[SKRIVA] Rec: The Dreams Our Stuff Is Made Of/T Disch

The Dreams Our Stuff Is Made Of (Touchstone, 1998) är en bok som försöker 
förklara bakgrunden till allas vår kära sf-genre, skriven av den nyligen 
bortgångne Thomas (Tom) M Disch (han tog livet av sig; se tidigare notis).
  Disch var själv på 60-talet en av de "unga och arga" författarna som med liv 
och lust deltog i den s k Nya Våg som formats kring den brittiska sf-
tidskriften New Worlds (redigerad av Michael Moorcock), en Ny Våg som försökte 
införa nya, experimentella litterära grepp och nya teman, som "inner space".
  Fastän han är amerikan, flyttade Disch till England och bodde där 1965-70 
och kunde alltså delta i de nyvågade försöken. Han har avsnitt där han skildrar 
sina iofs rätt kortvariga försök med div droger, som var populärt under sent 60-
tal (vi läser hur han tog LSD på ett kornfält i solnedgången t ex). Han är känd 
bl a för romaner som 334 och Camp Concentration, men har också skrivit poesi, 
annan fack och den välkända barnboken The Brave Little Toaster som t o m blivit 
tecknad film.
  Man kan säga att Disch tillhör de vänstriga på skalan, men jag får intryck 
av att han iaf är rätt milt vänster. T ex tvekar han inte att klaga på Ursula 
Le Guin när hon i en betydelsefull universitetsantologi  gjort urvalet på tok 
för PC (politiskt korrekt). Och Disch själv ville Le Guin bara ha med med en av 
hans kortaste, sämsta noveller; många av de tunga författarna fick bara 
representeras så, för att hon istället skulle kunna få med jättelånga 
feministnoveller. (Disch svarade på förfrågan att om en av hans sämre noveller 
skall vara med, kunde han lika gärna representeras av receptet på hans mors 
sockerkaka... I denna bok får vi också i en fotnot sagda recept!)
  Boken har tio kapitel som går igenom följande:

  * Ett kapitel om hur amerikaner (särskilt politiker) bara ljuger och bedrar 
(vilket påminner om Bellis' förhållande till fanfonder). Det är av betydelse 
för sf, som ju faktiskt är en sorts litteratur som ljuger och skroderar. Genren 
baseras ju på vild fantasi! Här blir det plötsligt väldigt politiskt med allt 
från lögner om Vietnam, Watergate och till mer moderna politiska skandaler.

  * Nästa kapitel handlar om E A Poe, som Disch anser är sf:s verklige 
upphovsman. Det var han som blev läst och fick inflytande (och märkligt nog kan 
Poe hävda att han också grundat skräck- och deckarlitteraturen!). Mary Shelley 
i all ära, men hon blev inte så hemskt läst, menar Disch. Poe blev däremot 
massivt läst och därmed är det snarast han som givit upphov till sf. Poe hörde 
också till lögnartraditionen; ett av hans första scoop var en lögnaktig 
historia om hur någon flugit över ballongen i luftballong.

  * Ett kapitel handlar om Star Trek - och det *enorma* inflytandet denna TV-
serie fått. Disch ser Star Trek som en av de sista utopierna. Allt i detta 
universum är välordnat och fint. ST är inte enbart av ondo, då många författare 
fått bra extrainkomster av att skriva ST-romaniseringar (t ex Blish). Någon har 
förresten hävdat att alla managementtyper finns i Star Trek. Man kan vara 
analytiker som Spock, krigare som Worf, läsare som Troi eller Ledare som Kirk - 
alla de funktionerna finns också i näringslivet. Disch undrar om inte USS 
Enterprise egentligen symboliserar ett modernt kontor - scenbygget ser ju 
faktiskt egentligen ut som ett enda stort kontor.

  * Ett kapitel handlar om kvinnor i sf, både hur de skildras, vilka de 
kvinnliga författarna är och feminism. Disch anser att de viktigaste kvinnliga 
författarna är V McIntyre, U K Le Guin och A McCaffrey. Vi har t ex den 
förskräcklige John Norman (som egentligen hette John Frederick Lange jr) som 
skrev en oändligt serie böcker om hur kvinnor älskade att vara slavar och 
tillfredställa sina manliga härskare på planeten Gor. (Gor det så Gor det, 
tyckte förlaget tydligen.)

  * Ett kapitel och rymdfart och raketer, som förstås hör till sf:s 
stapelvara. Men Disch verkar på det där vänstriga sättet skeptisk till 
rymdfart. Sänd pengarna till svältande barn istället, typ. (Problemet med 
resonemanget är att rymdforskning drar *oerhört litet* jämfört med nästan allt 
annat. Dra in i en del onödiga bidrag, skär ned militären, strunta i kattmat, 
etc etc etc istället - och sänd pengarna till svältande barn.) Disch hävdar 
förresten att bilen är "den hemliga meningen" med rymdskeppet.

  * Ett kapitel om kärnvapen. När Bomben kom blev plötsligt s k 
katastrofskildringar mycket vanliga. Den senaste varianten är Mad Max-
skildringar, som kan beskrivas: Hell's Angels har tagit över världen. Annat som 
kan ta över världen och förinta mänskligheten är sjukdomar, som kan användas 
som vapen. T ex skrev John Christopher romanen No Blades of Grass, om hur ett 
växtvirus förgör jordens alla gröna plantor, med förutsägbart dysterkvistigt 
(no pun intended!) resultat. (F ö lär vi oss att Samuel Delaney inte tror - iaf 
inte trott - att HIV är det som orsakar AIDS, en vanlig uppfattning i Sydafrika 
f ö.)

  * Ett kapitel om sf som religion, med intressanta skildringar av folk som 
Hubbard och P K Dick, som hade sin egen privata religion/religiösa upplevelse, 
kallad VALIS - Vast Active Living Intelligence System. Disch skildrar möten med 
Dick, som betedde sig underligt och pratade hela tiden och var övertygad om att 
denna VALIS fanns. Nog tog Dick en massa droger, men i det här fallet hade han 
nog drabbats av en mer specifik frontal lob-störning som är känd för att ge 
hallucinationer och konstigheter. Två av de konstigaste Disch tyräffat på är 
det sf-skrivande paret Walt och Leigh Richmonds, som hade en egen privat 
religion och försökte göra psykiska avläsningar. Disch jämför f ö fandom med en 
sorts religion, men det tycker jag inte är riktigt rättvist. (Disch har bara 
möt fans på coner, och vet inte att mycket av snirklingar och grejer i fandom 
är på skoj.) Han talar en del om solipsism inom sf (dvs föreställningen att 
världen egentligen är en illusion), bl a med utgångspunkt från Dick som var 
expert på ämnen, men också från Heinlein som hade enhel del berättelser 
touchande temat. Apropå det ämnet förtjänar det att påpekas, som vi lär oss i 
Dischs bok, att ordet "virtual reality" tydligen dök upp första gången 1982 i 
en novell av Damien Broderick, "The Judas Mandala" (Gibson å sin sida myntade 
"cyberspace"). Även giftgasgalningarna i den japanska Aum-sekten hade sf-
anknytning, då ledaren sades vara inspirerad av Asimovs Stiftelse-trilogi. Det 
tycker jag dock inte vi kan lasta den Gode Doktorn för.

  * Ett kapitel om "republikaner på Mars", dvs de konservativa i amerikansk 
sf, och inte minst hur de främjade SDI-projektet (som möjligen ledde till 
Sovjetimperiets fall, då de inte hade råd att följa med i utvecklingen). Det 
handlar om Jerry Pournelle och andra. Men visste ni att Pournelle var kommunist 
i sin ungdom - t o m kortbärande medlem av kommunistpartiet. Han hade just 
kommit hem från Koreakriget och var lättpåverkbar. T o m Heinlein var en smula 
radikal, och ställde 1938 upp i delstatskongressvalet i Kalifornien för 
demokraterna, på en rätt radikal plattform (han besegrades dock - vilket sf-
läsarna kan vara tacksamma för).

  * Ett kapitel handlar om hur tredje världen, andra länder och aliens 
skildras i genren - ganska fördomsfullt i många fall, m a o. Kapitlet inleds 
med utdrag ur Emmanuel Swedenborgs De Telluribus ("Om andra världar") där han 
skildrar möten med invånare från andra planeter i vårt solsystem. Enligt Disch 
är det möjligen den första skildringen av invånare på andra planeter (månen 
räknas inte).  En av de bästa skildringarna av aliens och främmande miljöer 
tycker Disch att Hal Clements Mission of Gravity är, där vi får möta ETs som 
lever på en värld där G varierar mellan 3 och 700. ("Är du på G?" brukar de 
kanske fråga varandra.)

  * Slutligen har Disch ett kapitel där han försöker spekulera om framtiden 
för genren. Han säger att de närmaste åren blir ungefär som dem som varit, 
eftersom det finns en inneboende tröghet. Och där fick han ganska rätt. Boken 
kom 1998 och sedan dess har inte så mycket hänt - undantaget att Internet 
slagit igenom *ännu* mer. (Disch täcker dock det i kapitlet.) Han pratar om 
"interaktiva romaner" och sådana har vi egentigen inte sett så mycket av - det 
är snarare de rena dataspelen som tagit över. En sak han oroas över är att 
"mellanmarknaden" för böcker försvinner. Det är antingen enorma bästsäljare 
eller små utgåvor från småförlag. Därmed får nya författare ingen marknad att 
träna sig på för att senare bli etableade och bra. Även för gamla, 
väletablerade författare har det nya förlagssystemet varit kämpigt (dvs bara de 
riktigt stora och de små gynnas; mellanförfattare glöms). Vi lär oss t ex att 
när den mycket flitige och prisvinnande John Brunner dog, uppskattades hela 
hans kvarlåtenskap inte vara värd mer än 1000 pund (antagligen för att ett 
antal skulder m m först dragits). Tål att begrunda.

  Disch skriver väl och har förstås en gedigen bakgrund inom genren, med 
otaliga egna böcker och fraterniserande med alla de ledande sf-författarna på 
sf-coner och dylikt.
  Men det blir inte alltid spå mycket med analyserandet, tycker jag. Mycket av 
det han säger är självklarheter, och annat blir lätt till en massa småsnuttar 
och anekdoter som han klistrar ihop utan en riktigt klar linje. Han hoppar fram 
och tillbaka mellan olika saker - precis som jag gör i min räka, som ni kan se 
- och även om det är intressant blir boken inte riktigt sammanhållen. Jag 
skulle vilja säga att The Dreams Our Stuff Is Made Of har många goda 
enskildheter...
 Den enda "tes" han möjligen driver är att sf kanske i högre grad än annan 
handlar om att "ljuga" - ljuga på ett spekulativt och kreativt sätt. Han har 
gott hopp om framtiden för genren.
  Hoppet för Dischs egen framtid var dock inte lika ljust, som vi sett.

--Ahrvif

-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: