[SKRIVA] Rec: Kamikaze/Axell & Kase

Ytterligare en bok i den serie av militärlitteratur (främst om WWII) som litet 
i skymundan växt till en lönsam trend på bokmarknaden (det har stått artiklar 
om framgångar för förlag som Historiska Media m fl). Albert Axell och Hideaki 
Kase har skrivit om Kamikaze (underrubrik "Japans självmordspiloter"; 
Historiska Media, 2004) med främst personutgångsvinkel. Vi får många historier 
om själva kamikazepiloterna och deras anhöriga, och långa utdrag ur brev och 
intervjuer (en del uttagna som självmordspiloter hann inte slutföra något 
uppdrag).
  Däremot har boken ganska liktet av strategiska analyser och översikter, 
eller tekniska detaljer. Det finns dock utdrag från kamikazepiloternas manual, 
och ett diagram japanerna gjorde upp över lämpliga anflygningsvinklar.
  Efter att Japan anfallit USA i Pearl Harbor i december 1941, fick man 
ungefär ett halvår med stora militära framgångar. Men snart hade amerikanerna 
(även britterna var med i kriget i regionen, framför allt vid Burma-fronten) 
hämtat sig och började pressa tillbaka japanerna. 1944 började läget bli 
kritiskt för Den Uppåtgående Solens Land och japanerna började då planera för 
självmordsanfall. Främst mot allierade fartyg med flygplan lastade med 
sprängämnen, men även mot amerikanska bombplan. Det fanns också 
självmordsuppdrag med bemannade torpeder eller snabbgående motorbåtar.

Samurajandan

Samurajandans särskilda ridderlighetskodex, "Bushido", var central. Man skulle 
ge allt för kejsaren och fosterlandet. Det var en ära att dö i strid. De flesta 
kamikazepiloter var frivilliga - och det var aldrig några problem att fylla på 
leden! Men det förekom enstaka exempel av halvtvång; en kamikazekandidat kunde 
få veta att kejsaren och militärledningen förväntade sig att man skulle ställa 
upp, och det var en alltför stor skam att säga nej (en sorts pyskisk press). 
Men i stort sett behövdes ingen press - märkligt nog anmälde sig japanska 
piloter entusiastiskt och i stor mängd till självmordsuppdragen.
  Här skulle boken ha behövt litet mer genomgångar av det japanska samhället 
och den japanska mentaliteten i början av 1900-talet, för att förklara 
entusiasmen för självmord. Det görs vissa noteringar, men man går inte på 
djupet.
  Många av piloterna fick bara den mest grundläggande flygträningen, kanske 50 
timmar i luften, ibland ännu mindre. (En normal stridsflygare anses inte färdig 
förrän efter 500 timmars flygträning.) De mest erfarna piloterna sparades för 
konventionella flyguppdrag - även om det ibland var svårt att få dem att 
avhålla sig från att bli kamikaze (!).

Japanskt flyg konventionellt underlägset

  Det fanns en taktisk och strategisk logik i kamikazetaktiken. Japan var på 
väg att förlora kriget och måste ta till drastiska medel.
  Man måste hindra (främst) amerikanerna att komma det japanska moderlandet 
närmare, ty för varje ny ö som intogs fick USA en flygbas som kunde nå Japan. 
Dessutom var kamikazetaktiken framgångsrik. Ett plan som flyger mot ett fartyg 
i högsta fart med avsikt att träffa det, blir svårare att skjuta ned än ett 
plan som "bara" skall fälla en bomb.
  Vid detta sena skede i kriget var det japanska flygets konventionella anfall 
mot amerikanska flottan nästan rena självmordet i alla fall. Vid de större 
flygstrider som förekom (japanska anfall måste först ta sig igenom en skyddande 
"skärm" amerikanskt flyg) kunde japanerna få förlustsiffror på 75% - eller mer. 
Så varför inte bara strunta i de sista 25%:ens chans för överlevnad? (De höga 
förlusterna berodde bl a på att Japan förlorat större delen av sina 
välutbildade, skickliga piloter under krigets första del. Dessutom hade USA 
hunnit utveckla betydligt bättre flygplanstyper än man hade i början.)
  De första kamikazeanfallen utfördes våren/sommaren 1944 och fortsatte till 
krigsslutet över ett år senare.

400+ sänkta/skadade

  Men kamikazetaktiken var som sagt effektiv. Det genomfördes mellan 2800 och 
3900 kamikazeanfall (uppgifterna varierar och är här deriverade från Wikipedia) 
som sänkte 34 till 57 fartyg (uppgifter varierar)
och skadade 386 andra (svårt skadade i många fall - fartyget fick avskrivas 
eller var ibland borta resten av kriget pga reparationer). 14 till 25% av 
kamikazeplanen nådde fram till sitt mål (uppgifterna varierar). De måste först 
ta sig igenom en tjock "skärm" av amerikanskt jaktflyg och sedan en mycket 
intensiv luftvärnseld.
  Med all sannolikhet skulle det japanska flygvapnet inte ha kommit i närheten 
av att sänka och skada över 400 fartyg utan kamikazetaktiken. Dessutom satte 
kamikazeanfallen skräck i de allierade, vilket påverkade deras stridsmoral 
negativt.
  Men i detta skede hade de allierade så stort övertag att kamikazeangreppen i 
stort sett inte lyckades förhindra några operationer (möjligtvis försenades en 
del planer, i vissa fall). Jag tror dock att angreppen skulle ha hårdnat  om 
USA kommit nära själva Japan.

Självmordsangrepp

  Idag är frågan om självmordsangrepp högaktuell, som en taktik hos 
terrorister.  Angreppen mot World Trade Center var självmordsanfall. I Irak och 
i Israel/Palestina sprängs ibland dagligen självmordsbomber.
  Men det finns en skillnad mot de japanska kamikazeanfallen under WWII: de 
anfallen var inte terrorism utan legala stridshandlingar. Japanerna angrep 
militära mål, och om de får fram piloter som är villiga att göra det à la 
självmordsanfall är deras egen sak. Inga krigsförbrytaranklagelser eller 
liknande framfördes mot kamikazetaktiken.
  Det finns revisionistiska strömningar i dagens Japan som hyllar 
kamikazepiloterna. Det hålls minnesceremonier osv. Det är litet oroande, då det 
tyder på en vägran att medge att Japan drev ett oförblommerat angreppskrig på 
synnerligen tvivelaktig grund (för Japans del började kriget redan 1937 med ett 
mycket blodigt utfört angrepp på Kina). Det har funnits en debatt om hur WWII 
skildras i japanska skolböcker. (Jfr debatten om hur Israel skildras i arabiska 
skolböcker, kanske?)

Andra tog efter

På annat håll i WWII utfördes också självmordsanfall. Det sovjetryska 
flygvapnet använde ibland självmordsliknande taktik mot Luftwaffe. Ryska 
piloter hade instruktioner om att ifall deras ammunition tog slut, skulle de 
ramma stjärten på fientliga flygplan. Tanken var iofs att ett sådant angrepp 
skulle vara "överlevnadsbara" - det egna planet skulle inte skadas svårare än 
att man kunde hoppa i fallskärm efteråt. Hundratals exempel finns på ryska 
jaktplan som på så vis tog med sig ett fiendeplan (och överlevnadsgraden var 
inte överdrivet stor).
  Tyskarna (allierade med Japan) noterade den japanska kamikazetaktiken. Man 
kanske inte behövde den inspirationen för att sätta upp egna självmordsförband, 
men i alla fall. Det fanns väldigt mycket "dö för Fuhrern" i nazismens 
ideologi., som i allmänhet var minst av allt mån om mänskligt liv. Det finns 
enstaka exempel på tyska jaktflygare som rammade allierade bombplan (det skedde 
mer spontant) men framför allt använde man mot krigsslutet självmordstaktik för 
att slå ut strategiska broar som ryssarna tagit (det lyckades ganska illa). Man 
byggde också en serie bemannade V1-raketer, som skulle styras av 
självmordspiloter, men dessa sattes veterligt inte in i. Man hade också 
bemannade torpeder, som dock inte heller nådde större användning.
  Även britterna hade ett vapensystem som var "självmordsliknande". Man försåg 
en del handeslsfartyg i konvojerna med katapulter för Hurricane-jaktplan. Dessa 
kunde bara utföra ett enda uppdrag, tills bensinen tog slut, och måste sedan 
nödlanda i drickat. Alla kunde inte bli upplockade efteråt och nödlandningen 
var farlig. Katapultplanen var dock inte formellt avsedda för 
självmordsuppdrag; de var bara extremt farliga konventionella flyguppdrag.

Krigsslutet

Boken har inte mycket strategiska analyser, som sagt. Men som en del andra 
författare verkar man vara inne på att Japan inte behövde atombombas två gånger 
för att kapitulera. Man var "ändå" på väg att ge upp.
  Jag kan rent psykologiskt förstå den positionen. Atomvapen är - och 
förtjänar att betraktas som! - fruktansvärda och det blir lätt att 
rationalisera farm invändningar.
  Men likafullt är det fel att tro att Japan var på väg att ge upp.  Japan 
skulle med all sannolikhet inte ha besegrats lika snabbt utan atomvapnen. Och 
en landinvasion av de japanska huvudövarna hade krävt 100 000-tals amerikanska 
och miljoner japanska liv. Det hjälpte inte ens att Stalin opportunistiskt 
angrep Manchuriet några dagar innan krigsslutet.
  Här är indikationerna om att kriget fortsatt ett bra tag utan Hiroshima och 
Nagasaki:
  * Japanerna var fanatiskt inriktade på att försvara moderlandet. 
Mentaliteten som kom till uttryck i kamikazetaktiken kan mångfaldigas. När man 
försvarade öar på vägen mot Japan tog man extrema förlustsiffror (typ 99% 
stupade av insatta trupper!). De som inte stupat när slagen var nästan över, 
gick till självmordsanfall med bajonett eller tog sina liv. T o m tusentals av 
japansk civilbefolkning begick självmord. Det var en vanära att kapitulera, 
helt enkelt.
  * På huvudöarna utbildades civilbefolkning till en improviserad milis, i 
många fall avsedda att gå till anfall med bambuspjut (!) pga brist på gevär. 
(Inför Hitlers invasionshot mot britterna 1940, fick Home Guard i en del fall 
öva med trägevär, pga vapenbrist.) Japan hade dessutom rejält med 
konventionella trupper kvar (även om mycket fanns i Kina och Sydostasien, kunde 
säkert en del ha överförts till själva Japan).
  * Man hade upp till 10 000 kamikazeflygplan kvar, mer än dubbelt så många 
som dittills använts. Man kan vänta sig att kamikazeangrepp mot en 
invasionsflotta blivit oerhört intensiva. (Och det japanska flyget hade vid 
kapitulationsdagen kvar bränsle för iaf fyra månader; uppgift i boken som 
recas). Dessutom fanns tusentals snabbgående kamikazebåtar kring de japanska 
kusterna.
  * Militärledningen ville inte kapitulera, inte ens efter atombomberna satts 
in - man räknade med att USA hade högst två atombomber till (vilket var ungefär 
korrekt). Det krävdes ett unikt, personligt ingripande av kejsaren för att 
driva igenom kapitulationen. Strax före kapitulationen skulle radioutsändas, 
försökte en grupp militärer genomföra en statskupp, som var nära att lyckas 
(man hade vid ett tillfälle kejsarpalatset omringat).
  * I kapitulationstalet hänvisade kejsaren direkt till atombomberna, och dess 
oerhörda förstörelsekraft. Däri finns också en psykologisk räddningsplanka. Att 
"uthärda det outhärdliga" blir lättare om man kan hänvisa till att man har 
närmast överjordiska krafter mot sig (atomenergi).
  Jag menar att historien om kamikazeflygarna ger den psykologiska bakgrunden 
till att japanerna näppeligen var redo att ge upp i första taget. Den sista 
nyckelfaktorn var att de allierade tillät kejsaren att sitta kvar, om än som 
konstitutionell monark.

--Ahrvid

-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: