[SKRIVA] Rec: De kylande stjärnorna/Svensmark, Calder

De kylande stjärnorna, av Henrik Svensmark & Nigel Calder (Anarchos förlag, 
2008) handlar om att vårt klimat styrs huvudsakligen av astronomiska faktorer, 
och då framför allt kosmisk strålning som bestämmer molnbildningen.
  Svensmark är den danske forskare som kommit på mekanismerna, och Calder är 
en populärvetenskapare som är den som skrivit boken (även om Svensmark, 
säkerligen förtjänt, får medförfattar-credit).
  Först vill jag bara påpeka att översättningen av en Peter Pettersson är 
förskräcklig. Full av talspråksmässiga, onödiga ?så?, anglicismer (?invaderare? 
istället för invadörer; engelsk ordföljd; engelska idiom; m m), detta 
besynnerliga presens particip passivum (?gåendes? istf gående ? i sig en 
anglicism då det troligen står för en ?ing-form), osv.
  Helt kort kan bokens tes beskrivas:
  Kosmisk strålning kommer in i atmosfären, och särskilt den högenergirika 
strålningen ? eg är effekten från sekundärstrålning - joniserar molekyler så 
att de dras mot varandra, bildar kondensationskärnor, som får vattenånga att 
bilda droppar, vilka utgör moln. Molnen reflekterar solstrålning och kyler 
därför planeten.
  Den kosmiska strålningen har visat sig vara särskilt molnbildande för låga 
moln (ca 3 km höjd) och det är just de molnen som är effektivast reflektorer! 
Storleken på den kosmiska strålningen beror i sin tur på solens aktivitet, vars 
solvind och magnetfält kan repellera en större eller mindre mängd av 
strålningen (främst är laddade partiklar från gamla supernovor). Högre 
solaktivitet (för vilket solfläckarna är en indikator) betyder starkare solvind 
och magnetfält, färre partiklar, färre moln, och varmare på jorden. Lägre 
solaktivitet betyder kallare på jorden.
  Solaktiviteten kan man historiskt mäta på olika sätt. Dels från 
solfläckarna, där det finns kontinuerliga observationer från 1600-talet och 
framåt (sedan Galilei upptäckt dem), dels indirekt genom radioaktiva isotoper. 
Den kosmiska strålningen skapar inte bara moln, utan också radioaktiva 
isotoper. Med isotopanalyser för olika ämnen kan man gå miljoner, ja, miljarder 
år tillbaka i tiden.
  Och det har visat sig att solaktiviteten samvarierar oerhört nära med 
klimatet!
  För ungefär 300 år sedan rådde ?lilla istiden?, och samtidigt var det 
ovanligt litet solfläckar (något som kallas Maunder-minimet). Ungefär 800 f Kr 
var klimatet också ovanligt kallt och även då rådde ovanligt låg solaktivitet. 
Detta nämnt bara som exempel ? det finns fler klimatvariationer, som alla nära 
syns variera med strålningsnivåerna. Och de variationerna går hundratals 
miljoner år tillbaka.
  Det finns även andra astronomiska faktorer som påverkar klimatet, även om 
denna bok framför allt diskutera solaktiviteten. Vi har t ex solens 
utstrålningsnivå (som inte behöver vara förbunden med solfläcksaktivitet), 
jordaxelns lutning, jordmagnetfältets riktning och styrka, jordbanans 
excentricitet, period i banan då norra halvklotet är närmast solen, osv. Flera 
av dessa cykler studerades på 1930-talet av den serbiske vetenskapsmannen 
Milankovich och kallas efter honom Milankovich-cykler. De har perioder på 10 
000-tals, ibland 100 000-tals år, och kan bidra till de effekter som den 
kosmiska strålningen ger. (Mer forskning vore välkommen för att avgöra den 
relativa vikten av påverkan från olika astronomiska faktorer och deras 
samverkan.)
  Vi får också bekanta oss med mer galaktiska faktorer. Solsystemet rör sig 
långsamt visavi Vintergatan. Med långa mellanrum passerar vi genom områden med 
större stjärntäthet, och får mottaga mer kosmisk strålning. Solsystemet ?
vippar? också upp och ned genom det galaktiska planet ? och när vi rör oss 
genom planet tar vi också emot mer kosmisk strålning. I boken förs en del 
resonemang 100-tals miljoner år, eller miljarder år tillbaka, om de galaktiska 
faktorernas betydelse för utvecklingen av livet på jorden ? men jag skall inte 
gå inte på det här. (Det är dock ganska intressant, och av visst intresse även 
i klimatdebatten.)
  Boken innehåller också en hel del kritik mot datormodellering à la IPCC:
  ?Flera av modellerna underskattar mängden moln kraftigt? /för/ molntyper kan 
skillnaderna i årstidsamplituden bland modellerna och satellitmätningarna uppgå 
till flera hundra procent.?
  Har då molnen betydelse för klimatet? Absolut. ?Molnen på låg höjd täcker 
nästan fyra gånger så mycket av ytan /som andra moln/. De svarar för nästan 60 
procent av den totala nedkylningen. Förutom att hindra solskenet, så* strålar 
också deras relativt varma molntoppar effektivt ut värme i rymden. Och bland de 
låga molnen så* är de viktigaste nedkylarna alla de vida och platta täcken av 
valkmoln som breder ut sig över nästan 20 av jordens yta. ? På det hela taget 
så* minskar molnen i världen den uppvärmande effekten av det inkommande 
solskenet med 8 procent.? (Jag har för skojs skull markerat den så-tokiga 
översättarens överanvändning av ?så? ? alla de kunde strykas.) ?En statistisk 
test visade en överensstämmelse mellan låga moln och kosmisk strålning med i 
genomsnitt 92 av 100 procent per år ? en mycket god överensstämmelse?.
  Under 1900-talet har vi fått en viss (liten) uppvärmning, men då har också 
den uppmätta solens magnetfält ökat med 130 procent. Större delen av denna 
milda uppvärmning kom dock under den tidiga delen av 1900-talet, då CO2-
ökningen var som * minst*.
  Det finns förvisso kritik mot Svensmarks upptäckter. En Jurg Beer vid ett 
schweiziskt forskningsinstitut som studerat diverse isotoper, som skapas av 
kosmisk strålning, menar att isotopfördelningen han funnit inte stämmer. 
Svensmark svarar dock att dennes istopoer framför allt bildats av låg- till 
mellanintensiv kosmisk strålning, medan effekterna på molnbildningen kommer 
från högintensiv kosmisk strålning. Beer har liksom mätt fel saker.
  Paret Lockwood och Frölich har också yttrat kritik, som ibland refereras 
till. Men läser man vad de skrivit är de tvärtom mycket generösa mot tanken att 
kosmisk strålning påverkar klimatet. Det är bara det att man också påpekar att 
klimatet på senare tid inte tycks följa den kosmiska strålningens nivåer. 
Svensmark har svarat att klimatet visst följer strålningen ? det är Lockwood 
och Frölich som inte sett att den tidigare uppvärmningen nu upphört, och det 
beror på att de använt för grov statistik med rullande medelvärden på 9 eller 
13 år.
  Men Svensmarks forskning har inte mötts med stående ovationer. Han fick 
oerhört svårt att hitta finansiering för sina försök med stora molnkammare, och 
hans förslag att använda CERN för att studera ?konstgjord kosmisk strålning? 
har mötts av förlöjligande av CO2-troende om att det vore ?kontroversiellt?. 
(Men det är aldrig kontroversiellt att göra försök som avser att stödja IPCC! 
Nå, Svensmark skall få låna CERN för sina experiment?år 2010.)
  Svensken Bert Bolin, medgrundare av IPCC, har kallat Svensmarks arbete för ?
oansvarigt? ? som om det vore oansvarigt att försöka ta reda på sanningen om 
molnbildning och strålning. Det verkar som om det ?ansvarslösa? snarare är 
risken för att IPCC-policyn visar sig grundlös?
  Enligt Svensmark uppvisar CO2 dålig eller ingen korrelation med 
klimatsvängningarna. CO2-ändringar kommer ? om de alls dyker upp ? * efter* 
klimatändringar. Enligt boken uppskattar han att något så drastiskt som en 
fördubbling av CO2-halten i atmosfären blott skulle öka jordens medeltemperatur 
med 1 grad (IPCC påstår 4-6 grader för betydligt mindre CO2-ökning). En del av 
förklaringen är förstås att CO2-halten faktiskt är låg ? den mäts som sagt i * 
miljondelar*.
  Det hela är en mycket intressant bok, på en lagom kunskapsnivå (allt som är 
litet svårare förklaras pedagogiskt), väl illustrerad med foton och diagram. 
CO2-troende torde få sig en liten tankeställare när de läser den. Det tycks som 
om att kritiken mot CO2-lobbyismen långsamt men säkert växer. Det växer fram en 
allt starkare insikt om att datormodeller av ett så komplext och icke-linjärt 
system som klimatet kanske inte är så noggranna (särskilt med den stora brist 
på primärdata som finns), och att det finns mycket om klimatet som vi inte 
känner till och som modeller inte kan fånga. Den kosmiska strålningen och andra 
astronomiska faktorer, t ex!
  Så innan vi halverar världens potentiella BNP de närmaste 69 åren och 
förslösar tiotusentals triljarder dollar (eller vad det kan kosta ? DYRT blir 
det!) på ?CO2-begränsning?, vilket skulle orsaka mänskligheten enorm skada, kan 
det vara läge att sätta sig ned och fundera:
  Är det verkligen sant att jorden kommer att gå under pga koldioxid?
  Läs De kylande stjärnorna.

--Ahrvid

-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: