[SKRIVA] Rec: Jakten mot nollpunkten/CJ De Geer

Senare i denna recension kommer jag med allvarig kritik på en viktig punkt. Men 
vi väntar med det.
  Carl Johan De Geers Jakten mot nollpunkten (Bonniers) har underrubrik "en 
roman om mig själv" och är så långt jag kan se självbiografisk. I intervjuer 
har CJDG (som jag brukar skriva) sagt att det finns vissa saker som är 
påhittade. Det skulle möjligen vara den lilla, närmast sf-artade sidohistorien 
om kamomillteet, ulvism, hemliga meddelanden under den De Geerska vapenskölden 
och Vesuvius' sluttning. Man anar litet inflytande från Philip K Dick, som 
författaren gillar, i den lilla absurda historien.
  Jag har känt Carl Johan i ett par decennier. Han brukade t ex besöka den 
skrivarcirkel jag drev, som var en av föregångarna till SKRIVA-listan. I samma 
veva besökte jag de berömda Meyer-ateljéerna och fick en liten stand-in-roll i 
en film. På senare år har jag inte sett honom så ofta, ty han har blivit en 
Kulturperson med stort K, och alla drar i honom och han har fullt upp med 
TV-program, utställningar, skrivande, målande, filmande, allt. CJDG är en 
verklig mångsysslare.
  Författande är bara en av hans sysslor. Men han gör det riktigt bra! Jakten 
mot... är engagerat och engagerande skriven, full med fascinerande detaljer och 
en mild humor. Författaren är på sin hemmabana och gör det han gillar bäst: han 
behandlar sig själv. Jag har intrycket att det mesta CJDG gör i en eller annan 
grad går ut på att skildra hans eget liv. (Exempelvis finns många detaljer från 
hans barndom och uppväxt även i hans genombrottsroman, Det bombade ögat.)
  Boken är välskriven och rasande fascinerande att läsa. Det beror på att CJDG 
haft ett ovanligt rikt och fascinerande liv. Jag kan inte låta bli att ge en 
del detaljer, som får presenteras litet huller om buller. I boken presenteras 
de olika episoderna precis lika hullrigt och bullrigt.
  Carl Johan De Geer föddes 1938 i en diplomat- och adelsfamilj. I Kanada, av 
alla st
llen, men genom pappans yrke kom han att växa upp litet här och där i världen. 
I Belgien, i Polen, i Köpenhamn, på släktens gods i Skåne - men från tonåren 
kanske allra mest i Stockholm. Föräldrarna hade skiljt sig. Han bodde bl a hos 
mormor, som tydligen var kryptonazist en snäll ändå.
  Carl Johan blev kommunist (ja, han använder det ordet). Han är emot kungahus, 
adel, borgerlig livsstil, religion och allt sådant; i boken finns en del 
filosofiska anti-religiösa utläggningar. Under det röda 60-talet stod han på 
barrikaderna. En gång blev han åtalad för "skändande av rikssymbol" sedan han 
gjort ett grafiskt blad med en brinnande svensk flagga på vilket ordet "kuken" 
stod.
  Han är alla gånger emot vapen och krig också, men märkligt nog var det under 
lumpen hans yrkesbana startade. Då han var föga trakterad av att krypa i leran 
med en kpist fick han tjänstgöra på en fotodetalj, där han lärde sig grunderna 
i fotografering (som var hans kanske första konstnärliga område). Han fick 
också göra juldekorationerna till regementet (han kom senare att jobba mycket 
med just scenografi). Tack vare ett intyg från det militära om sina färdigheter 
kom han in på Konstfack. Ingen mordmaskinstvångsutbildning som inte för något 
gott med sig. 
  På Konstfack träffade han den levnadsglade och uppfinningsrike Håkan 
Alexandersson, tillsammans med vilken han senare skulle driva filmsstudio och 
spela in både långfilm och existentiella barnprogram för TV. Alla känner till 
Tårtan, Doktor Krall, Privatdetektiven Kant och många andra produktioner. 
Alexandersson/De Geers produktioner är kända för att vara udda, litet 
filosofiska, lätt skitiga, men roliga (trots att de har "skämtfri humor") och 
djupsinniga. De olika inspelningarna har ofta gjorts med minimal budget, ibland 
bokstavligen utan budget alls.
  Carl Johan lärde sig tidigt vad det innebar att vara en fattig konstnär. 
Under decennier bode han på rivningskontrakt i fallfärdiga hus, eller 
sommarstugor utan vatten, el och värme i någon skogsdunge utanför stan. I 
rivningshusen brukade han riva loss trädetaljer för att elda i kakelugnen.
 Episoderna vi får ta del av är många. Vi får höra om hans olika 
kärlekshistorier (med smaskiga detaljer) vilket väl ärligt talat inte känns 
fullt så originellt. Alla memoarförfattare har numera den vågade idén att vika 
ut sitt sexliv. Han har varit gift fyra gånger, men sista gången var det på 
riktigt. Han och frun Marianne - också känd konstnär - har väl hängt ihop i ett 
par decennier nu. Det är väl så borgerligt det kan bli...
  En annan motsägelse är att även om CJDG avskyr det här med adel, gillar han 
det ändå på något sätt - det har givit honom så många minnen, så många 
historier att berätta, etc.
  Under de sista decennierna träffade Carl Johan sin pappa ungefär två timmar 
vartannat år, då denne var på diplomatmöte i Stockholm och bjöd familjen på 
middag. Pappa diplomaten var inte särskilt nöjd med den där långhårige 
konstnärsslusken. Det var läge för klassiska repliker som "Klipp dig och skaffa 
ett jobb!"
  Men han var inte bara konstnär; faktum är att den unge Carl Johan var mycket 
motorintresserad och en hejare på att trimma mopeder. Han brukade skolka från 
skolan för att läsa utländska motortidningar på antingen Stockholms 
stadsbibliotek eller Tekniska Museets bibliotek. Som ung hände det att De Geers 
bjöds till slottet, varvid Carl Johan fick leka med dåvarande "lillprinsen" och 
hans bilar. Därifrån en oförglömlig scen, där nuvarande kungen säger:
  - Du kan kalla mig Kalle. S-säger du prinsen b-börjar jag bara stamma.
  - Du kan kalla mig Kalle också, svarade Carl Johan.
  Han har senare ibland stött ihop med Carl XVI Gustaf på bilmässor, men de två 
Kallarna har väl inte så mycket gemensamt att prata om. CJDG vill ju helst 
avskaffa kungens jobb.
  Han har under årens lopp kommit att äga en oändlig rad skrotbilar, som man 
kunde köpa billigt och vilka ibland bokstavligen trillade sönder direkt på 
gatan. Numera tar han sig helst fram på cykel till ateljén ute i Årsta; men han 
tar sig tid för en kopp kaffe på sitt favoritfik på vägen.
  Som ung tänkte han sig bli någon form av ingenjör. Science fiction läste han 
också, inte minst Dick; ett annat intresse är förstås billiga kioskdeckare, 
helst i Manhattan-serien och av författare som  Mickey Spillane (som han av en 
lycklig slump fick att medverka i deras deckarpastisch "Hammar", inspirerad av 
Spillane och don Quijote).
  Episoderna är som sagt många. Vi får höra traumatiken kring hur han hamnade i 
pissdammen på det skånska godset (på vars vind han hittade gamla franska 
sf-böcker som han läste). Vi får höra om hans insatser som skådespelare (jo, 
till och med det - trombon spelar han också, i Blå tåget som skrev "State och 
kapitalet") i lustspelet "Söderkåkar" där ensemblen för att få ekonomin att gå 
ihop fick knäcka extra som jultomtar i ett köpcentrum. Man får lida för 
konsten, minsann.
  Vi får höra om morbrodern som var fripassagerare på en expedition till 
Antarktis och sedan tvingades bo i flera år i en jordhåla i Eldslandet. Vi får  
veta hur han som ung textilkonstnär (CJDG var med välkända i den s k 
10-gruppen) lärde känna den illustre affärsmannen/skojaren Mr X, som också blev 
först i Sverige med att få ett konstgjort hjärta. Mr X levde inte så länge med 
det hjärtat, och Carl Johan fick praktiskt taget på Mr X:s dödsbädd (dit han 
transporterades av två gorillor i kostym) höra dennes yttersta recept på hur 
man skulle rädda världen (vilket var något så trivialt som att Mr X ansåg att 
mer svartarbete behövs). Vi får veta hur man planerade att göra filmen "Adolf & 
Eva", om paret Hitlers sisrta dagar (som skulle spelas in i marinens katakomber 
under Skeppsholmen) - det kunde ha blivit intressant med tanke på filmarnas 
estetik.
  Vi får höra hur CJDG tycker att Åsa-Nisse och Kalle Anka är bra 
inspirationskällor. KA läser han på toaletten, om han nu inte lägger sig på 
toalettgolvet för att vila (vilket händer ibland). Vi får en närmast 
stream-of-conciousness-historia från en Göteborgsk filmfestival, där CJDG 
kollapsar och umgås med en konstig präst. (Förresten anser han att den som bäst 
behandlat teodice-problemet är Erik Andersson, i kapitel 14 av romanen Hemskt 
osams.) 
  CJDG har lika lätt för att prata som att skriva. På en festival höll han låda 
i 8 timmar och 40 minuter. De gånger jag mött honom har orden strömmat ut i 
snabb takt; det är kanske därför han är tacksam gäst i TV. (En del av 
episoderna i boken har jag faktiskt hört i förväg, muntligen från Carl Johan.)
  Som sagt: en välskriven, engagerande bok, intressant, färgrik, rolig, mycket 
läsvärd.
  Men, jag kommer nu till en punkt av kritik. Jag tycker att Carl Johan De Geer 
på ett oetiskt sätt lämnar ut en del människor. Jag tänker inte ange dem på ett 
sätt så att de kan identifieras, och som minimum borde CJDG inte heller ha 
gjort det - eller han kanske inte alls borde ha skrivit om dem.
  Det gäller en - som jag här kallar - äldre släkting som uppenbarligen hade 
mentala problem och som tydligen levde i en smuts och skit av närmast 
outhärdligt slag. Det gäller också en - som jag här kallar - kollega som hade 
extrema alkoholproblem och dog i en allvarlig sjukdom, djupt deprimerad och 
under svåra omständigheter. Dessa personer skildras i närmast 
socialpornografiskt detaljöverdåd.
  Har Carl Johan dessa personers tillstånd att lämna ut dem? Att nästan skrika 
ut hur vedervärdigt och illa de levt? (Och skulle han mot förmodan ha deras 
tillstånd, kan man ifrågasätta om de mentalt var kapabla att ge ett välövervägt 
medgivande!) Man skall ha respekt för människors rätt till privatliv, inte 
minst i utsatta situationer. Det är möjligt att boken blivit mindre intressant 
utan vad som närmast framstår som snaskande i elände, men i så fall hade man 
tvingats acceptera det och släppa ämnena. (Och i värsta fall får man väl skriva 
om och maskera så att identifiering blir omöjlig eller iaf svår.)
  Det är möjligt att Jakten mot nollpunkten blir svagare som konstverk utan 
excesserna i socialporr, men respekten för personlig integritet kan vara värd 
mer än konsten. Utan respekt för människan är det svårt att ha respekt för 
konsten.
  Men annars var det en bra bok.

--Ahrvid

Ps. Sista sidan är typografiskt utformad som ett timglas. Finurligt! Man 
påminns om gamla s k rimpokaler. Själva nollpunkten är kanske punkten mott i 
timglaset?

--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / ahrvid@xxxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande, 
sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe)

YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP!



_________________________________________________________________
Invite your mail contacts to join your friends list with Windows Live Spaces. 
It's easy!
http://spaces.live.com/spacesapi.aspx?wx_action=create&wx_url=/friends.aspx&mkt=en-us

Other related posts: