats in av de 
allierade.)
  Bernadotte å sin sida ansågs ha en god diplomatisk förmåga, han talade 
flytande tyska och förmodligen var det till fördel att han var av kunglig ätt 
bland de titelsjuka nazisterna. Han vidarebefordrade vid tillfällen budskap 
från Himmler till de allierade (förslag som prompt avvisades) och hade i övrigt 
taktiken att uppnå befrielse av fångarna steg för steg. Hans första steg var 
att övertala Himmler att tillåta honom att samla de skandinaviska fångarna i 
ett och samma läger, Neuengamme utanför Hamburg.
  De skandinaviska fångarna i Tyskland var av olika slag. Man räknar med att 
det i mars 1945 fanns kanske 7000 norska fångar och ett något lägre antal 
danskar. Därtill kom Bernadotte-expeditionen också till att evakuera 
"tysksvenskar", svenskar boende i Tyskland av olika anledningar, vilka inte 
alls var lägerfångar. Fångarna var judar, motståndsmän, ämbetsmän som 
protesterat mot tyskt styre, poliser (vid ett svep hade stora delar av den 
danska poliskåren internerats), akademiker (vi har t ex de protesterande norska 
studenterna), osv. De ur nazistisk synvinkel hårdast "belastade" hade man 
normalt avrättat genast, så de som var kvar var sådana nazisterna i största 
allmänhet tyckte illa om utan att de stod på dödslistor.
  Bernadottes vita bussar började sålunda i mars 1945 fara runt mellan 
nazisternas läger och samla upp skandinaver. Ofta kom man långt ned i 
Sydtyskland och även till Theresienstadt i Tjeckien. Man hade stor hjälp av 
namnlistor som iordningsställts av norska och danska exilmyndigheter och 
motståndsmän. Alla kunde man inte hitta, en del hade hunnit dö av svält och 
umbäranden, men man gjorde så gott det gick. I Neuengamme såg man till att 
skandinaverna samlades för sig och man gjorde så gott det gick för att 
förbättra deras villkor (mer mat, inrättandet av sjukavdelningar osv). När 
skandinaverna i stort sett var färdigihopsamlade fick man tillstånd att även 
börja evakuera andra nationaliteter. Från det fruktansvärda kvinnolägret 
Ravensbruck (ökänt bl a för att man där utförde "medicinska" experiment på 
fångarna) evakuerade de vita bussarna ungefär 7000 framför allt polska kvinnor 
(även en del franska). Ytterligare en del nationaliteter kunde komma med i 
svepen.
  Ju sämre kriget gick, desto medgörligare blev Himmler, som Bernadotte 
träffade och förhandlade med vid fyra olika tillfällen. Här kom också de danska 
vita bussarna in i bilden. Transportkapaciteten gick på knäna, och man fick 
tillstånd att föra över "sina" fångar till Sverige. Det danska röda korset 
kunde då bistå med ungefär lika många bussar till, som gjorde väsentliga 
insatser under andra halvan av Bernadottes expedition. (Författaren talar fr o 
m att även de danska bussarna sattes in konsekvent om de "dansk-svenska vita 
bussarna".) De danska bussarna var gengasdrivna, med alltså något sämre 
prestanda jämfört med de svenska motylbussarna, så uppdelningen blev att de 
danska bussarna skötte den korta "pendeltrafiken" från Neuengamme in i Danmark 
och vidare (via färja) till Sverige, och de svenska bussarna skötte de längre 
transporterna. Som mest torde en bra bit över 200 fordon ha ägnats åt 
evakueringarna (majoriteten bussar, men även lastbilarna användes i nödfall för 
persontransporter).
  De sålunda evakuerade lägerfångarna var ungefär 20 000 (uppgifter varierar 
och boken har långautvärderingatr av dem, men runt 20 000 är en rimlig 
slutsats) som alla samlades i improviserade mottagningsstationer i framför allt 
Skåne. De fick medicinsk vård, mat, sängar, etc - och naturligtvis avlusning 
genom ordentlig DDT-besprutning. (DDT är effektivt för detta och i stort sett 
ogiftigt för människor.) Från Sverige återvände de flesta efter kriget till 
sina hemländer (framför allt danskar och norrmän, som var den stora 
majoriteten), en del emigrerade till exempelvis USA, ett antal stannade i 
Sverige.
  Man kan tycka att de vita bussarna var en droppe i havet, jämfört med de 6 - 
kanske 10 - miljoner civila som nazisterna mördade under kriget. Och det är 
sant. Å andra sidan är det bättre än ingenting. Åt nazisternas massmord i 
allmänhet var det väldigt litet en mindre stat som Sverige kunde göra. Och det 
blev bara öppningar för humanitära aktioner under en kort period då 
naziimperiet höll på att rasa samman. Det är förmodligen så att man kunnat 
rädda många fler om det i det kaotiska slutskedet av kriget funnits ännu mer 
transport- och hanteringskapacitet, för nazisterna verkade i det allra sista 
skedet närmast uppgivna och villiga att släppa i från sig en massa fångar av 
olika kategorier och nationaliteter. Men nu tog Bernadotte och hans bussar så 
många man kunde, och de som inte var på plats kan säkert fälla sina domar i 
efterhand - utan att det ändrar något eller att andra kunna göra det bättre.
  Bernadotte räddade kanske inte riktigt lika många som Raoul Wallenberg (men 
inte långt ifrån) och absolut inte under lika stort personligt risktagande. Han 
var i själva verket sällan med på bussarna (som kunde anfallas från luften 
ibland), utan var mer administratör, skötte förhandlingar och besökte och 
organiserade olika mellanläger. Men det finns inget tvivel om att han drevs av 
ett starkt patos och att verksamheten med de vita bussarna skulle ha gått 
betydligt sämre utan hans insatser, bl a som just förhandlare och organisatör.
  Folke Bernadotte råkade i någon mån ut för den Kungliga Svenska Avundsjukan. 
I både Danmark och Norge rönte han stor uppskattning, genom att han ju faktiskt 
räddade många av deras medborgare, och där finns på sina håll både gator och 
statyer dedicerade till honom. Han rönte stor uppskattning även i andra länder, 
inte minst då hans vita bussar blev kända i hans bok Slutet som kom att 
översättas till 18 språk (en bok som dock Bernadotte snabbskrev/dikterade för 
sin förläggare, som sedan fixade till texten; det kan förklara en del brister 
och förbiseenden i texten). I Sverige dröjde det till 50 år efter hans död 
innan det 1998 restes en byst av Folke Bernadotte i Riksdagshuset.
  En väsentlig detalj som Sune Persson lyfter fram i sin bok är de avgörande 
och stora insatserna som danskarna gjorde i Bernadottes aktion. Utan de danska 
vita bussarna hade operationerna kollapsat eller avsevärt försvårats och 
historien hade blivit en annan. De insatserna har inte belysts tillräckligt i 
den svenska debatten, men Persson gör just det i sin bok.

--Ahrvid Engholm

-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: