[SKRIVA] Novelltävlingen: 3:e pris "Klasskamrat noll" av Rikard Slapak

Klasskamrat noll
Det finns tjugo personer i bussen, mig själv oräknad. Jag ser och räknar deras huvuden från min plats längst bak i bussen samtidigt som vi kör ut över klippkanten. Tjugo människor och tjugo 
klasskamrater, nitton som jag hatar och en som jag älskar.
Egentligen går allting väldigt fort, tiden är bara långsam för mig i just det här ögonblicket eftersom jag bromsade in den samtidigt som bussens framhjul lämnade vägbanan och kom ut på den hala klippan, blöt av regn och sluttande ner mot det där sugande stupet som fascinerade mig så mycket när jag var yngre. Och det är tack vare att jag har tagit kontroll över tiden som jag lugnt kan betrakta mina klasskamrater och se att de sitter kvar på sina platser, utan att vrida sig i 
panik, eftersom de ännu inte har hunnit förstå vad som händer.
Var är busschauffören? Jag antar att han hoppade ut när bussen knäckte vägräcket, bara sekunder innan jag förstod vad som höll på att hända och hejdade tidens förlopp. Bussen körde lugnt in i den sista svängen och såvitt jag minns var allt som vanligt när jag tittade ut över stupkanten, bort över vattnet, mot de vassa bergen på andra sidan fjorden. Jag satt där och jag tror att jag tänkte på den enda av mina klasskamrater som jag inte hatar när något plötsligt hände, kanske gick bromsarna sönder, och så försvann busschauffören och då stannade jag 
tiden. Nästan i alla fall.
För tiden rör sig faktiskt fortfarande. Jag har ännu inte lärt mig att stanna tiden helt. Jag kan bara bromsa ner den till ett slött krypande. På så sätt har jag nu gett mig själv en stund att tänka på, en begränsad tid som snart kommer att ta slut. Ingenting varar för evigt, inte ens ögonblicket 
innan man ska dö. Det har jag aldrig tidigare haft anledning att tänka på.
Det finns tyvärr inget som kan rädda mig, lika lite som det finns något som kan rädda mina klasskamrater. Min hjärna arbetar tillräckligt fort för att låta mig tänka trots att allting annat nästan står still, men jag kan inte göra något fysiskt, inte röra på mig eller ens vända mig om. Jag kan inte rusa fram till sätet näst längst fram på höger sida och slita ut Julia som sitter där. Och även om jag hade kunnat göra det, på vilket sätt hade det hjälpt? Jag hade kunnat kasta oss ut genom fönstret så att vi hade störtat ner bredvid bussen, tätt omslingrade på väg ner mot de 
svarta klipporna, det iskalla vattnet och den oundvikliga döden.
Okej. Det hade varit lite bättre än att sitta kvar och dö ensam och omgiven av idioter, men inte 
mycket. Jag hade hellre överlevt.
Jag har alltså tid att se mig omkring, men det finns inte mycket att se. Med några få undantag känner jag inte igen mina klasskamrater bakifrån. Med hjälp av deras hår kan jag dela in dem i grupper; rödhåriga, blonda, mörkhåriga och svarthåriga, långhåriga och korthåriga, men jag kan inte vara helt säker på vem som är vem. Det är synd. Annars hade jag kunnat gå igenom deras nummer en sista gång, de siffror jag använder för att hålla isär dem utan att behöva använda deras riktiga namn: klasskamrat 1, klasskamrat 2, klasskamrat 3, och så vidare.
Utom hon som tidigare var klasskamrat 8. Hon förtjänar bättre än att reduceras till en siffra. 
Hon heter Julia och förtjänar sitt namn och mycket mer än så.
Annars är det märkligt att jag inte ens nu, när döden är så nära, kan tänka snälla tankar om mina klasskamrater. Jag är nästan poetiskt lugn och samlad inför mig själv och min egen död där jag sitter upphöjd och harmonisk längst bak i bussen, utan att känna stress eller ångest över att jag färdas på mitt livs sista resa. Ändå hatar jag alla mina klasskamrater! Det är lite underligt.
Solen försvinner och den gör det plötsligt, till och med i min sirapssega tid där varje sekund känns som flera minuter. Bussen har tydligen nått den vinkel där solen, som var rakt framför oss, inte längre kan lysa in genom framrutan. Nu lyser den istället på bussens silvriga tak, som sakta vrider sig framåt. Jag undrar om bussen kommer att slå runt eller störta med nosen rakt ner mot vattenytan? Troligen blir det det sistnämnda. Bussen körde inte tillräckligt fort för att volta, så 
den kommer nog bara att tippa. Det är nästan en besvikelse.
Jag upplever att situationens allvar ställer krav på min tankar, så jag blundar en liten stund och försöker tänka på saker i mitt liv som jag ångrar. Det är inte svårt. Det är så lätt att jag med en gång ger upp tanken på att jag ska hinna bearbeta och försonas med mina misslyckanden innan 
bussen landar. Så långsamt går inte tiden.
Det jag ångrar mest är hur som helst att jag aldrig har pratat med Julia, inte mer än ett par meningar vid några få tillfällen. Men hur skulle jag ha fått tillfälle att göra mer än så? Jag har inte pratat med någon av mina klasskamrater på flera år. Om jag plötsligt hade börjat prata med en av dem hade allt varit förgäves, till och med om den personen hade varit Julia.
Jag skrattar till, inombords eftersom jag aldrig skrattar högt och tiden ändå står still så att jag inte kan röra på munnen, och inser att jag måste tänka mig tillbaks lite längre. För att kunna prata med Julia måste jag också kunna prata med alla andra, till och med med klasskamrat tre och nitton. Det är tanken på det som får mig att skratta mitt ljudlösa och glädjelösa skratt. Som 
om!
Jag ångrar förstås också att jag inte kan backa tiden, eller göra något annat som hade varit användbart nu. Att jag kan kontrollera tidens framfart är underbart och jag är tacksam för det, tack tack tack, men det hjälper mig inte nu, inte när varje sekund, hur långsam och utdragen den 
än är, oundvikligen för mig närmare döden.
Bussen faller rakt ner nu, men jag plågas inte av det. Jag antar att vi trycks bakåt mot våra säten av en acceleration som jag inte kan uppleva i mitt tidlösa tillstånd. Praktiskt för mig! De andra ser skräckslagna ut nu, åtminstone alla som jag kan se, till exempel klasskamrat tolv som har vänt sig om och har sitt ansikte fruset i en fruktansvärd grimas. Hon hanterar verkligen inte 
döden på ett vackert sätt.
Jag försöker fullborda tankegången, min sista tankegång någonsin, min fundering över vad jag borde ha gjort annorlunda och vad som hade krävts för att få ett annat liv. Ja, vad kunde jag egentligen ha gjort när de började skämta om mina kläder och förnedra mig på skolgården? När de började kalla mig saker och stjäla mina grejer? Jag antar att jag kunde ha låtit bli att slå och 
sparka dem, men hade de någonsin slutat då? Antagligen inte.
Det spelar ändå ingen roll. Jag hade inget val där och då, jag var den jag var och jag gjorde vad jag gjorde. Jag var bara ett litet barn! Jag försvarade mig på mitt sätt och trots att jag har fått äta upp det i sju år kan jag inte säga att jag ångrar mig, inte ens nu när döden stirrar mig i vitögat. Jag valde den enda utvägen jag hittade! Och vad fick jag istället för vänner? En osannolik förmåga att styra över tidens framfart, en unik möjlighet att kontrollera min egen tid. Det är en 
enorm gåva.
En sak till hinner jag tänka: Jag kunde ha gjort ett nytt försök att vara normal, kanske några år senare, när vi hade vuxit upp och alla utom jag hade glömt bort varför jag inte pratade med någon och ingen pratade med mig. Det hade kunnat gå och kanske hade jag i så fall kunnat 
prata med Julia idag. Vem vet?
Så då har jag ändå en sak att ångra: att jag aldrig försökte. Det hade jag faktiskt kunnat göra, det inser jag nu. Att jag hatar alla utom Julia är inte mitt fel, men det finns - nej, det fanns, innan bussen körde ut över ett stup - en möjlighet för mig att ändra på det, oavsett vems fel det var. Om jag bara hade kunna svälja min stolthet hade jag kunnat bygga upp det som de andra 
förstörde. Det hade varit storsint och snyggt av mig.
Så dags att komma på det nu! Jag känner att det är bittert, men jag bryr mig ändå inte längre. 
Min tid är snart slut. Vår tid är snart slut. Poetisk rättvisa.
Jag tittar upp, eller snarare ner, och ser att det nu bara är några meter kvar till ytan. Samtidigt slår det mig att allt kan vara en dröm. Insikten träffar mig hårt och får mig att tappa andan. Det kan vara en dröm! Om det är en dröm så, fan, då är det en fruktansvärd dröm. Orättvis, brutal 
och skrämmande. För brutal. För skrämmande.
Jag hinner precis bli arg innan jag tappar greppet och tiden får upp sin vanliga fart och sedan hinner jag verkligen inte tänka mer, för bussen träffar vattenytan med full kraft, det smäller till, 
och jag kastas framåt och - tiden stannar.

Tiden stannar.
Så jag kunde alltså lära mig att hejda tiden fullständigt. Inte illa. Det innebär, antar jag, att jag har en evighet på mig att lära mig att backa tiden. Det borde vara tillräckligt. 



--
ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag]
Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!
Gå med på SKRIVA! http://www.skriva.bravewriting.com
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: