[SKRIVA] Rec: Ett minnespalats/ L Gustafsson

Lars Gustafsson är en av Sveriges bästa författare och skarpaste kritiker. Vi finner honom nu sedan många år på en professorstol i Austin, Texas, varifrån han med upphöjt lugn betraktar vår lilla ankdamm. Det är också en av få ledande författare som ofta gånger uttryckt stort intresse för science fiction-genren. På 60-talet brukade han byta amerikanska sf-paperbacks med den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger. LG har också skrivit en del i och intill sf-genren, t ex Berhard Foys tredje rockad (med en del fantastiska inslag) som han t o m anser vara sitt centralaste verk. Faktum är att första gången jag mötte LG var det just när han var inbjuden till en sf-kongress i Stockholm under sent 80-tal.
LG kallar sin bok Ett minnespalats (1994) för "vertikala memoarer". Det betyder att han inte försöker gå igenom sitt liv i sin helhet, men däremot gör han en del djupborrningar kring olika episoder. Som memoarverk lämnar den taktiken en hel del luckor. Vi får inte veta så mycket om hans fruar och barn eller hur hur livet är i Texas. Å andra sidan är det som är kvar mer än nog. Och det är kanske det intressantaste. LG har länge varit den som kulturvänstern älskat att hata. DN avskyr honom och skriver konsekvent ned hans böcker. (Tur att SvD finns!) Aftonbladets Karl Vennberg höll i 20 års tid på med en privat vendetta, och hade så gott som dagligen något osnällt att vräka ur sig om LG i AB:s spalter. Hans brott? Att tro på marknadsliberalism, inte heja på Sovjet, att dessutom vara konverterad jude. LG:s allra grövsta brottslighet måste dock, i hans belackares ögon, ha varit att han *hade rätt*, vilket bl a framgick när Berlinmuren föll. Innan jag börjar sympatiösa med de skopor LG öser över svenskt kulturetablissemang, skall nämnas att boken har mycket mer. Vi får intressanta inblickar i studielivet i Uppsala, möten med studiekamrater som PO Enquist och Sven Delblanc och rörande, men varma porträtt av uppsalafilosofer. Vi får inblickar i livet i Västberlin, där LG bott, och tas med på en del av författarens många resor världen över. Intressanta var bilderna från 50-talets Västmanlands Läns Tidning, där LG började sin litterära karriär som filmrecensent i 14-årsåldern, och barndomsminnena från Västerås. Ibland blir minnena dramatiska och tragiska, som i berättelsen om den ungerska författaren Janos Ebert och hans familj som LG mötte i oskyldiga sammanhang och där fadern senare påträffades död i vad som vad som är starkt misstänkt KGB-mord. När sonen börajde leta efter fadern hittades han också död. Och modern tog efter dessa svåra förluster livet av sig. Mitt hjärta blöder och skriker över dessa grymheter. ATt LG inte litar på komunisterna efter slikt uppträdande framstår som naturligt.
Men det intressantaste i Ett minnesplalats är LG:s nedslag i den svenska kulturankdammen, som ibland kan få kvackandet i Ankeborg framstå som sofistikerat. Jag tänkte gå igenom en del. LG har gått igenom en hel del! LG skriver att "Med humorn och min moraliska övetygelse som vapen, och ibland med en kombination av båda, har jag som regel lyckats platta till ett socialistiskt maktetablissemang och dess olika torpeder ... Ännu i början av 80-talet kunde man iscensätta kriminella förtalskampanjer och karaktärsmordförsök, som de löjliga plagiatanklagelser som den helgalne men tjänstvillige Harry Järv iscensatte i en av sina tidskrifter. (Denne herre har nu lyckligtvis övergått till att på heltid bevisa att Finlands urbefolkning var arisk.)" LG har varit med i alla ledande litterära klubbar, gått på alla kongresser, var under lång tid redaktör för BLM, och han har sett allt. PEN-klubben har han många goda ord om (t ex hur man arbetar för förtryckta och ofta fängslade författare) men han säger också att även denna förnämliga församling stundtals drabbats av en naiv idioti, som när man på 60-talet debatterade om vem som var "mest förföljd" (varvid bara palestinier och sydafrikaner räknades, inte kurder och balter). "Och om det är någon situation som tar fram det sämsta hos en normal svensk poet är det när han får tillfälle att yttra sig om politik. Gud vilka dumheter, vilken brist på ens de mest elementära politiska insikter man då kan få uppleva." Därefter följer en lång lista på dumheter, och allt sker utan att den ansvarige må "ett enda ögonblick vara förberedd att stå för något av det skrivna året efter." 
  Lars Gustafsson ryter - och har rätt.
Han skriver om debattnivån (i troligen DN) om hur han blir "ombedd att kommentera någon frilansskribent /AE: förakta dock inte frilanskribenter!/ från Täby eller Hagsätra som är uppbragd över att jag på en gång kan vara poet och marknadsliberal; det stämmer ju inte med poeternas roll i Chile." Han "undviker naturligtvis nuförtiden konsekvent att svara på eller kommentera sådan här poänglös makulatur." Senare säger han: "Vad jag menar är, hur oerhört besynnerliga det är att denna typ av spelglosor och invalida argument kan betraktas som någonting som har allmänt intresse eller som man över huvud taget kan förvänta sig att läsekretsen skall följa med någon som helst uppmärksamhet. ... Varför allt detta kallas 'kulturdebatt' kan man ju fråga sig. ... Men i en förvånande utsträckning ägnar sig svenska kultursidor åt något som mest ser ut som meningslösa kroggräl, förda med nattstånden repertoar av gamla slitna leninistiska propagandatrick som främsta stilmedel. Den som inte ser det har ju ingen aning om vad verklig intellektuell diskussion vill säga." 
  Han är hård men rättvis, vår vän LG.
I andra avsnitt går han till attack mot skattesystemet för författare (och för alla kulturarbetare). När han började i författeriet gick kanske 30% av allt i skatt. De sista åren han var kvar i Sverige gick 70-80% i skatt. LG kommenterar: "Jag undrar om sossarna i Sverige någonsin kommer att förstå i vilken enorm utsträckning de lyckades skapa ett hat och motstånd hos de fria intellektuallaw yrkesutövarna och därigenom vända hela den svenska litteraturen emot sig från sextiontalet och framåt genom sin specialbeskattning av fria yrkesutövare." En effekt var Pomperipossa-debatten från tant Astrid, som Sträng förlorade så det sjöng om det. Tyvärr har läget inte blivit bättre för fria yrkesutövare. LG skriver om hur hans böcker brukar behandlas i svensk kulturelit. Man kör med tre metoder: 1) pedantiskt felfinneri, där man hittar enstaka stav- eller skrivfel. (Och slikt är oväsentligt, såvida inte felet har bärande betydelse för budskapet. Vem får inte ibland ur sig triviala fel?) 2) "Guilt by association". T ex har det emot LG framhållits att han sitter i Texas och därför rimligen inte kan prata om världspolitik (ty CIA kväser och styr honom, eller vad det är). 3) Stilistiska tramsigheter. Det skulle vara för mycket adjektiv eller adverb eller något. Punkt 3) kan faktiskt vara en rimlig kritik, men jag tycker LG använder sina adjektiv och adverb väl och han behöver inte alls oroa sig. Stilistiken i Ett minnesplalats är lättflödande, medryckande och precis. Här följer den kanske mest välträffande beskrivningen jag sett kring kultureliten: "Tydliga utflumningssymptom hos ett litterärt stockholmsetablissemang som redan är murket i rötterna, övervattnat med lätta framgångar och ansträngningslösa inkomster, uppvuxet på en aldrig ordenligt definierad soppa av vänstervärderingar /jag höll på att skriva "väderspänningar".../ utan motsvarande förpliktelser, stadigt utflytande i vaga gängvärderingar och objektivt sett mycket förbrukade former av politisk opportunism. Människor som aldrig förstått nöjet av att odla sitt eget omdöme."
Lars Gustafsson är en av de viktigaste svenska författarna för att han vägrar att anpassa sig till den tröga strömmen. Samtidigt har han en intellektuell skärpa och klarsyn som gör honom svår att bara vifta bort. Vanligen är LG eftertänksam och analyserande, snarare än anförare av stormangrepp mot det förslappade, stelnade kulturetablissemangets barrikader. Han kommer med små nålstick, snarare än vilda utbrott (exemplen jag citerar är utvalda och aningen atypiska). Men vi kan vara övertygad om att Lars Gustafsson alltid står på den sida som intellektuell hederlighet, individens och tankens frihet, liberalism, och rätten att vara sig själv - t ex rätten att gilla gamla, fina sf-pocketböcker. 

--Ahrvid

--
ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag]
Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!
Gå med på SKRIVA! http://www.skriva.bravewriting.com
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: