[SKRIVA] Rec: Riders on the Storm/J Densmore

Trummisen i The Doors har skrivit denna bok, med titel från den berömda Doors-sången "Riders on the Storm" *, med underrubriken "My life with Jim Morrison and the Doors". På försättsbladet står det "with Phil Cousinaeu", men vi kan hoppas att det är John Densmore själv som skrivit iaf mycket i boken. (Efter Doors-karriären involverade han sig, enligt en blurb, i teater som både skådespelare och författare. Så han har uppenbarligen viss skrivvana.) Jag är inte en jättfanatisk musikfan, såsom många andra jag känner plägar vara, men visst kan jag gilla goda spår. Till det hör rock från 1960- och 70-talen (modernare musik - särskilt toppliste/MTV-tjafset - känns ljummen). På den tiden hade man riktiga band, som spelade på riktigt och röjde ny väg. Idag kan vilken idiot som helst programmera en synth och en sequenzer, sätta på en trummaskin, få sin falsksång elektroniskt korrigerad, och sedan fixa allt i datorn. Bland favoriterna finns förstås Beatles, som röjde de flesta nya vägar, Pink Floyd som är alla tiders största symfonirockband, och det för sin tid möjligen bästa och mest nyskapande amerikanska rockbandet, the Doors. Densmore (trummor) och Krieger (gitarr) hade ett band tidigare. De stötte i mitten av 60-talet ihop med Ray Manzarek (keyboard; han spelade även keyboard-bas med vänsterhanden, då Doors inte hade en traditionell basist) som mött denne tokige filmstudent, Jim Morrison, poet och bluessångare. Det var en tid då hippiekulturen började spira, det var demonstrationer mot Vietnamkriget, folk tog LSD och marijuana, och hade flummiga flower-power-drömmar om en ny tid i "vattumannens tecken". Namnet tog de från en bok av Aldous Huxley, The Doors of Perception, där han skrivit om sina hallucinogena erfarenheter av meskalin. Hallucinogener skulle "öppna dörrarna" till den "andra sidan" (en av The Doors första hits hette också "Break on Through to the Other Side"). Danny Sugerman, vilken som mycket ung (han lär ha varit 14 år när han började hänga i deras studio) var litet av roadie och handyman för gruppen, har skrivit en bästsäljande Doors-biografi kallad No One Here Gets Out Alive, som är fylligare än Densmores bok. Det var åratal sedan jag läse Sugerman, men jag har en känsla av att Riders on the Storm är mer initierad. Densmore utför ett i alla fall milt dissande av Sugerman, och säger att denne ofta slängdes ut från studion, då han var som en klängande, glosögd fan och var i vägen. (Det finns också en Doors-långfilm, av Oliver Stone, väl värd att se.) Doors' musik var nyskapande. Densmore och Krieger hade sina rötter i jazzen, Manzarek var rotad i det psykedeliska och Jim Morrison var poet och bluesman. Doors skapade en blanding av blues, rytmisk rock, poesi, psykedelia, performance och något "mörkt" rebelliskt. De var alla mycket skickliga musiker. Densmore har många passager om hur hårt han jobbade med sitt trumspelande, och rytmen var väldigt viktig för gruppen. Krieger var en av tidens bästa rockgitarrister; han kunde slänga ur sig spanska flamencos i ett furiöst tempo och Morrison brukade under konserterna ställa sig på knä framför hans gitarr för att beundra hur hans fingrar flög över strängarna som fjärilsvingar. Manzarek var högst kompetent på orgel, Moog och keyboardbas och fick hela tiden spela i princip två stämmor; man hör på många spår hur keybordet bär låtarna (t ex "Light my Fire"). Morrison då? Han var ett geni och en galning. Han kunde få de våldsammaste utbrott av galenskap, matat av otörstligt alkoholintag och psykedeliska droger (främst LSD). Men det var han som var gruppens själ. Han skrev texterna. Han var frontmannen, som gjorde de oförglömliga scenshowerna. Han hade en fantastisk bluesröst, djup, sorglig, intensiv, krävande - whiskysprucken ibland. En av de verkligt stora, personliga sångrösterna i rockhistorien. Hör deras sista studioalbum, "L A Woman", så fattar ni. Musiken skrevs ibland av Krieger, ibland av Morrison (som hummade fram melodier de andra fick ta ut). Morrison läste inte noter. Han hade ingen aning om vad t ex A-dur var, och det enda instrument han spelade (illa) var munspel. Men han hade en intuitiv känsla för blues, performance och poesi - och det räckte långt. Jim läste nästan lika kopiöst som han drack. Han hade alltid en pocketbok i bakfickan. Han läste de berömda franska poeterna. Och han skrev egen poesi (ett par separata diktsamlingar har utkommit, och han spelade in dikter som efter hans död musiksattes av de andra Doors-medlemmarna i albumbet "An American Prayer"). En av hans medstudenter på filmutbildningen han gick var Francis Coppola, som senare använde Doors' musik till "Apocalypse Now". Morrison levde hårt och dog ung. Kanske var det en protest mot hans auktoritära och troligen inte lätta uppväxt. Hans far var officer och familjen flyttade konstant mellan olika armébaser. I intervjuer hävdade han att hans föräldrar var döda (det var de inte). Jag har en känsla av att denna protest och dryckenskap allvarligt försvårades av att han konsumerade allt knark han kom över. Främst LSD och marijuana. (De andra i Doors, tog sådant också, men med mer måtta.) Är man lätt psykotisk och dessutom konsumerar stora mängder sinnesomtumlande medel, är det nästan garanterat att det slår över. Jim Morrison var stundtals fullständigt omöjlig att ha att göra med. En natt efter en repetition, bröt sig Jim in i replokalen och sprutade ned alla instrument och all utrustning med brandsläckarskum. Densmore kommenterar att han kanske trodde att elden från "Light my Fire" (som då var gruppens stora hit) behövde släckas... En annan gång bröt han sig in i Densmores och dennes flickväns lägenhet, slängde allt på golvet, rörde till och förstörde, och ställde sig sedan och pissade i Densmores säng. Jim kommenterade inte sådana konstiga beteenden efteråt; jag misstänker att han inte minns dem utan var helt borta i någon narkotisk dimension. Det finns många fler sådana episoder som nämns i boken. De övriga i bandet var aldrig säkra på om Jim skulle komma i tid till gigs. Och om han skulle vara någorlunda nykter. En stor spelning på Hollywood Bowl, med Mick Jagger i publiken, blev i princip förstörd av att Jim tagit LSD alldeles innan. En spelning i Amsterdam fick göras utan Jim (Ray och Robby sjöng då) eftersom han fått i sig något olämpligt knark och måste skickas till sjukhus. På scen blev Jim Morrison en blandning av sångare, live-performance-konstnär och monster. Han kunde utföra alla möjliga påhitt. Slänga sig i publiken. Hoppa och skutta och kollapsa på golvet. Berätta meningslösa historier. Reta polis och vakter närvarande. Uppmana till uppror. Förolämpa publiken. Han höll på att bränna ut sig, inför allas åsyn. En känd episod var en spelning i Miami, där det hävdades att Jim drog fram sin penis och slängde ur sig "hädelser". Moralens väktare chockades och Jim åtalades, i en uppmärksammad rättegång. Han fick 500 dollar i böter för "ogudaktigt språk" men ingen hade faktiskt kunnat svära på att de *såg* honom vifta med sina privata delar; Densmore säger i sin bok att han aldrig såg det. Mot slutet blev Doors-konserterna allt omöjligare. Arrangörer bojkottade dem, och dragplåstret Jim var helt oregerlig. Men brudar fick han, i stora drösar. Hans "fasta" flickvän var en viss Pam. Det var när han och Pam var i Paris 1970 som chockbeskedet kom om att Jim Morrison dött. De var på en privat semester. Enligt en intervju som Densmore citerar hittades en liten gömma heroin i lägenheten efteråt. Jim Morrison hade troligen tagit av detta - en drog som inte var hans reguljära och han inte var van vid - och sedan tagit ett bad. Han hittades död i badkaret. Jag vet inte om dödsorsaken var en överdos eller en hjärtattack, men eftersom kroppen aldrig obducerades och mycket få fick se hans döda kropp (bara Pam, läkaren som skrev dödsattesten och tydligen också sångerskan Marianne Faithful) uppstod rykten om att Jim "egentligen" inte dött, utan bara dragit sig tillbaka. Efter Jim Morrisons död var Doors till ända. De andra tre gjorde ett par album (som är värdelösa - jag har hört dem). Det har kommit ett par live-album från gamla taper, de musiksatta dikterna i "Prayer" och kanske något mer som skrapats upp från köksgolvet. Men i princip är Doors samlade produktion sex studioalbum under sex år. Varför måste alla "stora" band försvinna i kaos efter bara några få år? Kräver musikskapande en kreativ koncentration som bränner ut sig själv? Jim Morrison ligger begravd på Paris' berömda Pere Lachaise-kyrkogård (med andra, som Oscar Wilde och Edith Piaf, som också var självförbrännande artister). Jag har besökt graven flera gånger. Under iaf 80- och fram till tidigt 90-tal var det en trevlig upplevelse. Man kunde alltid träffa 15-20 Doors-fans där, som satt i ring och mediterade. Någon hade en kassett med musik. Någon annan hade rödvin att skicka runt (ungefär som en nattvard...). Jag är säker på att en del som rökte hade annat än tobak. Man kunde sitta och kontemplera lugnt och stilla. Prata litet. En gång träffade jag Doors-fans från Japan där. Sedan dess lär det dock ha blivit förskräckligt vid graven. Man har satt stängsel runt, och det finns alltid gendarmer på vakt som är ytterst intoleranta mot vin, musik och Doors-fans i allmänhet. "Grannarna" (släkt till de döda grabbarna i graven bredvid) lär ha protesterat. Man vill inte ha sådana där sluskiga hippies som stör gravfriden. Men för bövelen! De är döda! De kan inte störas! Låt dem som vill ge sin stilla hyllning till en av de stora rockgestalterna, dricka sitt vin, spela sin musik, prata, meditera - de stör ingen som kan störas. För att sammanfatta Densmores bok, vill jag säga att den är klart läsvärd, för alla intresserade av Doors-kapitlet i rockhistorien (och dit hör jag). Det enda som är synd att kapitlet om europaturnén inte säger ett ord om spelningarna i Stockholm. Jag känner folk som var där. Jag känner också en tjej som spelade i ett svenskt tjejband och var i Mexiko samtidigt som The Doors hade konsert, och hon hävdar bestämt att hon träffade Jim i en musikerbar, och han försökte med ganska grova medel förföra henne. Densmore är tämligen öppen i att beskriva alla problem som var med och kring Jim Morrison. Ibland hatade han "Jimbo", ibland älskade han honom. Ibland är Densmore heligt förbannad, ibland gråtmilt sentimental. Men han är helt på det klara med att den unika musik och konstnärlighet som The Doors stod för hängde på genigalningen Jim Morrison. Och vi får många överraskande glimtar av livet med The Doors och Jim Morrison. 


--Ahrvid
* De två andra Doors-medlemmarna, Ray Manzarek (keyboard) och Robby Krieger (gitarr), har nu ett Doors-trubutband de kallar just "Riders on the Storm". Enligt en tidningsnotis skall de spela i Stockholm i morgon måndag (men jag skall inte gå; det räcker med mina gamla Doors-skivor). 

--
ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag]
Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!
Novelltävling, info http://www.skriva.bravewriting.com - gå med!
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: