[SKRIVA] "Nu smäller det, sade Kapten Dynamit"

(En novellversion, av ett stycke som jag tidigare skrivit som ett 
radioteatermanus. Sök gärna upp den gamla texten och jämför. Av tekniska skäl 
får texten blankrader mellan stycken, och jag orkar inte redigera tillbaka till 
hur det egentligen skall se ut. Sådan formatering är olämpligt, vilket bl a 
märks på att därmed blir de RIKTIGA blankraderna otydliga, dvs de som skall 
vara mellan scenhopp! Det finns ett antal scenhopp, som nu inte syns 
ordentligt. Kommentarer mottages gärna. --Ahrvid)

Nu smäller det, sade Kapten Dynamit 

- en pulphjältepastisch

 

Våren hade kommit med full kraft till Kgl Hufvudstaden .Tulpanerna sprakade i 
ett färgfyrverkeri i parkernas rabatter. Från Saltsjön drog ljumma vindar in 
som andades havstång och tjära. I Kungsträdgården spankulerade det unga gardet 
och exponerade sina vårkreationer, som på kvällen skulle få sig en svängom på 
Nalen eller dansbanan på Skansen, där Sune Valdimirs orkester skulle spela upp. 
Gröna Lund hade nu öppnat för 1939 års säsong, under glada skrik och skratt. 
Ballongförsäljare och korvgubbar gjorde lysande affärer i vårsolen. En spårvagn 
plingade till på fyrans ringlinje linje och en konduktör hjälpte en äldre dam 
upp med hennes alldeles för stora, inslagna paket.

  Men mörka moln drog likväl över himlen. Tyska kollaboratörer, ryska spioner 
och engelska agenter intrigerade om världsherravälde i vår redliga lilla 
stadsidyll. Det var krig i luften. Den politiska situationen försämrades vecka 
för vecka. På kontinenten vrålade diktatorer ut sitt hat. Demokratins krafter 
hukade. 

  Men vårt intet ont anande folk hade en man som kunde hålla de onda krafterna 
stången. Glenn Starrman anågs inte alltför begåvad, och slet dagtid med att 
redigera kolorerade äventyrshistorier. Men när arbetsdagen på Stjärnförlaget 
led mot sitt slut, förvandlas förlagets liknöjde, rike arvtagare till - Kapten 
Dynamit!

  Hans förtrogne, den geniale vetenskapsmannen Dr Korrekt, hade givit honom 
vapen mot ondskans krafter. Och tillsammans med sin unge medhjälpare Johnny 
Krut har han svurit en ed: 

  _Vi skall aldrig tröttas i vår kamp mot mörksens makter.

  Vi skall skydda de rättrådiga, främja freden, upprätthålla lagen och hjälpa 
den som är i nöd._

  Folket skall veta att mot ondskan har  Kapten dynamit en kort stubin.

  Se upp ränksmidare, för nu smäller det!

 

Det ekade otäckt i det lilla karga rummet, som mest liknade en fängelsecell. 
Fastbunden på en pinnstol satt en ung blond kvinna, med ett icke alls 
ofördelaktigt utseende. Lolly hette hon, till vardags sekreterare till vår 
hjälte Glenn Starrman, även om hon inte kände till hans hemliga identitet som 
Kapten Dynamit.

  På förlaget tisslade alla om att Lolly var en aning förälskad i sin chef, 
men också att hon fullständigt avgudade Kapten Dynamit ända sedan den dagen då 
han räddade henne i sista ögonblicket innan godståget skulle förvandla henne 
till hackebiff. (Men det är en annan historia, som vi någon gång kanske får 
återkomma till.)

  Nu var Lolly uppenbarligen åter i knipa.

  - Släpp lös mig! Jag har inte gjort något, skrek hon och försökte röra på 
armarna. Lossa på de här repen, din surkålstuggande orm!

  Snett bakom henne stod en man i SS-uniform och fingrade på sin monokel.

  - Tillåt mig att mig presentera, sade han med tjock tysk brytning. Greve von 
Schweinkopf till er tjänst. Heil Hitler! Fräulein Lolly, ni skulle inte det där 
brevet ha geöffnet. Såg ni inte adressen? Det skulle till Tyska Rikets 
Beskickning. Ni sitter bra där ni sitter. Är repen bekväma? So, nichts... He-he 
he...

  - Det var inte mitt fel att Kungliga Postverket skickade brevet fel. Och jag 
öppnar 

rutinmässigt post till Stjärnförlaget.

  - Och så råkade ni se det hemliga avtalet mellan Der Fuehrer och 
Generalissimo i Moskva. Ni förstår säkert, Fräulein, att vi måste ingripa. Ni 
hade fått se mer än vad för era söta blå ögon nyttigt var. Eine Frage: var är 
brevet? Vi har metoder för att få er att tala....

  - Men jag har ju redan sagt att jag skickade brevet vidare till min chef, 
redaktör Starrmann. Jag trodde det var något om kontrakt med tyska förlag för 
utgivningen av Karl Mays indianböcker. Vi skall dela upp Polen, stod det. Inte 
för att det angår mig, men tänkte ni dela upp den polska marknaden för 
indianböcker?

 

I Newyork skulle man skratta åt de små pinnar stockholmarna aningslöst kallar 
skyskrapor. Varken Kungstornen eller Stjärnförlagsskrapan skulle få en 
newyorkare att ens höja på blicken.

  Men Stjärnförlagets huvudkontor är i alla fall en våning höge än de flesta 
tror. Genom en sinnrik arkitektonisk synvilla kan man från gatan inte se att 
det fnns en hemlig översta våning, och där har Kapten Dynamit sitt högkvarter, 
laboratorium med avancerad tekniska brottsbekämpningsutrustning och en 
plattform dold från gatan där hans hans autogyro kan starta.

  Men ännu var det vanlig arbetsdag, strax efter lunch, och Glenn Starrman 
tittade med en suck ut över ett fullbelamrat skrivbord. Hans springpojke och 
medarbetare, den fräknige Johnny Karlsson, har just rusat in på kontoret.

  - Tjifen, det här brevet ser lattjo ut, sade det unge rödhårige yrvädret. 
Tyska frimärken, men en annan har ju inte pluggat läderbrallornas klyk så 
entusiastiskt, så vad det handlar om vet jag inte riktigt... 

  Glenn tog pappret från sin ivrige alltiallo och började läsa.

  - Hm... Jag var inte så lat på tyskalektionerna. Det ser ut som högexplosivt 
stoff, det här. Kan du be Lolly att ringa upp kommissarie Wilson?

  - Skall ske, tjifen... 

  Strax återvände dock Johnny från förrummet med oförrättat ärende.

  - Lolly verkar ha sjappat! Jag vet att hon skulle pinna iväg på lunch, men 
hon har inte signalerat sin återkomst med vare sig pukor eller trumpeter.

  Glenn gick ut i sekreterarrummet.

  - Varför har hon då lämnat kvar sin handväska? Har det varit några oväntade 
besök?

  - Jag checkar med receptionen på helvetets lägre nivåer, tjifen... sade 
Johnny och knappade på en snabbtelefon. Jaha, jag snappar, okey dokey. Jo, 
tjifen det var några snubbar här för en halvtimme sedan. Surkål som bröt på 
tyska. De sade de hade någon business om kontraktet på Karl Mays indianböcker.

  - Det är märkligt. Vi hade inte alls några indianböcker på gång. Bröt på 
tyska? Det måste ha med det här felsända brevet att göra. Lolly har säkert 
blivit kidnappad. Jag tror det här är ett uppdrag för...

  - ...Kapten Dynamit och Johnny Krut. En annan är alltid redo, tjifen!

  - Trycker du på den hemliga knappen vid panelen, Johnny.

  Om ett par minuter skulle de ha bytt om till arbetskläderna och vara på väg 
i den dolda hissen ned till dynamobilen och vidare till kommissarie Wilson.

  Dynamitduon intog raskt sitt hemliga högkvarter. Glenn Starrman - blond, 
blåögd, snart 30 år - drog på sig Kapten Dynamits svarta läderdräkt, som 
liknade en MC-utstyrsel, med ridbyxor, höga stövlar och läderhjälm med inbyggd 
kommunikationsradio. Bakom de stora MC-glasögonen kunde ingen känna igen honom. 
Men glasögonen hade även en annan funktion. Den genialiske Dr Korrekt hade 
uppfunnit ett filter, som när de fälldes ned gjorde att man kunde se i mörkret. 
Bål och rygg skyddades av en skottsäker legering Dr Korrekt uppfunnit. Dräkten 
hade också ett bälte med finurlig utrustning och i ett hölster en 
gasampullpistol, med knockoutgas som kunde fälla en oxe.

  Mitt på dräkten fanns ett stort, knallrött D varifrån det stack upp en 
symbol för en brinnande stubin.

  Johnny Kruts dräkt, som också har alla dessa finesser inbyggda, var mörkblå 
och avslutades med äppelknyckarbyxor och rutiga strumpor. Hans hemliga vapen 
var en gasampulllangbella, som stack upp ur bakfickan.

  Så ilade de på väg till kommissarie Wilson.

 

Telefonerna ringde ilsket här och där i stadspolisens huvudkontor på 
Kungsholmen. I en korridor hördes en sluddrande röst från någon ur stadens 
rännstenssocitet, som stod i begrepp att på det allmännas bekostnad få husrum i 
några timmar medan blodhalten ökade i hans brännvinsomlopp. En typisk arbetsdag 
hos polisen.

  Men inne på kommissarie Wilsons kontor var varken arbetet eller dagen 
typiska.

  - Bra att ni kunde ta emot oss, kommissarie Wilson, sade Kapten Dynamit. 
Lolly, sekreteraren hos min vän Glenn Starrmann på Stjärnförlaget, har 
försvunnit. Vi misstänker att hon kidnappats. Innan hon försvann hade hon sett 
ett brev som blivit feladresserat och sänt det vidare till Starrmann. Det 
skulle till tyska ambassaden. Det är kanske därför hon försvann. Jag fick 
brevet av redaktör 

Starrmann och innehållet är minst sagt kompromitterande. Se själv!

  Kommissarien tar emot pappret och börjar läsa.

  - Jaha, min tyska är kanske inte den bästa. Men det här ser minst sagt 
besvärande ut. Ett 

avtal mellan Tyskland och Ryssland. Om det här når fram kan det...

  - Just det, bli ett hot mot världsfreden, sköt Kapten Dynamit in.

  - Enligt brevhuvudet är det här det enda exemplaret, sade kommissarien. På 
grund av  knepiga diplomatiska kontakter skickades det via Stockholm. Tänk att 
det hamnade fel. Kungliga 

Postverket som alltid är så noga.

  - Vilka mysko pajsare som scribblat på det där papyryset, tjifen, sade 
Johnny Krut Molotov - det låter som en cocktail. Och - Ribbentropp, tja, det 
låter som en godsägare och nazist som roar sig 

med ridpiskan på tjänstefolk och undermänniskor.

  - Det är inga trevliga typer, Johnny. Kommunisterna utrotar alla som ens 
vågar andas en självständig tanke, och nazisterna har inget rent mjöl i påsen. 
Herr Hitler är en förolämpning! En dag skall jag ta itu med dem på allvar. Men 
nu måste vi få dokumentet till engelsmännen. Jag litar mer på dem än de där 
rödbets- eller surkålsätarna. Men vi måste också rädda Lolly. Jag törs inte 
tänka på vad hon går igenom! Kommissarien, tag en kopia av brevet och skicka 
originalet av det till den brittiska ambassaden. Fråga efter Sir Hummingbyrde-
Smythe. Han går att lita på. 

  - Jag skall också ringa säkerhetspolisen. Och under tiden skall jag 
förstärka patrullerna och be 

mina mannar att hålla ögonen öppna.

  - Vi ger oss iväg i dynamobilen. Jag har en idé...

  - Jag sätter tyska ambassaden under bevakning, om det är det ni tänker på. 
Men de har 

egna välbeväpnade vakter. Ni kommer knappast in...

 

Dynamobilen hade byggts av den geniale Dr Korrekt - Stjärnförlagets teknikchef 
till vardags - på ett chassi av den senaste stora Cadillac-modellen. Den var 
skottsäker, hade särskild beväpning som kunde dras in under paneler, och det 
röda D:et som var Kapten Dynamits signum kunde fås att försvinna med en 
elektrokemisk process så att dynamobilen liknade en vanlig, civil lyxbil.

  Dr Korrekt var den som främst nyttjade laboratoriet i det hemliga 
högkvarteret i Stjärnförlagsskrapan. Där gjorde han fantastiska uppfinningar 
inom fysik, elektronik, kemi och andra vetenskaper, vilka Kapten Dynamit kunde 
använda i sin brottsbekämpning.

  Under dynamobilens motorhuv spann hyperfluxoturbon - en av Dr Korrekts 
uppfinningar - som en katt medan våra obrottsliga hjältar gav sig ut på 
brottsjakt.

  - Jaha, tjifen, hur lyder plan A då? sade Johnny Krut.

  - Det finns bara en sak att göra, Johnny.

  - Vad då?

  - Vi skall ta in på Grand Hotels lyxsvit.

  - Har tjifen blivit helt urgröpt i pannan? Tappat alla koncept, liksom, och 
startat 

tomtekarneval på loftet?

  - Käre Johnny, tänk efter! Var är det enda rimliga stället Lolly kan ha 
förts av tyska 

agenter, bortanför svensk jurisdiktion?

  - Jurrisdiktafon... Tjifen menar... Ja, tyska beskickningen förstås! Och 
Grand Hotel ligger ju... Tjifens grå celler har inte sagt upp abonnemanget, 
trots allt! En annan tänkte inte på 

det.

  - Lyxsviten på Grand Hotel ligger mitt emot nazisternas ambassad. Men vi 
måste byta till civilt. Först byter du, Johnny. sedan tar du över styrningen 
medan jag byter. Jag trycker på knappen för att avmaskera Dynamobilen.

  Detta unika transportmedel hade dubbelkommando, med kompletta styrmedel i 
bägge framsätena. Medan Kaptenen krängde på sig sina civila kläder tog Johnny 
ratten , och på den lilla bakgata de svängde in på för ommaskeringen märkte 
ingen hur dynamobilens utseende förvandlades.

  Ett litet tag senare hade Glenn Starrmann och Johnny  Karlsson installerat 
sig i Grand Hotels lyxsvit. Redaktionskonferens, kallade Glenn det, så att 
räkningen kunde gå till förlaget,. Det var dock inte helt orätt då Kapten 
Dynamits äventyr ofta krönikerades i Stjärnmagasinet.

  - Det har sina fördelar att äga Stjärnförlaget, tjifen. Den här sviten går 
inte av för hackor! 

  - Johnny, vi är inte här för att vältra oss i dunsängarna. Vi har ett jobb 
att göra. Vi kunde förstås inte checka in som Kapten Dynamit och Johnny Krut, 
men nu är jag rädd att vi snart måste ta på oss arbetskläderna igen. Få se nu, 
här är redskapsbältet. Nu skall vi se vad den 

värmekikaren Dr Korrekt konstruerat duger till!

  Snart hade Kaptenen och krutpojken bytt tillbaka till sina arbetskläder. Det 
drog in en lätt bris när Kapten Dynamit öppnade fönstret och började skruva på 
mörkerkikaren. Skymningen hade börjat falla. Snart skulle det vara kolmörkt.

  - Johnny, ta över kikaren och se om du ser vad jag ser. Det verkar vara 
något mystigt på den översta våningen i tyska beskickningen, fönstret längst 
till vänster. Vad tror du?

  - Tjifen, rummet är mörkare än sotarnas riksstämma, men det verkar sitta 
någon på en stol. En brallis tror jag. Jag slår på värmeseendet... Så där! 
Tjifen! Om inte det där är fröken Lolly 

skall jag äta upp mina dojjor! Kom hit och glutta!

  - Du har rätt, Johnny! Kvinnan har den där blusen och den där kjolen Lolly 
hade idag. Fick vi med oss allt vi behövde när piccolon bar upp bagaget? Jag 
tänker på repkatapulten. Vi behöver bara skjuta över ett rep som kan fästas vid 
det där utskottet på huset, sedan kan vi ta oss över. Det är mörkt nu, så ingen 
kommer att se oss. Det går en ensam man där nere på gatan, men jag tror inte 
han märker något. Han verkar ha fått litet för mycket att dricka.

  Snart hade Kapten Dynamit plockat fram en liten katapult. Han spände den. I 
ena änden fanns ett rep fästat. Det kom ett swischande ljud när katapulten sköt 
över repet till andra sidan gatan där en speciell robotkrok snart hittade 
stället att att fastna i.

  - Så där! Repet verkar hålla. Du har väl tränat ordentligt Johnny? Armgång 
över. Håller 

det för mig så håller det för dig också, så jag går först.

  Kapten Dynamit provade att dra och spänna i repet, och klättrade snart ut 
över fönsterbrädet. Med förvånansvärd lätthet armgångade han sig över, fyra 
våningar över gatunivån. Johnny Krut följde sedan efter utan större besvär.

  - Så där. Johnny, jag ser att du har tränat! Ställ dig här på avsatsen 
bredvid fönstret. Tag 

fram skäraren.

  Skäraren var av Dr Korrekts nyupptäckta ämnet karbohex, hårt som diamant men 
karbohex kunde också skära i stål.

  - Tjifen, skall jag få den äran? Okey dokey! Det här är lika spännande som 
när jag 

spelade hartsfiol hos Gustafssons...

  Det hördes ett svagt ilande ljud medan en liten lucka skars upp i 
glasskivan.

  - Så där, Johnny! Jag har glaset i sugkoppen. Försiktigt nu... Där, 
fönsterhaken på andra sidan. 

Se upp Johnny, jag svänger upp fönstret.

  Det hördes knappt ett ljud medan våra bägge hjältar klättrade in genom 
fönsterramen. De hade nu fällt ned sina mörkerfilter, så de fick snabbt en 
överblick av det mörklagda rummet.

  - Fröken Lolly! sade Johnny Krut. Jag och kaptenen är här för att rädda er. 

  - Med min dynamokniv är de där repen snart avskurna, sade kapten Dynamit.

  - Åh! Kapten Dynamit, och Johnny Krut. Hur visste ni att jag var här?

  - Sssch, fröken Lolly, sade Kapten Dynamit. Litet tystare, tack. Det finns 
nog vakter utanför dörren. Jo, min vän redaktör Starrmann berättade att ni 
försvunnit och strax innan fått ett mystiskt brev på tyska. Ett plus ett blir 
två, och så vidare. Det är säkert min ärkefiende von Schweinkopf som ligger 
bakom.

  - Men jag förstår inte hur ett kontrakt om indianböcker kan vara så... sade 
Lolly.

  - Det gäller mer än så, fröken Lolly. Krig mellan indianer och vita är rena 
barnleken jämfört med vad som kan hända om det där dokumentet kommer i orätta 
händer. Jag hoppas ni inte är rädd för höjder, fröken Lolly. Jag har ett extra 
rep här och vi måste ta oss ut genom fönstret. Det är långt till gatan.

  Då flög plötsligt dörren upp med en smäll. Ett antal personer svärmade in, 
vars rockslag hade märken av dödskallar och runor för SS.

  - Vakter, tagen Sie hand om de där, sade en röst som uppenbarligen hörde 
till von Schweinkopf. Nein, mein liebe Kapitän, försök inga dumheter. Pistolen 
är laddad! Jag tror jag skjuter den söta Fräulein Lolly först...

  - Johnny, jag tror han har oss, sade Kapten Dynamit besviket men ändå med en 
underliggande sammanbiten beslutsamhet.

  - Ni, ert svinhuvud, ni ärkekräk! utbrast Johnny Krut. Om jag bara hade en 
minut ensam med er skulle jag möblera om ert....

  - Jag era metoder känner, Kapitän Dynamit. Vad gillar ni min lilla fälla? 
Jag visste att ni skulle försöka ta er in i ambassaden. Jag hade en man 
stationerad nere på gatan... 

  - Den där berusade mannen! utbrast Kapten Dynamit.

  - Ach so! En elitmedlem av SS, en av mina besten Männer. Ni vet att jag 
skulle kunna skjuta er här och nu, för...tja...inträngande på Rikets 
territorium, grovt spioneri, sabotage. Men jag har andra planer för er... Ha-ha-
ha! Bind dem ordentligt och raus med dem, liebe SS Männer! Schnell!

  - Varför skulle Stockholms Spårvägar hjälpa nazisterna, utbrast Lolly 
aningslöst för sig själv.

 

Samtidigt som von Schweinkopf fångat in våra tappra vänner hade Greven av 
Gränden nu avtjänat sina timmar i polishotellet, om än standarden knappast 
liknade Grand Hotels. Avsevärt stadigare på benen eskorterades han förbi 
kommissarie Wilsons tjänsterum, varifrån det hördes allvarliga röster, ett 
allvar grändernas greve emellertid hade föga intresse för

  Den ende, som förutom Johnny Krut, kände till Glenn Starrmanns hemliga 
identitet som Kapten Dynamit var förstås Dr Korrekt. 

  När Dr Korrekt lätt disträ vaggade fram genom korridoren med en räknesticka 
i bröstfickan kunde man tro att han inte hade ackumulatorn fulladdad, att 
salterna i hans buffertlösning inte till fullo fällts ut, att hans gyroskop 
inte gick på fullt varvtal - men då misstog man sig! Han brukade brevväxla med 
Einstein och Bohr, och någon dag kanske världen skulle bli redo för att den 
sensationella skriftväxlingen publicerades.

  Nu hade den gode doktorn fått ett oroande meddelande från kommissarie 
Wilson.

  - Min bäste Dr Korrekt, jag har kallat hit er i ett mycket allvarligt 
ärende, sade kommissarie Wilson. Som ni kanske vet samarbetar jag ofta med 
Kapten Dynamit och hans unge medhjälpare Johnny Krut. Han har lämnat 
instruktioner till mig, att om han inte hörde av sig inom en viss tid var han 
troligen i knipa och då skulle jag kontakta er. Ni är teknisk chef på 
Stjärnförlaget, och inblandad i historien är också er anställde sekreterare, 
fröken Lolly.

  - Jag förstår, kommissarien. Jag känner Kapten Dynamit...litet ytligt, och 
Johnny. Och även förstås fröken Lolly. Henne ser jag varje dag på kontoret.

  - Ni är också inblandad, Sir Hummingbyrde-Smythe, sade kommissarien och 
vände sig till  en annan besökare. Ni förstår, allt det här handlar om ett 
hemligt avtal mellan tyskarna och ryssarna som Lolly på Stjärnförlaget av 
misstag råkade få. Jag tror att den brittiska ambassaden är intresserad. Jag 
har pappret här. Det har just kommit tillbaka från vår kopieringsavdelning. Ni 
förstår säkert att svenska myndigheter också är intresserade av innehållet...

  - Naturligtvis, Sir, svarade Humminbyrde-Smythe med brittisk artighet. Hans 
Majestäts regering har full förståelse. 

  Sir Hummingbyrde-Smythe var brittisk toppdiplomat i Stockholm, en äldre 
gentleman med överklassbakgrund, dock pålitligt jovialisk och med en överläpp 
stel som ett betongblock. Kanske en smula naiv, men ändå någon som Kapten 
Dynamit visste att han kunde vända sig till när det vankades svårlösta 
internationella problem.

   - Men så fick vi följande ultimatum, fortsatte kommissarie Wilson. Det 
lämnades utanför porten till polishuset och ingen hann se budbäraren. Låt mig 
läsa upp ett avsnitt. Det är på ganska dålig svenska: "...det dokument 
tillhörande det Deutsche Reich som ni i er ägo har. Det måste till rätt ägare 
ovillkorligen ueberlämnas. Det skall i morgon Zehn Urh ske. På den Platz som i 
bifogad skiss visas. Vi har tre av era vänner som är sehr angelägna att så 
sker. Det är den uppblåste Kapten Dynamit, den unge pojkspolingen Johnny Krut 
och en viss Fräulein Lolly. Vänligen bifogat foto betrakta. Där ser ni hur era 
vänner är uppbundna av ett möte med en bomb och en tidsmekanism. Bomben kommer 
i morgon klockan Zehn und eins explodieren." Och detta oförskämda 
utpressningsbrev är undertecknat "En som vill väl". Sådan fräckhet! 

  - Sir, det sounds like den där evige missdådaren von Schweinkopf ligger 
bakom, sade Hummingbyrde-Smythe. Hans Majestäts säkerhetstjänst har haft med 
honom att göra tidigare. Det är en riktig plåga. A real pighead, om ni 
ursäktar.

  - Som ni förstår är dokumentet av yttersta vikt för freden. Men den kopia vi 
har är inte 

värd så mycket. En kopia kan tyskarna alltid bortförklara som manipulerad. 
Därför vill man ha tillbaka originalet.

  -  I see your point, Sir. Vad föreslår ni att vi skall göra? 

  - Vi har inget spår efter var de kan vara, sade kommissarie Wilson med en 
suck. De är inte på den tyska beskickningen, för de lär knappast vara 
intresserade av att spränga sin egen ambassad i luften. Mötesplatsen är ett 
litet hus i närheten av flygplatsen. Kanske befinner sig våra vänner där. Jag 
är rädd att så fort de får originalet av dokumentet, kommer tyskarna att flyga 
det ut ur landet. 

  - Ehum... Mina herrar, avbröt Dr Korrekt med en diskret hostning. Om jag får 
föreslå något så har jag en idé...

 

Medan Wilson, Dr Korrekt och Hummingbyrde-Smythe gjorde sina förberedelser 
hade våra fångna vänner det inte fullt lika välordnat. De satt bundna till 
händer och fötter, och bredvid dem fanns den tidsinställda bomben som 
obevekligt tickade på...

  De befann sig i ett litet skjul och det är en inte alltför högtflygande 
gissning att det var i närheten av Stockholms flygstation ute i Bromma, ty då 
och då kunde man höra något flygplan starta, landa eller varva upp sina motorer 
för varmkörning.

  - Han har satt åt repen hårt, den uslingen. Jag kommer inte åt min 
dynamokniv som jag 

har i stöveln. Tror du, Johnny, att du kan försöka...

  Johnny Krut vred och vände på sig och använde alla sina krafter för att 
försöka nå kaptenens dynamostövel.

  - Jag är ledsen, kapten, men det verkar inte gå. Det där tickandet är 
otäckt. Var det en minut 

över tio som bomben skulle smälla?

  - Ja, om man får tro von Schweinkopf, svarade Kapten Dynamit sammanbitet. 
Jag förstår inte varför, men alla ärkeskurkar får en obetvinglig lust att 
förklara sina planer inför sina offer. De skall byta oss mot dokumentet och det 
kommer de att flyga ur landet. Sedan är det inget som hindrar tyskarna att 
starta sitt världskrig, med ryssarnas goda minne.

  - Jag förstår bara inte vad det har med indianböcker att göra? sköt Lolly 
in.

  - Ingenting, kära fröken Lolly, sade kaptenen. Det handlar om krig och fred 
i Europa. Om vi kan hindra Schweinkopf att få tag på dokumentet kanske freden 
kan räddas. Men vi måste ta oss loss... 

Men vad är det där, fröken Lolly? Det ligger något i er kjol.

  - Jo, förstår kaptenen, jag satt och filade naglarna när de där skurkarna 
kom och kidnappade mig på kontoret. Jag har fickor i min kjol - senaste modet i 
Paris. Och jag hann stoppa ned nagelfilen där... Åh, kapten, inte så... Men 
kapten då...

  - Lugna er, fröken Lolly! Jag har bara ärbara avsikter. Jag försöker komma 
åt nagelfilen i er kjolsficka. Så där... Jag tror jag har den. Jag börjar fila 
på repet nu, men tiden är knapp...

  Medan Kapten Dynamit ägnade sig åt sin viktiga filhantering flög dörren till 
det lilla skjulet plötsligt upp. von Schweinkopf och ett gäng hejdukar rusade 
in.

  - Heil Hitler! Jag tänkte mina gäster titta till, sade von Schweinkopf. Och 
se att ni har det gut. Jag hör en bil. Det är nog er Freund kommissarie Wilson.

  Och mycket riktigt. I bakgrunden kunde man höra ljudet av en bil som anlände 
och sedan bromsade in. Så ljudet av bildörrar som öppnades.

  - Men vad ser jag? sade von Schweinkopf när han tittade ut genom 
skjulsdörren. Kommissarien verkar ha med sig den där Englische Schweinhunden 
Hymmingschmidt-Börd. Dessa verdampte Engländer som dricker ljummet diskvatten 
och kallar det Bier! Nå, det ändrar inte planerna. Wilkommen mina herrar. Vi 
skall en liten bytesaffär göra. 

  - Johnny, jag har lyckats fila av repen på min sida, viskade Kapten Dynamit. 
Jag sträcker dig nagelfilen...så där...du har den nu! Bra. Ge mig en diskret 
signal när du också fått av dina rep. 

  - En annan skall vara lika tyst som en mus på katternas nationaldag, tjifen! 
viskade Johnny Krut tillbaka.

  Utanför skjulet stod de bägge antagonistiska grupperna öga mot öga. Efter 
några ögonblicks isande tystnad tog kommissarie Wilson till orda:

  - Jag måste på Kunglig Maj:ts vägnar protestera mot att ni håller svenska 
medborgare fångna och hotar dem...

  -  Ach.... Låt oss inte i teknikaliteter inveckla, svarade von Schweinkopf 
och viftade avvärjande med handen. Jag får vad jag vill ha och ni får vad ni 
vill ha. Här har jag en fjärrkontroll. Ett tryck på den här knappen och bomben 
sprängs. Ni har dokumentet? Gut! Får jag det! Schnell!

  von Schweinkopf vinkade till en av sina hantlangare, som gick fram till 
kommissarien och utan vidare ceremonier tog ifrån honom de hett åstundade 
papprena.

  - Och Kapten Dynamit och hans vänner... kommenterade kommissarie Wilson.

  -  Vi gör så här, meine Herren. Där borta står ett plan. Jag och mina Männer 
går in i planet och när det lyft kan ni och denne Britische Schweinhund befria 
mina gäster. Rör ni er mot dem innan dess trycker jag på knappen och spränger 
bomben.

  - Kommissarien, Sir, sade Hummingbyrde-Smythe. Vi måste nog göra som han 
säger, I'm afraid. 

  Men medan von Schweinkopf vek ihop dokumenten som han just fått i sin hand, 
märkte varken han eller hans hantlangare att något börjat hända bakom deras 
ryggar.

  Kapten Dynamit och Johnny Krut hade befriat sig från repen och tyst smugit 
sig fram.

  - Ett ögonblick, von Schweinkopf. Du skall inte räkna ut Kapten Dynamit... 

  - ...eller Johnny Krut! Lolly, rulla undan från bomben! Så där, ja.

  Lolly kanske inte förstod den fulla innebörden av en hemlig pakt mellan 
Hitler och Stalin, men hon var inte dummare än att hon insåg att en tickande 
bomb inte var något idealiskt sällskap. Hon följde sålunda Johnny Kruts goda 
råd.

  Kaptenen och Johnny hann avfyra ett par skott med sina gasvapen, och kunde 
fälla ett par av von Schweinkopfs män. De övriga hade de snabbt som blixten 
rusat fram till och slagit undan vapnen för. Nu utbröt ett vilt slagsmål!

  - Ni vet varför jag kallas Kapten Dynamit. Jag har dynamit i nävarna. Och nu 
smäller det! 

  - På dem pojkar! ropar von Schweinkopf till sina män. Jag har dokumentet. Nu 
måste jag ta mig till 

planet...

  - Sir, har ni något emot att jag hjälper till, frågar Hummingbyrde-Smythe 
retoriskt. Det var länge sedan jag utövade The Noble Art of Self-Defence... Och 
kommissarien, försök under tiden att stoppa von Pighead!

  Kommissarien rusade efter von Schweinkopf och viftade med sin 
tjänsterevolver.

  - Han är nästan framme vid planet. Jag är långt efter. Stanna, i lagens 
namn, eller jag 

skjuter.

    Kommissarie Wilson slängde iväg ett par skott, men springande är det inte 
lätt att sikta rätt. Någon från planet, en tremotorig Junkers Ju-52 vars 
motorer började varva upp, sköt tillbaka. Wilson kastade sig på marken och 
skotten missade.

  Slagsmålet mellan dynamitduon, förstärkt med skolmästaren i boxning från 
Ealing-Flymouth Public School anno 1906, började nu ebba ut. Kapten Dynamit & 
Co hade fått övertaget och de flesta av von Schweinkopfs mannar låg utslagna 
och drömde något om blinkande stjärnor och flaxande kanariefåglar.

  Från planet hördes dock ett par skott till. Kommissarie Wilson kunde inte 
förflytta sig från sin skyddsposition medan motorerna gick upp i högvarv. Strax 
började Junkersmaskinen röra på sig. Sådana formaliteter som att begära 
starttillstånd rån Brommas kontrolltorn ansåg piloten tydligen vara överflödigt 
under förhandenvarande omständigheter. Maskinen gjorde en sväng och taxade ut 
mot en startbana.

  Sedan drog motorerna på för fullt och ekipaget for med stigande hastighet 
utefter startbanan. von Schweinkopf och dokumentet för Europas, ja hela 
världens fred, fanns olyckligtvis ombord medan Ju-52:an kunde ses lyfta mot 
horisonten i den allmänna riktningen Berlin Tempelhof.

 

Men märkligt nog var stämningen inte så dämpad när man en stund senare 
återsamlats i kommissarie Wilsons kontor. De schweinkopfmän som blivit 
akterflugna hade Wilson sett till att ta hand om, med hjälp av några 
polispatruller som han förutseende hade hållit i beredskap en bit bort från 
upplösningen av kidnappardramat.

  - Kapten Dynamit, er kan man alltid lita på!  sade kommissarien. Tack vare 
att ni kunde ta er loss, fick vi övertaget mot von Schweikopfs hejdukar. Många 
av dem har nog ömma hakor nu, där de sitter i häktet. Vi får inte glömma Johnny 
Krut, det unga krutpaketet. Och ni sir Hummingbyrde- 

Smythe, jag visste inte att ni hade sådana nävar...

-  Jag var boxningsmästare på min internatskola en gång, Sir. Det var härligt 
att få återuppliva The Good Old Days!

  - De där rackarna har sysslat med saker som inte alls är förenligt med 
diplomatstatus, konstaterade kommissarien. Och de gjorde det utanför den tyska 
ambassadens jurisdiktion. Åklagaren är i kontakt med UD. Tyvärr lyckades von 
Schweinkopf fly. Men tack vare er, Dr Korrekt, fick han inte med sig 

dokumentet. Vill doktorn vara vänlig och förklara vad det var ni gjorde?

  - Yes, Doctor, förklara gärna, instämde Hummingbyrde-Smythe. Tack vare er 
har Hans Majestäts regering originaldokumentet, och Foreign Office utnyttjar 
det till fullo för att via olika kanaler hålla tillbaka tyskarna och ryssarna. 
Jag tror vi kan utlova fortsatt Peace in Our Time! 

  - Åh, mina herrar, ni smickrar en enkel liten vetenskapsman! sade Dr Korrekt 
och rodnade.

  - Enkel liten...! utbrast Johnny Krut. Om ni fått bestämma, doktorn, skulle 
vi ha flugit till månen och splittrat atomen för länge sedan. En annan har 
ingen chans att hänga med i era ekvationer och formler och mattekråkor. Ni är 
alla tiders! Kan ni inte uppfinna något mot mina finnar, innan ni bygger den 
där månraketen?

  Dr Korrekt rodnade ännu mer, men harklade sig sedan och började förklara.

  - Det hela var mycket enkelt. Jag gjorde två stycken specialbläck. Med det 
ena bläcket gjorde jag en exakt kopia av originaldokumentet. Med allt tumult 
som blev fick von Schweinkopf aldrig chansen att undersöka pappret ordentligt - 
då hade han kanske märkt falsariet. Med det andra osynliga bläcket skrev jag 
något helt annat. Det första bläcket var sådant att det inom ett par timmar 
avdunstade och försvann. Samtidigt förenade sig det osynliga bläcket med de små 
spår av argondihydroxider som finns i luften och blev synligt. Så någonstans på 
väg till Tyskland måste von Schweinkopf ha upptäckt att texten på pappret 
förändrades. 

  -  Vad stod det i den där andra texten som kom fram då? frågade Johnny Krut.

  -  Jag hörde i flygplansradion, som jag tog in i min dräktradio, hur von 
Schweinkopf svor och gormade, sade Kapten Dynamit. Låt oss säga att min vän 
redaktör Starrmann på Stjärnförlaget gjort rätt i att avstå. De där böckerna är 
tydligen inte alls populära. Ni skulle ha hört vilka eder den förtappade 
nazistgreven Schweinkopf yttrade över ett kontrakt på Karl Mays 
indianböcker... 

  - Jolly good, my dear Doctor! And you too, my dear Captain - ni är verkligen 
dynamite! Det här måste jag berätta för the boys på Foreign Office! 

  Alla skrattade hjärtligt. Och Lolly kastade kärleksfulla blickar på Kapten 
Dynamit och funderade på vem som nu kunde dölja sig bakom masken. Liknade han 
inte...nej, så kunde det förstås inte vara! Den harmlöse redaktör Starrman hade 
inget av det som Dolly såg hos Kapten Dynamit: det oemotståndliga, avväpnande 
leendet, de lekande musklerna, den fyrkantiga hakan, de ridderliga idealen. Men 
Han vet nog inte ens att jag finns till, tänkte Dolly och kände sig nedslagen.

  Så slutar detta äventyr med Kapten Dynamit och hans vänner. Fru Pettersson 
kan andas ut när hon stretar till mjölkbutiken med mjölkflaskorna. 
Spårvagsnförare Lundquist slipper oroa sig för annat än den tilltagande 
trafiken med snart 30 000 bilar! Och Petter i folkskolan slipper att ta 
tyskalektionerna på så stort allvar, och kan fortsätta busa med Bettan. Freden 
är åter säkrad i Europa.

  Men mörka krafter lurar ständigt på Pettersson, Lundquist, Petter och 
Bettan. Vem vet när vi återigen behöver Kapten Dynamit och hans unge 
medhjälpare Johnny Krut. När de kallas 

kommer de att vara redo. För de har svurit en ed:

  _Vi skall aldrig tröttas i vår kamp mot mörksens makter. Vi skall skydda de 
rättrådiga, främja freden, upprätthålla lagen och hjälpa den som är i nöd._

  Folket skall veta att mot ondskan har Kapten Dynamit - en kort stubin!

  Se upp ränksmidare, för nu smäller det!

-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: