[SKRIVA] Rec: Asimov - The Foundations.../Gunn

Isaac Asimov - The Foundations of Science Fiction, av James Gunn (Oxford 
University Press, 1982)

Alla som känner mig, vet att jag alltid hållit The Good Doctor Isaac Asimov - 
doktor i biokemi - högt. James Gunn är själv författare och även litterär 
akademiker (professor i engelska) och har skrivit en av de längre analyserna av 
Asimovs författarskap.
  Hans bok har ett par problem. Dels är (var) Gunn kompis med Asimov, och har 
kanske inte vågat ta ut svängarna riktigt ordentligt just därför. Dels ägnar 
han sig aningen för mycket åt att bara referera handlingen i Asimovs sf-verk. 
(Referatet av Pebble in the Sky tar flera sidor, men bekräftar mitt gamla 
intryck av att det är en av Asimovs rörigaste berättelser. Gunns tes om att 
handlingen representerar judarnas historia är dock intressant. Asimov var - 
ateistisk - jude.) Ibland är det dock nödvändigt, för att reda ut vad som också 
utgör en av Gunns teser. Asimov, menar Gunn, kommer till sin rätt främst när 
han skriver en problemlösarhistoria.
  Såväl Stiftelse-trilogin som robot-berättelserna (fr o m nu kallade bara 
robotarna) är problemlösarhistorier. I Stiftelsens nio långnoveller 
(stiftelsefortsättarromanerna kom efter Gunns bok; personligen finner jag dem 
inte inte lika bra) handlar alla om lösandet av någon "seldonkris" som dyker 
upp, och ytterst om frågan hur galaxcivilisationen skall överleva - samt var 
tusan finns den Andra Stiftelsen? Robotarna handlar alla om någon konflikt 
mellan robotlagarna, som är alltför välkända för att jag skall behöva upprepa 
dem här. Jag tycker inte att det hade skadat om Gunn också tagit upp Asimovs 
deckare (främst Black Widowers-novellerna) som också ligger inom 
problemlösargebitet.
  En uppfattning många nog delar, är att robotarna och den ursprungliga 
Stiftelse-trilogin, hör till Asimovs absoluta topp. Det inkluderar de två 
robotdeckarromanerna, där Asimov mer eller mindre ensam - föregångarna var iaf 
få - uppfinner sf-deckaren. Därtill kan man nämna enskilda separata verk, såsom 
långnovellerna "The Martian Way" och "Nightfall" (vid ett tillfälle framröstad 
som tidernas främsta sf-novell) och romaner som The Gods Themselves... (vinnare 
av både Hugo och Nebula) och Nemesis (en sen roman, ej i Gunns bok).
  Många uppskattar nog också Asimovs anekdotiska och biografiska 
novellkommentarer, förord och inledningar till F&SF-vetenskapsartiklarna. 
Däremot har jag aldrig varit lika förtjust i Asimovs själva populärvetenskap, 
som täcker praktiskt taget alla fält, inkl studier av Bibeln och Shakespeare, 
förmodligen för att han nästan alltid bara säger sådant jag redan vet. En 
typisk popvetar-artikel kan handla om hur Kol14-metoden fungerar eller hur 
planeten Uranus upptäcktes, och det är inte nyheter direkt.
  Läs gärna hans inte mindre än tre självbiografier! Asimov är rolig och 
intressant när han berättar om sig själv. Däremot tror jag inte Asimov var en 
lika stor egotistiker man kan få intryck av - det är mer en pose. Hans 
referenser till sex - bland hans 500+ böcker finns t ex samlingar 
snukslimerickar - är definitivt det. I hans självbiografier framgår tvärtom att 
han var blyg och tafatt inför kvinnor.
  Asimov framhålls ofta som en teknokrat, men han är förmodligen mer av 
humanist. Trots naturvetenskaplig bakgrund i biokemi bekymrar han sig mer om 
mänsklighetens utveckling och samhälle; sin aktiva vetenskapskarriär avbröt han 
också relativt tidigt, redan på 50-talet. Hans "psykohistoria" från Stiftelsen 
är exempel på sociologi på galaktisk nivå och hans robotar handlar om 
människans förhållande till tekniken. Själv delar han in sf-genrens utveckling 
i fyra faser: äventyrsinriktning (Gernsback, Amazing m m), vetenskapsinriktning 
(Campbell, Astounding m m), sociologisk sf (Gold, F&SF, Galaxy m m), och 
stilistisk inriktning (Nya Vågen m m), och enligt Gunn kände sig Asimov mest 
hemma inom fas två, det sociologiska, och var direkt skeptisk mot den 
stilistiska fasen.
  Asimov fördjupar sig mer i ett helt samhälles utveckling, sällan i enskilda 
berättelsepersoner. Han anklagas ofta för att använda staflagefigurer, men Gunn 
påpekar att det är avsiktligt och frivilligt valt. För Asimov är personerna 
aktörer som dramatiserar samhället eller utför problemlösandet som driver 
handlingen. Det finns dock några böcker med betydligt djupare personskildring, 
stundtals kring Susan Calvin i en del robotar (samt i "The Bicentennial Man"), 
i The Gods Themselves... och inte minst de två robotdeckarna. I dessa hänger 
själva handlingen på psykologiska hangups, i form av rädsla för att korsa öppna 
ytor, respektive rädsla för att ha fysisk kontakt med andra - det kräver i alla 
fall något av personfördjupning. För det mesta är dock själva samhället 
huvudperson.
  Asimov beskylls också för att "inte ha någon stil", ty hans enda ambition är 
att skriva rent och klart. Men det har påpekats att även raka formuleringar och 
avsaknad av krimskrams *också* är en stil. Kom ihåg att en av de största 
stilisterna, Hemingway (sagt utan jämförelser i övrigt), nådde sina effekter 
genom att skriva maximalt avskalat.
  Personligen tycker jag ofta att det är en fördel om en författare inte 
krånglar till det för mycket. Som läsare vill man *in i* berättelsen, inte 
påtvingas att börja med något slags avkodningsarbete. Den bästa stilistiken är 
den som kan förena det enkla med det eleganta.
  I sitt biografiska och anekdotiska material har Asimov emellertid en djupt 
personlig, avspänd, roande stil som få kan matcha, och det är synd att han 
sällan använde *de* talangerna i sin skönlitteratur! Skillnaden är att han i 
sådant material skriver om sig själv i jag-form, men skönlitteraturen skrev han 
i tredje person. Asimov borde kanske ha skrivit mer skönlitteratur i jag-form? 
Det kunde ha blivit strålande, att döma hur han i övrigt närmade sig det 
berättarperspektivet.
  Problemet är kanske att Asimov aldrig reflekterade så mycket över sitt 
skrivande. Han var självlärd och bara skrev. Han älskade att skriva över allt 
annat. Han var skeptisk till skrivarkurser, litteraturvetande och liknande. Att 
medvetet göra stilistiska eller taktiska val i skrivandet, skulle aldrig falla 
honom in. Asimov var en naturbegåvning, som började skriva på allvar i kanske 
15-årsåldern och fick sina första noveller antagna före han fyllt 20. Det finns 
ett talesätt om att man inte kan argumentera mot framgång. Den som tror sig 
kunna lära Asimov något, bör fundera på vem som hade tjockast bankbok, störst 
upplagor och vann läsaromröstningarna.
  Med ett par undantag är Gunns bok sällan djupanalyserande. Robotarna går han 
dock igenom rejält, liksom The Gods Themselves... och han jämför robotarna med 
skandinaviska sagor eller grekiska legender. Värdet i de historierna ligger i 
utforskandet av hur man kan reagera i en särskild värld (världen av robotar som 
är människors redskap under de tre lagarna) utifrån en hel uppsättning 
utgångspunkter. Värdet ligger i mångfalden av överväganden, menar Gunn, och 
Asimov utforskar verkligen robotvärlden ur alla tänkbara vinklar.
  The Gods Themselves... är något för Asimov så relativt ovanligt som "hard 
sf". Som sagt sysslade han mer med samhälle än teknik. Det finns inget tekniskt 
djupt i Stiftelsen (hyperrymd, atomkraft m m är stapelvara) och 
"positronhjärnor" hos robotarna är bara ett ord (robotarna handlar istället om 
beteenden och reaktioner), men i The Gods får vi både atomfysik och kosmologi. 
Romanens premiss är att utvinna energi genom att utnyttja skillnader hos den 
"starka" kärnkraften mellan olika universa - något som visar sig vanskligt. I 
romanens mittenparti finns också detaljrikt utarbetade och genuint udda aliens 
skildrade. Gunn utnämner dessa asimovaliens till några av sf-genrens mest 
intressanta.
  Med sin naturvetarbakgrund är det kanske synd att Asimov inte skrev mer 
hardare hard sf. Han kunde säkerligen ha utforskat nya naturvetenskapsidéer i 
litterär form, istället för att ägna den energin åt vetenskapliga fackböcker. 
Tvärtom är Asimov vanligen enormt återhållsam i sina teknisk-vetenskapliga 
spekulationer. Kom ihåg hur det i Stiftelsen kan gå hundratals, ja, tusentals 
år utan att det sker någon teknisk utveckling. Tvärtom sker teknisk 
tillbakagång - människan glömmer t ex atomkraftens funktion och gör den till 
religion. Det är knappast trovärdigt att man hos Asimov knappt kan uppfinna en 
atomdriven pennväsare på 500 år, medan vi i den verkliga världen gått från 
Wrights segelduksplan till månfärder på sex decennier.
   Hur skall man då sammanfatta Isaac Asimovs litterära arv? Stiftelsen och 
robotarna kommer folk att läsa om 50 år, ja, 100 år. Hans ideer om robotik 
inspirerar riktiga robotforskare  - "Asimo" har en av de bästa humanoidformade 
robotarna döpts till! Han är för evigt en av de Tre Stora (de andra två är 
Heinlein och Clarke). Han har inspirerat flera generationer av författare och 
sf-fans, medan hans populärvetenskap nog kommer att sjunka tillbaka. 
Vetenskapen utvecklas ju ständigt.
  Det intressanta är att hur mycket popvetenskap Asimov än skrev, hur mycket 
deckare, limerickar eller annat som än passerade hans klapprande tangenter såg 
han sig alltid först och främst som sf-författare. Det var sf som var Asimovs 
första, stora kärlek när han knappt tio år gammal smög bakom disken till 
pappans godisaffär med det senaste numret av Science Wonder Stories. Det var en 
kärlek av rostfritt robotstål.

--Ahrvid

Ps. Nej, jag träffade aldrig Asimov (han flög inte, precis som Bradbury, och 
besökte Europa ytterst sällan, då han tog båten över). Men jag fick ett brev av 
honom en gång, kring en novell vi körde i Teknikmagasinet.

Pps. Se Asimov själv prata om sf:s "golden age" (Campbell-åren) på Youtube: 
http://www.youtube.com/watch?v=pySVYz4GfzE&feature=related

-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: