[SKRIVA] Rec: Detta är mitt land/ G Balgård

Gunnar Balgård, som träffade och intervjuade Helmer Grundström flera gånger, 
har skrivit den första biografin om denna "lappmarkernas diktare" och tillika 
en av "klarabohemerna": Detta är mitt land - Helmer Grundströms liv och 
diktning (Leopard, 2006).
  Själv kom jag i kontakt med HG via min mor, som är från Grundströms 
hemtrakter i Dorotea, södra Lappland. På 70-talet kom han ut med nya 
diktsamlingar, efter en längre tids tystnad, han intervjuades i tidningar och 
TV, och kom t o m ut med en LP-skiva, där han läste dikter, och Torstein 
Bergman och Tor Bergner sjöng tonsättningar av dem. Den ömma modern övertygade 
mig t ex att hålla föredrag om Grundström, när vi i svenska-klassen fått i 
uppdrag att välja en diktare att föredra.
  Helmer Grundström föddes 1904 (avled 1986) i Svanabyn, 26 km från 
centralorten Dorotea i södra Lappland. Hans familj var väldigt fattig; fadern 
var dagsverkare och skogsarbetare och den unge Helmer hade åtta syskon (varav 
två inte uppnådde vuxen ålder). Mycket av Grundströms diktning återspeglar det 
fattiga och hårda livet i det inre av Norrland, som i denna drastiska dikt:
 
Där skogvaktaren tog in
 
lusen var svår
kylan svår
fällen gammal
och utan hår
 
vattnet var slut
veden slut
skulle han pissa
måste han ut.
 
ohyran bet
grå och fet
natten räckte i evighet
 
(Det finns en viss torr humor i denna melankoli. En kusin till mig började 
garva så fort man nämnde ”skulle han pissa / måste han ut”. Den som har gått på 
utedass mitt i vintern kan känna igen sig.)
  Familjen var hårt engagerad i nykterhetsrörelsen, något HG också skulle komma 
att bli. Dessutom var den mycket boklig. De magra inkomsterna spenderades 
ovanligt nog delvis på böcker och prenumeration på tidskrifter, såsom Johan 
Saxons Såningsmannen, som HG blev medarbetare i redan i tonåren. Den unge 
Helmer lärde sig därför att läsa redan innan skolåldern, och fick hjälpa till 
med högläsning i klassen, något han på rasterna blev mobbad för, ty ingen 
gillar en "smart ass".
  Efter att själv ha provat på det hårda skogsarbetarlivet, sökte han sig till 
först Vindelns och sedan Brunnsviks folkhögskolor, varav särskilt den senare 
kom att prägla hans tidiga liv. HG var under denna tid redan flitig medarbetare 
i den västerbottniska regionalpressen (exempelvis Västerbottens-Kuriren och 
Västerbottens Folkblad). Han skrev både artiklar med lokalfärg (exempelvis 
skildrade han samernas midsommarsamling i Fatmomakke och besökte deras 
renskiljning) och tillfällighetsdikter. En lärare i Brunnsvik hjälpte honom att 
sammanställa en diktsamling, Skum, som han fick utgiven 1929 vid den späda 
åldern av 25 år.
  Helmer Grundström framställde sig gärna, och framstod också, som en inbunden, 
kärv person - men i verkligheten var han kanske inte det. Han hade en räv bakom 
örat och en fjälla i varje by, verkar det som. Som 18-åring gjorde han en 
folkskollärarinna med barn (ett ämne som släpps litet lättvindligt i Balgårds 
bok), han var gift under större delen av 30-talet (två barn) och fick barn med 
ytterligare en kvinna under 40-talet (samtidigt som ett antal älskarinnor 
framskymtar som hastigast). Dessa kvinnoaffärer kom att plåga HG en del. Han 
blev deprimerad, osäker på sina känslor, och jagades av barnavårdsnämnder och 
polis för att han inte betalade (och som fattig poet knappast kunde betala) 
underhåll. Men melankolisk var han hur som helst, präglad av sin uppväxt och av 
landskapet omkring.
  Ibland flydde han bokstavligen från myndigheternas uppvaktning, bl a till 
Bohuslän där han blev bekant med poetkollegan Gunnar Ekelöf, fick en av sina 
fristäder och spenderade en hel del somrar.
  HG:s tidiga liv framstår som rätt spännande. Han hamnade i Stockholm, reste 
mycket på annat håll (bl a Irland och Moskva) och blev en av de berömda 
"klarabohemerna", den informella gruppen poeter och konstnärer som höll hov på 
Klaras (stadsdel) krogar och söp och skrev dikter. Sedan gick de upp och sålde 
dem på stockholms tidningsredaktioner, som då nästan alla låg i just Klara. Han 
var vän och trätobroder med Nils Ferlin, med vilken han brukade kivas med om 
betydelsen av rytm och meter.
  Intensivast var bohemernas umgänge i början av 40-talet, då man träffades på 
en krog kallad Tavernan. Grundström bodde på ett billigt hotell tvärs över 
gatan; Ferlin kom ofta på besök och satt och skrev dikter i hans rum. I 
Stockholm häckade HG på vinterhalvåret; när våren kom drog han oftast hem till 
Svanabyn.
  De få dikt- och novellsamlingar han till dess fått ut räckte inte långt i 
ekonomiskt hänseende (särskilt som han bodde på hotell, om än av billigaste 
sort) utan han levde främst på frilansskriveri för tidningarna. Det var också 
på så vis han kom att resa mycket. I Helmer Grundström-arkivet, hans 
efterlämnade papper som släkten donerat till Umeå universitet, finns – om jag 
räknat rätt – hela 300 noveller, 750 dikter och 115 artiklar. Arkivet är nog 
långt ifrån komplett. Han skrev nog mer, särskilt vad gäller artiklar: det var 
resereportage, artiklar om norrländskt liv, prosa- och poesiresensioner, 
allmänna kulturartiklar, allt möjligt. (Totalt finns drygt 30 böcker av honom, 
varav ca dussinet är prosa.)
  I mitten av 30-talet gjorde han en längre resa till Irland, tillsammans med 
sin dåvarande fru, vilket finansierades av att han skrev researtiklar. Han 
besökte olika delar av ön under två månader. Han ville dit för att han kände en 
samhörighet mellan de (då) fattiga irländarna och de fattiga 
lapplandsinbyggarna. Dock blev han besviken på den katolska kyrkans grepp över 
befolkningen; han noterade bestört att irländarna verkade vara slavar under 
religionen.
  I Dublin erbjöds han ett möte med nobelpristagaren Yeats, men avstod av ren 
rädsla och blygsel. Yeats lär ha blivit besviken, och hade gärna velat träffa 
en poetkollega från landet som gav honom det fina priset. Han fick dock träffa 
den irländske presidenten de Valera! Det berodde på att denne besökte en 
svensk-irländsk boxningslandskamp, boxning var något HG gillade, och de Valera 
råkade ha en svensk sekreterare. (Men vid tiden var han väl snarare 
premiärminister?)
  På hemvägen stannade han flera månader i London (troligen för att han inte 
hade pengar till hemresan, vilket han fick skriva ihop). Jo, engelska hade han 
lärt sig någorlunda på folkhögskolorna (han tolkade sedemera bl a Robert Burns 
till svenska).
  En annan resa gick till den internationella filmfestivalen i Moskva 1938, som 
han skrev om för en filmtidning. HG var visserligen närmast socialdemokrat, men 
nyfiken på sovjetsocialismen. Han blev imponerad av den sovjetiska filmen, men 
knappast av det sovjetiska samhället. Sovjet fick han möta från den andra 
sidan, när han i december 1939 vare uppe vid Petsamofronten, som 
krigskorrespondent under Vinterkriget. Under en ytterst dramatisk episod blev 
hans sällskap beskjutet av sovjetiska jaktplan som gjorde flera svängar och 
anföll under kanske en kvar. HG hade tagit skydd bakom ett träd, och en del 
kulor slog ned enstaka meter från honom.
  Så nog fick han vara med om en hel del. Fram till 1939 var HG helnykterist, 
som ett arv från uppväxten, men då hände något. Den kände svensk-amerikanske 
skådespelaren Werner Oland (också norrifrån, Bjurholm) var på Sverige-besök och 
under en mottagning på svensk-amerikanska föreningen söp Grundström till 
rejält. Fr o m den dagen var han inte nykterist. Han blev nog aldrig helalkis, 
men antydningsvis blev det nog en hel del i glasen från det sena 50-talet till 
slutet av 60-talet, då Grundström hade det svårt: han var glömd, hans mor dog 
1964, han hade ont om pengar, han kunde inte jobba, han höll sig undan i 
Svanabyn från alla vänner i Stockholm. I början av 70-talet kom dock 
återuppståndelsen.
  På något var nog avfallet från IOGTismen som en befrielse för honom - 
umgänget med de andra klarabohemerna underlättades, om inte annat. Det blev 
många dråpliga episoder med klarabohemerna (och här tycker jag att Balgård 
kunde ha skrivit mer - det är ju en klassisk period för svensk lyrik!) men 
trots allt kände sig HG inte helt hemma i Stockholm. När våren kom längtade han 
tillbaka till sina lappmarker. Om dessa skrev han sin kanske mest kända dikt:
 
Langt nol i helvitta,
langt nol i väla,
drar jag mitt dragspel
för värken i själa.
 
Bälgen ä sprucken.
Å sprucken ä själa.
Langt nol i helvitta.
Langt nol i väla.
 
(Men ”nol” var ett sällsynt dialektalt undantag. Grundström skrev sällan på 
dialekt. Han var noga med språket och tyckte man skulle skriva ordentligt.)
  Märkligt nog verkade han lika ofta längta bort från lappmarkerna när han väl 
var där! Han nämnde i intervjuer från Svanabyn ofta hur ensam och isolerad han 
kände sig där. Även lappdiktaren kunde få lappsjuka. Han fick tillfälligtvis 
sällskap 1942. Gunnar Ekelöf var på långbesök i Dorotea och bosatte sig på ett 
pensionat. Samtidigt kom också HG:s gode vän, poeten Josef Kjellgren (känd från 
den modernistiska gruppen "5 unga") och dramatikern Rudolf Värnlund till 
Dorotea.
  Under en kort period var denna anspråkslösa lapplandsort ett icke föraktligt 
litterärt centrum!
  (Parentetiskt: i ett brev från tiden nämner HG "Du nämnde i ditt senaste brev 
att vissa utländska 'getingar' surra i atmosfären ...en dumpit ned på en sjö i 
trakten. Det är inte bättre här. Tre flygande nazzar över stan på 15 dagar." 
Vid den tiden nödlandade ett tyskt jaktplan, en Me 109, på Bellvikssjön, min 
mors hemby. En episod som blev legendarisk i trakten.)
  50-talet var tungt, men han höll sig flytande genom att skriva hundratals 
saker, främst noveller ”nästan enbart raffel”, för de kommersiella 
tidskrifterna, som exempelvis Lektyr. En del av novellerna var rena ”Vilda 
Västern i trappermiljö”. Det var på den tiden då Lektyr innehöll lektyr och 
inte bara nakna flickor. I en artikel från 1947 uttalar han också sin 
förtjusning för deckare, som han tydligen läste i stora lass. Han gillade bl a 
Ellery Queen, Fredric Brown, Raymond Chandler och Craig Rice. Det han gillade 
med deckarna var framför allt miljöskildringarna. Tyvärr ser vi dock också i en 
opublicerad artikel från 1950 att han tyckte science fiction var 
”frånstötande”, därför att genren hade ”ingen trovärdig miljö…som en käft utan 
betar”.
  Här finns det skäl till ett par reflektioner. För det första hur HG kunde 
uttala sig om sf-genren: han måste rimligen i alla fall *ha läst en del* av 
den. För det andra är det märkligt att han redan 1950 talar om ”science 
fiction”, en term som vid den tiden knappt var känd: han måste rimligen rent av 
ha haft en viss insatthet i genren, ty annars skulle han ha talat om 
”rymdberättelser”, ”framtidsnoveller” eller dylikt. Min gissning är att 
Grundström kom i kontakt med sf via JVM/VÄ, vilket är rimligt med tanke på att 
veckotidningar var något han växt upp med och ofta medarbetade i. Och det 
förklarar också att han finner genren ”frånstötande” – mycket av materialet i 
JVM/VÄ var ganska taffligt, då man valde bland de sämsta amerikanska 
pulpnovellerna. (Men därjämte måste HG ha kommit i kontakt med genren på annat 
vis, ty JVM/VÄ använde aldrig beteckningen ”science fiction” – i entidig ledare 
skriver man blott en enda gång om ”scientifiction”.)
  Noteras kan dock att HG faktiskt skrev en del som kunde betecknas som 
fantasy. Hans Riddaren och sporren (1950) fick en ”tonart av saga och myt”. 
Även i andra dikter kunde han skriva om sagoväsen som huldror, troll och 
vittror. Utöver reportage och veckotidningsnoveller, recensioner och dikter 
skrev han enstaka romaner (exempelvis en serie på fyra ungdomsromaner om några 
norrlandspojkars glada upptåg), gjorde ett par deckarromanöversättningar (för 
pengarnas skull – men vi kan sluta oss till att hans engelska var rätt god i 
alla fall) och till och med en barndiktsamling. Den senare skulle heta ”Den 
stora grisen” och sändes in till Rabén & Sjögren. Ingen mindre än Astrid 
Lindgren fick dock den tunga plikten att skriva refuseringsbrevet. Det verkar 
som om fru Lindgren faktiskt gillade barndikterna, men cheferna på förlaget 
sade nej. Flera av barndikterna återtrycktes dock i senare diktsamlingar.
  50-talet blev som sagt tufft får vår vän poeten och författaren. Han 
förlorade kontakten med sina barn (vilket delvis var hans eget fel), han fick 
färre skrivuppdrag (underhållningsnoveller för t ex Lektyr höll honom med knapp 
nöd flytande) och vid de långa tider då han bodde uppe i Svanabyn kände han sig 
isolerad och bortglömd. En stipendieresa till Bulgarien sommaren 1955 gjorde 
inte mycket för att lätta upp det dystra livet. Vid ett tillfälle var 
Grundström så nere att han brände ”2000” eller ”3000” diktmanus (uppgifterna 
går isär i olika intervjuer), men enligt Balgård var det nog ingen större 
förlust – alla hans viktiga dikter var kvar eller redan publicerade.
  Men så började det hända något mot slutet av 60-talet. Han började få några 
mindre litterära priser och stipendier. Tidningarna började söka upp den store 
norrländske skalden. Han kom i kontakt med t ex Torstein Bergman, som gjorde en 
skiva med Grundström, och tillsammans åkte de (i olika konstellationer med även 
andra medverkande) på små miniturneer i Norrland och annorstädes, till 
kulturföreningar, skolor m m. Helmer Grundströms berömmelse började växa. Han 
blev t o m föremål för TV-reportage.
  I ett av reportagen beklagade han sig över att han inte hade någonstans att 
bo när han kom till Stockholm, och vips ordnade Stockholms kulturborgarråd en 
liten övernattningslägenhet åt honom i ett kulturhus (den låg på Svartensgatan 
31, nedre botten). Det var blott ett rum med kokvrå, som Grundström inredde 
tämligen spartanskt. Men han trivdes och han hade aldrig särskilt stora 
pretentioner på sitt boende. Han firades stort om än motvilligt av sina 
kvarvarande (många hade dött) kulturvänner i Stockholm när han fyllde 75 år, 
och 80 år. Vännerna samlades och fick praktiskt taget släpa ut honom till 
festen.
  Han avled 1986 efter en tids sjukdom. Han har inte glömts efter sin död. En 
diktsamling utkom postumt, och flera samlingar (både dikt, noveller och 
reportage) äldre material har utkommit. Jag skulle gärna vilja se mer av hans 
”populära” noveller för de lättare veckotidningarna (sådant är roligare att 
läsa än tråkigt ”seriöst” stoff) och varför inte mer av hans journalistiska 
reportage. De fragment jag sett av hans artiklar säger mig att han var en 
utmärkt sakprosaist.
   Själv läste jag honom sedan skoltiden, som sagt. En dag (någon gång i mitten 
av 80-talet, säkert bara 1-2 år innan han dog) tog jag mod till mig och hittade 
hans nummer i telefonkatalogen. Jag ringde upp och frågade om man kunde komma 
förbi och få ett par böcker signerade. Helmer Grundström svarade kärvt att det 
gick rakt inte för sig. Han umgicks inte med folk och ville inte träffa någon. 
Jag försökte lirka litet, men det gick inte.
  En tid senare såg jag honom i en bokhandel i Götgatsbacken, där han stod och 
bläddrade i några böcker. Men jag hade inga böcker med mig för honom att 
signera, och han skulle säkert inte vilja bli störd. Så jag betraktade honom 
bara på avstånd.
  Men jag har alltså både talat med och sett Helmer Grundström. Men inte 
träffat honom. Det är litet sublimt. Och för poeter passar kanske det sublima?

 
--Ahrvid Engholm
 
 
För den som vill veta mer:
 
 www.helmergrundstrom.com
 
 www.helmergrundstrom.com/hgomsj.htm
 
 sv.wikipedia.org/wiki/Helmer_Grundström
 
 biphome.spray.se/svanabyn/helmerg/helmerg.htm
 
 enn.kokk.se/?p=1144




--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / ahrvid@xxxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande, 
sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe)
YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP!

_________________________________________________________________
Discover the new Windows Vista
http://search.msn.com/results.aspx?q=windows+vista&mkt=en-US&form=QBRE-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: