[SKRIVA] Rec: DAST Magazine 4/07

Så går då DAST Magazine i graven, i samband med sitt 40-årsjubileum. Ägarna uppger i en ironiskt formulerad ledare att starkt bidragande skäl till detta är att kulturtidskriftsbidraget halverats, medan flera andra tidskrifter vars medarbetare sitter i bidragskommittéerna får en halv miljon eller mer. "Men det handlar förstås inte om korruption. När man bestämer hur mycket pengar en tidskrift skall få går den inblandade ut...". Men låt mig dock som vanligt först säga något om det sista numret (om än DAST hoppas på ett fortsatt cyberliv på www.dast.nu - notera att "bakslagets" webadress är fel). Det börjar med en intressant artikel om ett känt danskt fängelse och därefter får vi bekanta oss med Eugen Semitjovs Allan Kämpe. Det följer en lång artikel om James Tiptree jr (pseud för Alice Sheldon), en av de allra bästa sf-författarna. Den anonyma artikeln (av redaktionen?) verkar baserad på en nylig biografi om henne. Jag kanske skulle ha föredragit litet mindre om hennes liv (som dock är så intressant att det ryktas om en film) och mer om hennes litterära verk. Tiptree hörde till de få som - i likhet med t ex Ray Bradbury, Harlan Ellison och Ed Hoch - praktiskt taget endast skrev noveller, och därtill aldrig en dålig novell. En av sf-genrens giganter. Jag har aldrig förstått poängen med Bo Stenfors' artiklar där han i minsta detalj sätter sig och refererar handlingen i någon sf-story. Här behandlas en novell av Isaac Asimov, som finns i relativt nyligt tryck och intresserade kan hitta den själva. Är det inte bättre att läsa originalnovellen? Jag vet att Bosse kan väldigt myket, om t ex äldre sf, och skulle kunna skriva intressanta artiklar, men referatartiklar är tyvär poänglösa. (Han har dessutom fel i att Merkurius skulle sändigt vända samma sida mot solen. Merkurius snurrar, om än långsamt.) Därefter möter vi den tyske västernförfattaren Karl May (som lär ha älskats av Hitler) och den svenske västernhjälten Ben Hogan (av Matt "Kjell G" Jade). Om Hogan får vi lustiga exempel på hur dennes karriär tämligen grovt förvanskades i de finska fria "översättningarna" - Hogan gillar i finska versionen bastubad där i öknen, och hans antagonister är slemma svenskar. Vi möter också den för iaf mig tidigare okända deckarförfattarinnan Anna Katharine Green i en intressant artikel. Författarporträtt - ofta korta med kärnfulla - har alltid varit en av DAST:s starka sidor och vi får även stifta bekantskap med Per Erik Tell. Här borde jag göra en vits på det gamla skrivtipset "Show, don't Tell" men jag orkar inte. Undertecknad bidrar med två saker: min intervju med Doris Lessing från 1987 (något kortad; jag tror man tog bort t ex Lessings reaktioner inför Tjernobylolyckan). Och min verslustifikation kring debatten mellan Björn Ranelid och deckardrottningarna, i form av en omgjord version av slagdängan "Min soldat" (man får svälja någon stavelse ibland för att få metern att stämma, men det är tillåtet i schlagers, och originaltexten har liknande hopp). Smålustig, hoppas jag. Norrmannen Kjell Steens artikel om Fantomen klargör Dragos-läget. (Men måste en artikel på norska få rubriken "Norsk läsövning"? Det är litet förklenande; nog kan DAST:s intelligenta läsare förstå norska.) Här får vi veta varför Fantomen hette Dragos i Svenska Dagbladet. I korthet: Bulls presstjänst var från början norsk (det visste jag faktiskt inte) men flyttade till Sverige i samband med att kriget startade. De representerade div amerikanskt material (och utgav även via Nordpress sedemera JVM/VÄ) men när tyskarna ockuperade Norge våren 1940 blev det förbud mot att ha amerikanska serier i norska tidningar. Man började dock 1942 i alla fall publicera "Fantomet" i norsk press. För att tyskarna, som förmodligen hade tillgång till svenska tidningar, inte skulle begripa att det var en amerikansk serie måste den döpas om i SvD - den blev då "Dragos". (Det återstår dock en annan fråga: Varför hette "Knasen" när den gick i DN "113 Wilmer"?) Jag tar inte upp en del mindre artiklar och notiser, men jag noterar att DAST:s grundare Iwan Morelius bidrar med noteringar om sitt och DAST:s tidiga liv. Jag visste faktiskt inte att han i unga år var en stor ishockeyfan. (Men just den har, i motsats till numret i övrigt, ovanligt många korrfel. Annars vet jag att DAST alltid varit noga med korr - skribenter har t ex alltid själva fått korr utskrivet och tillsänt.) Numrets klassikernovell är Jaques Futrelles "Problemet med den försvinnande mannen", ett intelligent låsta rummet-mysterium med "Tankemaskinen". Den avgörande detaljen är snarare varför mannen försvinner, inte hur han gör det. Slutligen drygt 30 sidor med DAST:s alltid lika vällfyllda och fina recensionsavdelning. DAST har alltid haft en av de mest omfattande recensionsavdelningarna i kulturpressen och det är att beklaga att den nu försvinner. 
  Ett stilenligt och läsvärt avskedsnummer.
DAST tycker jag under många år varit en hörnsten i tidskriftsbokhyllan för alla som gillar spänningslitteratur. Det som alltid varit bra med DAST är den stora bredden och bredvilligheten att gräva djupt och ta fram saker som kanske är litet mer udda. DAST har haft många artiklar om okända äldre författare eller intressanta episoder ur äldre kulturliv. Jag läser mycket hellre DAST än någon smal, pretentiös poesitidskrift. DAST har alltid bjudit på en spännande upptäcksfärd! DAST har också varit läsvänligt och snyggt gjord med många illustrationer. 
  Nu går vi alltså miste om:
  a) DAST:s spännande, intresseväckande ämnesbredd.
b) De många författarporträtten (i detta nr bl a Semitjhov, Tiptree, Green, May och Tell). 
  c) Den fina recensionsavdelningen.
  d) Det snygga trycket och den läsvänliga layouten.
  ...och en hel del annat.
Jag tycker att kulturbidragssystemet är skitruttet. I grunden handlar det inte om huruvida någon tidskrift får 25 000 eller 600 000 (så stort är spännvidden i godtycket) utan om att det är en förfelad och kulturfarlig idé att staten via diverse kommittéer av kompisar skall sitta och styra kulturen via att bevilja eller avslå miljardbidrag, allt medan *alla* inom kulturen fortfarande betalar världens högsta skatter. Skall man ha kulturbidrag är det bättre att göra det neutralt, så att alla får samma chans. Och det kan t ex göras genom skattelindring (att ta bort kulturskatt, som man t ex gjort med bokmomssänkningen). Systemet med massiva, riktade kulturbidrag är av ondo. Riktade kulturbidrag är: a) korrupta och korrumperande, b) slösaktiga (massor går bort i administration), c) utvecklingsfientliga (s k finkultur som är död och irrelevant får pengar, men kulturutvecklingens frontlinje får inget; jfr moralpaniken mot allt nytt med att t ex opera med en elitistisk, mikroskopisk publik - *omätbar* lyssnarskara i radions undersökningar - får i stort sett miljardbelopp), d) snärjer kulturutövare i byråkrati och ett beteende där blankettifyllnad blir viktigare än skapande (och en del sitter och försöker producera vad man tror ger bidrag istf det som är bra), e) utgör förmynderi där kultur inte bestäms av vad människor vill välja utan av en centralkommitté, f) styrs av politruker som är inkompetenta och drivs av sina egna förutfattade åsikter. 
  Om detta har jag faktiskt skrivit i DAST vid div tillfällen.
Nu återstår bara de introverta, meningslösa poesiskrifterna som göds med enorma pengar och den statliga toppstyrningen av kulturlivet rullar vidare. 

--Ahrvid Engholm

--
ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag]
Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!
Gå med på SKRIVA! http://www.skriva.bravewriting.com
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: