[SKRIVA] Rec: Den nionde april, Tamelander/Zetterling

Nå, nu har jag läst ytterligare en sådan där krigsbok (det hör som sagt till favoritområdena för fackböcker), närmare bestämt Den nionde April (av Michael Tamelander & Niklas Zetterling, Historiska Media, 2000) vilken som namnet antyder handlar om överfallet på Danmark och Norge nämnda datum år 1940. Det handlar mest om striderna i Norge, som pågick i över två månader (Danmark tvinagdes kapitulera på några timmar). Det som slår en är hur mycket av sammanträffanden, av tur, och av otur, som kriget i Norge präglades av. Tag till exempel att både den brittiska flottan och den tyska flottan seglade iväg med målet Norge ungefär samtidigt, dagarna före 9 april. Britterna tänkte minera norska vatten (för att hindra järntransporter via Narvik) medan tyskarna å sin sida slog till med en invasion direkt. Att de två flottorna i inledningen blott i begränsad mån mötte varandra på öppet hav var tur för tyskarna, ty då hade kanske hela invasionen omintetgjorts. Hitlers motiv för att anfalla Norge var tvåfalt: 1) att säkra järntransporterna (det svenska järnet som vinterhalvåret gick via Narvik; på sommaren kunde dock också hamnen i Luleå användas), 2) att säkra ubåtsbaser så att man lättare nådde Atlanten och kunde bedriva ubåtskrig mot britterna. Det var från början ganska tunna styrkor tyskarna använde. Man angrep ett halvdussin norska hamnstäder (inkl Oslo, där ett vaket fästningsbefäl dock såg till att sänka den tyska kryssaren Blucher) med bara ett par tusen man per mål. Det norska försvaret kunde mobilisera upp till 120 000 man, och kunde ha uppbådat ett betydligt effektivare motstånd - särskilt som man kunde påräkna sig västallierad hjälp - om man bara reagerat i tid. Man fick varningar om att något var i görningen, men bestämde sig för enbart en partiell mobilisering. Och för partiell mobilisering var regeln att den sändes ut med post. Meddelandet skulle nå de värnpliktiga två dagar efter invasionen... De styrkor som ändå hann samlas råkade dessutom ut för en hel del missöden och missförstånd. Vid Oslos flygplats t ex sköt man mot angripande flyg och fallskärmstrupper tills ammunitionen tog slut, och sedan blev man tvungen att retirera. Det fanns norska förstärkningar i Oslo, men de dirigerades åt ett annat håll. När tyskarna till slut genom litet flax kunde ta flygplatsen, kunde man börja flyga in förstärkningar - vilket var i sista ögonblicket, ty man hade innan dess inte ens tusen man i Oslo. Men norrmännen hade också tur vid en del tillfällen. Regering och kung flydde norrut och var vid olika tillfällen blott timmar från att infångas eller träffas av bomber. Vid ett tillfälle lyckades en ihopskramlad norsk trupp på 90-talet man, som upprättade en vägspärr (och bland bemanningen fanns jägare som ryckte ut med sina jaktvapen), slå tillbaka en tysk kolonn vilken annars hade kunnat fånga in statsledningen. De största felbedömningarna och misstagen stod britter och fransmän för. Jo, de sände trupper, men det var fruktansvärt illa planerat och samordnat. Trupper anlände till Mellan- och Nordnorska embarkeringsplatser med fel eller ingen utrustning, för det hade lämnats i hamn i all förvirring eller lastats på fel fartyg. En del enheter anlände med skidor i utrustningen - skidor som saknade bindningar, och alltså var oanvändbara. Man hade föga av både taktisk och strategisk överblick och samordning. Man verkade trampa runt litet hur som helst, med anfallsmål och order som oavbrutet ändrades, och där fransmän inte talade med britterna och vice versa och ingen heller samordnade med norrmännen. Skall vi gå mot Narvik? Nej, Trondheim. Nej, Narvik. Trondheim. Vad skall vi göra? Någon som vet? Det blev varken hackat eller malet. Ändå hade man tidigare under en längre tid planerat för just operationer i Norge, då med syftet att via Narvik gå genom norra Sverige (och ta Malmfälten i Kiruna på vägen) för att bistå finnarna i Vinterkriget. Men de praktiska förberedelserna för operationer i norra Skandinavien var mer än bristfälliga trots att man rimligen *borde ha haft tid* att planera för det. Tyskarna däremot klarade sig bättre genom ren "gåpåaranda" och genom att de snabbt etablerade flygherravälde för Luftwaffe. Flyganfall är effektivt i den norska terrängen, där det ofta är smala vägar mellan fjällen man måste hålla sig till, och de är lätta att angripa. (Britterna sände litet halvhjärtat några gamla biplan, Gladiators, som dock blev utslagna efter några dagar.) Dessutom verkade det som om det spred sig en överdriven uppfattning om de tyska styrkornas storlek och förmåga. Vinner man den mentala biten är halva kriget vunnet. Med aldrig så litet förutseende borde alla förutsättningar ha funnits för att stoppa tyskarna i Norge. Det norska landskapet med fjäll och däremellan vägar borde vara perfekt för försvar. Minns hur det tog de allierade två år att kämpa sig upp för den bergiga italienska halvön. Ett mindre antal befästa posteringar på fjällsidorna, som behärskar vägarna, skulle lätt stoppa framryckningar. Och de viktigaste norska hamnstäderna ligger innanför vindlande fjordar som lätt kan försvaras med några batterier kustartilleri. (Sådant var också inrättat, och till stort besvär vid invasionen - minns Blucher. Men underhållet var eftersatt. En del befästningar hade inte fungerande kanoner, andra var underbemannade.) Dödsstöten för kriget i Norge blev dock tyskarnas offensiv in i Frankrike i maj. Nu behövdes - ansåg fransmän och britter - trupperna på kontinenten, så man drog sig ur. Lika snopet som man kommit, lika snopet försvann man. Innan man stack tog man Narvik (som ju ansågs som ett så viktigt mål), men vad var poängen med det när man strax därefter stack sin kos? En realistisk bedömning är dock att de relativt små styrkor man hade i Norge inte kunde göra särskilt mycket på västfronten (där blev kollapsen snart fullständig hur som helst) men de kunde ha ställt till stora problem för tyskarna om de stannat i Norge. I och med att britterna i stort sett behärskade havet kunde de ha underhållits och man skulle mycket väl ha kunnat hålla Nordnorge. Då hade man kunnat stoppa järntransporterna via Narvik (som t ex Churchill ansåg vara av synnerlig strategisk betydelse) och förmodligen binda större tyska trupper. Det här om järnmalmen är en omdebatterad fråga. Jag skall inte gå in på Sveriges politiska läge (och denna bok går inte heller in på det så mycket; det finns många andra böcker i ämnet) men för tyskarna gällde att man vid andra världskrigets start importerade mer än 80% av sitt järnbehov, huvudsakligen från Sverige. Importbehovet sjönk en del efter slaget om Frankrike (då man erövrade järngruvor i Elsass-Lothringen) men det svenska järnet fortsatte att vara betydelsefullt. Det är väl tveksamt om den tyska krigsmaskinen helt kollapsat utan svenskt järn, för tyskarna erövrade som sagt en del gruvor också (och det fanns även en elasticitet i järnbehovet, då en hel del användes i civil produktion - tyskarna ställde inte om till "krigsfot" förrän 1943). Vid ett tillfälle, när kriget stod och vägde i Norge, dök den s k Mowinckelplanen upp (Mowinckel var en f d norsk statsminister som lanserade planen till den svenske utrikesministern Christian Gunther) vilken gick ut på att få slut på kriget genom att "pacificera" Nordnorge. Svenska trupper skulle rycka in i Narvik och garantera att hamnen hölls öppen, och den norska regeringen skulle vara kvar i Nordnorge. Sverige skulle helt enkelt garantera någon sorts buffertzon. För svensk del var planens fördel att den skulle garantera en handelshamn som inte var blockerad (för handel med alla sidor, inte bara med Tyskland i form av järnmalm) men genom de allierades tillbakadragande och motgångar blev planen inaktuell. Mowinckelplanen behandlas dock väldigt kortfattat i boken. Den 9 april 1940 framstår som symbolen för ett förvirrat och från de västallierades sidan illa planerat fälttåg. Man hade gång efter annan chansen att ge tyskarna en rejäl näsbränna, men missade möjligheterna. Det blev också symbolen för hur ett personnamn blev ett begrepp: Quisling. Denne klumpige politiker utan verklighetsuppfattning blev en belastning för både allierade, tyskar - som snart sköt honom i bakgrunden - och förstås norrmännen. 

--Ahrvid

--
ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag]
Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!
Gå med på SKRIVA! http://www.skriva.bravewriting.com
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: