[SKRIVA] Rec: Nu dog du/S Lindqvist

Sven Lindqvist är en författare som i decennier, via böcker och otaliga tidningssartiklar, kampanjet mot bomb- och atomkrig. En av hans böcker, Nu dog du - bombernas århundrade (1999), visar sig oväntat vara av mycket hög science fiction-halt! Den kvalificerar sig nästan som en fackbok om sf-genren. En majoritet av de böcker han refererar till i brödtexten är sf-romaner (i enstaka fall noveller), vid en snabb genomräkning tas totalt ca 65 sf-romaner upp. Han refererar deras handling och för långa resonemang om dem. Nu dog du är en bok sf-fans bör läsa; flera av sf-berättelserna han refererar till torde vara okända för många utom de mest insatta i genren. Hur känner t ex till Gottfried Ziedlers Der fligende Wandersman från 1710 eller Restif de La Bretonnes La découverte australe par un homme-voalat (1781) där han "förutsåg raketfärder mellan planeterna och flottor av bombplan". Andra mindre kända sf-verk, som behandlar krigstemat, är Samuel W Odells The Last War or the Triumph of the English Tongue (1898) när "USA har 185 stater i en världsomspännande federation av engelsktalande nationer" eller Garret P Serviss Edison's Conquest of Mars (1898) som tar vid där HG Wells' Världarnas krig slutar. "I Robert W Coles debutroman The Struggle for Empire (1900) har det anglosaxiska världsväldet nått sin kulmen - London är inte bara världens och vårt solsystems huvudstad utan hela universums huvudstad." MP Sheils romaner om gula faror och lila moln är dock relativt välkända. Sven Lindqvist verkar dock sakna insikter om liknande storkrigsböcker på andra språk än engelska (t ex finns flera svenska exempel som han missar). Man skulle kunna kalla denna typ av bok för "slipfact" (jfr slipstream), då den handlar väldigt mycket om sf-genren utan att formellt vara en bok om denna. (Det finns också ca 15 illustrationer, varav ca hälften är sf-anknutna, t ex en bild ur 40-talets JVM/VÄ.) 
  Boken handlar om krig, terrorbombning, luftkrig, kärnvapen och liknande.
Jag har en lång rad invändningar - som jag kommer till - men först en eloge till att författaren vågar sig på ett väldigt intressant experiment. Det är inte en konventionell "linjär" bok, utan det finns 400 numrerade segment, och totalt 26 olika tematiska "ingångar" eller stråk för att läsa igenom alla segmenten. De olika ingångarna står först och pekar med en siffra på nästa segmentsiffra lässtråket - ungefär som en äventyrsspelbok med multipla val av fortsättning. Tyvärr fann jag metodiken litet klumpig. Det blir för mycket bläddrande, och upphackandet gör att man får svårt att nå en bra översyn. Jag läste istället boken som vanligt, i sidordning - och det gick också bra, då de olika segmenten står i ungefärlig kronologisk ordning. Det är dock intressant att se experimentet göras. Det finns litteraturlista och en notapparat, men tyvärr inget sakindex. 
  I min genomgång refererar jag till segmentnummer snarare än sidnummer.
Det finns ett par problem med Sven Lindqvist. För det första är att hans analyser är ytliga, det andra att han är tendensiös och ofta gör sig skyldig till faktafel. Så här kan en tänkt konversation med Sven Lindqvists världsbild tänkas låta: 

  SL: Det är dumt med krig.
  Läsarna: Jo, det tycker vi också. Och vad mer har du att säga?
  SL: Det är dumt med krig.
  L: Jo, vi har hört det redan, och håller med. Men vad mer?
SL: Eh, tja det här med krig - krig är dumt! - är ju den västliga imperialismens fel.
Angående det senare, kan vi konstatera att om än Stalin och kommunismen nämns, liksom Hitler och nazismen, och Japan och dess militärism, slängs åtminstone 75% av all skuld för krig på "väst" och kolonialism och USA och Storbritannien. 
  Det är helt *orimliga* propotioner!
Det antal civila Hitler dödade är lågt räknat 20 ggr fler än vad elaka, kapitalistiska väst lyckats med. De Stalin dödade är 50 ggr fler, och Mao ansvarade för 80 ggr fler dödade civila. Mot den bakgrunden framstår det som helt befängt att ägna en kraftig majoritet av uppläxande och pekpinnande mot USA och Storbritannien eller väst i allmänhet. Förklaringen är att Lindqvist såvitt jag förstår är en gammal vänsteraktivist. Han har kraftigt rödfärgade glasögon, som skyler över de reella orsakerna till krig, och hans analyser blir därmed lättviktiga. På ett ställe (337) hävdar han att i 68-rörelsen "(var) det inte kommunismen som demonstranterna hyllade utan rätten till självbestämmande." Men det var just kommunismen de hyllade; det vet alla som var med, alla som viftade med Maos lilla röda, bildade kommunistalfabetsfraktioner och hade studiecirklar om Marx. "Självbestämmande" var sekundärt och skulle lyda under kommunism. Han föreslår t ex att USA och väst borde ha lämnat över Sydkorea till Kim Il-Sung - och vad det skulle ha lett till vet vi om vi betraktar Nordkorea. Lindqvist tror tydligen på den bibliska arvsynden. Kolonialismen som skapades under 1800-talet och avvecklades under 1950-talet, verkar han anse att folk idag skall bära hundhuvudet för. Men knappt några som hade med saken att göra lever ens. Varför Kalle skall ha dåligt samvete för Kalles farfars fars handlingar syns dunkelt - iaf om man inte subskriberar på teorin om arvsynd. I inget fall, någonstans, nämner Lindqvist ens att en önskan att mota kommunismen i grind kan vara - eller iaf kan anföras som - ett legitimt skäl för krig. Det stärker det jag sagt om författarens tendenser och att det han säger har låg förklaringskraft. Om man konsekvent nedtonar kommunismens brott och inte vill låtsas om att det funnits en stark önskan att motarbeta deta vidriga system, då har man missat något väsentligt om orsak till krig och konflikt. Utan att erkänna legitimitet för en strävan att konfrontera kommunismen framstår kalla kriget och mycket annan modern historia som helt obegriplig - och sålunda blir mycket i SL:s bok obegripligt. För att avsluta denna del av analysen, vill jag påpeka att mycket av orsakerna till krig finns i exempelvis nationalism (med sin oss-mot-dem-mentalitet), extremistiska ideologier (kommunism, nazism, religiös fundamentalism, osv) och dålig ekonomi (som skapar frustration, och låg utbildningsnivå som främjar enögdhet). Och av det kan man dra slutsatsen att det som kan motverka krig är exempelvis globalisering (som för folk närmare varandra och ökar infoutbyte), ökad ekonomisk tillväxt (som ökar utbildningsnivån och minskar fattigdomsstress), mer världshandel (som är en förutsättning för tillväxt och en del av globaliseringen), och liknande. Men av min analys i föregående stycke finns i stort sett ingenting i Sven Lindvists bok. Allt är de elaka kapitalisternas fel, alla andra kommer lindrigare undan, och synd ärvs via generna i flera generationer. Det är ytligt och ohållbart. 

Så till faktafel och liknande tveksamheter:
* SL pratar om "krutets kemiska formel" (24), men är ingen kemisk förening och har ingen "kemisk formel" (krut är en partikelblandning på makronivå). Han pratar om "uranium" (199) istf det svenska namnet uran. Han tror att granaten till tyskarnas WWI-pariskanon bara vägde 10 kg (den vägde 120). Han upprepar de numera starkt ifrågasätta påståendena om att "100 000" dog i Dresden-räden (historikern Fredrick Taylors bok gör troligt att det snarare handlade om 25-40 000.) * Ett allvarligt problem är att SL pratar om romanintriger som om de vore författarnas önskan! Men det är ett misstag. Författaren kan vara starkt emot en boks intrig och skriva för att *varna* för att något sådant skulle bli verklighet. Men genom att låtsas som om varningsböcker skulle vara utopier vantolkar SL många böcker, och kan placera dem i något slags intellektuellt konspirationsmönster. * Om det ens förekom något resonemang om att "byta" bombstopp i Europa mot att Hitler skulle sluta mörda judar (193), var det vaga hugskott utanför politiska beslutsfattarkretsar. I mina många hyllmeter WWII-litteratur kan jag inte påminna mig att sådant diskuterades på ens i närheten av allvar, och skälet är enkelt: ett sådant "byte" vore helt orealistiskt (Hitler skulle aldrig gått med på det). * Japans kejsare sände inte alls något telegram till USA-presidenten sommaren 1945 (231). Lindqvist hävdar att amerikanerna räknat ut att max 25 - 50 000 skulle dö vid landinvasion av Japan (250); men det var en minoritetsuppfattning som saknade stöd! Och den miljon liv som räddades av att kriget förkortades syftar på sparade liv *bland japanerna*. SL missbedömer helt japanernas mentalitet och stridsvilja. Under en serie öslag under amerikanernas framstötar mot japanska fastlandet, hade japanerna försvarat sig till praktiskt taget siste man (antalet japanska soldater som motvilligt lät sig tas till fånga var normalt mindre än 1%), och amerikanerna kunde nå egna förluster på tiotusentals, för en liten sketen vulkanö. Enbart i slaget om Okinawa dog ca 230 000 (66 000 japanska soldater, 150 000 civila - många begick självmord - och 13 000 amerikaner). Det finns alla skäl att tro att en Stor Invasion av Japan skulle betyda enorma förlusttal, *mycket* större än som redan uthärdats. Japanerna var inte på det minsta sätt redo att kapitulera; även när kejsaren motvilligt lät så ske efter Hiroshima hängde det på en skör tråd, och man fick t o m slå tillbaka fanatiska officerares försök till statskupp som avsåg att stoppa kapitulationen. "Med ett minimum av samordning mellan militära och diplomatiska aktioner borde de allierade ha kunnat /nå/ fred" fantiserar SL - fat chance! (F ö sände amerikanerna varningar före Hiroshima, om förestående "kraftiga angrepp", både på radiofrekvenser de flesta japaner kunde avlyssna och flygblad som droppades över de större städerna.) * Lindqvist hyser en del tekniska missförstånd om atomvapen. Det är visserligen sant att en A-bombs EMP kan slå ut elektronik, men styrsystemen själva, kontrolldatorer, etc är EMP-skyddade och opåverkade (vilket han glömmer eller inte känner till). SL verkar inte känna till att radiak-nedfall från atomvapen till stor del är kortlivade och sönderfaller väldigt fort. Man brukar tala om "sju-regeln" vilket betyder att för varje tidsperiod som ökar med faktorn sju har 90% av radiak-nedfallet sönderfallit. Efter sju timmar återstår blott 10% av radioaktiviteten, efter sju gånger sju timmar (ca 2 dygn) återstår bara 1% och efter två veckor blott 1 promille. De som blev strålskadade i Hiroshima skadades av bombens strålning vid detonationen eller av nedfallet från de allra första timmarna. SL talar på flera ställen som om stark radioaktivitet ligger kvar i månader eller år! (Hur kunde Hiroshima i så fall återuppstå på samma ställe, Svenne?) Och slutligen är teorin om "nukleär vinter" numera starkt devalverad. Studier av de tusentals brinnande oljekällorna från Gulfkrig nr 1, med effekter som påminner om nukleär vinter, har visat att teorierna var starkt överdrivna. Många av dessa faktafel och tveksamheter är som synes tendentiösa mot att framställa USA och "väst" i sämre dager. Det blir ju t ex delvis "västs fel" att judar mördades om man inte utnyttjade förslag att sluta bombkampanjer! (Låt vara att realistiska förslag om det aldrig fanns.) Nå, trots många sakfel och genomgående tendentiösitet är det en intressant bok, oväntat nog främst i egenskap av studie över hur sf-genren skildrat luftkrig och atombomber! Författarens olika analyser och resonemang är dock svaga och bör tas med en stor nypa salt. Naturligtvis är vi alla (iaf de flesta av oss) starkt emot krig, men Sven Lindqvist har väldigt litet att bidra med för att reda ut krigets orsaker. 

--Ahrvid

--
ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag]
Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!
Novelltävling, info http://www.skriva.bravewriting.com - gå med!
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: