[SKRIVA] Rec: Följ mig bakåt vägen.../P Ramel

Det här är memoarerna från Povel Ramels ungdomsår, med en titel som anspelar på 
en av hans mest kända sånger. Vi får följa hans liv från att hans konvalescens 
som en liten knatte sedan han fått en spik i foten, till inbrottet av 50-talet 
så han slagti igenom på radio och skiva och börjat uppvakta sin blivande fru.
  Povel Ramel är ett underhållnings.- och musikmonument. Hans sånger kommer 
att leva för evigt, och hans revyer, TV-shower, filmer och mycket annat lär 
inte få särskilt mycket kortare liv. (Jag hade själv chansen att avnjuta honom 
iaf en gång, när han tingeltanglade på Tyrol.)
  Han är dessutom en bra och infallsrik författare.
  Hans memoarer är fulla av underfundiga och ibland halsbrytande 
formuleringar. Samtidigt kan han då så krävs vara tillbakahållen, som exemplvis 
i kapitlet där han berättar hur hans mor dödas i en trafikolycka - hans far 
skadas och avlider en tid senare av skadorna. (Det var troligen en infektion, 
för Povel säger att han överlevt om det funnits penicillin på den tiden. Om jag 
nu räknat rätt var den unge Povel nu blott 16 år, och han togs om hand av 
fastrar och andra släktingar.
  Samma sommar, 1938, är han på ett längre besök i England hos sina (halv)
systrar som gift sig och bor där. P å London Palladium får han på nära håll 
uppleva några av dåtidens stora namn inom jazz och underhållning. Det var redan 
då klart för Povel att det var det han skulle syssla med. Boken är boken full 
av anekdoter, t ex om hur han pga bristande engelskakunskaper blir antastad av 
en pedofil, eller hur han på fylgplatsen vid hemresan ser en man kliva ur ett 
flygplan. denne ser ut som en typisk försäljare och har tydligen rott hem ett 
stort kontrakt, ty han viftar med ett vitt kontraktspapper. Förmodligen är det 
ärtor mannen lyckats sälja, för Povel säger att mannen nämnde något om "peas in 
our time"... (Att Povel var på plats vid detta ögonblick är häpnadsväckande.)
  Jag blir rätt imponerad av att författaren minns så mycket från sin barndom, 
från småskolan, lekkamrater, bus m m (viss hjälp hade han kanske av att han 
intervjuade sin barnflicka i vuxen ålder). Men skall jag rikta någon kritik mot 
boken, är det att en del av detta kanske beskrivs för långrandigt. Å andra 
sidan vill Povel säkert fästa maximaltast möjligast  av detta på papper, då det 
är minnen av tiden med hans föräldrar. Vi får bl a veta att Povel sprang 
ofantligt mycket på bio, att familjen flyttade ofta, att han skrev små visor 
och prosastycken som barn, och att han för det mesta inte trivdes i skolan 
(betygen  var usla).
  Samma år som han dog satte hans far honom i pianoskola, teckningsskola och 
även en skrivmaskinskurs - varav Povel haft nytta av allt (utom möjligen 
tecknandet, även om han under lumpartiden tecknade en oanständig 
adventskalender som gjorde stor succé bland medinkallade). I slutet av  30-
talet "debuterade" han i en talangtävling, "Vi som vill opp", anordnad av 
Aftonbladet och började spela i en te-bar. Redan på internatskolan han gick 
strax innan hade han varit med om att sätta upp en kabaré, där han även 
mödosamt gjort de musikaliska arrangemangen (genom att spela upp hur han ville 
att de andra i orkestern skulle spela, och be dem härma). När kriget drog igång 
startade han en liten sextett (med bara fem medlemmar) och började skriva små 
sånger som han uppvaktade musikpublicister och grammofonbolag med.
  En av hans tidigaste framgångar var låten "Vårt eget blue Hawaii" som han 
fick Alice Babs att sjunga in (1942), helt enkelt för att han och hon hade 
samma sångpedagog. Snart kom "Johanssons Boogie-Woogie-vals" som blev en 
landsplåga. En annan av hans låtar användes i en revy, varvid Povel strax fick 
en fot in i revyvärlden. Där kom han att möta alla de stora namnen - under sent 
40-tal inte minst den jovialiske Thor Modéen, som han turnerade med i en revy. 
(Modéen avled alltför tidigt 1950, i sviterna av lunginflammation och gulsot, 
men han innan dess utnämna Povel till "den störste svenska komikern - efter 
mig".)
  En annan han mötte var riksbohemen Evert Taube, som lånade pengar av Povel 
(vilket tog åratal att få tillbaka - men Povel förlät honom). En historia om 
Taube förtäljs: de hade träffats ute på turné och intagit välsmakande lunch, 
varefter de enades om att mötas på badstranden litet senare. På väg till 
stranden mötte de andra i sälskapet dock Taube på en cykel, med luta och en 
portfölj (som sades innehålla tandborste och en extra ren skjorta). Taube 
ursäktade sig och sade att han måste hasta till tågstationen, för planerna hade 
ändrats och han skulle uppträda i Göteborg. Men det var bråttom, och de skulle 
hålla tåget för honom. Och på stationen stod tåget, en kvart försenat och 
väntade på Evert Taube. Det var nog bara för honom SJ gjorde så, kantänka.
  Efter kriget fick Povel också anställning på Radiotjänst. Han var där inte 
längre än ett halvår, som fastanställd, men hann med en hel del (därefter 
medverkade Povel förstås ofta som frilans). Han gjorde helt nyskapande 
humorradio i form av "Föreningen för Flugighetens Främjande" (en förening som 
han hade med några vänner) och "Jakten på Johan Blöth". I samma veva upptäckte 
han Brita Borg och inte minst Martin Ljung.
  Martin Ljung gjorde ett outplånligt intryck på Povel, när han steg upp på 
Radiotjänst. Han tog långsamt av sig hatt, rock, osv. Sedan tog han fram en 
lång lista där han prickade av: Knacka på dörren,  ta av hatt, ta av rock, 
hälsa osv. Dessutom hade han ett sorts rekommendationsbev från Ernst Rolf (där 
en ung Martin varit scenarbetare under ett Norrlandsbesök) och kunde på ett 
outplånligt sätt härma en orgel.
  Följ mig bakåt vägen har massor av hunderhållningshistoria och -historier 
och är en njutning att läsa.

--Ahrvid

-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: